“Sverige sticker ut”. Vårt land har en investeringskultur som givit oss många nya bolag som vuxit och blivit stora. Runt om i västvärlden är man imponerad över den svenska utvecklingen. Det gör det än märkligare att regeringssidan ligger under i mätningarna.
Europas ekonomiska utveckling har varit sorglig de senaste åren med låg tillväxt och en ekonomi som kämpar för att återhämta sig från flera chocker. Det menar Wall Street Journal i sin podd: The Journal (8 juni). Man frågar sedan “Finns det några länder i Europa som går bra?”
“Sverige sticker verkligen ut”, säger ekonomireporter Tom Fairless. “Sverige. Dess ekonomi växer i ungefär samma takt som USA, det vill säga ganska snabbt”, tillägger poddvärden Ryan Knutson.
Stark investeringskultur
“Sverige producerar ungefär 10 gånger så många enhörningar per capita som Tyskland och Frankrike. En enhörning är förresten ett privat företag med en värdering på över en miljard dollar.”
“De har haft högre andel börsintroduktioner i Sverige än kanske några av de större ekonomierna som Tyskland, Storbritannien och Frankrike tillsammans under de senaste åren. Det finns en investeringskultur, det finns en livlig tekniksektor och sedan finns det också det faktum att staten drar sig tillbaka från ekonomin och att statens andel av BNP krymper.”
Man påpekar att de svenska liberaliseringarna startade för mer än 20 år sedan och sedan dess har svenskarnas inkomsterna fördubblats. Realinkomsterna har fördubblats efter inflationen. “Så det som sågs som demokratisk socialism är faktiskt ett laboratorium för fri marknadskapitalism.”
Också Fox News har slagit upp den starka utvecklingen i Sverige: Sweden privatizes its economy in a massive capitalist turn. Den svenska tillväxten är högre än EU:s genomsnitt, konstaterar man.
Så varför ligger regeringssidan efter?
Ändå visar opinionsmätningarna att Tidöpartierna samlar 45 procent av väljarna medan de rödgröna har stöd av 55 procent. Det låter obegripligt.
Jag har tidigare tagit upp vad mätningarna inte visar, det stora antalet som inte svarar (men som troligen kommer rösta). Andra har också påpekat att regeringssidan tappade stort redan i början, under hösten 2022. Från sossehåll har det beskrivits som att väljarna snabbt ångrade sig, att man inte ville ha en Tidöregering och fortfarande inte vill ha ett regeringssamarbete mellan M-KD-L och SD.
Då skulle det inte spela någon roll vad de åstadkommit. Det skulle vara fel att Sverigedemokraterna fick inflytande. Så som vänsterblocket hävdar.
Passiva och avvaktande – till valdagen
Jag tror det finns de väljare som röstade fram riksdagsmajoriteten 2022 som varit tveksamma. De vill inte aktivt ställa sig bakom detta historiskt helt nya samarbete. De hade hellre hoppats att de borgerliga skulle vinna utan Sverigedemokraterna.
Nu blev det inte så. Och det kommer inte bli så i september heller. Ska de som är tveksamma till SD-samarbete avvisa det på valdagen och istället rösta fram S-V-MP?
Så säger opinionsmätningarna.
Men jag tror det är stor skillnad på att vara passiv och avvaktande när opinionsinstitut frågar – och svaret inte betyder något och därför inte svarar alls i mätningarna. Och när man går till vallokalen och lägger sin faktiska röst. Då är jag tämligen övertygad om att majoriteten av dessa inte byter från blått till rött därför att Sverigedemokraterna måste vara med. När man tvingas ta ställning, vilket man ju inte gör förrän det är val på riktigt, då väljer man den blågula sidan.
Icke-socialistiska väljare må tycka Sverigedemokraterna inte passar i borgliga gänget, vilket partiet inte heller själva anser att man gör, men att dessa väljare skulle föredra socialistisk politik för att man inte gillar ett av de icke-socialistiska partierna framstår som ologiskt.
Sverigedemokraterna är fortfarande nya på plan
Politik, värderingar och identifikationer är mer komplexa och flytande idag. De polariserande krafterna märks mycket i medierna, men i det arbetande folket som inte är särskilt intresserad av politik finns inte denna skarpa polarisering. Tveksamhet till Sverigedemokraterna behöver inte bero på att man ogillar partiet (faktiskt har MP större antipatier och V lika stora som SD, se Hörstadius i Fokus), utan att partiet är så nytt!
Va! Partiet har ju suttit 16 år i riksdagen. Jo, men demokrati är något som verkar långsamt. Majoriteten av svenska partier är etthundra år gamla. Eller mer. Förändringar sker långsamt. Alldeles för långsamt, tycker de aktiva. Men när hela svenska folket (eller iallafall nästan 90 procent) ska involveras och delta krävs långa linjer. Många partier och medieaktörer ser fortfarande SD som ett nytt (och ovälkommet) inslag i svensk politik. Länge har många haft en mental bild av att SD ska försvinna, så som Ny Demokrati gjorde. Men så är inte fallet. Att väga, mäta och avgöra partiets tyngd och seriositet tar tid för dem som befinner sig i mitten och vill se regeringsdugliga aktörer.
Jag tror det är detta som avspeglas i det stora antal osäkra i mätningarna.
Om jag har rätt kommer opinionsinstituten att få allvarliga trovärdighetsproblem. De har i så fall inte lyckats åskådliggöra den verkliga opinionen i landet. Man har i så fall presenterat halvmesyrer vars svar är rena godda-yxskaft.