Skillnad på drev och drev – Kaplankrisen inte över

Hade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) kunnat undvika avgång? Den gamle krishanteraren Paul Ronge tycks mena det när han i Expressen skriver MP gjorde alla fel under Kaplan-krisen:

Botemedlet mot detta [kris som slutar i avgång] är skickliga medarbetare som håller huvudet kallt och framför allt koncentrerar sig på att se det som är rätt och relevant i kritiken, det som måste bemötas för att det ska finnas en chans att komma ur den helskinnad. Tyvärr omger sig just politiker alltför ofta med ja-sägare. De som bara klappar dem på axeln och säger tröstande ord om ”dumma journalister”.
Kaplan hade behövt någon som sagt att det är olämpligt att ha kontakt såväl med islamistiska extremister som med de turkiska fascisterna i Grå Vargarna. Att man måste vara varsam med orden och akta sig att jämföra Israel med den stat som i andra världskriget mördade sju miljoner människor.

Första stycket är insiktsfullt. När Cecilia Stegö (M) som ny kulturminister 2006 hamnade i kris därför att hon inte betalt TV-licensen hade hon klarat situationen om hon erkänt att hon medvetet och av ideologiska skäl låtit bli att betala denna tvångsavgift, men att det är fel att bryta mot lagen och ångrade sitt agerande. Istället försökte hon hävda att hon ”glömt” att betala, en ren lögn. Sedan försökte hon undvika att svara på frågor. Här hade Ronge kunnat rädda henne, eftersom felet som orsakade krisen inte var särskilt allvarligt om hon inte förvärrat läget.
Men så är det ju inte med Kaplan. Andra stycket ovan kräver ju krishantering flera år före krisen inträffar. Nazistliknelsen är från 2009. Inte kan Ronge mena att krishanterare ska gå jämte politiker konstant? Krishantering är ju vad man gör efter krisen brutit ut.
Hade Kaplan kunnat sitta kvar om han bett om ursäkt för sina uttalanden och för sina middagar med extremister? Det är långt ifrån självklart. Här handlar det om grundläggande värderingar. Då kommer följdfrågor: varför gjorde du detta, när du anser dig vara kunnig på dessa politikområden? Här skulle en ursäkt från Kaplan göra att han framstår som inkompetent alternativ lögnaktig.
Detta till skillnad från Stegö. En ursäkt skulle inte förminskat hennes begåvning. Hennes lagbrott var lagbrott, men inte mycket mer än en fortkörningsbot.
Stegö skulle kunnat rädda sin position med kyligare krishantering, men Kaplans märkliga nazijämförelser och extremistmiddagar går inte att backa ur utan att idiotförklara sig själv.
Kanske har Kaplan insett det, för han har inte bett om ursäkt. Något han borde göra oavsett om det räddar hans position eller inte. Jag tycker avsaknaden av ursäkt innebär att Kaplan-affären inte är avslutad. Står Kaplan fast vid sin jämförelse? Det vet vi inte. Jag gissar att han gör det.

Miljöpartiet flyr sitt ansvar

Språkröret Gustav Fridolin har på morgonen ställt in en sedan tidigare planerad presskonferens, rapporterar Expressen. Förmodligen därför att han inte vill svara på frågor om statsrådskollegan Mehmet Kaplans samröre med islamfascister och förminskning av Förintelsen.
Det är skandal att Sverige har ett statsråd som gör det ena märkliga uttalandet efter det andra, för att sedan inte be om ursäkt och ändå sitter kvar. Miljöpartisterna springer nu och gömmer sig.
Och var är statsminister Stefan Löfven? Han vägrar också göra framträdanden inför svenska folket.
Vilket statsmannaskap. . .
Uppdatering kl 10:57
Göteborgs-Posten meddelar att klimatminister Åsa Romson ställt in resa till Göteborg. Kanske kommer avgångsbesked för Mehmet Kaplan senare  idag, och en ny bostadsminister. Det vore ändå något.
Uppdatering kl 12:41
Mehmet Kaplan avgår ur regeringen, men på presskonferensen ångrar han ingenting. Han står alltså fortfarande för sina antisemitiska uttalanden och samarbete med islamfascister.

