Knäckfrågan för att nykonservativa partier ska komma till makten och förändra politiken i sina länder, är hur man kan samarbete med etablissemangs-högern. Det menar Arvid Hallén då han medverkar i podd hos Göteborgs-Posten.
Det är Adam Cwejman som samtalar med Arvid Hallén från tankesmedjan Oikos. Fokus är Sverigedemokraternas ideologiska utveckling och hur partiet passar in i den brokiga skara partier som har vuxit fram i Europa de senaste åren.
Ur maktperspektiv är Sverige och Tidö mycket intressant ute i Europa. Hur får nykonservativa SD ihop förtroendefullt samarbete med de gamla, etablisemangspartierna i mitten-högern? Man har nu haft riksdagsmajoritet och samarbete med regeringen i mer än tre år och det har i sakfrågor fungerat bättre än vad alla förväntat sig. Asylinvandringen har minskat kraftigt. Brottsbekämpningen är stenhård. Energipolitiken läggs om från grön utopism till stabil realism.
Ute i Europa är det annorlunda. Nationell samling i Frankrike, Reform i Storbritannien och AfD i Tyskland är fortsatt isolerade trots att de är större i opinionsmätningarna än vad Sverigedemokraterna varit. Enligt Arvid Hallén är både de nykonservativa och de gamla partietablissemangen i dessa länder låsta och vägrar jämka sina positioner.
Klantänkande i partipolitiken
Cwejman påpekar dock att det bästa sättet att stoppa Sverigedemokraternas inflytande är att fortsatt skrämma med hur hemska de är, och att det finns ett som han säger “stamtänkande” i politiken. Det spelar ingen roll hur bra SD:s förslag är, man ska absolut vara emot det.
Hallén svarar att det varit kontraproduktivt med tanke på att SD vuxit kraftigt så länge man inte lyssnat på partiet. Det har bara varit framgångsrikt i meningen att man stängt partiet ute från salongerna, men istället givit partiet ökat väljarstöd. Om Fredrik Reinfeldt 2010 börjat samarbeta med SD när de kom in i riksdagen hade partiet kanske varit på 5-procentsnivån idag – samtidigt som Sverige sluppit den massiva invandringen de senaste 15 åren och som skapat så stora problem.
Avpolitisera staten
När det kommer till att förklara varför konservatismen borde fungera med borgerliga, pekar Hallén på att det Oikos som konservativ tankesmedja argumenterar för är att återföra statsapparaten och dess myndigheter till det de en gång var: opolitiska. Idag har vänstern satt prägel på allt via rekrytering av aktivister som ofta struntar i vad demokratiskt valda organ önskar – för att istället driva sin aktivism i staten. Att ta bort detta är ju inte att “ideologisera” staten i konservativ riktning, som vänstern hävdar, utan att avpolitisera staten. Men så ser man det inte från vänstern, naturligtvis, eftersom de skulle förlora makt och inflytande.
Här skulle jag vilja lägga in en viss reservation. Inte när det gäller myndighetsutövning mot medborgare eller juridisk person, men väl när det kommer till bidrag och utbetalning av skattepengar. Det måste vara givet att den folkvalda majoriteten har rätt att styra hur pengarna används. När det kommer till kultur och annat finns inga objektiva regler utan det är upp till beslutsfattaren. Och då ska denne beslutsfattare agera som skattebetalarnas ombud och följa majoriteten, vare sig det är konservativ majoritet eller vänster.
Ett sätt att slippa denna politisering är att inte betala ut skattemedel till verksamheter, utan att snarare stärka civilsamhället så att det ekonomiska stödet kommer från de människor som gillar en viss riktning. Då uppstår också pluralism eftersom individer till vänster säkert skulle ge bidrag till annat än vad konservativa personer gör. Hallén är också inne på att civilsamhället måste stå på egna ben och inte vara korporativt kidnappad av staten genom dess finansiering.
Ja, vi skulle behöva mycket mer av den här sortens “policy”-diskussioner i svensk debatt. Då skulle vi bättre förstå varandra. Och kunna respektera andras hållning, även om vi inte delar den. Detta med att utse “onda” och “goda” är primitivt, leder till skadlig polarisering och undergräver ett levande folkstyre.
*
Lyssna på Cwejmans podd (Göteborg-Posten).