Fokus: Vart går Sverigedemokraterna?

I Fokus analyserar Torbjörn Nilsson Sverigedemokraternas vägval, Vilse i samtiden:

Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

Nilsson finner två vägval:

Statsmannalinjen, har den kallats internt, eller tålamodslinjen. Hellre hålla käften och vinna anseende än säga något plumpt och riva ner applåder bland de redan frälsta. (…) Svårigheten, beskriver partiaktiva på alla nivåer, har hela tiden varit att just det plumpa gett störst utslag i opinionsmätningar och valresultat. [Och] tillägger populistlinjens förespråkare: Blir vi bara tillräckligt stora kan ingen ignorera oss, då tvingas de andra partierna att ta in oss i värmen.

Tålamodslinjen skapar samma otydlighet kring Sverigedemokraterna som kring övriga partier. Man sticker inte ut och energin i partiet blir inte lika stark.

Så hur mycket Donald Trump behöver Jimmie Åkesson bli för att bryta [dödläget]?

Nilsson menar att partiledningen håller på tålamodslinjen medan det finns ett växande inre tryck för den mer populistiska linjen. Och att det tar sig uttryck i hur man ska förhålla sig till Moderaterna. Populistlinjen vill sätta åt M för deras helomvändning i migrationspolitiken, medan tålamodslinjen vill se ett närmande.
Men är det så enkelt att Sverigedemokraterna har två val att göra? Jag tvivlar på det.
Vad har gjort partiet till ett av de tre stora i Sverige? Man har utmanat etablissemangens snäva åsiktskorridor och man har fått rätt. Jag tycker Nilsson glömmer att detta är två sidor av samma mynt. Att vara utmanande men också, samtidigt, ha rätt.
I dag talar, som sagt, både regeringen och moderaterna sig varma för allt det Sverigedemokraterna sagt i mer än ett årtionde: minskade volymer av migranter hos oss, och mer stöd till flyktingar i deras närområde. Ja, till och med EU har detta högst upp på sin agenda. Det var inte länge sedan detta vulgärt och med heta känslor kallades rasism och främlingsfientlighet av samma etablissemang.
Jag vill påstå att Sverigedemokraternas starka ställning inte beror på taktiska avvägningar (som man lätt får intryck av i Nilssons artikel och i svensk debatt generellt), utan på att partiet faktiskt haft rätt. Man har haft en verklighetsbeskrivning som är korrekt, medan andra partier flummat runt uppe på rosa, utopiska moln.
Realism ska inte underskattas i svensk politik. Men både partier och medier gör det ofta.
En tredje väg mellan statsmannalinje och populism är att fortsätta att ha rätt. Verkligheten biter mer än utopier, drömmar och vackert tal.
Men är inte saken avgjord, så att Sverigedemokraternas fördel försvunnit? Volymerna får diskuteras och de minskar. Statsministern talar om stöd i flyktingarnas närområde istället för att förespråka folkvandringar mellan världsdelar.
Nej, detta är bara början på den nya globala värld vi lever i. Folkvandringar är bara ett symptom på globaliseringen. Förr var nationsgränserna mycket höga trösklar av naturliga skäl. Men det har blivit enklare att förflytta sig, både ekonomiskt och tekniskt. Gränserna är nu porösa som maräng. Det gör att alla samhällen ställs inför principbeslut som man sluppit ta förr.
Det parti som kan ligga före, som förstår tidsandan och erbjuder redskap för att skapa trygghet i förändring har mycket att vinna, oavsett om man presenterar sin politik med statsmannamässighet eller mer populistiskt.

