Några av partierna i riksdagen är svåra att förstå sig på. Ett är “Liberalerna”, som numera är (och ofta varit) allt annat än klassiskt liberala. Just nu har man stöd av 1,8 procent av väljarna och kan åka ur riksdagen i september. Hur ska vi summera partiets historia?
Liberala samlingspartiet bildades av riksdagsmän ur båda kamrarna, uppbackade av tidningsredaktörer, år 1900 och är därmed Sveriges näst äldsta parti. Man splittrades i liberaler och frisinnade under tio år 1923-34 på grund av alkoholen (försöket till rusdrycksförbud).
Rösträttsstriden gav partiet dess största väljarstöd, man fick 40,2 procent i riksdagsvalet 1911. Men redan tre år senare hade man tappat en tredjedel av väljarstödet på grund av motstånd mot militär upprustning inför första världskriget.
Med och mot Socialdemokraterna
Under de 125 år som partiet verkat tycker jag symbiosen med Socialdemokraterna varit deras största problem. De har alltid haft svårt att hävda sig mot Socialdemokraterna. I början regerade man med Socialdemokraterna för att minska gamla högerns inflytande. Senare, när Socialdemokraterna under årtionden kört stenhård agitation mot “högern” och “borgarna” har L-partiet hukat och slokat och blivit otydligt.
Ett undantag var partiledaren och ekonomen Bertil Ohlin som drev en socialliberal välfärdspolitik (före britten Keynes, som sedan blev världskänd på detta tema) och partiet gick mot ny storhetstid efter andra världskriget. Men profileringen stals av Socialdemokraterna när de förstod att ren socialism inte var någon valvinnare. Socialdemokraterna spelade skjortan av liberala partiet, som förvandlades från föregångare till något av stödparti – till dess C-ledaren Thorbjörn Fälldin fick liberaler att ställa upp på ickesocialistisk regering.
Begriper inte maktpolitik
Partiet har alltid varit dåligt på maktpolitik. Redan Karl Staaff, som var liberal statsminister i två omgångar, lyckades bli svårt avskydd för att driva militär nedrustning – tillsammans med Socialdemokraterna – när första världskriget stod för dörren.
Därför är det närmast en naturlag att Liberalerna också idag är synnerligen otydliga för väljarna när de säger att de kan samarbeta med Sverigedemokraterna om regeringspolitik men inte sitta i regering med Sverigedemokraterna. Det är en maktpolitiskt obegriplig position.
Med Per Ahlmark hade partiet kunnat skapa sig en vass liberal profil. Han likställde exempelvis kommunism, nazism och islamism. Men han avgick i förtid av hälsoskäl, något som Mats Fält skriver om i Svensk Tidskrift. Ahlmark hade den talande titeln på sin memoarbok: ”Gör inga dumheter medan jag är död” (Atlantis, 2011).
Liberala samlingspartiet/Folkpartiet/Liberalerna har medverkat i viktiga skeden i svensk politik, men efter rösträttsstriden ofta på förlorarsidan. Man förlorade nedrustningsstriden. Man förlorade när man krävde rusdrycksförbud. Man förlorade välfärdspolitiken till Socialdemokraterna. Man har i modern tid ställt upp på woke, vänsterns normupplösande agenda. Den striden går, hoppas jag, också mot sitt nederlag.
Kanske har väljarkåren slutat tro att detta parti har något att komma med i framtiden.