Idag är det 40 år sedan ‘statskuppen’ i valet 1976

Tänk vad åren går. Den 19 september 1976 vann de borgerliga en historisk seger och majoritet i riksdagen. Socialdemokratin såg det som en statskupp. För första gången på över 40 år var det inte de som höll i taktpinnen längre.
Är det så att valet 2018 kommer att bli ett lika avgörande år i att ändra det politiska landskapet igen? Om det resonerar jag i ledare i Samtiden:

Thorbjörn Fälldin tog en stor politisk risk, och satte sitt personliga ledarskap på spel, när han tog in Moderaterna och bildade en bred borgerlig regering. Det är svårt att idag förstå hur djupt kontroversiellt det beslutet var, men faktum är att många i C och L argumenterade hårdare mot moderater än mot socialdemokrater.
Vi är nu i ett liknande skede, där Sverigedemokraterna har tagit Moderaternas position som det parti som av vissa i högljudda tonfall stämplas som spetälska och till varje pris ska hållas ute i kylan och borta från regeringsmakten.

I efterhand kan saker som är modiga, djärva och förutseende när de sker i efterhand av historien upplevas som självklara. Kanske är det därför så få vågar vara modiga i politiken – man tror inte att det behövs för att påverka utvecklingen…?

Trump knappar in i avgörande delstater

Det amerikanska presidentvalet avgörs inte på nationell nivå, utan i delstaterna. Den kandidat som får flest röster i en delstat vinner alla elektorer i delstaten (några delstater räknar segrare per valdistrikt).
På denna nivå har Hillary Clinton haft en betryggande ledning hela sommaren. Men nu är ställningen mycket jämn. Om man räknar snittet på de senaste opinionsmätningarna har Donald Trump nu 245 elektorer (de röda i kartan nedan), sedan han tagit ledningen i Florida och Ohio, två delstater som republikanen Mitt Romney förlorade i förra valet.
Trump behöver alltså 25 elektorer till för att nå upp till 270 som är det magiska talet för att bli president. Om han tar de tre delstater som markerats med rosa nedan – North Carolina (som Romney vann), Virginia och Nevada – når Trump 279 elektorsröster. Gemensamt för dessa tre är att Clintons ledning minskat till mindre än 2 procentenheter här.
I många andra delstater har Clintons ledning minskat till fem procentenheter, vilket är nära den statistiska felmarginalen.
Valet blir allt jämnare. Allt mer spännande.

Se mer: RealClearPolitics.

Skolor i Riga – vilken skillnad

Jag har varit på studieresa till Lettland med Rotary och Frälsningsarmén för ett projekt där vi stöder skolor för handikappade barn. När projektet startade efter kommunismens fall i början på 1990-talet behandlades funktionshindrade mycket illa. Utvecklingsstörda satt i källarlokaler utan fönster och hygienen var fruktansvärd. För syn- och hörselskadade var det inte mycket bättre på internat dit barnen lämnats av föräldrarna.
Nu är det något helt annat. Vi var på Rigas internatskola på grundskolenivå för hörselskadade igår. Otroligt rent och snyggt. Till och med dekorationer på väggarna i korridorerna. Inget klotter, ingen vandalisering.
Jämför det med svenska skolor som framstår som rena svinstiorna i jämförelse. I en svensk skola hade tavlorna rivits ner och vandaliserats inom några timmar. Här har de hängt sedan de nyrenoverade lokalerna invigdes för sex år sedan.
Eleverna satt också lugnt och stilla och tog del av informationen när vi vuxna presenterade vårt ärende, tolkat från engelska till teckenspråk av syster till tidigare elev på skolan.
Man blir så förbannat glad av att se unga människor som har värdighet för sig själva och respekt för vuxenvärlden som de snart ska bli en del av.
Sverige framstår i jämförelse som ett u-land, ett mentalt vrickat samhälle som medvetet förstör sina unga genom att inte upprätthålla någon som helst disciplin i skolan. Resultatet blir ett beteende där man nedvärderar sig själva till fån, utan vare sig vilja att lära sig eller ambition att träna sina intellektuella förmågor.
Gustav Fridolin och Anna Ekström borde åka över Östersjön och studera hur man på baltiska sidan fortfarande har respekt för pedagogik och undervisning – och därmed tar de ungas skolning på allvar, inte bara som något man kan flumma bord i trams och dåraktig snällism.