Svenska staten närmar sig sammanbrott

Allt fler av statens regelverk sätts ur spel. Försäkringskassan är en av terrorismens största finansiärer. Polisen tappar greppet om allt fler bostadsområden som istället styrs av kriminella. Personalflykten från socialtjänsten är enorm. Elevernas kunskapsnivå sjunker som en sten. Försvaret kan inte försvara landet ens i en vecka. Trots politiskt tjat om nya jobb och bostäder händer knappt något. Fortsätter utvecklingen är snart statsmakten helt oförmögen att lösa några uppgifter. Vi går mot anarki.
Staten måste göra comeback” är därför budskapet i senaste Axess där PJ Anders Linder samtalar med Expressenredaktören Anna Dahlberg. Det var också temat för lunchseminarium hos Axess i fredags.

Linder: Försvar och polis är de klassiska exemplen på statliga kärnverksamheter, men det finns förstås fler. Hur staten organiserar sig, till exempel, men också sådant som medborgarskap, gränskontroll och vem som får vistas i riket. Tycker du att migrationsfrågan är besläktad med kärnstaten?
Dahlberg: Absolut, och den statliga reträtten syns mycket tydligt även här. Det har inte funnits någon känsla för att kontrollen av gränserna är en grundläggande uppgift för en stat. Tiotusentals svenska pass är i omlopp. Under en lång period i höstas var det fritt fram att komma in i Sverige varifrån som helst i världen utan någon som helst kontroll. Vi har ett system för arbetskraftsinvandring som gör det möjligt att skapa privata invandrarverk och mot betalning ta hit dem man önskar. Även flyktingmottagandet har präglats väldigt mycket av låt gå-anda. Andra länder har geografiska fördelningsnycklar men i Sverige får asylsökande bosätta sig var de vill från dag ett. I Sverige har både vänster och höger tyckt att nationalstatens existens är närmast irrelevant och att den ska vara underordnad principerna om global fri rörlighet. Migrationspolitiken har varit minst lika avgörande för uppluckringen av staten som behandlingen av försvaret och Polisen.

Som jag ser det har staten lagt sig i alldeles för mycket, och därför hanterar staten nu alla uppgifter på ett uselt vis.
Så visst håller jag med om att staten måste stärkas, men bara på de kärnområden där staten ska vara stark: lag och ordning, säkerhet och infrastruktur. För att kunna vara stark här måste staten samtidigt avveckla mängder med myndigheter, regler och byråkrati på alla andra områden.
Ett exempel är bostadsbyggandet. Det hindras därför att staten detaljstyr för mycket. Här ska staten dra sig tillbaka. Ett näraliggande område, markpolitiken, är också övertung med regler om till exempel strandskydd. Hundratals statliga tjänstemän ägnar sig åt att trakassera fritidshusägare med förbud mot att fälla enstaka träd 300 meter från stranden. Avskeda dem alla! Avskaffa strandskyddet. Lägg ner byråkrati som mer är förföljelse av medborgare än upprätthållande av några som helst värden.
Men de etablerade partierna gör ingenting annat än försvarar dess statliga byråkratier, som förstör livet för deras egna väljare. Detta istället för att se till att polis, domstolar, försvar och infrastruktur fungerar.
Vi lever i en uppochnedvänd värld. Jag tror det krävs nya partier vid makten för att vända utvecklingen. De gamla verkar hopplöst sammanväxta med den grandiosa men totalt ineffektiva statsbyråkratin.

Foreign Policy: Trumps machiavelliska utrikespolitik

Till slut har även medier börjat ta Donald Trump på allvar. Och de upptäcker att han, bakom de bombastiska och populistiska tillställningarna, faktiskt har sammanhängande politiskt tänkande. Inte minst på det område där han fått mest kritik och oftast utmålats som en dåre: Amerikansk utrikespolitik.
Nu erkänner både vänstertidningen New York Times och tidskriften Foreign Policy att det till och med kan vara så att den ende ledande politikern som har en sammanhängande policy för vår tids globala maktspel är Trump.
Foreign Policy skriver i Donald Trump has a coherent realist foreign policy:

