För första gången i modern tid ligger nya partier enligt färska opinionsmätningar i topp i Europas tre största ekonomier: Tyskland, Frankrike och Storbritannien. De gamla partierna har förstört Europa under årtionden och har ingen politik för att återskapa trygghet, tillväxt och framtidshopp.
Den etablissemangshöger som dominerade i början av 2000-talet, representerad av regeringschefer som brittiska David Cameron, tyska Angela Merkel och franske Nicolas Sarkozy, är nu ett minne blott, konstaterar NBC News.
“Deras partier är marginaliserade i det politiska landskapet och håller på att ersättas av andra. Problemen som drabbat högern gäller i stor utsträckning även stora socialdemokratiska partier”, skriver samtidigt Adam Cwejman i Göteborgs-Posten. Han har naturligtvis rätt i att detta är ett underkännande av de gamla partierna, byggt på ett utbrett folkligt missnöje med migrationspolitik och en Europapolitik präglad av klåfingrighet och bristande demokratisk förankring.
Ja, själv ryser jag av obehag av att höra namn som Merkel och Cameron. Liksom Reinfeldt. De måste tillhöra historiens sämsta politiska ledare. De förstörde väl fungerande och trygga nationer genom en extrem globalism som öppnade gränserna för allt det elände som finns utanför västvärlden: våld, korruption, djup splittring och nedbrytning av västerländsk kultur och samförstånd. Därtill förstörde infrastrukturen som effektiva energisystem. Man lade ned mängder med fullt fungerande kärnkraftsverk – innan de fått ersättningskraft på plats. De underblåste ett kvoteringstänkande som satte ras, kön och biologi framför kompetens, erfarenhet och kunskap.
Allt det som gjort väst rikt och tryggt raserade de på något årtionde – med vilje.
Nya alternativ växer fram
Därför är det inte ett dugg konstigt att nya partier vuxit fram och som allt fler i väljarkårerna stöder. NBC konstaterar att nya partier nu toppar opinionsmätningarna i alla stora europeiska nationer. De hänvisar till en opinionsmätning där Alternativ för Tyskland (AfD) nu är största parti, och har gått om det borgerliga regeringspartiet CDU/CSU. AfD är i mätningen dubbelt så stora som socialdemokratiska SPD.
I Frankrike fortsätter Nationell samling (NR) att öka sin ledning, trots att partiet utsatts för polisräder och Marine Le Pen av domare förbjudits att kandidera i kommande presidentval. Man ligger på 36 procent, elva procentenheter högre än vänsterkoalitionen NFP. Emmanuel Macrons mittenparti får blygsamma 18 procent i den sammanräkning av mätningar som Politico gör.
Och i Storbritannien har sedan i våras Reform UK (Ref) under ledning av Nigel Farage blivit största parti i mätningarna med 31 procent. Regeringspartiet Labour ligger tio procentenheter bakom och traditionella Tory-partiet på 17 procent.
“Förstår inte vad som händer”
I NBC uttalar sig en statsvetare, lite lustigt om orsaken: “De etablerade partiernas misslyckande med att förstå vad som händer”.
Jag skulle snarare utrycka det som att de etablerade partierna inte tagit in att deras politik de senaste 20-30 åren har varit katastrofal och att de 1) måste erkänna sina enorma misstag och 2) föra fram en ny politik stick i stäv med den man tidigare haft.
En annan statsvetare pekar på en annan framgångsfaktor för nya partier: “De är mästare på att använda sociala medier mycket bättre än något av de mer etablerade partierna.” Men han missar att tala om att traditionella medier är partiska till de gamla partiernas fördel. Det är snarare bristande allsidighet som gjort att väljarkåren söker sig bort från traditionella medier till sociala medier där utbudet präglas av mångfald. Traditionella medier sviker demokratin genom obalanserad rapportering, vilket ökar polariseringen när allt större väljargrupper känner sig utestängda och nedvärderade.
Det jäser i bygderna runt om i Europa
Det är lätt att hamna i klyschor, som att framtiden står på spel. Men just detta skifte i väljaropinionerna i de flesta av Europas länder visar att något håller på att ske. Väljarna vill ha en annan politik än den etablissemangen genomfört och fortsatt tror på, även om somliga partier försöker anpassa sig.
Jag tror också missnöjet beror på vilken typ av ledarskap de senaste generationerna politiker haft. Man har distanserat sig alltmer från väljarna, blivit allt mer strömlinjeformade, håller hellre tyst än tar en kontroversiell debatt. Politiker med makt har smitit undan. Gömt sig. Det är inte ledarskap. Jag tror denna faktor har underskattats när man försöker analysera varför gamla partier tappar mark. De lyssnar helt enkelt inte på folket. De sitter i sina elfenbenstorn och tror sig vara bättre än folket de ska representera.
Det leder till ännu en klyscha: Vi lever i en brytningstid. Men också den har relevans idag. Det visar inte minst dessa opinionsmätningar, sommaren 2025. Det jäser ute i bygderna runt om i Europa. Hur utfallet kommer att bli är oklart. Min förhoppning är att de nya partierna ska klara av att fånga upp missnöjet och rätta till missgreppen som begåtts under lång tid. Annars är risken att pendeln slår ännu hårdare ut på kanterna, både till vänster och höger.