Mantrat om “armlängds avstånd” till kulturen är lika vanlig som luddig. Vad betyder det? Ska inte politiker uttrycka åsikter om kultur? Måste politiker finansiera undermålig kultur bara därför att?
Hur svårt det är att ta “armlängds avstånd” på allvar visar europaparlamentarikern Karin Karlsbro (L) när hon kraftigt kritiserar konst- och kulturfestivalen Venedigbiennalen för vilka man låter medverka.
Enligt principen borde inte Karlsbro försöka styra vilka en kulturarrangör anlitar eller låter upprätta en utställning. Men det gör hon.
I ett brev kräver hon och andra parlamentariker att EU bör dra in all sin finansiering av Venedigbiennalen, detta eftersom arrangören låter Ryssland delta, rapporterar Politico.
Hade Sverigedemokraterna framfört en sådan ståndpunkt hade kulturvänstern genast gått i taket och talat om auktoritär fascism. Men nu rör det sig om politisk styrning som vänstersidan kanske instämmer i, och då är “armlängds avstånd” plötsligt inte så viktig.
Jag anser att den som med skattemedel finansierar en verksamhet inte bara har rätt att styra, utan en skyldighet att göra det. Skattepengar ska användas ansvarsfullt. Och att finansiera ryskt deltagande kan med all rätt kritiseras av politiker som beslutar om finansiering. Sådan politisk styrning är det enda rimliga.