Det är sorgligt att ta del av alla känslomässiga utfall mot USA och dess folkvalde president. Det är så historielöst att man baxnar. Visst finns olika åsikter på de båda sidorna av Atlanten. Ibland mer tillspetsade än annars. Men det är obegåvat att låta känslorna styra. Det gynnar inte Europa – tvärtom.
Nuvarande president provocerar på många sätt, inte minst genom sin önskan att ta över Grönland från Danmark. Något vi inte kan acceptera. Men varför falla för provokation likt ett barn?
Det är inte svårt att hålla isär de provokativa utspelen i ord – som ingenting konkret betyder – från reella handlingar som har verkliga konsekvenser. Ändå tycks få i europeiska politiska kretsar klara av den saken. Man låter sig styras av vimsiga känslor. Och provocerar på det sättet fram än mer polariserande utspel.
Rätt svar är att ha is i magen, även om vi som har det beskylls för att vara undfallande mot de burdusa utspelen från Vita huset. De känslostyrda skriker: Man måste svara på oförskämdheterna!
Som om internationell politik avgjordes av dueller om prestige.
Kina växer sig militärt starkt
Nej, det som avgör är styrka och förmåga. Europa har satsat stor möda på att bygga en internationell, regelbunden världsordning. Men har inte backat upp den med styrka och kraft, utan trott att bara ord och namnteckningar på papper skulle vara garanti nog.
Europa släppte in Kina i världshandelsorganisationen WTO 2001. Där finns tydliga regler för hur handel ska gå till. Regler som Kina från början struntade i. Europa såg inte till att upprätthålla reglerna eftersom vi till en början tjänade på att blunda. Vi kunde utnyttja billig arbetskraft och avsaknad av mänskliga rättigheter, vilket gav oss billigare produkter. Vi blundade också för att Kina använde vinsterna för att stärka kommuniststyret och bygga en allt starkare militärmakt – så stark att den börjar utgöra ett hot mot USA:s dominans.
Alltså: Så länge Europa gynnats ekonomiskt av brott mot regelbaserad världsordning har det varit okej. Men USA får inte bryta mot denna ordning.
Ryssland är Europas ansvar
När det gäller Ryssland borde några uppenbara fakta lyftas fram, men som det blundas för.
1) Ryssland ligger i Europa, inte på den amerikanska kontinenten. Varför skulle det då vara mer USA:s uppgift än Europas att försvara demokrati och regelbunden världsordning när Ryssland anfaller Ukraina? Alltså: Ukraina är Europas ansvar snarare än USAs, och särskilt så för dem som avskyr USA-inflytande.
2) När Ryssland ockuperade Krim 2014 beslutade Europa att ta av Ryssland rösträtten i Europarådet för mänskliga rättigheter. Men 2019 röstade majoriteten, inklusive svenska Socialdemokraternas representant för att återge Ryssland full värdighet (SD röstade nej). Alltså: Europa accepterade Krim-ockupationen efter fem år, vilket gjorde att Putin kunde kalkylera med idén att Europa också skulle acceptera att han ockuperade resten av Ukraina.
3) Europa har efter andra världskriget struntat i att bygga militärt försvar. Man bröt konsekvent mot Nato-löftet att satsa två procent av BNP på försvaret. När amerikanska presidenter, från Eisenhower till Trump, klagat på detta har Europa vänt ryggen till och struntat i att ta ansvar. Alltså: Europa har ingen annan att skylla för sin svaga ställning i världspolitiken än sin egen arrogans.
Arrogansen har inga gränser
Denna arrogans lever nu vidare genom att anklaga USA:s folkvalde president för att inte göra som Europa vill och rädda Europa igen. Så som USA gjorde i första världskriget, sedan i andra världskriget och sedan genom Marshallhjälpen och sedan genom upprutning under kalla kriget.
Europa har agerat som en drogmissbrukare gentemot sin familj. Ständigt be om mer pengar men aldrig skärpa sig.
För min del är jag förvånad över att inte USA tidigare agerat mer hårdhänt mot Europa. Redan Eisenhower klagade på 1950-talet över att Europa vägrade ta ansvar för säkerhetspolitiken och rusta arméer. Alltså: USA har varit alltför tillmötesgående mot Europa i mer än ett halvt århundrade. Denna “snällhet” har skadat Europas förmåga att ta ansvar. Man har kunnat övervältra ansvaret på USA.
Det ska sägas, att USA gjort detta också för att man därmed otvivelaktigt varit den världsledande nationen. Men nu när Kina växer sig allt starkare kan inte USA hålla Europa under armarna längre.
Tänk på alternativen: USA eller Kina?
Så, visst är Donald Trump burdus, odiplomatisk och oberäknelig. Men detta hade inte haft någon större betydelse om Europa skött sina kort och tagit ansvar från början. Det är enbart därför att Europa är svagt och illa styrt som vi kan bli offer för Trumps oberäknelighet.
Och den grundläggande frågan alla behöver ställa sig är: Vill vi hellre att Kina blir den dominerande världsaktören? Eller Ryssland? Det är höjden av obegåvat resonemang att svartmåla den amerikanska demokratin, medan man blundar för de gruvliga övergrepp Kina och Ryssland begår.