Om bara drygt ett år är det riksdagsval. Kommer de rödgröna att vinna? Hur mycket behöver regeringssidan öka för att nå majoritet i fyra år till?
Valet 2022 gav Sverige en ny majoritet i riksdagen som ändrat kurs för vårt land. Istället för “saft och bulle” ordnas tusentals nya fängelseceller för att låsa in kriminella. Antalet asylsökande är på historiskt låg nivå. Beviljande av medborgarskap har nu strypts kraftigt (se graf).
Men arbetet har gått långsamt de första åren. Väljarna upplever inte att skjutningar, sprängningar, våld och otryggheten minskat. Därför leder den rödgröna oppositionen i mätningarna.
Vad krävs för att nuvarande majoritet ska bestå, sett till väljarstöd? Vilka resultat behöver de tre statsministerkandidaterna – Kristersson, Andersson och Åkesson?
Låt mig analysera situationen. Läget är inte så svårt för regeringssidan som medierna hävdar.
Opinionsläget drygt ett år innan valet
Tre mätningar har tillfrågat väljarna om partisympatier i juni. Jag återger dem här, men istället för att visa alla partier visar jag siffror som har betydelse för vem som kan bilda regering. Alltså stödet för S, SD resp M samt för rödgröna alternativet (S, V, MP, C), nuvarande Tidö-samarbetet (SD, M, KD, L) samt för vilket valresultat som innebär att Jimmie Åkesson blir trolig statsminister.
Just nu ser Magdalena Andersson ut att ligga bäst till i mätningarna. Men hon måste, om de rödgröna får majoritet i riksdagen, av allt att döma få stöd av småpartierna V, MP och C. Dessa kommer att ställa hårda krav för att släppa fram Andersson. Hur många kärnkraftverk ska stängas? Ska bensinpriset bli över 30 kr/litern? Hur mycket ska skatterna höjas? Hur många fristående skolor ska stängas? Hur många ska tvångsförflyttas från sina bostäder?
Men det krävs inte särskilt stor förändring i väljaropinionen för att nuvarande majoritet ska bestå.
Så lite krävs för ny icke-socialistisk seger
Jag har för skoj skull räknat på vad som krävs för att utfallet ska bli ett annat än vad mätningarna säger just nu. Om vi utgår från Demoskop krävs att S minskar med 3% till sitt förra valresultat på 30,5 och att dessa går till SD för att nuvarande majoritet ska bestå. Dessutom krävs att 1% flyttar från M till L, så att L blir kvar i riksdagen.
Med dessa två ändringar i Demoskop skulle Tidöpartierna få 49,2 procent mot rödgröna 49,1 procent – och fortsatt majoritet.
Då skulle också Ulf Kristersson kunna kräva att få fortsätta som statsminister eftersom de tre borgerliga partierna är större än SD. De borgerliga med 25,7 procent är större än SD med 23,5 procent. Detta även om SD i så fall blir 6,3 procentenheter större än M. Den logiken användes 1979 då Thorbjörn Fälldin fick fortsätta som statsminister trots att M blivit större än C. De två “mittenpartierna” C och FP var större än M.
Det som däremot blir ett måste är att Sverigedemokraterna tar plats i regeringen. Utifrån väljarstödet vore en rimlig fördelning att SD får tio ministerposter, medan M får åtta, KD och L tre vardera.
Men givetvis kan också partiledaren för landets näst största parti bli statsminister utifrån den logik som här tillämpas. Om vi tänker tanken att inte endast S tappar 3% utifrån Demoskops junimätning, utan att också MP tappar 1% och V tappar 1%. Det skulle innebära att S får 30,5% samt att MP får 5,3% och V 6,4%. Låter inte orimligt, eller hur? Om dessa fem tappade procentenheter till slut hamnar hos SD, skulle partiet få 25,5%. Om vi dessutom tänker oss att L tappar 1% till M (vilket gör att L åker ur riksdagen), skulle M få 19,2% och tillsammans med KD skulle de borgerliga utgöra 23,6%.
Det skulle ändra partilandskapet. Nuvarande riksdagsmajoritet skulle bestå, men SD skulle vara större än de borgerliga. Alltså faller det sig demokratiskt naturligt att Jimmie Åkesson blir statsminister.
Politik är inte matematik och logik, jag vet det. Men tankeexperimenten ovan visar att det inte behövs så stora skiftningar i väljaropinionerna för att helt nya majoritetsförhållanden skulle råda.
Ingenting är avgjort förrän väljarna lagt sina röster.