Även om det gör ont att säga det, så är Donald Trump listig som en räv. Trots hans bullriga skryt, trots motsägelser, felaktigheter och nästan total avsaknad av verkliga fakta: Trump artikulerar en sammanhängande vision om internationella relationer och Amerikas roll i världen.
Enligt Trumps världsbild har USA blivit en försvagad stormakt, och han vill återetablera dess roll i världen genom den mekanism som gäller inom ekonomiska förhandlingar, vilket framgår i en lång interju i New York Times. Han närmar sig nästan varje aktuell internationell konflikt genom en prisma av förhandlingar, även när han är oprecis om strategiska mål. USA har, enligt Trump, ”blivit lurat och hånat under många år av folk som varit smartare, slugare och tuffare. Vi är den store översittaren, men vi är inte smart ledda. Och vi har systematiskt blivit lurade av alla.”
Trump har inget emot att betraktas som en översittare, men han vill inte att USA ska bli blåst på konfekten. Därför är han villig att sluta köpa olja från Saudiarabien om de inte bekämpar IS på allvar, begränsa Kinas exportmöjligheter till amerikanska marknader om Peking fortsätter sin expansiva politik i Sydkineskia havet, och överge allierade inom Nato om de inte drar sitt lass.
Till de som kritiserar det som ser ut som Trumps motsägelser — hans vaghet om hans strategiska mål, eller hans villighet att framföra publika hot — erbjuder han ett enkelt och Machiavelliskt svar: ”Vi behöver oförutsägbarhet.”
En effektiv förhandlare spelar sina kort nära bröstet, enligt Trump. Han låter ingen veta hans verkliga gränser, och han behåller alltid sin möjlighet att framföra en trovärdig bluff. Till New York Times säger han, ”Om jag vinner vill jag inte vara i en situation där jag sagt vad jag vill och inte vill göra. Jag vill inte visa korten. Jag vill inte att de ska veta mina verkliga avsikter.”
Trump ger inte mycket för varken neokonservativ eller liberal interventionism, han menar att de tillåtit sina amerikanska värderingar förblinda dem och bortse från USAs verkliga intressen och USAs begränsade makt. Han ger ännu mindre för multilaterala diplomater. De är också villiga att kompromissa och förhandla bort USAs intressen i utbyte mot plattityder om vänskap. För Trump ska USAs allierade, på samma sätt som affärspartners i näringslivet, svara på frågan: ”Vad har du gjort för mig på sistone?”
På sitt oefterhärmliga vis har Trump erbjudit en mäktig förändring av många antaganden som framförs av Washingtons utrikespolitiska elit. Om traditionella demokrater och republikaner vill utmana Trump måste de bli seriösa och förklara varför hans vision av världen inte är rimlig och de måste göra det utan att falla tillbaka på tröttsamma klichéer.
Trumps vision av världen, och hans uppfattning om statsmannakonst, är inte något man måste gilla, men den speglar en ganska sammanhängande teori om internationella relationer. Den är realistisk, handlingsinriktad och Machiavellisk, och den kräver ett seriöst, genomtänkt och icke-passivt svar.
Om de av oss inom utrikespolitiska etablissemangen inte bryr oss om att erbjuda ett alternativ, är Donald Trump i Vita huset inte mer än vad vi förtjänar.

Så sant. Till dem som fortsätter utmåla Donald Trump som någon slags byfåne, borde man påminna om barnramsan: ”han som sa’t, han va’t”.
Se mer: New York Times i Transcript: Donald Trump Expounds on His Foreign Policy Views.

Medborgarskapet måste betyda någonting

I Dagens Industri tar PM Nilsson upp två exempel ur vår generösa välfärdsstat som lockar många att komma till Sverige, inte för att arbeta utan för att leva på bidrag. Våra bidragssystem är välmenande, men de är också generella och öppna för alla som rest till Sverige enkom för att utnyttja.
I ledarartikel, Dra upp gränser för välfärden, lyfts först efterlevandestödet fram, avsett för unga vars föräldrar dör:

Det räcker med att uppge att föräldrarna är döda för att utbetalningen ska komma i gång och i vissa fall har man beviljat retroaktiv utbetalning två år tillbaka i tiden. Att detta har varit en faktor för att ungdomarnas ursprungsfamiljer väljer Sverige som mottagarland är ganska givet. (…) Principiellt är det tveksamt att föräldralösa barn från andra länder har rätt till en slags pension som grundar sig på att föräldrarna har arbetat och pensionssparat i Sverige, men så länge de ensamkommande var få reagerade ingen på att Pensionsmyndigheten inte gjorde skillnad på barn och barn. Det generella systemet stod fast.