Storregioner slår sönder Stockholm-Mälardalen

Så har då en politisk kommitté suttit vid ett skrivbord och ritat om Sverige på en karta. Helt utan kontakt med verkligheten. Det man kallar ”storregioner” betyder i verkligheten att man slår sönder den största regionen i Sverige, Mälardalsregionen. Institutet för Framtidsstudier har visat hur den redan fungerande – och frivilliga – regionala samverkan i Mälardalen är utmärkt, Lösa regioner bättre än formella:

Mälardalsrådet [har] vuxit fram ur de fem landstingen Stockholm, Uppsala, Sörmland, Västmanland och Örebro, tillsammans med ett 50-tal kommuner är medlemmar. Det är ingen beslutande församling, utan en arena för diskussion där en samsyn växer fram om hur olika större investeringsprojekt i infrastruktur ska prioriteras i regionen. (…)
Örebro och Västerås är med eftersom de känner hur Mälardalens arbetsmarknad växer ihop och hur näringslivsverksamhet logistiskt smälter samman. Samarbetet tar sin utgångspunkt i ett underifrånperspektiv, om vad som krävs för tillväxt i den egna regionen, inte på att ovanifrån standardisera vad regioner ska göra, det som är perspektivet inom EU och hos svenska politiker när det gäller regioner.

Nu har S-MP-regeringens så kallade indelningskommitté på oklara och okunniga grunder kommit fram till att Mälarrådet ska slås sönder, även om detta är en naturlig arbetsmarknad som växer fram på regional nivå. Man vill införa nya, formella och byråkratiska regler mellan Stockholm och övriga Mälardalen. Det är oerhört obegåvat och i strid med verkligheten.
Även i andra delar av landet skapar regeringens skrivbordsförslag mer problem än lösningar. Nya Wermlands Tidningen skriver i ledare, Avfärda storregionerna:

Regeringens så kallade indelningskommitté har i sin outgrundliga vishet kommit fram till att låta Värmland (och Halland!) slukas upp av Västa Götaland till en ny västsvensk mastodontregion. Beskedet i går var tyvärr inte överraskande, men nu måste kampen mot införandet av storregioner börja på allvar. (…)
Att överhuvudtaget tala om vad de skall syssla med har också varit bannlyst i kommittén, som leds av före detta ministern och landshövdingen Barbro Holmberg (S) och före detta regionrådet och Europaparlamentarikern Kent Johansson (C). Lite löst har det pratats om att vi måste få regioner som är mer likvärdiga eftersom det i dag finns både väldigt stora och väldigt små län, sett till befolkningen.
Det är inget hållbart argument. Att ovanifrån tvinga på en likformighet när förutsättningarna skiljer sig åt över landet kommer att göra avsevärt mer skada än nytta. Likformighet får inte tillåtas vara ett överordnat mål. Det gäller istället att bejaka skillnaderna och i de enskilda fallen se vad man kan göra, bland annat genom olika typer av samarbeten i olika sakområden.

Så sant. Förslaget har ingen förankring i verkligheten. Släng den här nya kartan i papperskorgen.
Se mer: Helsingborgs Dagblad i Nytt regionförslag döms ut av Skåne,  i bloggen: I Bryssel för debatt om regioner.

Svagt EU lägger sin framtid i Turkiets händer

Det är en märklig syn, att se hela EU-nomenklaturan falla på knä inför Turkiets premiärminister och be honom rädda Europa. Samtidigt har Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som förut var emot Turkiet som EU-medlem, ändrat sig, rapporterar Sveriges Radio:

– Vi befinner oss i ett läge där det ligger i vårt intresse att samarbeta med Turkiet.
– Det förutsätter i sin tur att vi kan kontrollera de yttre gränserna och för det behöver vi vårt grannland Turkiet, sa Merkel.

