“Jimmie Åkesson blir bara folkligare“, klagar Aftonbladet. Åkesson och andra “högerpopulistiska” fixstjärnor upplevs som verkliga människor. De andra framstår lätt som medietränade till döds, svåra att skilja åt.
Här har faktiskt S-tidningen en poäng. Aftonbladets Anders Lindberg skriver vidare i ledaren:
“Jag tror att äkthet är underskattat i dagens politik. Partierna riskminimerar, polerar ytor och tvättar ur alla skarpa färger tills det blir outhärdligt tråkigt. Kul idéer och kreativitet mals sönder i rädsla för att något ska slå fel.
Partierna tänker för mycket – och känner för lite. Till slut går de inte att skilja från tapeten de står framför. Se bara på Centerpartiets och Liberalernas alla partiledarbyten på senare år. Namnen växlar, tomheten består.”
Så sant. Men sedan menar Lindberg att S-politiker ska bli argare. Därmed visar han att han inte riktigt förstått vad han själv skrivit. Ilska riktad mot politiska motståndare är ju den absolut vanligaste av spelade känslouttrycket som medietränade politiker använder. Det går inte en dag i Europaparlamentet utan att någon vänster-, liberal- eller ja, högerpolitiker framträder som arg mot någon annan politisk aktör.
Man blir inte äkta bara därför att man låtsas vara arg. Det är inte autentiskt att ständigt vara arg. Visst kan ilska vara äkta, men då bara i speciella situationer och inte som en punkt på dagordningen.
Många menade att Jimmie Åkessons hårda ord och utfall mot medierna i samband med EU-valrörelsen och TV4:s infiltration var skadligt eller i varje fall inte fördelaktigt, för partiet och honom som partiledare. Jag höll inte med, utan sa att väljare kan säkert uppfatta det som obehagligt och något man inte ville höra – just i stunden. På kort sikt gav det inga pluspoäng. Men på sikt menade jag stärker det bilden av Åkesson som en ärlig och uppriktig politisk ledare.
Och nu, i förtroendemätningar ett och ett halvt år senare, har jag fått rätt. Åkesson gick om Magdalena Andersson i en mätning av vem av partiledarna som väljarna har störst förtroende för. Men varför var den ilska Åkesson visade äkta, medan de flesta gånger politiker blir arga är spelade? Jo, Åkesson tog en stor risk när han attackerade MEDIERNA, inte politiska motståndare. Det var alltså inte ilska i maktkampen mellan partier, då ilska tillhör manuskriptet. Här förstod väljarna att Åkesson agerade vid sidan om detta maktspel och inte hade några enkla poäng att hämta. Då återstår ett annat motiv, att han faktiskt var arg. Att ilskan var äkta. Och då – men först då – stärker det hans autenticitet. Vi blir alla arga ibland. Här kunde folk känna igen sig. Alltså stärkte det också hans folklighet.
Men autenticitet i framträdanden räcker inte. För att äkthet ska bli en tillgång måste den gå djupare än till framträdanden i tal och medier. Äktheten hos en politisk ledare måste också uttryckas genom dennes politiska budskap. Det måste komma naturligt, inte inövat.
Också här är Åkesson ett exempel på hur det måste hänga ihop för att resultera i folkligt förtroende. Åkesson har bedrivit samma politiska krav under alla 30 år han varit politisk aktiv. I början stämplades dessa åsikter som rasism-fascism-nazism. Han blev tillsammans med sina partivänner hånade, utfrysta och man försökte tysta dem. Nu när Åkesson säger att migrationspolitiken misslyckats, att Sverige inte kan ta emot så många utan att förgöra det egna landet, att straffen för våldsbrott måste skärpas, ja, helt plötsligt håller nu många med av dem som så gruvligt hånat honom.
Detta skeende bevisar för svenska folket att Åkesson menar det han säger, medan alla andra numera spelar med. De står nu för åsikter de för några år sedan sa var nazism. Vilken trovärdighet ger det dem? Har de blivit nazister nu, eller ljög de om nazism förut? Här finns också en autenticitet som underbygger Åkessons allt mer stärkta ställning i förtroendemätningar.
En tredje aspekt på äkthet hos en politisk ledare är att man står pall för trycket. Att man inte vinglar och velar eller försöker dölja nackdelar med bortförklaringar. Här har Åkesson också tvingats visa att han förmår hantera svåra lägen. Hur hans parti behandlats, är ju ett tydligt bevis för att Åkesson inte viker undan. Han har lett ett parti från mindre än en procent till att ha stöd av över 20 procent av svenska folket – trots extremt hårt motstånd från alla etablissemang: media, myndigheter, näringslivet, universitet, Nobelstiftelsen… Sådant skapar karaktär. Och karaktär upptäcks av väljarna.
Men ingen är felfri. Jag tycker den nu glömda konflikten mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme ger en lärdom vi borde minnas. Palme anklagade i hätska ordalag Fälldin för att ljuga, svika och vilseföra svenska folket när han som ny statsminister 1976 lät ladda kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2, trots att han i valrörelsen lovat att inte göra det. Att hans regering införde en villkorslag som ställde höga krav på slutförvaring av kärnavfall ändrade ju inte fakta: Fälldin lovade att inte starta nya reaktorer, men gjorde det. Fälldins svar var att erkänna misslyckandet med det norrländska uttrycket, “vi nådde inte ända fram”.
Detta Fälldins agerande kan jämföras med att Olof Palme i riksdagens talarstol 1977 förnekade att det fanns en hemlig polisrapport som pekade ut justitieminister Lennart Geijer (S) som en säkerhetsrisk eftersom spaning visat att han var sexköpare av minderåriga på bordell. Palme förnekade uppgiften intensivt med orden ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen”. Han såg också till att DN avskedade journalisten bakom avslöjandet. Senare har det framkommit att rapporten visst fanns, skriven av Leif GW Persson. Palme blånekade och erkände aldrig att han medvetet ljög.
Skillnaden mellan Fälldins och Palmes “snedsteg” är markant ur moraliskt perspektiv. Fälldin försökte uppfylla det han sagt, men misslyckades och erkände det. Palme ljög medvetet och erkände ingenting. Du som läsare har själv att bedöma, men för mig är Fälldins miss förlåtlig, mänsklig då han ville mer än han förmådde uppfylla. Allt medan Palmes beteende är svårare att förlåta.
Också här märks skillnad i äkthet: Fälldin sa vad han trodde på och erkände att han inte lyckades, medan Palme ljög medvetet för att inte drabbas av den prestigeförlust det skulle vara att erkänna att hans justitieminister var en säkerhetsrisk.
Ska personligheter spela roll i politiken? Ja, jag tycker vi talar för lite om karaktär, styrkor och svagheter som ledande politiker besitter. Deras kompetens i ledarskap är viktigare nu när världen och Sverige är så mycket mer föränderligt än vad det var förr. Personer spelar allt större roll, medan organisationer, myndigheter tappar eftersom de är tröga och inte ser helheten i en tid då mycket förändras.
Och i Sverige har vi saknat ledare på alla nivåer som är dugliga, djärva och handlingskraftiga. Nu behöver de träda fram för att rädda landet genom att bryta med den progressiva kurs vi haft sedan 1968 och som resulterat i otrygghet och förlorat framtidshopp.