Ett annat system som inte tar hänsyn till om man tillfört Sverige någonting är föräldrapenningen:

Ett exempel på incitamentsproblemet är den liknande generella synen på föräldrapenningen. Tills nyligen hade alla rätt till föräldrapenning fram till att barnet fyllde åtta år, vilket underlättade pusslet kring barnens sommarlov. Den rätten gällde även om man invandrat med barn under åtta år, vilket gjorde att många mammor inledde sin vistelse i Sverige med många års retroaktiv föräldraledighet. Reglerna ändrades därför för alla och nu gäller fyra år. Föräldraförsäkringens flexibilitet har försämrats, men problemet med invandrade mammors utanförskap kvarstår.

Självklart borde dessa välfärdssystem enbart gälla svenska medborgare och att man varit svenska medborgare när det som berättigar till bidrag inträffat (föräldrars död och barns födelse). De med uppehållstillstånd eller är EU-migranter har inte uppfyllt några skyldigheter och har därför ingen moralisk rätt att kräva några rättigheter.
Problemet har länge uppmärksammats av Sverigedemokraterna och nu har Moderaterna börjat inse att här finns en viktig principfråga. Välfärdssystem som byggt på ”rätt till bidrag för alla” måste nu justeras så att det framgår vilka skyldigheter man ska ha uppfyllt för att vara berättigad till rättigheter. Det finns ingen stat i historien som överlevt utan att skapa en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Sverige är en stat ur balans på denna punkt. Det måste justeras, innan hela välfärdsstaten rasar samman.

‘Trump frisk fläkt i utrikespolitiken’

Förre utrikesreportern för New York Times och Guardian, Stephen Kinzer, skriver i Boston Globe att Donald Trump, trots vissa tvivelaktiga uttalanden har haft ett positivt inflytande på Amerikas utrikespolitik genom att våga utmana rådande dogmer, Trump’s refreshing foreign policy heresy:

Men ändå, han har vågat ifrågasätta de förstelnade principer som formar USA:s utrikespolitik och för det förtjänar han vår tacksamhet. Trump har konsekvent vägrat att acceptera den internationella politikens mantra (…) och det har skapat panik i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget. Det är befriande att se.
Washingtonpolitiken bygger på en rad bedrägliga principer som inte bara är utgångna utan också underminera Amerikas nationella säkerhet. Våra ledare knäböjer reflexmässigt inför dessa falska premisser: världen är i oändliga konflikter mellan gott och ont, folk överallt vill att USA ska delta i fighten för det goda, och denna kamp måste föras med vapen eller hot om attack eftersom bara vapenmakt kan vinna över ondskan.
Trump är den förste seriöse presidentkandidat under detta århundrade som inte verkar bryr sig om detta mantra. Vissa av hans utrikespolitiska uttalanden låter som någonstans mellan okunniga till skrämmande, men andra är häpnadsväckande realistiska. Oavsett hur presidentvalrörelsen slutar kommer den att bli ihågkommen tack vare Trumps villighet att avvisa den förstelnade utrikespolitiska dogmen.
Istället för att fördöma president Putin föreslår Trump att man behandlar honom som en part man kan förhandla med. (…) På fråga om USA:s åttagande att försvara Japan och Sydkorea, svarar han ”Det finns en punkt när vi helt enkelt inte kan göra mer.” Han tillade, ”Vi spenderar miljarder på Saudiarabien och de badar i pengar. Och jag frågar: varför?”
Trumps uppfattning om det fruktansvärda kriget i Syrien är också logiskt. Han beskriver nuvarande policy att motsätta sig Assads regering som ”galet och idiotiskt”. Och pekar på det som borde vara uppenbart, ”USA:s största problem är inte Assad. Det är IS.” Det skapar förhoppningar om att en president Trump skulle överge planen att avsätta Assad och fokusera på den främsta fienden i Syrien.

