I samband med att en svensk landslagsspelare i fotbolls-VM gjorde en målgest som ser ut som den muslimska böneställningen sajdah har vänsteraktivister återigen attackerat Sverigedemokraterna för att vara intoleranta. Allt som inte är svenskt är ju så mycket fräschare och härligare. Problemet är att vänstersidan blundar för islams brutalitet och att det finns en gräns för vad Sverige kan acceptera av främmande kulturmönster.
Medan vänsteraktivister bejakar islam och tycks mena att utövare som islamistiska Hamas är välkomna, har Sverigedemokraterna ett kritiskt perspektiv på islam. SD är inte naiva.
Och riksdagsmajoriteten ställer nu upp på att klargöra vad skillnaden är mellan religiösa uttolkningar som jublar åt brutalt mördande av “otrogna” och muslimer som accepterar att svensk lag står över sharia.
Hotet från politisk islam ska bekämpas
Strax före midsommar skrev fyra partiföreträdare en debattartikel som förklarar varför regeringen tillsätter en utredning för att granska politisk islam. Så här skriver Richard Jomshof med flera:
“Hotet från islamismen och politisk islam är ett hot mot hela det svenska samhället och riskerar att särskilt drabba de människor som flytt till Sverige från det islamistiska förtrycket i sina hemländer. Att inte stå upp mot dessa krafter är ett svek mot alla svenskar och de som valt Sverige just för att vi är en sekulär demokrati med yttrande- och religionsfrihet – ett samhälle grundat på respekt för varje individs rätt att leva ett liv i frihet oavsett kön eller sexuell läggning. Ett Sverige där alla har rätt till sin religion, eller rätt att inte ha någon religiös åskådning alls.”
Vänsteraktivistiska medier och debattörer låtsas inte om att det finns en skillnad mellan politisk, världslig islam och privat, andlig utövning av islam. Antingen är man för islam eller så är man rasist. Detta är obegåvat och okunnigt.
Andlig islam i privatlivet
Medan politisk islam ska bekämpas, finns det inte skäl att motarbeta privat tro, tänkande och sökande. Det är den blågula religionsfriheten. Jag har svårt för begreppet “blågul islam” eftersom islam inte har något med Sveriges historia och framväxt att göra. Det är en religion från Mellanöstern. Att utövare kommit till Sverige är ett faktum. Och inom ramen för svensk blågul religionsfrihet har alla rätt att utöva privat tro. Alltså så länge man erkänner att svensk lag går före sharia och heliga skrifter från Mekka.
Så vad var målgesten som fotbollsspelaren Yasin Ayari gjorde efter målet i matchen mot Tunisien? Var den uttryck för att sharia ska införas och kvinnor ska mista sin jämlikhet med män? Nej, knappast. Det var en målgest utifrån att hans föräldrar kommer ifrån muslimska Tunisien. Målgesten kan alltså likställas med när katolska spelare ibland gör korstecknet på fotbollsplan.
Som svensk sekulärt kristen tycker jag att dessa spelare i onödan drar in religionen i offentligheten vid ett tillfälle då annat – sport – står i fokus. Det vore nästan som om någon tog med sig fotboll in i moskéer och kyrkor och börjar lattja med bollen där. Jag gillar det inte. Men vad jag gillar har mindre betydelse. Så länge fotbollsspelarna inte propagerar för att religion står över politik och demokrati är det en del av den privata mångfald vi har att acceptera i ett fritt västerländskt samhälle.
Islam står för mycket ondska
En anledning till att jag tycker det är onödigt med religiösa målgester är att islam står för så mycket ondska. Något av det vidrigaste jag sett är när Hamas attackerade civila israeler 7 oktober 2023. Inte ens nazisterna i Tyskland jublade över mördandet av civila, men islamisterna i Hamas firade att man dödade barn och våldtog kvinnor. Också på svenska gator!!
För etniska svenskar är detta barbari. Som sker i islams namn. Då är det inte konstigt att de blodsbesudlade och barbariska handlingar som sker i islams namn befläckar alla aspekter av islam. Särskilt som inga – absolut inga – religiösa auktoriteter inom islam konsekvent fördömer de bokstavstrogna som utövar detta våld. Man tar efteråt avstånd från terrordåd i västmedier, men det framstår mest ske för syns skull inför de “otrogna” i väst.
Och det är detta besinningslösa mördade jag kommer att tänka på när Ayari lägger pannan mot marken i en islamsk bönegest. Dessa mina associationer är säkert inte de Ayari avser att skapa. Han vill förmodligen visa lojalitet mot föräldrarna, som enligt medierna hellre sett att han spelat för Tunisiens landslag.
Det är så här kulturkrockar ser ut när man blandar människor med vitt skilda bakgrunder. Krockarna är påtagliga. De är känslofyllda. Plågsamma. De leder ofta till konflikt, snarare än förståelse. De försvårar för vårt samhälle från att gå framåt.
Och det som ska vara en fotbollsfest riskerar att bli ett gräl. (Och observera att det är vänsteraktivister som lyft fram målgesten, inte vi som slutat vara naiva om islam.)
Åkesson summerar
Men i grunden sammanfattar Jimmie Åkesson denna händelse väl: målgesten är en privatsak.
Åkesson utvecklar sin syn i magasinet Fokus podd “Val 2026” med Johan Romin: “Då är man inte svensk”