Turkiet har fördubblat prislappen för att hjälpa EU upprätthålla sin gräns till omvärlden. Samtidigt stormar turkisk polis regeringskritiska medier och ser till att de publicerar hyllningar av regeringen.
Vi skattebetalare betalar många miljarder till EU för att upprätthålla unionens yttre gränser. Men Bryssel vill överlåta detta på Turkiet. Hur galen får en union bli? Hur kan EU-ledarna agera så ryggradslöst och lägga sin egen framtid i en gryende muslimsk diktaturs händer?
Istället för att betala Turkiet, borde EU kräva att Saudiarabien betalar Turkiet för att de hjälper muslimska bröder och systrar på flykt. Saudiarabien tar inte emot en enda flykting från Syrien eller från något annat muslimskt land i regionen. Hur kan EU låta bli att påpeka detta? Ska inte muslimer i första hand hjälpa varandra? Varför ska den kristna världen rycka in och betala?
När det gäller Europas gränser är det vår egen uppgift, inte omvärldens, att försvara och upprätthålla dessa. Det är ytterst en militär uppgift. Så varför skickar inte EU-ledarna militära fartyg till Medelhavet så att de kan avvisa olagliga vägar in mot Europa? De farkoster som är sjöodugliga måste man naturligtvis hjälpa, men det handlar då att återföra dess passagerare till de kuster varifrån de kom, inte ta dem till Europa.
Det är i grunden inga svårigheter att upprätthålla EU:s yttre gränser. Det som saknas är intellektuell och moralisk vilja att värna Europa. Vi har en mängd svaga, ynkliga företrädare i Bryssel utan tillstymmelse till ledarskap som inte förmår att företräda de europeiska folkens integritet. Man klarar inte av att stå upp och försvara våra västliga värderingar. Man faller istället på knä inför en despotisk regim i Turkiet. Det är ovärdigt Europa. Det är djupt skamligt.

Varför startar inte kvinnor företag?

I SVT:s Rapport ondgör man sig över att män fortsätter att dominera bland börs-vd:ar, särskilt bland nyintroducerade börsbolag. En feminist framför sin dom:

– Svenskt näringslivs pinsammaste siffra.

Men är det inte snarare pinsamt att så få kvinnor startar företag? Ingen i Sverige är förbjuden att starta och bygga företag.
Nya och växande teknikföretag kan ju inte rå för vilket kön de har som är mest intresserade av området.
Det är vansinnigt att klanka ner på dem som startar och bygger framtidens näringsliv för att könsfördelningen inte är jämn.
En stor del av skulden kan läggas på politiker i allmänhet och vänsterpolitiker i synnerhet. För var finns de flesta kvinnor? I mjuka sektorer som vård och omsorg. Dessa branscher är inlåsta i den offentliga sektorn. Det är en viktig förklaring till bristen på ledande kvinnor i börsbolag: de mer ”kvinnliga” sektorerna finns inte på börsen.
Tänk om feministerna kunde agera för att privatisera vård och omsorg. Då skulle de snart få se den jämnare könsfördelning man säger sig förespråka. Men vill feminister privatisera?

Sture Eskilsson – doldisen som förändrade Sverige är död

Tankesmedjan Timbros grundare, Sture Eskilsson, har gått bort. Han skulle snart fylla 86 år. När han fyllde 80 skrev jag här i bloggen:

Den kanske viktigaste opinionsbildaren i modern tid för ett friare Sverige fyller 80 år på torsdag: Sture Eskilsson.

Han var styrelseordförande i Timbro AB när jag blev medarbetare där 1995. Han var en tillbakadragen man med ett mycket skarpt sinne för strategi och värderingar.
När jag skrivit min skrift Svaghetens moral hade vi intressanta diskussioner om mina resonemang som han uppenbart gillade och saknat i svensk debatt. En fri marknadsekonomi är grunden för välstånd, men man får inte förlora det sociala perspektivet. Hur värnar vi i ett fritt samhälle de mjuka värdena som styrs av andra mekanismer än marknadens?
Carl-Johan Westholm skriver i sin blogg om Sture Eskilsson: ”Tillsammans med Curt Nicolin, som var ordförande i SAF 1976-1984, kom dessa två att mer än några andra påverka opinionen och företagarklimatet i Sverige i en på många sätt avgörande tid. Utan deras insatser hade Sverige sett annorlunda ut idag.”
Det är fascinerande att de viktigaste personerna i vår tid kanske inte är de mest högljudda. Sture Eskilsson medverkade till att göra Sverige bättre.
Mer i bloggen: Sture Eskilsson ger ut memoarer och Eskilsson tonar ner sin roll.

