När journalister på Sveriges Radio uttrycker vänstersympatier får de stanna, men om de uttrycker högersympatier flyttas de bort. Det är fakta. Och bekräftar att public service, som skattebetalarna finansierar med nio miljarder kr per år, inte klarar av att vara balanserad, opartisk och saklig.
Men på vad beror vänsterlutningen? En enkel misstanke är att 68-vänsterns marsch genom institutionerna lyckats särskilt väl i medieföretag.
Men i SvD väcker Anders Q Björkman en annan tanke när han skriver att journalisternas position och erfarenhet kan ha spelat roll för att de behandlats olika: “Det är i så fall ännu värre än det undermåliga beskedet att olika chefer på olika redaktioner fattar helt olika beslut om snarlika ärenden. Åter igen: det duger inte. Principer måste vara principer oavsett hur man väljer att organisera sitt mediebolag och oavsett om principerna ibland är obekväma att följa.”
Alltså: Sveriges Radio skulle sakna en ledning som kan leda bolaget på ett kompetent sätt och medarbetarna därför gör lite som det faller dem in.
Ja, så kan det vara.
Hur har det i så fall kunnat bli så? Svaret är ju att politiken som finansierar alltihop inte anses ha rätt att lägga sig i hur pengarna används. Det ger cheferna i public service carte blanche att göra som de vill – kanske de tror. Men tvärtom är det ju så att den som får så stor frihet utövar ett extra stort ansvar att sköta sig väl.
När de nu inte gör det måste politiken gripa in. Enklast är ju att dra in pengarna. Men en fungerande public service är att ses som infrastruktur för nationens samhörighet. Kanske borde nuvarande bolag läggas ned och en helt ny organisation skapas. Att återupprätta trovärdigheten i hela befolkningen är absolut nödvändigt om public service ska ha någon framtid.