I helgens avsnitt av Riksronden diskuterar vi känslornas betydelse för hur landet styrs, hur regeringar blir möjliga eller omöjliga.
Normalt gillar jag inte att diskutera känslor i politiken eftersom känslor i så stor utsträckning kan vara irrationella. Det är fakta och verklighetens realiteter som ska styra vårt politiska arbete. Men det finns ett undantag.
När det kommer till samarbete mellan partier, går det inte bortse från känslor partiernas ledande företrädare har gentemot andra partiers företrädare. Om man vill nå regeringsmakten behöver alla partier samarbeta med andra. Här sätts känslorna under press: om man vägrar samarbeta får man heller ingen makt.
Hur ser balansen ut mellan maktsträvan och känslor till andra partier?