Till skillnad från många andra länder röstar vi i Sverige inte på partiledarna, utan på riksdagspartier med kollektiva valsedlar. Men partiledarna är synnerligen viktiga för hur partierna uppfattas av väljarna.
Ja, jag tycker vi underskattar det personliga ansvaret, det personliga ledarskapet i politiken. I många länder bildas partier runt en ledande personlighet. Det visar hur viktiga den faktiska rösten och representationen för ett parti är.
Och jag tror vi går in i en tid där just personer, deras ledarskap och förmåga att personifiera en politisk riktning, kommer att bli allt viktigare. Politiken blir alltmer komplex där goda mål och ambitioner i allt högre grad är i konflikt med varandra. Då måste en delikat avvägning mellan dessa intressen göras. Och det är svårt för ett kollektiv, ett parti, att göra detta samstämmigt, särskilt när vissa skeenden i samhället sker snabbt.
Det personliga ledarskapet blir viktigare. Förmågan att ta ansvar blir viktigare. Och ansvar kan bara människor av kött och blod ta. Det kan inte ligga på anonyma kollektiv.
Därför är det intressant att ta del av Demoskop och deras färska mätning om partiledarnas förtroende. Bland statsministerkandidaterna i valet 2026 ser det ut så här (mätningen utförd 14-18/8):
Bland övriga partiledare kan noteras att de båda mittenpartiernas nya partibossar klarar sig dåligt. Anna-Karin Hatt (C) har förtroende bland 11 procent av de tillfrågade och Simona Mohanson (L) av 8 procent. Förebådar detta om att dessa partier till slut hamnar under spärren i valet nästa år?