Både i Europa och USA hävdar en högljudd vänster att de står på minoriteternas sida när de vill se kvotering och att tillsättningar av tjänster ska ske utifrån ras och biologi, inte de sökandes kompetens, erfarenhet och förmåga. Men dem man säger sig företräda är emot särbehandling eftersom den är nedlåtande och ovärdig.
En ny studie från Chicago-universitetet som AP publicerar visar att bara omkring en tredjedel av alla tillfrågade tror på den amerikanska kvoteringspolicy som DEI innebär (diversity, equity, and inclusion – mångfald, jämlikhet, inkludering) och som ska minskar diskriminering av kvinnor, svarta, latinamerikaner och asiater.
Vänsterns världsbild raseras
Och det spännande är att det just bland de grupper som ska gynnas inte finns någon tilltro till kvotering. Bland svarta anser 61 procent att politik som kräver kvotering inte har någon effekt eller ökar(!) diskriminering. Bland latinos är det 63 procent som menar att kvotering är skadlig eller inte har någon effekt. Och bland asiater hela 67 procent. Kvinnor avfärdar också kvotering: 66 procent anser sådan särbehandling skadlig eller utan effekt.
När verklighetens folk får komma till tals, visar det sig att vänsteraktivisterna som säger sig slåss för en godare värld saknar stöd för det man föreslår bland dem man vill “rädda”. Konservativa får överväldigande stöd i att kvotering och särbehandling pga kön, ras eller bakgrund är meningslös eller till och med skadlig.
Handlar om minoriteternas värdighet
Den unge politiske kommentatorn Daniel Idfresne som medverkar i konservativa medier skriver att det pågår en “tyst revolt” bland svarta och latinos mot vänsterns kvoteringsiver. Varför? Han förklarar:
“För många svarta och latinamerikanska amerikaner handlar kampen mot DEI inte om att motsätta sig framsteg – det handlar om att bevara vår värdighet. Vänstern har marknadsfört DEI som upprättelse för historiska synder. Men för unga svarta amerikaner som mig är det outtalade budskapet tydligt – och nedlåtande: Vi kan inte lyckas utan särbehandling.”
Välformulerat om en vänsteraktivism som badar i “de låga förväntningarnas rasism”. Inte kan väl minoriteter klara konkurrensen med majoriteten – de stackarna måste hållas under armarna. Bara genom vänsterns godhet kan de få drägliga liv.
Idfresne exemplifierar med Brooklyn Techs, den gymnasieskola han gått på och som tillhör åtta elitskolor i New York där antagningskraven är särskilt höga, och därför “en bastion av meritokrati”. Där lärde han känna klasskamrater med olika bakgrunder, asiatisk, bengali, rysk mm. “Våra familjer talade olika språk, men vi värdesätter samma saker: ihärdighet, disciplin och kunskap.”
Ändå avfärdar vänsterblaskan New York Times dessa skolor som “symboler för segregation”. Eftersom svarta och latinamerikanska elever presterade sämre vid antagningsproven antogs endast 3 respektive 7 procent av dem. Förre borgmästaren försökte byta till en kvoterad antagning. Och den som demokratiska partiet nominerat till borgmästare i hösten val, islamisten och socialisten Zohran Mamdani vill avskaffa hela antagningssystemet.
Satsa på unga begåvningar så att de klarar kraven
Istället för att sänka antagningskraven vill Idfresne se en annan lösning: “För att ta emot fler svarta och latinamerikanska elever är inte lösningen fri antagning i ‘rättvisans’ namn. Stadshuset borde utöka program som DREAM för begåvade och talangfulla elever och där ge plats åt högpresterande elever från underförsörjda samhällen.” Då kan de sedan tävla om platserna på elitskolorna med lika villkor som för de som anses privilegierade.
Han menar att förespråkare för kvotering bara vill lyfta svarta studenter om det passar in i deras marxistiska paradigm. “Inom deras ramverk måste rasidentitet komma före individualitet”. De vita progressiva vill träda in och avgöra den kollektiva rasfördelningen. Det är därför unga svarta i så hög grad lämnar Demokratiska partiet för Republikanerna.