I februari 2023 avgick Annie Lööf. Nästa vecka, i november 2025, väljs den fjärde partiledaren på 34 månader, Elisabeth Thand-Ringqvist. Det är rekord i svensk politik.
Ombytligheten på ledarposten svarar dock inte mot någon förändringsvilja i sakpolitiken. Där låter alla fyra likadant. De fullföljer Annie Lööfs linje som var att rösta nej till en borgerlig statsminister, om denne samarbetar med Sverigedemokraterna.
Och Elisabeth Thand-Ringqvist är hårdare i tonen än företrädaren Anna-Karin Hatt. På frågan varför C motsätter sig samarbete med SD, svarade hon ”Vi har haft en diskussion i partiet och det här är den linje som alla känner sig bekväma med”.
Kan man verkligen förvänta sig att politiskt arbete ska vara “bekvämt”? De som tycker det borde ägna sig åt något annat, är mitt svar. Politik är inte att vilja, som Olof Palme sa, utan om att välja. Välja mellan alla goda mål, förhoppningar, ambitioner och önskningar. Välja därför att goda mål ofta är i konflikt med varandra. Välja därför att politik kräver tuffa prioriteringar. Svåra val.
Men det vill inte Centerpartiet kännas vid. Man vill tro att det är en dans på rosor, att allt kan vara lätt och trevligt.
Frågan är vad väljarna säger om detta förhållningssätt. Vill man rösta för några som inte ser verkligheten, utan vill kunna luta sig tillbaka och ta det lugnt?
Det är något sjukt över politik och samhälle i hela västvärlden. Många – ja, ofta en majoritet i befolkningen – vägrar ta in att den utveckling vi haft de senaste 20-30 åren är ohållbar och att de skador denna politik medfört på samhället bara kan åtgärdas med hårda prioriteringar. Vi borde ha en politisk debatt om vilka dessa prioriteringar borde vara och hur balansen mellan uppoffring och förbättring ska se ut. Men från denna debatt lämnar många partier walkover. Man upprepar gamla klyschor som skapar en dimridå mellan snack och verklighet.
Ur led är tiden.