I sommarens hängmatta – eller hammock – kan man reflektera över vår tids tillkortakommanden. Om varför vi inte lyckas, trots att vi borde ha allt för att kunna skapa ett bättre och tryggare samhälle. Istället regredierar vi bakåt och bli allt dummare och mindre handlingskraftiga. Inte minst på mitt område: politik.
Varför har det blivit så omodernt och impopulärt att ägna sig åt sanningssökande, hur utfallet än blir? Den som skriker högst och är mest galen är den alla medier sluter upp bakom, och därför också de flesta politiker, myndigheter, akademiker.
De som däremot är lågmält sakliga, har lösningar och skulle kunna fixa de flesta av samhällsproblemen knuffas åt sidan som byfånar.
Sanningen väger lätt i vår tid
Oxford-läraren och författaren Jonny Thomson summerar på någon minut en analys av den cyniske filosofen Friedrich Nietzsche. Jag har alltid betraktat honom som obehaglig. Men Nietzsche framförde det som kan vara förklaringen till dumhetens herravälde i vår tid.
– Få människor bryr sig om sanningen. Få bryr sig om fakta. De är upptagna med att se bra ut och må bra. De flesta bryr sig bara om bekvämligheter, trygghet och makt.
– Meningen med samtal och debatt är inte att finna sanningen, utan att värna sin självbevarelsedrift. Man tolkar fakta utifrån kalkylering om vad som är bäst för egen del. Man bryr sig bara om fakta när den är bekväm och gynnar egna intressen.
För mer se reels i Facebook: https://www.facebook.com/reel/1250166709787407
Förödande för vår civilisation
Detta tänkande, det totalt egocentriska, är vägen till vår civilisations sammanbrott. När vänstern och liberaler framställer sig som goda och anständiga sker det inte för att hjälpa andra, det är för att må bra själva. Att spela god räcker. Man ägnar sig åt självbedrägeri. För sanningen spelar ingen roll.
Men vilket är då det tänkandet som låg till grund för alla enorma framgångar för vår kristna, västerländska civilisation? Mina tankar går till Aristoteles. Han konstaterade att den som säger goda saker inte alls behöver vara god. Godhet mäts nämligen i personliga uppoffringar. Att slösa med andra människors (skatte)pengar gör ingen politiker god, bara slösaktig. Endast om du själv ställer upp med din egen tid och dina egna pengar är du god.
Det är därför inslag i sociala medier är populära, där man först frågar någon migrationsaktivist om man är för stor invandring, och när denne svarar ja, frågar om man då inte är beredd att dela sitt hem med tio afghaner. Då blir svaret plötsligt ett annat. Hyckleriet blir uppenbart.
Vi måste göra upp med denna förljugna offentlighet. En seriös diskussion om tidens viktiga frågor kan bara bli av om man lägger av med det lögnaktiga poserandet och håller sig till sanning och fakta.