Det växer fram en farlig symbios mellan EU-byråkratin och företag som lovar gröna lösningar som ska rädda klimatet. Skattebetalarnas pengar försvinner in i ogenomtänkta och ohållbara satsningar, bara därför att de låter bra.
Ett sådant exempel är batteritillverkaren Northvolt. Både EU och FN driver på politiskt för grön omställning. Det gör det enklare att jaga pengar till påstådda gröna investeringar. Exempelvis investerar Europeiska investeringsbanken nästan 10 miljarder kr i Northvolt.
Varför gick bolaget i konkurs? I en DN-intervju häromdagen skyller tidigare vd:n Peter Carlsson ifrån sig på allt och alla.
Först är det Volkswagen som säger nej till att pumpa in 20 miljarder kr i Northvolt sommaren 2024. Denna investering hade givit “andrum” för Northvolt. Avvisandet “kändes som att förlora ett barn”, säger Carlsson till DN. Känslopjunk istället för fakta och rationalitet.
Sedan skyller Carlsson på den svenska regeringen som inte gick in med miljardinvestering. Och på Jimmie Åkesson som han inte fick kontakt med. Om Sverige gått in med än fler skattemiljarder hade Tyskland och andra regeringar varit mer villiga att skjuta till sina miljarder. “Det kan göra mig rätt bitter”, säger Carlsson om regeringens ansvarstagande.
Kritiker har från början sagt att Northvolt gick för fort fram och satsade på storskalighet innan man ens lärt sig tillverka ett enda batteri på egen hand. När DN frågar om detta svarar Carlsson med rappakalja: “Visst kan man äta en hel elefant. Bara man styckar den i mindre delar, tar en liten bit i taget.” Men man tog ju inte en bit i taget utan hela produktionskedjan på en gång.
Också Tesla får sig en släng. Carlsson har jobbat på Tesla och de är ju framgångsrika i komplicerade projekt. Varför skulle inte han kunna lyckas så som Elon Musk?
På frågan varför Carlsson trodde att han var rätt person att leda ett så avancerat industribygge svarar han att hans pappa sa att han borde göra det. Det är rätt så cringe att skylla på familjemedlemmar.
Ny kritisk bok om Northvolt
En anledning till att Peter Carlsson ställer upp på en hovintervju i DN är att det kommer en ny bok med skarp kritik, Northvoltfallet av journalisten Gunnar Lindstedt. Utdrag publiceras i Fokus.
Där avslöjas hur lössläppt det gick till runt Carlsson, med sexuella relationer i ledningsgruppen. Attityden i Northvolts ledning framstår som skruvad. Enligt Lindstedt såg sig Carlsson som en profet i mötet med motsträviga intressenter som tvekade om att slänga friska miljarder på Northvolt: ”Jag känner mig som en pastor från Jehovas Vittnen”, klagade han efter sina försök att frälsa finansbranschen.
Så ska inte entreprenörer agera. De ska inte lova luftslott i en grön idévärld. De ska visa bevis på att man faktiskt behärskar det man vill producera.
I min rapport till Europaparlamentet krävde jag granskning av hur Europeiska investeringsbanken kunde satsa 10 miljarder kr på de lösa boliner som uppenbarligen omgivit projektet. Jag fick med mig parlamentet på att kräva att banken utreder hur risktagandet gick till. Visst innebär satsningar på nya verksamheter risker, men någon måtta får det väl ändå vara? Bara därför att någon påstår att man från noll ska klara av gigantisk produktion av något av den mest komplexa industritillverkning som finns, batterier, kan man ju inte lita på kaxiga ord, eller?
Lindstedt målar upp bilden av en vd som ville vara “rockstjärna” i ögonen på media och personal. Carlsson ville säkert mycket, och han lyckas lämna konkursbolaget med 200 miljoner kr på fickan. Men han framstår som en amatör. Varningsklockorna borde larmat högt.
För mig finns en övergripande förklaring. Politiken och medierna vill såååå gärna se “gröna” investeringar. Den som sa sig kunna göra just det sågs snabbt som hjältar. Man gick på känslorna. Hoppades! Men ingen ny produktion blir framgångsrik på god vilja. Här måste kunskap, hårda fakta och stor begåvning arbeta systematiskt och långsiktigt. Inte likt jippon avsedda för att skapa glädje i stunden för journalister och politiker.
Detta är bidragskapitalism. Den har tyvärr ett brett stöd i Europaparlamentet där “stöd” till näringslivet ses som något naturligt. Men det gör näringslivet slöare och mindre effektivt. Om man kan få bidrag för att behålla verksamhet, istället för att var konkurrenskraftig, sjunker Europa långsamt ner i fattigdom.