Hur ska det gå för Centerpartiet? Och vart går partiet? Oklarheterna är stora om det parti som faktiskt kan bli vågmästare efter valet nästa år, om opinionsmätningarna har rätt (vilket jag inte tror).
Själv var jag ju aktiv i Centerpartiet 1979-1999. Jag brukar säga att jag gick med i Thorbjörn Fälldins Centerparti – som var något helt annat än dagens förvirrade skara.
Ändå kan jag inte förklara hur ett bondeparti med gummistövlarna fast förankrade i myllan kunde genomgå en sådan total förvandling till ett vänsterliberalt och radikalt storstadsparti.
När jag stöter på Sverigedemokrater runt om i landet är det inte ovanligt att det medges att de var centerpartister en gång i tiden. Idag är det Sverigedemokraterna som bär upp mycket av det C stod för på Fälldins tid: småfolkskonservatism, realism, praktiska lösningar utan krusiduller framför högtravande akademiska teorier.
Hakelius försöker knäcka C-koden
En som i sommarnummer av Fokus försöker knäcka koden till Centerpartiets dramatiska förvandling är Johan Hakelius. Han lyckas förvånansvärt bra.
Från 1990-talet har en “tilltagande ideologisering” skett i ett parti som förut såg politiska beslut som pragmatisk sakfrågor, inte som värderingsfrågor. Partiet har förflyttat sig “från en position som vilade på traditionella värden och en nationell utblick, till en position som [drar] åt det kulturradikala.”
Exempel är diskussionen om fri invandring och månggifte. Fullständigt galna idéer, om du frågar mig.
Partiet har gått från att vara botten-upp-parti på folkrörelsegrund till att tvärtom bli ett topp-ned-parti, där partiföreträdarna anser sig veta bäst och har all rätt att tala om för väljarna vad som gäller.
Hakelius summerar: För 25 år sedan “besvärades centerpartister av att deras pragmatiska sätt att hanterapolitiken gjorde partiet ‘otydligt’. Men otydligheten fanns hos väljarna, inte hos centerpartisterna själva. De visste vilka de var. När Centerpartiet gav sig ut på den liberala ideologiska resan och ställde principerna i första rummet, i strid med partikulturen, verkar den saken ha ställts på sitt huvud: partiet blev kanske tydligare, men centerpartisterna blev osäkra på vilka de var.”
Det är en vass analys som jag tror är helt korrekt.
Pengarna är inte orsaken, snarare närheten till makten
Men frågan är varför partiet gjorde den här totala förvandlingen. Hakelius menar att partiet, när man blev ett av världens rikaste med nära 2 miljarder i kassakistan, förblindade sig på opinionsmätningar, målgruppsanalyser och mosaikvärderingskartor. Man fick politruker i ledningen som var mer intresserad av kartan än av verkligheten. Dessa politruker rör sig i en genompolitiserad värld, långt från praktisk erfarenhet i vardagslivets konkreta aspekter, menar Hakelius.
Detta är helt klart en bidragande orsak, men knappast förklaringen.
Jag tror det mer handlar om att Centerpartiet på Fälldins tid var förankrat i oppositionsrollen. Sossarna hade styrt i 44 år. Med Fälldin fick man smaka på maktens sötma och lockelser. Fälldins generation kunde hantera detta, de behöll sin integritet och lät inte makten korrumpera dem. Just därför att de var så vana vid att vara i opposition.
Inte minst Fälldin själv kunde se statsmakten och dess byråkrati som folkets motståndare. Själv hade han i unga år förnekats att köpa sin och hustruns första lilla bondgård eftersom länsstyrelsen ansåg den inte vara bärkraftig. Detta gjorde djupt intryck på Fälldin, en förolämpning som jag tror han bar med sig under hela sin politikerkarriär. Det kan förklara varför han inte ville göra upp med maktpartiet Socialdemokraterna, utan tvärtom avsätta dem.
Yngre generationer centerpartister – iallafall de som hamnade i riksdag och partiledning – såg däremot vilka privilegier maktens närhet kunde ge. De lät sig korrumperas. Och då kan man röra sig fritt mellan borgerliga och socialdemokratiska aktörer. Det handlar mer om politikernas vardag och tjitt tjatt i maktens korridorer än vilka problem väljarna bekymrar sig över.
Sverigedemokraterna får inte gå samma väg!
Åh, fan! När den här analysen tar form i mina tankar slås jag av risken för att det parti jag nu företräder, Sverigedemokraterna, kan gå samma öde till mötes. Sverigedemokraterna har varit (och är på vänstersidan) ännu mer föraktade och förlöjligade än vad Bondeförbundet/centerpartiet var under industrialismens storskaliga tidsepok. Men nu närmar sig Sverigedemokraterna politiska maktens kärna – regeringen.
Här uppstår samma lockelse som för centerpartisterna som offrade partiets själ för maktens sötma. Men Centerpartiet hade också den historiska oturen att antalet bönder har krymp dramatiskt.
I gamla tider hade vi riksdagsmän och ministrar som behöll sin identitet och respekt för dem man representerade, och jag tror förklaringen var de stora socioekonomiska skillnaderna och yrkeserfarenhetens enorma betydelse för varje svensk väljares egna identitet. “Skomakare förbliv vid din läst”, var ett ordspråk som förkunnade att man bör hålla sig till det man kan och är expert på. Ordspråket är ju förlegat och vi anser idag att alla ska kunna göra klassresor. Men en fördel med att partierna i grova drag baserades på yrkestillhörigheter (M-direktörer, L-lärare, S-arbetare, C-bönder) gjorde att man inte kunde göra sådana grova förvandlingar som Centerpartiet genomgått. Man hade sin väljarbas. Idag går den att byta ut, så som Annie Lööf gjorde.
När partier inte längre har denna socioekonomiska förankring blir det lättare att gå bort sig. Risken för Sverigedemokraterna att göra som C är faktiskt inte otänkbar på ett årtiondes sikt eller två.
Det får inte hända. Och jag tror situationen är bättre för Sverigedemokraterna. Partiets bas är inte en yrkesgrupp utan ett folk. Svenska folket. Eller rättare sagt: De som vill vara en del av svenska folket. Här ingår många invandrare som tagit till sig de svenska värderingarna. Men samtidigt avvisar många etniska svenskar att ingå i detta folk eftersom de anser sin egen bakgrund och kultur är “töntig” och tycker exotiska kulturer där man stenar kvinnor och dödar oliktänkande är roligare.
Om Sverigedemokraterna blir de som försvarar det svenska, mot de internationellt suktande partierna, har partiet en god möjlighet att växa och ta ledningen över det regeringsalternativ som vill bevara den svenska nationen med dess traditioner, seder och kultur.
Men för att bli det, måste man hålla Centerpartiets förvandling som skräckexempel på hur man kan överge sina väljarbas och bli identitetslösa.