Mitt första helår i Europaparlamentet är till ända. Vad är mina erfarenheter? Är det som jag trodde det skulle vara? Det är frågor jag brukar få. Låt mig försöka svara så här i helgtider då man kan koppla av och se saker på lite distans.
För bara någon månad sedan fick jag uppleva vad det innebär att veta mer än vad jag får säga offentligt. Och eftersom det är hemligstämplat material kunde jag inte använda fakta jag känner till för att rätta en kommissionär som inte säger hela sanningen i utskottsförhör. Skulle jag avslöja det jag vet, hade jag brutit mot lagar och regler samtidigt som jag skulle förlorat förtroendet att få mer initierad information framöver.
Skälet till att jag vet mer än vad en kommissionär tror, är att jag är gruppledare i Budgetkontrollutskottet som granskar unionens ekonomiska förehavanden. En av mina partikollegor sitter i en undersökningskommission och har informerat mig i min egenskap av gruppledare om hur man kommit över väsentliga dokument. Det är inte min uppgift att blottlägga dessa dokument, utan kommissionen kommer att offentliggöra sin rapport när man är färdig. När man är en del av en maktstruktur måste man som enskild individ hålla igen för att låta systemet ha sin gång. Det är nog här de politiker som vill synas och har excentriska personlighetsdrag faller i fällan att blottlägga det man vet och därmed tappa förtroendet inom systemet.
Men oftast är mitt problem det omvända. De kommissionärer och höga institutionschefer vi frågar ut i budgetkontrollutskottet försöker inte sällan smita undan från att svara på frågorna direkt, och ger istället breda omskrivningar, allmänna utläggningar eller ger bara delar av svaret vi är ute efter. Och eftersom vi är åtta partigrupper i EU-utskotten är tiden för oss ledamöter begränsad och ordet går snabbt vidare till nästa partigrupp.
Undviker floskler
Men jag är nöjd med att sitta i budgetkontrollutskottet. Här hanterar vi konkret information – i enorma mängder. Vi ägnar oss inte – likt de flesta andra utskott – åt önsketänkande, allmänna politiska diskussioner eller prat och krav utan konklusion. Vi håller oss till verkligheten. Det är skönt att slippa allt ideologiskt struntprat. Sanningen (som få tycks vilja inse) är (tack och lov) att det mesta som Europaparlamentet ägnar sin tid åt har parlamentet ingen makt över. Det är parodiskt. Så mycket känslor, och så liten betydelse.
Ett exempel är utrikespolitik. Många av mina kollegor har synpunkter på de flesta länders agerande, vill att parlamentet tar ställning, men ett beslut i EU-parlamentet har ingen som helst laglig, politisk eller annan betydelse. Ingen behöver göra som parlamentet beslutar. Det blir allmänt tyckande, ungefär som när ett svenskt politiskt ungdomsförbund tycker något. Makten ligger hos medlemsländernas regeringar. Inte hos oss i parlamentet. Något de flesta av mina 719 kollegor vägrar ta in. De vill babbla för babblandets egen skull. Bara tidsspillan, om du frågar mig.
Intressen kors och tvärs
Men vad skiljer politiken i denna församling från den svenska politik jag följt i 45 år? Jo, det är att i Europaparlamentet finns så många olika intressen som gärna kortsluter varandra. Det är ett femdimensionellt schack, brukar jag säga.
Ja, redan första dagen som Europaparlamentariker fick jag erfarenhet av detta. Alla partigrupp hade var för sig möte inför morgondagens omröstning om förslaget att utse Ursula von der Leyen till kommissionens ordförande för en andra mandatperiod. Förslag kom från ministerrådet (medlemsländernas regeringar). Men timmarna gick utan att just denna fråga kom upp. Jag fattade ingenting. Sedan frågade en kollega, “ska vi inte diskutera valet av kommissionsordförande?”
1) Regeringsmakt eller inte på hemmaplan
Då visade det sig att italienska delegationen ville fördröja ett ställningstagande. Man sa inte direkt orsaken, men vi kunde ju räkna ut att deras partiledare på hemmaplan i Italien är premiärminister och Georgia Meloni förhandlade förmodligen med kandidat Ursula von der Leyen. För varje medlemslands regering är det en fördel om man har en god relation med EU-kommissionen. Och en kandidat till kommissionsordförande behöver ju allt stöd denne kan få inför valet. Här har båda parter möjlighet att förhandla sig fram till fördelar.
Det lustiga var att polska delegationen aktivt talade för att vi i ECR-gruppen skulle rösta nej till Ursula eftersom hon svikit polackerna. Fem år tidigare var det polska delegationen som var i den italienska situationen – på hemmaplan satt de i regeringsställning och förhandlade med Ursula om polska krav för att godkänna henne som kommissionsordförande. Fem år tidigare röstade polackerna ja till Ursula von der Leyen. När de nu inte satt i regeringsställning tänkte de rösta nej.
