Sverige blev ett unikum under covidpandemin 2020-22. Först utskällt och kritiserat, sedan i fokus för nyfikenhet och till slut visade utfallet att Sverige gjorde rätt som inte stängde skolor och inte tog till lockdown. Folkhälsomyndighetens dåvarande generaldirektör Johan Carlson har skrivit bok om dess intensiva år.
Inte tillhör det vanligheterna att en tidigare generaldirektör skriver en bok som är intressant och engagerande med viktiga iakttagelser om svensk politik och förvaltning. Men just det innehåller “Vi mot världen” (Volante, 2026).
Johan Carlson är nog urtypen för den gamla sortens svenska ämbetsmän i Axel Oxenstiernas tradition. Lite torr och lågmäld men kunnig, erfaren, handlingskraftig och oväldig – alltså objektiv, opartisk och omutlig.
Sådana som vi har stor brist på i dag.
Han berättar ingående om vad som hände under pandemin, också om oenighet i regeringen. Men hela tiden sakligt och utifrån flera aktörs perspektiv. Carlson slår sig inte för bröstet och säger att vi var bäst, även om han faktiskt skulle kunnat göra det.
I Sverige slapp vi “lockdown”
Sverige blev ju kraftigt ifrågasatt internationellt det första året när vi inte stängde ned hela samhället inklusive grundskolorna. Inget munskyddstvång infördes. Utegångsförbud och lockdown infördes inte. Att inte agera hårdhänt ansågs ansvarslöst och farligt. Uppemot 96000 människor skulle dö på några månader, enligt katastrofberäkningar.
Carlson återger den svenska mediernas påtryckningar: “Att vissa liberala ledarsidor så ensidigt propagerade för nedstängningar var onekligen förvånande.”
Fram till sommaren 2020 dog 5500 personer med covid-19 infektion. Det var illa nog.
Men sedan kom fördelarna med att satsa på rådgivning och rekommendationer snarare än förbud och tvång. Medborgarna litade på myndigheterna. I Sverige fortsatte vi vara försiktiga och höll distans även när första vågen var över. I andra länder återgick folk snabbt till gamla vanor så fort de hårda restriktionerna lättade. Därför blev andra vågen lindrigare i Sverige. Vi hjälptes åt, medborgare tog sitt ansvar.
I utvärderingarna, där överdödlighet är det mest internationellt jämförbara dataunderlaget, visade det sig att Sveriges överdödlighet 2020-2022 var lägre än övriga EU-länders. Detta retade många av dem som visade sin “handlingskraft” genom att stänga ned samhället. Nu visade Sverige att det var onödiga åtgärder som plågat tiotals miljontals människor i många månader.
En diplomat säger till Carlson under ett WHO-möte: “Alla här är medvetna om att den svenska linjen har varit en framgång, men räkna inte med att någon ska säga det. Nedstängningarna har inneburit sådana stora uppoffringar och ett så stort lidande för många att ingen politiker ens skulle komma på tanken att säga att mycket har varit förgäves.”
Regeringen gjorde rätt i stort, men inte i smått
I de viktiga frågorna gjorde S-regeringen det rätta. Men Carlson märkte slitningar när pandemin pågått ett tag och kulturvärlden klagade på att deras verksamhet var mer strypt än annat. MP-kulturministern Amanda Lind ville lätta på besökstaken, begränsningarna av hur många som fick vara i en lokal. Inte minst Jonas Gardell var i farten. Konflikten innebar att besökstaket i en kompromiss lindrades just när andra vågen av pandemin drog igång. Ingen bra timing, skriver Carlsson. Han fick klagomål från smittskyddsläkarna runt om i landet som undrade vad regeringen höll på med.
Men varför agerade politiken smartare i Sverige?
Johan Carlson berömmer regeringen för att den lyssnade på Folkhälsomyndigheten. I andra länder hade politikerna kört över dem som föreslagit liknande strategi. Varför skedde inte det i Sverige? Carlson tror inte på vanliga spekulationer, som att svenska politiker har mer is i magen eller att vårt förbud mot ministerstyre skulle haft effekt.
Carlson lyfter istället fram att det finns två tunga perspektiv som måste samverka under just en pandemi för att man ska förstå helheten: smittskydd måste vägas mot folkhälsa. I Sverige hade regeringarna på 2010-talet strukturerat om myndigheterna så att nyinrättade Folkhälsomyndigheten fick ansvar för båda. Här såg man till att väga risken för smittspridning mot vad nedstängningar skulle innebära i sämre folkhälsa. Dessa avvägda svar, byggda på tung forskning, lyssnade regeringen på.