Ja, Trump ligger rätt i tiden utifrån amerikanskt perspektiv. USA har inte fått något erkännande för det ansvar man tagit som supermakt. Tvärtom, man har fått utstå skoningslös kritik inte minst från medier och vänstern i Europa. Då är det inte mer än rätt att USA drar bort sina militära resurser och minskar sina engagemang.
En läsare påpekar, efter tidigare inlägg om hur USA träder tillbaka från rollen som ”världspolis”, att storpolitiken var som lugnast under Pax Britannica och Pax Americana, det vill säga då världsordningen dominerades (såväl ekonomiskt, politiskt som militärt) av Brittiska imperiet och senare av USA. När Pax Britannica försvagades runt 1900 blev resultatet första och andra världskriget.
Vad blir konsekvensen när USA drar sig tillbaka?

Minister bland islamfascister och folkmordsivrare

Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) har varit på middag med ledare för islamfascistiska Grå Vargarna och Turkiska Riksförbundets vice ordförande som nyligen hetsade mot armenier och talade om ”död åt hundarna”. Allt enligt den svenska regeln om att du får vara hur extremistisk och antidemokratisk som helst — bara du är invandrare.
Författaren och Turkietkännaren Thomas Gür förklarar sammanhanget i Facebook:

Sunnimuslimer, främst från Mellanöstern och arabvärlden, drogs tidigt till Miljöpartiet. Detta då inte på grund av säldöden eller för att de var mot kärnkraft, utan i huvudsak för att ledande MP:are, från Per Gahrton och framåt, var engagerade för palestiniernas sak och mot Israel. (Även Fridolin har ju varit nere i Israel för att vara ”mänsklig sköld” i god partitradition).
Därmed fick MP en inbrytning i den sunnimuslimska gruppen som man behöver ta hand om. Det Kaplan gjorde under Ramadan 2015 var att vårda sin väljarbas bland sunnimuslimska turkar, som firade Iftar. Det som utmärker den gruppen är ju att de både är turkar identitetspolitiskt och sunnimuslimer, alltså en förening av islams tro och hård nationalism. (Det är ingen slump att den religiösa rörelsen heter ”Den nationella visionen” (Milli Görüs) samtidigt som det post-fascistiska MHP alltid talat om ”turk-islamsk syntes”.)
Kaplan hade säkerligen inget inflytande över gästlistan. Att ha en minister som Iftar-gäst är dock en stor sak för arrangören. Sannolikt visste han likväl vilka det var som var middagsgäster med honom – den orienteringen har varje lokalt förankrad politiker. Men i etnisk politik slår etnicitet ideologi – då kan en sunnimuslimsk turkisk miljöpartist, hamna på samma iftar-middag som en sunnimuslimsk turkisk postfascist.
Politics make strange bedfellows.
Ethnic politics make even stranger ones.

Är det inte dags att avskaffa detta frikort som ickesvensk etnicitet uppenbarligen ger? Jag är trött på att inte alla i Sverige mäts med samma måttstock.
Nalin Pekgul varnade för Kaplan (MP) i Expressen redan när regeringen tillträdde 2014: ”Hans dolda agenda är att han vill ha parallella samhällen. Han vill inte ha ett samhälle där kvinnor och män har samma frihet.”
Borde det inte vara slut med sånt nu? Åtminstone på regeringsnivå.
Se mer: DI i Kritikstorm mot Kaplan.

När polisen retirerar bort från gator och torg

I Smålandsposten skriver idéhistorikern Lars F Eklund intressant om hur polisen förespråkar medborgarinitiativ på landsbygden, Polisen retirerar från landsbygden:

Chefer inom polisen talar om behovet av att medborgarna själva organiserar sig i brottsförebyggande verksamhet, såsom grannsamverkan. Det finns en insikt om att man inte kan begära att medborgarna förvandlar sina hem till ointagliga fästningar genom dyra larm, speciallås och dylikt. Vaksamhet och samverkan förespråkas istället. Intressant. Sir Robert Peel, den moderna polisens skapare och upphov till ordet ”bobby” för brittisk polis, sade att kärnan i polisarbetet är att vara närvarande, vaksam och ingripande på samma sätt som alla medborgare ska vara – men med lön och på heltid. Det är just denna kärnverksamhet som polisen idag inte utför.