Istället var det denna gång italienarna som ville gå försiktigt fram för att inte förlora en god förhandlingsposition med kommissionen. Denna aspekt har kommit tillbaka flera gånger. En partidelegation från ett land vars parti sitter i regeringen agerar annorlunda än partidelegationer som inte har regeringsmakten hemmavid. Orsaken är som sagt att regeringar ständigt är i förhandlar med kommissionen och då vill man inte att partivänner i Europaparlamentet ska störa dessa förhandlingar.
2) Nettobidragstagare eller nettogivare
En annan dimension som påverkar partidelegationers agerande är om de tillhör ett land som får tar emot fler miljarder euro än man betalar in till unionen. Eller om man kommer från ett land för vilket varje ny utgift inom EU betyder att landet får betala mer till unionen som nettobidragsgivare. För flertalet länder betyder varje ökad “satsning” att de till hemlandet kan casha in fler miljarder. För andra länder, som Sverige, får istället betala mer till unionen ju större EU-budgeten blir eftersom de nettogivare. Då flest länder är bidragstagare, är det kanske inte så svårt att förstå att EU har lätt att ständigt utöka sin budget. Detta påverkar naturligtvis hur ledamöter ser på “satsningar”, oavsett vilken ideologi man bekänner sig till.
3) Kulturella mönster i hemlandet
Ytterligare en dimension som spelar roll är vad som anses viktigt i hemlandet. Tyvärr är korruption vanligt i många länder och politiker därifrån ser inte särskilt allvarligt på det, annat än i möte med pressen. Jag kallades till partiledningen i ECR när vi i budgetkontrollutskottet skulle ta ställning till att rekommendera ytterligare utredning om den nedlagda partigruppen ID. Flera partidelegationer tyckte det luktade politiskt spel kring detta beslut, men vi i SD-delegationen kontrollerade reglerna och såg till att få tillgång till underlagen. Reglerna slår fast att när en partigrupp i EU-parlamentet upphör ska alla ekonomiska handlingar lämnas in. Stickprov görs i detta material och utbetalningar hittades där upphandling inte skett enligt reglerna. Att detta måste granskas mer, är naturligtvis den svenska hållningen. Regler ska följas. Men andra höll fast vid att detta var ett politiskt spel från politiska motståndare och borde röstas ned. Jag röstade ändå för att gå vidare med fallet, även om andra röstade nej under sammanträdet.
4) Inne i “värmen” eller stå utanför
Det som stör mig lika mycket som att se mellan fingrarna kring regelbrott är att många kollegor tycker det är viktigare att kunna säga att man står bakom beslut och därmed ser sig som viktiga maktspelare inom unionen, än vad besluten innehåller. Här sviker många svenska partidelegationer, både sina egna ideologiska positioner som svenska folket. Man röstar för mer makt till EU, man röstar för mer regler och krångel. Allt för att få vara med i värmen. Denna mandatperiod har konservativa stärkt sin ställning vilket gör att Moderaternas grupp EPP kan få majoritet med oss konservativa och högerpartier. Därför har vi kunnat skjuta upp ett antal galet byråkratiska beslut från förra perioden. EPP har svängt, men mest på grund av att man fortsatt kan säga att man varit med på vinnande sidan. EPP var alltså arkitekt för beslut om mer regelkrångel när man hade majoritet med vänstersidan under förra mandatperioden, och ser sig nu som arkitekt för att minska (eller som man säger, förenklar) regelbördan när det finns högermajoritet. För mig är det frustrerande att många ledamöter sätter prestige före politiskt innehåll.
5) Höger vänster
Sedan finns naturligtvis i botten skillnader i värderingar, om man är höger eller vänster, konservativ eller radikal. Men detta spelar mindre roll i EU-parlamentet än ovan nämnda faktorer. I första hand handlar spelet om makt, i andra hand om innehåll som invånarna får leva med. Det är detta som är förhandlingsmodellen i det mellanstatliga samarbete som Europeiska unionen i botten är.
Det allvarliga med den struktur unionen blivit är att medborgarna glöms bort bland alla intriger, förhandlingar och maktspel. Ibland undrar jag om inte själva syftet med unionen faktiskt är att beröva medborgarna deras inflytande, så att makteliten ska kunna bestämma själva, ungefär som i de gamla kungarikena som fanns på 1800-talet.
Europaparlamentet består av 720 ledamöter organiserade i åtta partigrupper (+grupplösa). Varje partigrupp består av många partidelegationer från olika medlemsländer. Sverigedemokratiska delegation är med i konservativa gruppen ECR, som nu har 79 ledamöter från 18 länder som representerar 22 partier. (Sedan starten på mandatperioden 2024 har Luxemburg lämnat medan Estland kommit till ECR.)