Det blir allt tydligare att L-partiet går mot sitt slut som riksdagsparti. Avhoppen från tunga profiler är väl det tydligaste tecknet på att partiet självt börjat tappa tron på att klara riksdagsspärren på fyra procent i september. Är det synd om L som parti? Nej, men jag tycker klassisk liberalism har en plats i samhällsdebatten.
“Kreativ förstörelse” är ett begrepp som ekonomen Joseph Schumpeter myntade för att beskriva marknadsekonomins funktion och viktigaste styrka. Nämligen att i marknadsekonomi går dåliga företag under, därför att nya och framgångsrika företag tillåts dyker upp och förbättrar marknaden, dess varor och tjänster.
Detta är den stora skillnaden mot planekonomi (som skapas av såväl byråkratier som av socialism och kommunism) där politiken alltid skjuter till mer resurser till dåliga lösningar som aldrig försvinner och som därmed blockerar möjligetheten att utveckla effektivare och smartare lösningar.
Demokrati liknar på ett sätt marknadsekonomi: miljontals väljare styr inriktningen genom allmänna val. Väljarna utgör en sorts marknad, inte genom pengar utan genom den makt de etablerar genom att avge sin röst i val. Och på denna väljarmarknad har Liberalerna som parti gjort sitt. Det finns inget unikt de har att tillföra. Då är det rätt av väljarna att överge dem, så som kunder överger företag som slutar ge bästa service/produkter.
Främsta orsaken är att Moderaterna tagit över Liberalernas position på den politiska skalan. Moderaterna är idag det främsta mittenpartiet, den position som Liberalerna och Centerpartiet hade på 1970-talet. Moderaterna är i högsta grad liberaler, i mycket mindre grad konservativa. Moderaternas förskjutning vänsterut och mer tydligt in på det liberala området är främsta skälet till att Liberalerna som parti inte längre behövs. Partiet har stressats av Moderaternas intåg och har flyttat vänsterut, till en position där konkurrensen om väljarna är än större. Till vänster har du inte bara S utan också C och MP.
Jag hade gärna sett att L-partiet gått högerut och blivit mer klassiskt liberalt när M blev socialliberala med Reinfeldt. Den principiellt och filosofiskt klara klassiska liberalismen har perspektiv att tillföra i vår tid. Men den har ingen företrädare bland riksdagspartierna. Här hade L kunnat locka M-väljare av Bohman-sorten. En sådan liberalism hade aldrig släppt fram en S-statsminister som man gjorde efter valet 2018. Samtidigt hade man tagit debatt mot den framväxande konservatismen som Sverigedemokraterna står för, men då i sakfrågor snarare än som smutskastning.
I migrationsfrågor hade klassiska liberaler sett det katastrofala i gällande politik då man valt att öppna gränserna samtidigt som man försvarar välfärdsstaten – en position som leder till sammanbrott (eftersom miljarder med människor vill ha bättre liv genom bidrag utan krav). Här hade Sverige kunnat få en mer begåvad debatt om vilket vägval landet ska göra: antingen agera för avvecklad välfärdsstat för att kunna öppna gränserna, eller värna välfärdsstaten genom stängda gränser. Men någon sådan liberalism har vi inte sett till. Och den politik som L står för inryms enkelt i Moderaterna. Partiet L behövs inte. Det är den osentimentala sanningen.
Under mina 45 år i svensk politik har jag träffat och diskuterat med många sympatiska folkpartister-liberaler, som Johan Pehrson. Så länge svensk politik tuffade på i ordnade former var de en stabiliserande kraft. Men när tiden förändrades och verkligheten blivit turbulent har liberaler ofta blivit bakåtsträvande i meningen att de försökt försvara en politisk retorik från en förgången tid som inte fungerar i nutid och framtid.