Om också stadsbor känner otrygghet, exempelvis över utlänska ungdomsgäng som driver omkring och lever på kriminalitet, vad gör man då? Medborgargarden har börjat dyka upp, men de avvisas med emfas. Då finns bara ett alternativ: att polisen patrullerar gator och torg. Men det klarar man inte eftersom migrationen kräver polisen på annat håll.
Så detta är ytterligare ett område där Sverige står inför systemkollaps.

Sanningen om politikens oförmåga

Det finns undantag. Personer i den yppersta eliten som ser verkligheten. Visserligen före detta chefredaktör i Dagens Nyheter, men ändå. Hans Bergström skriver några sanningens ord i Dagens Industri, Den politiska fegheten hotar Sveriges framtid:

Etablerade krafter, och de partiknutna ideologerna, ägnar sig åt verklighetsflykt. De tror att de snart kan fly flyktingfrågan, med dess konsekvenser. De tror att de kan välja den tid de lever i. (…) Men Katrine Marçal har rätt. ”Man väljer sällan sina politiska projekt.” Migrationskrisen har ändrat villkoren för allt i politiken, för åratal framåt.
Det gäller skolan – där i ett slag ökningen av elever i grundskolan har fördubblats i en situation av svår lärarbrist. Det gäller sjukvården, med undanträngningseffekter som sprids bland svenskar som betalt skatt hela sitt liv. Det gäller bostadsmarknaden. Det gäller svårigheten att få arbete för många invandrare från Mellanöstern och Afrika, med gigantiska effekter för de offentliga finanserna. Det gäller växande terrorrisker (den senaste vågen av asylsökande rymmer enligt Säpo flera hundra personer som kan vara beredda till liknande terrordåd som i Paris) och brottslighet i spåren på folkvandringen (den svenska staten har gjort sig så svag att den inte ens förmår skicka tillbaka 800 unga män från Marocko som olovligt vistas i Sverige som gatugäng).
Allt, kort sagt, påverkas på avgörande sätt. Det finns i grunden bara en stor fråga: migrationen och dess konsekvenser. Den kan inte väljas bort.

Bergström undrar om det krävs ett terrordåd i Sverige liknande i Paris och Bryssel för att politikerna ska vakna.
Men sedan vill Bergström se en stor regering med M och S. Det tror jag inte alls är svaret.
Istället för islamistiskt terrordåd kan svenska folket tvinga fram ett uppvaknande genom en annan sorts chock: sluta sympatisera med de gamla partierna som sover. Då kommer opinionsmätningarna att tvinga både rödgröna och blå partier att vakna, av ren och skär överlevnadsinstinkt.
Jag tror på demokratin därför att dess starka kärna inte alls är partier och politiker, som många tycks tro. Nej, kärnan är väljarna. Medborgarna som lever sin vardag i verkligheten och ser att allt nu går åt helvete. Allt medan politiker snackar strunt som om det fortfarande var 1990-tal. I ett sådant läge kommer väljarna att rätta till problemet, även om demokratiska omsvängningar sker långsamt så kan de ske grundligt.

Jämnt mellan Trump och Clinton

Trots att Donald Trump attackeras från alla håll samtidigt — från etablissemanget i det egna partiet, alla lobbyister i huvudstaden och medierna samt demokratiska partiet — ligger han hack i häl på Hillary Clinton om de båda skulle ställas mot varandra inför presidentvalet i november.
Clinton leder med endast två procentenheter, 38-36 procent, meddelar NBC i Poll: Voters Split Between Clinton and Trump in Hypothetical November Matchup.
Jag tror inte någon annan människa hade klarat av det tryck som Trump utsätts för. Just detta, att han inte viker ner sig och gör pudlar, inger respekt hos väljarkåren. Han är sin egen herre på täppan, hur sura, arga och galna medierna, vänstern och de köpslående politikerna i Washington än blir på honom.
Och presidentposten, så som den är utformad i USA, kräver en enorm integritet och självständighet hos innehavaren. Det är inget lagarbete. ”The buck stops here”, som Harry Truman sa, för att tydliggöra att han inte kunde skylla på någon annan. Ansvaret är uteslutande presidentens.
Donald Trump visar att han kan härda ut. Nästa steg är att visa att han har strategier och policyplaner för vad han ska göra som president. Men för det har han hela sommaren och hösten.