Regeringen finansierar uppviglare till mord

I riksdagen blev det en hetsig debatt när Mikael Oscarsson (KD) i interpellationen Villkoren för det ekonomiska biståndet till Palestina, lyfte fram citat av palestinska företrädare som uppviglar till mord på israeler:

Låt mig ta två exempel av uttalanden från Jibril Rajoub, en av talespersonerna från Fatah som glorifierar och uppmuntrar mördande av israeliska privatpersoner i den pågående terrorkampanjen:
— 17 martyrer (bland dem mördare av israeler) fördes i går för att begravas. Detta är självklart en källa till stolthet för oss alla. Jag säger: Vem som än utför dessa handlingar av hjältemod kommer vi i Fata uppmuntra och välsigna. Vi ser dem som kronor för varje palestinier. (Officiell palestinsk tv den 2 januari 2016)
— Dessa individers agerande är hjältemod och jag är stolt över dem. Jag gratulerar var och en som har utfört dem. Jag säger till er; Vi är stolta över er…. Vem som än konfronterar, kämpar, dör som martyr eller blir fängslad – hans identitet är känd. Vad jag menar är att den kampen, den fängslade, den martyren, de gör det palestinska folket en tjänst. (Officiell palestinsk tv den 17 Oktober 2015) (…)
Den palestinska myndighetens utbildningsdepartement (som Sverige är en stor biståndsgivare till) har namngivit ett antal skolor efter massmördare, exempelvis Dalal Mughrab, som ansvarar för morden på 12 barn och 25 vuxna i en busskapning. Myndigheten har också namngivit tre skolor efter Abu Jihad som palestinska myndigheten själv tillskriver mordet på 125 israeler.

Oscarssons slutsats:

Likt de krav [EU, USA, Ryssland, FN] ställt på Palestina borde också Sverige kunna ställa krav om stopp på terrorism, uppvigling till hat och våld samt hyllning av terrorister för ett fortsatt ekonomiskt bistånd till palestinska myndigheten.

På detta svarar biståndsminister Isabella Lövin (MP) i debatten:

Menar Mikael Oscarsson att vi ska villkora vårt bistånd och inte hjälpa dessa människor?

När Oscarsson visar att högsta palestinska ledningen inte tar avstånd från attacker på civila svarar biståndsministern:

[R]egeringen för en kontinuerlig dialog med den palestinska myndigheten och att vi tar upp oroande uttalanden som kan bidra till uppvigling till eller eskalering av våld.

Mikael Oscarsson:

[U]ppviglandet till att använda kniv och döda civila israeler är någonting som har kommit igång under det senaste halvåret. Därför måste biståndsministern tala tydligt om detta. Jag har fortfarande inte hört ett tydligt avståndstagande från det här agerandet. Det hoppas jag kommer i sista inlägget och, framför allt, till den palestinska myndigheten, för då kan vi ställa krav.

Biståndsministern:

Det här är, som alla vet, en väldigt infekterad konflikt. Självklart tar Sveriges regering avstånd från terroristhandlingar

Men trots terrorhandlingar och mord på obeväpnade civila hyllas av palestinier fortsätter S-MP att låta miljarder svenska skattekronor regna ner över palestinska organisationer. När Sverige fortsätter skicka miljarder i bistånd ger vi vårt tydliga moraliska godkännande av mördandet.

‘Aktiva’ domstolar till småfolkets bästa?

Under lång tid har Sverige i konstitutionsfrågor befunnits närmare Sovjetunionen än västvärlden. Krister Thelin, tidigare domaren vid FN:s Krigsförbrytartribunal i Haag, har påpekat att Sverige, trots återkommande grundlagsändringar, inte ändrat ”den grundläggande ’folkdemokratiska’ tanken, vilket har gjort vår grundlag ensam i sitt slag i västvärldens författningar; alla andra har maktdelning som utgångspunkt, medan vår alltså är ett slags socialistisk artefakt, något om vilket våra vanligaste riksdagsledamöter och allmänhet lever i lycklig okunnighet”.
Innebörden har varit att skjuta domstolar i bakgrunden och låta politiker skriva vilka lagar de vill, oaktat grundlagens rättigheter. På senare år har dock domstolarna flyttat fram sina positioner, som en följd av EU-medlemskapet.
Många räknar med att Högsta domstolen kommer att ta sig än mer makt när dess nye ordförande, Stefan Lindskog, tillträder i maj. Han har i strid med den äldre domartraditionens tystnad tagit öppen debatt med politiker om dåligt skrivna lagar.
Därmed blir Sverige mer västerländskt, medan Sovjetandan tynar bort.
Stefan Lindskog intervjuas i Fokus, Aktivisten:

— Jag tycker gott att en högsta domstol kan ta sig lite mer friheter än den svenska har gjort traditionellt.

Det är i urvalet av vilka överklaganden man väljer att ge resning som HD kan utöva inflytande. Och jag instämmer i att HD ska vara mer aktiv. Men i det långa reportaget i Fokus framkommer inte mycket om vilken värderingskompass domstolen ska ha. I mer mogna rättsstater finns konstitutioner satta i sten, som i USA, där värderingar tydligt framgår och som domstolar tillämpar i enskilda fall. De svenska grundlagarna är hafsverk som ständigt ändras.
I Fokus lyfts främst att politikerna i riksdag och regering skriver otydliga och uselt formulerade lagtexter. Självklart är det domstolens uppgift att städa i lagbråten och finna logiska uttolkningar. Men i detta städande tillämpas oundvikligen värderingar. Vilka, kan man undra? Hur öppna och tillgängliga är domarnas värderingar?
Därför finns också anledning att vara vaksam. I Aftonbladet — av alla vänstermedier — har man efterlyst mer konservatism (här), genom att citera professor Kjell Å Modéer: ”Genom att i sin diskursiva retorik mer vara traditionsbevarare och reformkritiker har hovrättsjuristerna i stället för att politiskt och populistiskt anpassa sig till tidsandan inte bara upprätthållit domstolens autonomi utan också i hög grad verkat för medborgarnas rättssäkerhet”.
Domstolarna får absolut inte fångas av tillfälliga modenycker och därmed undergräva de grundläggande fri- och rättigheterna. Ytterst är ju domstolarna småfolkets sista skydd mot en allsmäktig statsapparat med politiker och myndigheter som vill styra och ställa med människors liv.
Därför vore det bra om Högsta domstolen, i likhet med den amerikanska, blev mer öppen med sina resonemang och bevekelsegrunder. Även om man står fri från politiska opinioner, är det medborgarna man tjänar. Då bör vi veta hur de tänker och analyserar juridiska tolkningar om frihet, skyldigheter och rättighetsskydd i vårt land. I den meningen är Fokus-intervjun en intressant trendbrott, bort från domare som ständigt tiger i media.
Se mer: Expressen i Högsta domstolen har fått mer makt, SvD i Mer ljus på Högsta domstolen, justitieminister Beatrice Ask på DN Debatt, Domstolarna följer inte våra direktiv om straffskärpning (2013), Stefan Lindskog svarar justitieministern på DN Debatt, Grundlöst och orättfärdigt om domares lojalitet (2013).

Satir: så chockar Trump eliterna

Många kliar sig i huvudet och undrar hur Donald Trump kunnat bli den dominerande aktören i det stundande amerikanska presidentvalet. Ett sätt att förstå är att studera satirteckningar. Ibland säger en bild mer än tusen ord.
Här är några satirteckningar som jag tycker förklarar fenomenet. Under varje bild kan jag inte avstå från att ge min reflektion.
.

.
Låt mig påminna om att republikanska partiet i primärvalen så här långt slagit rekord efter rekord i valdeltagande och entusiasm i väljarkåren (allt medan demokraterna förlorat flera miljoner valdeltagare i sina primärval). Medierna undviker nogsamt att rapportera denna nyhet. Men det är väljarnas entusiasm som lyfter Trump. Här illustrerad av A.F. Branco. Trump som folkets ammunition mot den politiska eliten i huvudstaden Washington DC.
.