Namnkunnigt avhopp från Clinton till Trump

James Woolsey nominerades av president Bill Clinton för att bli CIA-chef 1993. Nu meddelar han att han ger råd i säkerhetspolitiska frågor till Donald Trump.
Men det är inte Hillary Clintons största problem. Det är hennes egen hälsa. I svenska medier framstår det som att det bara är en lunginflammation. Så är det nu inte. Hon har haft hjärnskakning som resulterat i minnesluckor och en lång rad andra problem med hälsan.
Men mer betydelsefullt är att hon försökt dölja detta. Att föra folket bakom ljuset ger ingen bra image.
Och än viktigare, det är inte första gången hon försöker dölja något och kallar kritiska frågor för illvilliga konspirationer. Det är snarare ett mönster som följt henne hela hennes politiska karriär.
Det är detta som är det riktigt allvarliga: mörkandet om lunginflammationen och försöket att smita från ceremonin utan att det skulle märkas stärker bilden av Hillary Clinton som en manipulativ politiker som mer bryr sig om hur saker ser ut än hur de faktiskt är.
Det är en fråga om karaktär, och sådana aspekter är mycket viktiga i ett presidentval.

Clintons sjukdom inte längre en ‘konspiration’

Störtfloden av nedlåtande artiklar om Donald Trump som person har något vägts upp av andra aktörers granskning av Hillary Clintons hälsa, något denna blogg rapporterade för en månad sedan: Clintons sjukdom och temperament.
Denna granskning har i medier dömts ut: ”Utspel om Clintons hälsa är idiotiska” skrevs så sent som för några dagar sedan i Politico.
Men nu, sedan hon nästan blev buren in i bil inför kameror, kan ingen kalla frågor om hennes hälsa för ”idiotiska”. Konservativa magasinet Commentary skriver i A Conspiracy Theory No Longer:

En presidents sjukdom är ingen liten sak. Med så stor makt samlad hos en person, blir nödvändigheten av en vicepresident som alltid är redo att ta kontroll helt central. Det är lika viktigt att allmänheten inte hålls ovetande om hälsan hos en möjlig president. (…)
Clintonkampanjen måste förstå att diskussionen inte längre är en konspirationsteori utan om hur hon tycks bli utsliten av den stress som kampanjen innebär. Hon kan mycket väl återhämta sig efter vila och medicin, och vara redo att tjänstgöra som president. Men om vi inte får en fullständig redogörelse om hennes hälsa, inklusive om hennes hjärnskakning 2012, har väljarna rätt att ifrågasätta allmänna försäkringar att hon mår bra.

Ja, nu tycker ju jag att hälsofrågor överdrivs hos historiska personer. Winston Churchill hade inte klarat dagens hälsokrav. Inte John F Kennedy eller Franklin D Roosevelt heller. Hälsoproblem är en aspekt som ska vägas mot personliga förtjänster, inte minst ledaregenskaper. En nykter och kärnfrisk medelmåtta hade aldrig kunnat ersätta Churchill, som fick flera hjärtinfarkter under kriget. Det viktiga var att han, trots detta, kunde utöva sitt ledarskap.
Problemet i jämförelse med Hillary Clinton är dock att vi kan dra slutsatsen om hälsans inverkan i efterhand när det gäller historiska personer. När det gäller Clinton är det en riskbedömning om framtiden. Det gör frågan om vilken roll hälsan ska spela mer svårbedömd.
Och i ett intensivskede i valrörelsen är sådana aspekter inget plus.

Fack avslöjar Fridolins bondfångeri

Till och med Lärarförbundet är kritiskt mot att utbildningsminister Gustav Fridolin anklagar Alliansregeringen för att ha skurit ner på personal i skolan, skriver Per Gudmundson i Svenska Dagbladet.

I själva verket har antalet elever per pedagog förbättrats – både under Alliansen och under sittande regering – så att det nu går färre elever per anställd med pedagogiskt uppdrag än tidigare (11,4 år 2006, 11,2 år 2013 och 10,7 i dag). Därmed ramlar ytterligare en av Gustav Fridolins retoriska luftpastejer ner i det egna ansiktet. Skolan skulle fixas på hundra dagar. Kolbiten visade sig vara till salu i Tyskland. Och nu detta.

