Det är drygt ett år till riksdagsvalet. Och borgerliga debattörer verkar redan ge upp och föredra en socialistisk-grönaktivistisk regering. Man orkar inte bära regeringsansvar i tider då lag och rätt måste återupprättas. Det tycks vara för tufft och “auktoritärt”.

När jag läser DN-ledaren Nu börjar regeringens vänner tröttna – motståndet växer (17/7) är det föga förvånande att just DN vill att borgerliga partier ska ge upp regeringsmakten och låta socialdemokraterna ta över – med de borgerliga som lydiga knähundar.
Det har den ledarredaktionen tyckt i tio år.
Vill se mer snällism och mindre straff
Men nu kan de hävda att de har stöd bland fler liberala och borgerliga opinionsbildare. Exempelvis säger den liberale författaren Johan Norberg att Tidösamarbetet är förlorade år: ”Den här regeringen slår över till en generell kontrollagenda som är djupt antiliberal. Frihetsreformerna begränsar sig till lite gårdsförsäljning av alkohol” (23/6).
SvD-ledarskribenten Mattias Svensson fyller i: ”Sunt förnuft och rättsprinciper eller ännu mer tuffhetsposerande symbolpolitik i enlighet med Tidöavtalets bokstav? Tyvärr har jag inga höga förväntningar på vad den här regeringen kommer att välja” (30/6).
Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch skriver: ”Som liberal ser jag det som helt omöjligt att rösta på något parti som har samröre med det här” och hänvisar till tweet med satiriskt montage som Richard Jomshof (SD) delat. Timbro-medarbetaren föreslår också social housing, att staten betalar billigt boende i attraktiva stadsdelar som dock bara migranter ska få tillåts till. Svenskar får fortsätta stå i bostadskö, och istället för subvention får de betala skatt för migranternas subventionerade boende. Han medger att hans förslag liknar Socialdemokraternas nya politik… Vad detta har med frihet att göra, kan man undra.
DN kan också hänvisa till Liberala Nyhetsbyrån vars chefredaktör skriver att det är rimligt att ogilla regeringen. I stället för frihetliga frågor har dess fokus ”nästan uteslutande legat på hårdare straff, skärpta regler för migration och andra typiska SD-frågor” (BLT 2/6).
DN-ledaren summerar att samarbetet med gav de tre borgerliga partierna makten, men menar att priset blivit för högt. Var finns sakpolitiken, visionerna och den borgerliga själen, frågar man.
Liberaler lämnar alltid walkover i frihetskampen
Jag tycker mig se ett mönster där liberaler alltid viker ned sig för vänstern istället för att ta striden med den. Det är så jobbigt att kräva att människor ska jobba och försörja sig själva – det är ju “auktoritärt”. Enklare att höja skatterna, även om den egna ideologin går ut på låga skatter.
För mig är det ingen slump att det var konservativa politiska ledare som drev igenom frihetsrevolten på 1980-talet mot vänsterradikala vågen efter 1968. Det var Margaret Thatcher, Ronald Reagan, och i Sverige Thorbjörn Fälldin, som stod upp mot vänsterradikaliseringen. Allt medan de som kallade sig liberaler smög undan eller till och med anslöt sig till vänstern.
Min analys av detta mönster är att konservativa bottnar i sin samhällsuppfattning och kan knyta sina värderingar (snarare än ideologi) till dagsaktuell politisk agenda. Allt medan liberaler har svårt att få ihop sina principer med praktisk politik i den tid man lever. Som att frihet idag kräver kraftigt höjda straff för våldsbrott. Frihet för verklighetens folk kräver att buset buras in, att dess våldskapital övertrumfas. Nej, det blir för jobbigt för en liberal att ta till sig.
De som mest energiskt framhäver ideologi och principer är de som är sämst på att upprätthålla dem i verkligheten.
Om de borgerliga inte vill vara släpvagn åt Socialdemokraterna – så som man var i årtionden i mitten av 1900-talet – måste man göra gemensam sak med de konservativa. På 1900-talet blev den konservative bonden Fälldin den murbräcka som knäckte 44 år av S-styre. Nu på 2020-talet är det Sverigedemokraterna.
Frågan är om de borgerliga fortsatt vill vara med och rädda Sverige från den anarki som länge fått breda ut sig under migrationspolitikens täckmantel. Det är mycket som återstår att göra för att återskapa trygghet, frihet, förutsägbarhet och hemkänsla för de många människorna i detta land.