.
Trump hånas för att han sagt att han är stolt över att få de lågutbildades röster. Här är det tecknaren Clay Jones som illustrerar hur media och etablissemang ser på de väljare som stöder Trump. Man kan tala om väljarförakt. Denna hånfulla klyftan mellan elit och folk är en förklaring till Trumpfenomenet.
.

.
Inget har hittills fått Trump på fall, hur mycket man än försökt.
.

.
Hillary Clinton anser sig ha rätt att bli president. Det är hennes tur. Tycker hon.
.

.
Visst har Donald Trump storhetsvansinne. Men är inte skillnaden mellan honom och andra politiker på den nivån, att de andra döljer det? Kanske är det bättre att vara öppen med sina ambitioner än att dölja dem…?
.

.
Trump utmanar den politiska korrektheten. Han utmanar mediernas kontroll och vägrar följa medievänsterns oskrivna lagar. Det gör att inte bara medier utan också partikollegor hatar honom för att bryta mot invanda mönster och rubba deras cirklar.
Utöver dessa teckningar finns många fler som slår hårt mot Trump. Vilket är lite märkligt med tanke på att satir annars ofta vill slå uppåt, mot etablissemanget. Men när det gäller utmanaren Trump, väljer många tecknare att stryka eliten medhårs. Kanske det beror på att det är mediebranschen som betalar dem för deras alster.