Kanske får MP leka politik utanför riksdagen efter nästa val…

Minnet av elfte september 2001 väcker ilska

Jag satt vid skrivbordet hemma i lägenheten och skrev, kanske manus till Finanstidningen eller rapport till Timbro, när brorsan ringde. Han sitter i sin bil och har radion på, ”De säger att ett plan har flugit in i World Trade Center i New York”.
Jag går och sätter på teven och CNN. Just då är det en närbild på skyskraporna, och ett eldklot dyker upp underifrån i bilden. I direktsändning såg jag effekten av det andra planets kollision. Men varken jag eller programledaren visste det då. ”Något mer har hänt”, säger man.
Franska dokumentärfilmare, bröderna Jules och Gedeon Naudet, följde en brandbil för att filma brandmännens vardag i New York. De filmade när det första planet flög in i skyskrapan. De följde sedan brandmännen in i den brinnande byggnaden. Jag anser deras dokumentär ”9/11” är den bästa om själva terrorattacken. Här ett litet utdrag:

Ikväll sänder CNN brödernas uppföljning ”9/11 – fifteen years later”.
Inför minnesdagen 15 år senare har CNN undersökt aktuell opinion i amerikanska folket. Man är mer orolig och förbannad över terrorismen nu än för fem år sedan, Looking back at 9/11, Americans feel fear, anger, worry.
Tre av fyra amerikaner känner idag ilska när de tänker på terrordåden 11 september 2001. Det är en klar ökning från två av tre, som kände så för fem år sedan.
Idag är 40 procent oroliga för nya attacker, också det en ökning. De oroliga var 30 procent för fem år sedan.
President Barack Obama har skapat en osäkrare och mer aggressiv atmosfär, förmodligen just genom att vara så svag och ursäktande när det kommer till radikal islamism.

Vänsterns väljarförakt

Hatet från vänster är omfattande. I Sverige ordnar socialdemokratiska ungdomsförbundet möten där vita inte är välkomna. Bara ”rasifierade”, dvs de som ser sig som offer för en vit majoritet, släpps in. Apartheidtänkande introduceras i Sverige.
På andra sidan Atlanten står presidentkandidaten Hillary Clinton i talarstolen och hånar stora delar av de amerikanska väljarna som värdelösa och eländiga, ”basket of deplorables”.
Detta hat förvandlar meningsmotståndare till fiender. Det är allvarligt. I en demokrati hanterar vi politisk maktkamp genom diskussion och debatt – tillsammans med meningsmotståndarna. Demokrati respekterar motståndarna, även om man inte delar deras synsätt.
Totalitära ideologier, däremot, syftar till att tysta motståndarna. Fängsla dem. Döda dem. Här finns inte tillstymmelse till respekt för oliktänkande, bara förakt.
Vänstern intar nu, runt om i västvärlden, en alltmer totalitär attityd. Om man stämplar ut sina meningsmotståndare som korkade, hopplösa eller värre, hur ska man sedan kunna föra en demokratisk diskussion med dem? Det går inte. Man intar det totalitära tänkandet och målet blir inte att vinna med argument utan genom att tysta motståndet.
Nu har Hillary Clinton ångrat sin hånfullhet, rapporterar CNN i Clinton expresses regret for saying ’half’ of Trump supporters are ’deplorables’.
Frågan som hänger i luften är om hennes första uttalande eller hennes ursäkt är det hon egentligen tycker.

Förödande kvotering och vinsttak

Vänstervinden blåser hård i regeringen. Man har mani på viljan att styra och ställa över företag. Ena dagen är det tak för hur mycket vinst ett bolag får göra. Andra dagen är det vilka personer som sitter i styrelsen för bolag.
Allt anser sig socialdemokratiska, miljöpartistiska och vänsterpartistiska politiker var bäst på att avgöra.
Denna maktfullkomliga politik borde skrämma väljarna. Vad kan komma härnäst? Vad anser regeringen om hushållens storlek på hem och bostad? Bor vissa för stort och andra för litet? Då kvoterar vi!
Och lönerna är ju olika stora. Om vinsttak är principiellt riktigt, det vill säga att politiker talar om hur bra bolag får gå, är naturligtvis nästa steg att regeringen talar om hur mycket en person får tjäna som mest.
Själva tanken att en politiker som näringsminister Mikael Damberg skulle vara kapabel att bestämma vad som är bäst när det kommer till utfallet för företag och människor är absurd. Tanken avslöjar ett groteskt storhetsvansinne hos politiker. Och det är en tanke som tillämpats och prövats – i Sovjetunionen. Resultatet blev fattigdom, misär och förtryck.
Det är häpnadsväckande att Socialdemokratin, som under 1900-talet nådde stora framgångar genom att vara pragmatisk och betrakta vänsterextremismen som sin fiende, nu tar denna extremism till sitt hjärta.
Kvotering efter kön i bolagsstyrelser är naturligtvis bara början. Om sådan införs, kommer genast krav på kvotering av minoriteter. Hur många utlandsfödda, och då inte bara från västländer, ska ett bolag ha i styrelsen? Och kvotering efter sexuell identitet. Hur många transpersoner har ABB, Atlas Copco och Electrolux i sina bolagsstyrelser?
Funktionshindrade står alltid i skuggan, så varför får de inte sitta i bolagsstyrelser? Kvotera! Och hur kan Damberg glömma de unga? Självklart måste framtidens generation, personer under 30 år kvoteras in i bolagsstyrelserna. Och hur är det med den geografiska spridningen mellan stad och land på bolagsstyrelsernas ledamöterna? Kvotering krävs!
Så här sliter man sönder ett land och dess ekonomi.

