Den förre Svenska Dagbladet-chefen Mats Svegfors, den finast tänkbara intellektuelle moderaten i landet, funderar på att inte rösta på M eftersom partiet driver en stram invandringspolitik.
Den som vill se sig som “fin” och “god” i Sverige måste vara för öppna gränser och därmed för anarki, våld och otrygghet för svenskar. Denna absurda attityd lever kvar hos alla svenska etablissemang. Nu senast demonstrerad av Mats Svegfors. Hans äldreboende sköts till stor del av invandrare. Alltså är det förfärligt att inte ha öppna gränser för hela världen att komma till Sverige! Skäms, moderater som samarbetar med Sverigedemokraterna om att minska kriminaliteten och otryggheten som öppna gränser innebär.
Jag orkar inte med dessa godhetsknarkare. Men jag har läst kommentarerna om Svegforsutspelet. Och där öppnar sig en del moderater om hur de tänkte när de med Miljöpartiet öppnade gränserna. I just Svenska Dagbladet skriver politiske chefredaktören Tove Lifvendahl, som varit aktiv moderat:
Med den erfarenhet vi hade av invandring för 30 år sedan fanns det anledning att tro att det skulle gå relativt enkelt att integrera dem som kom. För egen del var jag starkt påverkad av erfarenheten av arbetskraftsinvandring, flyktingarna som kom under Balkankriget samt från Irak, eller asylsökande individer och familjer från andra länder som jag lärde känna på besök på flyktingförläggningar.
Dem jag mötte var sådana som inte bara försökte bli en del av bara den geografiska enheten, utan också ville ta till sig och bli en del av Sverige kulturellt. Börja jobba och lära sig språket, anamma seder och lära känna svenskar. Många av dem som kom då, under 90- och 00-talen, är nu en omistlig och självklar del av Sverige, och i ännu högre utsträckning deras barn.
Men … invandringen skiftade karaktär.
När alla civilingenjörer och hjärnkirurger kom 2015 visade det sig att de inte var så intresserade av Sverige, ens brydde sig om Sverige eller faktiskt hatade Sverige och vill införa sharia i detta äckliga kristna land. Om denna tid skriver Lifvendahl:
Sverige har dessvärre under lång tid skapat incitament för att hålla sig utanför radarn och undgå utvisningsbeslut. Det har gått att hitta vägar genom att stanna kvar även efter att tillståndet gått ut, för att senare ansöka igen, med vetskap om att politiken kränger fram och tillbaka. … [Här behövs] lite ödmjukhet inför att svenska politiker i mer än 30 års tid återkommande har ramlat av linan i balansakten.
Ramlat ned i avgrunden, ja. De borgerliga blev medlöpare till öppna gränser utan någon som helst balans, och även borgerliga kallade kritiker av öppna gränser för främlingsfientliga rasister. Och Fredrik Reinfeldt tyckte som statsminister att Sverigedemokrater som misshandlas fick skylla sig själva eftersom de var emot invandring.
Detta samtidigt som alla mätningar visade att en klar majoritet av svenska folket sedan mitten av 00-talet var för att minska invandringen. De gamla partierna avskaffade demokratin när de allihop gick samman för att gå rakt emot folkviljan och medverka till en historiskt omfattande invandring.
Det är först när Sverigedemokraterna fått stort folkligt stöd som vissa partier börjat kravla sig upp och hitta tillbaka till en balansakt. Och den balansakten måste ju se helt annorlunda ut när man så länge misskött landet och har så stora problem. Det är ju det inte Mats Svegfors har tagit in. Han lever kvar i den tid då migrationen var liten och kunde hanteras. Så är det inte idag. Två miljoner migranter. I Malmö är svenskar i minoritet på skolorna.
Det är en fruktansvärd situation som de gamla partierna har skapat. Men de flesta, likt Svegfors, vägrar ta in sin skuld, sin naivitet och medge sin obegåvade politiska kompass.
Om inte Sverigedemokraterna får ökat folkligt stöd kommer gränserna att öppnas på vid gavel igen. Var så säker!