Stök i bibliotek och stök i EU – samma sjuka

Det är alltid svårt att tolka nuet, den tid vi lever mittuppe i. Det är svårt att ha distans. Men låt mig ta två exempel, ett ur det lilla och ett andra om det stora.
Paulina Neuding har förtjänstfullt visat hur bråk, stök och konflikter allt oftare uppstår på bibliotek, en av de sista platser i samhället som fortfarande tillämpar en öppenhetskultur dit alla är välkomna. Biblioteken symboliserar det vi har kvar av samhällsgemenskap. Nu utsätts biblioteken för destruktivt våld, både mot normer om respekt för andras läsande och även rent fysiskt. Bibliotekarier som håller på lugn och ro blir misshandlade.
Men det värsta är inte att det finns bråkmakare som saboterar denna fridfulla och öppna oas. Nej, det är att kultur- och biblioteksvärlden försvarar våldsverkarna. De som vill att biblioteksbesökarna ska respektera varandra genom tystnad, kallas av miljöpartister och kulturnissar för… jo, ”brunhöger”. De som försvarar lugn och ro i biblioteket anklagas av kulturvänstern för att lyda under ”tysthetsnormen” som utmålas som någon slags fascism.
I Expressen utvecklar Sakine Madon detta, Bibliotekshärjare måste uppfostras. Hennes slutsats är det inget fel på, ”Vi borde helt enkelt bli bättre på att uppfostra, säga till, unga som stökar”. Det som är häpnadsväckande är denna ståndpunkt är så kontroversiell att den blir föremål för politiska ledarsidan där värderingskonflikter ventileras.
Det som är sjukt med Sverige och västvärlden är att ordning och reda är under upplösning. Alla som försvarar respektfullhet och normer, vars syfte är att underlätta umgänget mellan människor med olika bakgrund i öppna miljöer, anklagas för diverse grovt förolämpande epitet. Det nya som gäller är anarki. De som ger en bibliotekarie ett knytnävsslag som svar på uppmaning att visa respekt, är hjältar i det nya samhälle som växer fram. Hjältar för kulturvänstern, hjältar för medieetablissemangen, för politikerna som aldrig vågar ha en uppfattning som går emot medievänstern. Mot detta klarar inte polis och ordningsmakt att stå upp. De ger efter. Rycker på axlarna och tar en kopp kaffe istället och diskturar hur dålig den nya polisorganisationen är.
Ingen i de svenska etablissemangen står längre för att upprätthålla de lagar, regler och normer som beslutats i demokratisk ordning. Man struntar i biblioteken. Man skiter i allt. Det är enklast så.
Exakt samma uppgivenhet präglar det största politiska projekt vi i Europa dragit igång: Europeiska unionen. Varför upprätthålla några regler? Det är ju så jobbigt att avvisa folk vid gränserna. Enklare då att i Bryssel rycka på axlarna och låta dem passera.
Men varför i hela världen upprättar man dokument som Schengenavtalet och Dublinförordningen, som handlar om resor över gränserna i EU och om hur asylrätt ska hanteras, om dessa regelverk sedan inte är värda det papper de är skrivna på?
Så fort det uppstår en laddad situation, att någon enligt reglerna ska avvisas, låter man bli att upprätthålla reglerna eftersom media kommer att anklaga gränspersonal för… ja, ni vet: fascism, rasism, brun aktivism.
Ryggradslösheten har blivit det som präglar stat och politik i Sverige, Europa, i väst. Ryggradslösheten råder i allt från att upprätthålla tysthetsnorm på biblioteken till att upprätthålla EU och dess medlemsländer som självständiga stater med rättssäkerhet och makt över sina gränser.
Allt får rasa samman. Varför upprätthålla några regler? Det är ju bara fascism!
På ledarplats i Dagens Industri skriver Tobias Wikström bekymrat om ”Europas kollektiva handlingsförlamning” i samband med den pågående migrationskrisen, En bild av Europas mest ödesdigra kris. ”Det är överhuvudtaget svårt att se vägen framåt.”
Ja, snart är våren här och många fler miljoner människor än förra året kommer med stor sannolikhet att röra sig över Medelhavet till Europa. Vad gör politikerna? Tittar på. Svamlar. Skyller ifrån sig. Gömmer sig.
Ingen tar itu med uppgiften att leda länderna och unionen. Det kräver nämligen att man utmanar medievänstern och deras anarkistiska utfall om ”fascism” om alla åtgärder som syftar till att upprätthålla lag och ordning.
Lika lite som de etablerade partierna ställer sig upp och försvarar biblioteken och skyddar dessa allmänhetens och öppenhetens oaser från ligister och bråkmakare, finns det på europanivå ledare som ser till att gällande beslut efterlevs. När hörde du en politiker säga emot en kulturnisse som försvarar anarki och kriminalitet senast? Vad har Bryssel gjort för att förhindra okontrollerade migrationsströmmar?
Det vi i väst saknar nu är ledarskap. Var det månne också denna sjuka som fick Romarriket på fall?
Makten borde ges till dem som vågar ta strid för lag och ordning, även om det innebär tuffa beslut och att vissa måste avvisas — från bibliotek och från inresa i EU. Och inte bara säga att detta måste ske, utan i själ och hjärta tro på att det måste ske. Och visa handlingskraft. Agera för att myndigheter ska sluta sitta med händerna i kors, utan göra sitt jobb. Verkställa. Tillrättavisa. Avvisa.
Att upprätthålla en rättsstat är ingen enkel sak. Tvärtom. I större delen av mänsklighetens historia har vi människor levt i skräck över att drabbas av slumpmässigt våld därför att rättsstat och monopoliserad ordningsmakt saknats. I Europa har vi under två-tre århundraden byggt sådana. Men nu raserar vi det, eftersom vi saknar ledarskap som orkar fatta de svåra (och i medierna impopulära) besluten och sedan verkställa de tuffa uppgifterna som krävs.
Vi är på väg tillbaka till medeltiden, om vi inte väljer nya ledare med mod, förstånd och insikt om att vår civilisation är under upplösning.

Godhetshyckleriet avslöjat, va bra!