Utfrågning visar Trumps fördel

Få medier har utkorat en vinnare i gårdagnattens första utfrågning av amerikanska presidentkandidaterna i NBC. Det betyder, med de vänstervinklade medieklimat vi har, att i vilket fall ingen kunde med att ens försöka utse Hillary Clinton till vinnare.
Många röster skäller på programledaren för att han inte ställde tuffare frågor, och att fler frågor underförstått skulle missgynnat Donald Trump. Men faktum är att Trump fick dubbelt så många frågor att besvara, därför att Clinton var så långrandig att varken programledaren eller publiken fick tid att ställa särskilt många frågor till henne.
Två omdömen om utfrågningen skulle jag vilja lyfta fram, eftersom jag instämmer i dem.

Det är utmanarens fördel: kandidaten som har gjort mindre på riksnivå har mindre att försvara och hans hoppfulla löften tyngs i mindre grad ner av vad han tidigare gjort i politiken.
Byron York, Washington Examiner

I USA är det vanligt att den minst erfarne politikern vinner presidentval. Bill Clinton vann 1992 över George Bush senior (den senare hade årtionden av erfarenhet på riksnivå, medan utmanaren ingen alls), George W Bush vann 2000 över Al Gore (den senare vicepresident i åtta år), Barack Obama vann 2008 över först Hillary Clinton inom partiet och sedan John McCain (de båda senare med lång erfarenhet, medan Obama hade ett litet ynka år i senaten).
Denna starka efterfrågan på förnyelse är en kraft vi i Europa har svårt att ta in.
En annan aspekt som utfrågningen tydligt visade, var de enorma skillnaderna i personlighet som årets presidentkandidater står för.

”Donald Trumps teflonpersonlighet är fortfarande vinnande.”
Carl Johan von Seth, Dagens Nyheter

Ja, medan Clinton var långrandig med inövade svar och defensiv i sitt försvar av sig själv, framstod Trump som spontan, gav korta svar, skämtade – och gav löften som etablissemangen skakar på huvudet åt.
Jag förstår varför personer på mäktiga positioner är oroliga över en Trump-seger. Han lovar nämligen att rensa ut i Washington. Alla ”experter” sitter löst. I utfrågningen gick Trump hårt åt de generaler som fullföljt Obamas politik. Trump skaffar sig inga vänner i etablissemangen genom att tala om att han tänker sparka dem. Trumps mest kända fras från TV är ”You’re fired!!”
Detta bör vi som mediekonsumenter komma ihåg när vänstermedia med entusiasm ger dessa mäktiga, som är oroliga för sin egen position, stort utrymme att kritisera Trump.
Att Clinton ljuger diskuteras inte, eftersom det är så uppenbart. Däremot fortsätter anklagelser att framföras om att Trump gör det. Efter utfrågningen menade många medier att Trump kom undan med sin lögn om att han var emot Irakkriget 2003.
Anklagelsen bygger på ett kort uttalande i ett underhållningsprogram, Howard Stern Show, från 11 september 2002. Programledaren frågar Trump, ”Är du för en invasion av Irak?” Trump svarar tvekande, ”Yeah, jag antar det. Jag önskar man gjort det korrekt den första gången.”
Trump syftar på Kuwaitkriget 1991, då koalitionen som körde ut Iraks armé från Kuwait stannade utanför Bagdad och lät Saddam Hussein sitta kvar (och mörda miljoner åren därpå).
Trump var i detta sammanhang inte uttalat emot kriget, men knappast en förespråkare. Detta samtidigt som Clinton utförligt argumenterade för Irakkriget vid denna tidpunkt och röstade för kriget i senaten.
Så här kommer valrörelsen att se ut. Medierna gör allt för att kasta skit på Trump, medan Trump har en teflonpersonlighet som hittills skyddat honom från att skiten fastnar.
Frågan är hur denna valkampanj, som mer ser ut att bli en kamp mellan Trump och medierna än en valrörelse mellan Trump och Clinton. Hon står där i kulisserna och hostar. Om medierna lyckas fälla Trump, kan hon stiga fram som segraren.