I andra länder var smittskydd och folkhälsa splittrade på två olika myndigheter som gav helt motstridiga signaler till sina regeringar. I Storbritannien föreslog Public Health England (PHE) återhållsamhet i nedstängningar, medan Scientific Advisory Group for Emergencies (SAGE) ville se snabba åtgärder och lockdown. I Danmark förespråkade Sundhedsstyrelsen liknande åtgärder som svenska Folkhälsomyndigheten, medan Statens Serum Institute fokuserade på smittan och talade för snabba åtgärder. I Norge var Folkehelseinstitutet skeptiska till skolstängningar medan Helsedirektoratet förespråkade sådana åtgärder.
Pandemi är en annan sorts naturkatastrof
Handlingskraft är viktigt i de flesta katastroflägen. När människor ska räddas från brinnande hus, trafikolyckor, kapsejsade fartyg, terrordåd och annan evakuering är naturligtvis snabbhet avgörande. Men pandemier är ingen enskild händelse, utan smygande och sker i vardagliga möten mellan miljontals människor. Att “stoppa vardagen” får mycket stora effekter på folkhälsan men ger ändå ingen större effekt på smittspridning. Alltså måste åtgärderna ta hänsyn till mängder med faktorer och under månader och år. Inte bara under en dag.
Sverige hade helt enkelt tur som FÖRE pandemin hade organiserat statsapparaten på ett optimalt sätt för att hantera pandemier. Och här ska Johan Carlson ha ett erkännande, inte endast för den lugna hanteringen av själva pandemin utan att han var med i att organisera om myndigheterna som till kort före pandemin var uppdelade på samma sätt som i ovan nämnda länder.
Att Johan Carlson och Anders Tegnell också visade ledarskap genom att finnas till hands för att svara på alla frågor som dök upp, istället för att hålla sig undan, skapade också tillit till Folkhälsomyndigheten. Man behärskade sakkunskapen. Det var något helt annat än när regeringar tillsatt generaldirektörer som är politruker utan sakkunskap.
Visserligen försökte S-politruken Dan Eliasson ta över genom att kräva att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, där han var generaldirektör, skulle hålla i de dagliga presskonferenserna. Carlson hanterade det genom att låtsas som han inte hört kravet.
WHO hyllade Xi Jinping
Det jag saknar i boken är starten på pandemin. En anledning till att tilltron till Folkhälsomyndigheten inte var den bästa i början var att man gått ut och sagt att risken för att coronapandemin skulle drabba Sverige var liten. Som jag minns det var det först vid det första dödsfallet i Sverige 11 mars, som läget togs på allvar av gemene man. Att Folkhälsomyndigheten lyckades återta initiativet och trovärdigheten är faktiskt en bragd i sig.
Ett skäl till att Folkhälsomyndigheten bagatelliserade covid-19 efter årsskiftet 2020 var förmodligen WHO. Carlson förvånades över att WHO:s generaldirektör i sitt tal inför möte med den samlade internationella expertisen i januari nämnde coronautbrottet i Kina först i slutet av talet, då han också hyllade Xi Jinping. Carlson frågar sig: “Trodde verkligen WHO att de brutala åtgärderna i Kina skulle förhindra en pandemi eller var den föreställning jag bevittnade i Genéve ett spel för gallerierna?”
Paradox: Sämre pandemiberedskap efter pandemin
Erfarenheterna av pandemin där miljontals människor dog i förtid borde ha resulterat i stärkt pandemiberedskap. Men på många håll i världen är den sämre idag än 2020. I Storbritannien avvecklades myndigheten som hade helhetsperspektiv. I Sverige tömdes Folkhälsomyndigheten på experter. När Carlson och Tegnell gått i pension har de ersatts av icke-medicinskt kunniga eller så har deras befattningar marginaliserats. Det var därför Tegnells efterträdare som statsepidemiolog, Magnus Gisslén, avgick i protest.
I vår tid tar okunniga byråkrater och aktivister över allt mer av statsapparaten. Sakkunskapen försvinner.
Så skriver inte Johan Carlson. Han är diplomatisk även om han uttrycker förvåning över hanteringen av Folkhälsomyndigheten de senaste åren. Han förstår att den prestige som Folkhälsomyndigheten erhållit under pandemin får många att vilja “sola sig i glansen”.
Handlingskraft och bred kompetens
Carlson varnar i slutet av boken för att bara prioritera handlingskraft vid katastrofer som är komplexa, som pandemier. Beslutande politiker måste få en holistisk bild av problemet, där för- och nackdelar lyfts fram angående alla föreslagna åtgärder. Att stänga ned samhällen i lockdown har visat sig vara oerhört plågsamt. Och det svenska exemplet visar att åtgärderna var meningslösa, ja, till viss del kontraproduktiva.
För mig har det varit synnerligen givande att läsa Carlsons bok. Den ger skarpa inblickar i det som var den tuffa verkligheten för bara några år sedan. Och blir till statsvetenskaplig analys om förvaltningspolitik och “food for thoughts” kring hur krishantering behöver organiseras för att vara effektiv.