På Expressen kultursidor gråter man över att utopisterna nu har blivit avslöjade som hycklare, Solidaritetens sånger klingar allt mer falskt:

[H]är är FN:s deklaration för mänskliga rättigheter helig skrift (…) Dessa texter har berättat för oss vilka vi är: en kultur som bekänner sig till alla människors lika värde, och som ålagt sig att värna detta oavsett ”nationellt och socialt ursprung”, som det heter. Denna bekännelse har egentligen inte prövats förrän nu, genom storkriget i Mellanöstern. Flyende, panikslagna människor på väg hit – och Europa sluter sig.
Vi stoppar inte konflikten, vi skyddar inte minoriteter som utsätts för folkmord, vi stöder varken FN eller grannländerna tillräckligt, vi hjälper inte människor i säkerhet och vi stänger gränserna för dem som lyckats söka sig hit. Vi lever helt enkelt inte upp till budskapet i våra sånger och bekännelser. (…)
Vi var inte dem vi trodde oss vara. När det gällde klarade vi inte av att göra politik av [solidaritetsbekännelserna]. Frågan är vilka vi är nu?

Svar: lite mindre hycklande. Men icke alls mindre solidariska. Det som de ”goda” rösterna i samhällsdebatten missat är att solidaritet inte är lika med att vara dum i huvudet. ”Vi” kan inte försörja hela världen. Att vara solidarisk är inte alls att ge bort alla sina tillgångar och inkomster till någon annan.
Vi borde diskutera kriterierna för solidaritet. Att skicka katastrofhjälp efter en jordbävning, tsunami eller liknande är att vara solidarisk även om detta sker på andra sidan jorden. Hjälpen är av engångskaraktär, dvs att få människor och samhällen på fötter efter en oförskylld naturkatastrof.
Men är det mer solidariskt att hjälpa folk långt borta, som själva startat inbördeskrig och dödar varandra besinningslöst, än att hjälpa äldre människor som sitter ensamma och övergivna i det egna kvarteret där man bor?
De flesta ”godhetsbombastiker” i medierna anser uppenbart det. Syrier är mer värda än 90-åriga Agda i porten bredvid. Nyanlända är mer värda än socialt utslagna i den egna kommunen. Mer värda än sjuka på närliggande vårdhem. Varför anser man detta? Jag har aldrig begripit varför solidaritet blir ”finare” ju längre bort de är som man anser sig vilja vara solidarisk med. Och detta så till den milda grad att man offrar de utsatta människor man har närmast.
Om vi inte kan rädda alla människor med problem på denna jord, ja, då måste vi välja vilka vi hjälper. Det har inte med att vara mer eller mindre solidarisk att göra, det handlar om att klokt inse sina begränsningar och ge största nytta med sina insatser — i tid, engagemang och pengar.
Under säkerhetsgenomgång vid flygresor får man uppmaningen att först sätta på sig syrgasen själv, innan man hjälper andra. Är det osolidariskt? Nej, det är nödvändigt för att alls kunna hjälpa andra, att man själv inte hamnar i knipa, svimmar av syrebrist.
Likadant är det i politiken. Du kan inte vara solidarisk om du raserar ditt eget samhälle genom att skapa motsättningar och urholka den tillit som gjort vårt samhälle tryggt och produktivt. Men godhetsbombastikerna gör just så och därmed eroderar gemenskapen. Ytan har blivit viktigare än djupet. Snacket är viktigare än att faktiskt göra något själv, med sin egen tid och pengar.
Sverige måste bibehålla ett samhälle med ordning och reda, med trygghet för dess invånare. Först därefter kan vi stödja andra. Och då blir frågan: ska vi hjälpa dem med behov som finns nära oss, eller dem som är långt borta?
För mig skulle Sverige vara mycket mer solidariskt om vi i arbetsför ålder såg till att ställa upp för dem som arbetat hela sina liv under betydligt sämre villkor än oss, även om vi samtidigt drog ner på migrationsvolymerna. Och omvänt: att vilja ha stor volym nyanlända är mindre solidariskt om man samtidigt skiter i de utsatta i sin egen befolkning.
Men allra viktigast när det gäller att skapa solidaritet på riktigt är att göra ett viktigt konstaterande: Det är så lätt att säga att man är god och vill alla väl med andras pengar. Vi skulle få ett bättre samhälle om man mindre skrek ut sina solidaritetsbekännelser för att istället göra egna insatser i solidaritetens namn.