Idag kommer Europaparlamentet att rösta om misstroende mot kommissionens ordförande. Här är svaren på varför Sverigedemokraterna gör det.
Som Europaparlamentariker är det vår plikt att granska och hålla EU-kommissionen till ansvar. Det gör vi idag. Kärnan i dagens misstroendeomröstning handlar om Ursula von der Leyens hantering av vaccinupphandlingen under covid-19-pandemin – en hantering präglad av smusslande, misstankar om intressekonflikter och slöseri med skattebetalarnas pengar.
Låt oss börja med det mest graverande: bristen på transparens. Ursula von der Leyen förhandlade personligen ett avtal värt 35 miljarder euro (390 miljarder kronor) med läkemedelsbolaget Pfizer för 1,8 miljarder vaccindoser. Det skedde delvis genom privata SMS med Pfizers VD Albert Bourla. Dessa meddelanden har hon vägrat offentliggöra, trots krav från journalister, lagstiftare och medborgare.
Domstol: Ursula von der Leyen bröt mot egna regler
EU-domstolen konstaterade nyligen att kommissionen bröt mot öppenhetsprincipen genom att mörka avtalens detaljer. EU:s ombudsman, Emily O’Reilly, har också riktat skarp kritik mot von der Leyen för att ha undanhållit information och vägrat berättigad insyn.
Än mer oroande är misstankarna om intressekonflikter. Ursula von der Leyens make, Heiko von der Leyen, är medicinsk direktör för ett företag med kopplingar till Pfizer. Att kommissionsordföranden personligen engagerade sig i dessa förhandlingar väcker frågor om jäv. Jag tror inte nödvändigtvis att hennes vägran att offentliggöra meddelandena beror på personlig vinning, typ mutor, men som kommissionsordförande måste hon – likt Caesars hustru – vara bortom misstanke.
Upphandlingsreglerna tillkom av just detta skäl. Det är en fråga om förtroende för hela unionen.
Upphandlingen blev ett praktfiasko
Dessutom blev upphandling ett praktfiasko. EU beställde cirka tio doser per invånare, vilket ledde till att miljarder doser kasserades – ett enormt slöseri med skattepengar. Och inte nog med det. Vaccinleveranserna blev försenade jämfört med andra beställare som USA, Storbritannien och Israel.
Europeiska åklagarmyndigheten (EPPO) utreder sedan länge olika upphandlingen för misstänkt korruption, och en belgisk lobbyist har stämt von der Leyen för olaglig intressekonflikt, korruption och förstörelse av offentliga dokument.
De som försvarar von der Leyen hävdar att hon agerade under kris och att misstag kan förlåtas. Men detta är inte första gången. Som tysk försvarsminister bröt hon också mot upphandlingsregler vid köp av krigsmateriel och raderade meddelanden om förhandlingarna. En gång kan vara ett misstag – två gånger är ett mönster.
EU:s medborgare förtjänar bättre.
Hennes agerande har skadat unionens trovärdighet, och dagens misstroendeomröstning är en principiell fråga.
Varför försvarar Moderaterna detta smutsiga beteende?
Tyvärr kommer svenska partiföreträdare att stödja Ursula von der Leyen trots den allvarliga kritik hon fått, också av oberoende domstol. Moderaterna, som är hennes starkaste försvarare, måste förklara varför EU:s skattebetalare ska acceptera att miljardaffärer sköts i det fördolda. Har Moderaterna ingen respekt för skattebetalarna och deras rätt att få veta hur mångmiljardaffärer görs upp?
Man skyller på att förslaget om misstroende innehåller annan kritik, som hennes hantering av Ukraina, en kritik som jag och SD inte delar. Men misstroendet i sig är en principfråga om man kan ha en ordförande som struntar i EU:s egna regler.
Moderaterna sällar sig till den smutsiga hantering av enorma resurser som är främmande för Norden och norra Europa. Man röstar emot att upprätthålla transparens och tydliga regler för hur EU hanterar skattemedel. Det är djupt allvarligt med tanke på att revisorerna varnar för att allt mer av EU-budgeten försvinner i fusk och oegentligheter. Moderaterna tar inte ansvar för skattebetalarnas medel, utan skyddar etablissemangspersoner som är arroganta och hanterar resurser vårdslöst. Personer som inte är vuxna att ta ansvar för sina brister.
För oss i SD är det självklart att Europeiska unionen måste sätta medborgarnas intressen före makthavarnas.