Ernst Trygger – reaktionär kvinnosakspionjär

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (IX): Den av äldre tiders statsministrar jag skulle välja, om jag fick träffa en av dem för en pratstund är Ernst Trygger, av Herbert Tingsten kallad ”den stora stjärnan” i sin generations politiker, även om han ogillade Tryggers politik.
I en utmärkt kortbiografi i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonnier) tecknar prisbelönte journalisten Marielouise Samuelsson ett porträtt av en komplex, färgstark, kontroversiell och briljant person. Ernst Trygger (1857-1943) är känd som en rabiat reaktionär politiker som förlorade alla sina strider mot förändring av det bestående. Men den som tittar närmare finner ett djup som inte alla statsministrar visat upp.
Ett annat skäl till att jag skulle välja honom är att jag tror han skulle vara brutalt ärlig i sina svar, medan de flesta andra statsministrar med överseende skulle glida undan mina frågor.
Trygger var förstakammarhögerns ledare 1909-1933, alltså partiledare längre än Tage Erlander. Men han hade många järn i elden: var juristprofessor i Uppsala där han också blev universitetets prorektor, domare i Högsta domstolen, satt i en rad bolagsstyrelser, var universitetskansler och svensk delegat vid Nationernas Förbund i Geneve.
Han motarbetade parlamentarism och utvidgad rösträtt. Inom politiken var han den ständige förloraren som motsatte sig förändring. Men inom akademin vann han sina strider om den högre utbildningens utformning. Inom juridiken lade han grunden till modern civil-, straff- och processvetenskap. I riksdagen såg han till att häktade fick rätt till biträde.
Och när han tog tjänstledigt från sin professur för att bli justiteråd i Högsta domstolen 1905 ville han ha Elsa Eschelsson som sin vikarie, men att utse en kvinna till juristprofessor kom inte på tal. Inte förrän på 1970-talet sker det. Trygger tyckte den mest kompetente skulle ha jobbet. Han motionerar om att avskaffa förbudet för kvinnor att inneha högre tjänster i staten. 
En domarkollegan till Trygger i Högsta domstolen skriver i sina memoarer:

Som högstadomstolsledamot tycker jag om honom. Han är ej blott kunnig utan även klok och fördomsfri, och jag fann honom i det sistnämnda avseendet fördelaktigt sticka av från andra ledamöter, som efter min uppfattning voro inarbetade i en väl formalistisk uppfattning.

Trygger tänkte själv. Att han och Branting hade stort utbyte av varandra när de befann sig i Geneve berodde knappast på att de tyckte lika, utan att de uppskattade den andres skärpa och vidsynthet. Trygger kan knappast varit så rigid som karikatyren av honom anger.
Andrakammarhögerns ledare Arvid Lindman ser till att Trygger inte kommer med i regeringar under de känsliga år då rösträtten och riksdagens ställning gentemot kungamakten är huvudfrågor. Men när dessa frågor väl är avgjorda, kan Ernst Trygger bilda en högerregering 1923, sedan Brantings andra regering fallit.
Trygger vill lösa försvarsfrågan, men han lyckas inte. Vänstern anser inte han går tillräckligt långt i nedskärningar efter första världskrigets slut och partivännerna till höger tycker han går för långt.
Efter valet 1924 fick Branting åter bilda regering för att försöka lösa försvarsfrågan med de frisinnade. Därmed blev Tryggers tid som statsminister kort. Han återkommer dock som utrikesminister några år senare. När han fyller 80 år drar han sig tillbaka från riksdagen efter 40 års tjänstgöring, och från det oavlönade uppdraget som Universitetskansler.
Det är ingen tvekan om att Trygger tillhör en äldre tidsepok, men det finns en uppriktighet och intellektuell ståndaktighet hos Trygger som jag tycker borde ha plats i dagens samhällsdebatt. Det blir mycket mer spännande om vi kan ha öppna meningsutbyten där sak och värdering snarare än person står i centrum.
Köp boxen: Bokus. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Hägglund som politikens gränspolis

Nya Wermlands-Tidningen summerar, Politikens gränspoliser:

Kristdemokraterna skall bli politikens gränspoliser, enligt partiledaren Göran Hägglund. Hoppas det går bra med det. Politikens roll måste onekligen minska och enskilda människors frihet att råda över sina egna liv måste öka.

I sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet skriver PJ Anders Linder, Göran vid gränspolisen:

Hägglund ställde sig i talet på medborgarnas sida mot pedantiska politiker och beskäftiga byråkrater som vill lägga livet till rätta, och det på goda grunder. Dels finns det verkligen ett Myndighetssverige och en social ingenjörskonst där man är så övertygad om att man har sett ljuset att man inte klarar av att lämna människor i fred, dels har det länge varit märkligt tyst om det. Hägglund slog an en vilande sträng.

”Vilande” är en underdrift. Förbjuden tanke, tabu, är riktigare beskrivning av den tankegång som sätter gränser för politiken och värnar medborgarnas egenmakt.
Linder har naturligtvis rätt när han beskriver det nya politiska landskapet:

Efter Moderaternas och Socialdemokraternas taktiska manövrer har det blivit så trångt i mitten att det inte blir syre nog över till en välvillig kraft av det mindre formatet, som erbjuder ungefär samma sak som de stora.

Därför måste KD, C och FP bli mer profilerade, dra ut de borgerliga värderingarna så att de blir både provocerande mot gängse vänstermentalitet men samtidigt i linje med alla Allianspartiers värderingar.
Om så sker får väljarna maximal makt. För det första får man avgöra vilket regeringsalternativ man vill ha: en blå inriktning med Reinfeldt som ledare, eller en röd inriktning med Sahlin i spetsen för Sverige. För det andra kan man genom att välja parti betona den profil inom regeringsalternativet man tycker borde väga tyngre.
Missnöjda S-väljare kan välja M som lovar att vara statsbärande. De som vill värna familjens frihet kan välja KD, för dem som skola och kunskap är viktigast kan välja FP och de som vill se företagen växa kan välja C. Valrörelsen kan för dessa partier bli en kampanj där man utmejslar flera profilfrågor.
För det tredje kan vi väljare kryssa för den person vi anser kommer att göra bäst ifrån sig. Genom många kryss stärks kandidater som vågar sticka ut.
Jämför denna makt med den omakt det innebär om vi inte hade blockpolitik, och politikerna efter valdagen kunde mygla med varandra om uppgörelser som väljarna aldrig fått ta ställning till. Så som i exempelvis Holland, eller i EU.
Nej, demokrati betyder att det är folket som ska göra valen. Inte bara vara brickor som ger legitimitet åt korridormygel i maktetablissemangen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Tea Party-rörelsen liknar antislaverirörelsen

En av de största amerikanska tidningarna, USA Today, har kartlagt den starkt växande politiska rörelse som kommit att gå under benämningen ”Tea Party”, efter Bostonbornas revolt 1773 mot brittiska skatter. En revolt som ledde till självständighet.
För oss svenskar är det svårt att förstå att medborgare kan sluta upp på spontana politiska aktiviteter och gå på möten, utan att behöva bli medlem, utan central organisation, utan ledare. Amerikaner ser sig som MEDborgare, medan svenskar ser sig som statens undersåtar — om jag hårddrar lite.
USA Today beskriver Tea Party-rörelsen som en organisk aktivism, en sinnesstämning, What is the Tea Party? A growing state of mind:

Fenomenet ”Tea Party” är mindre en klassisk politisk rörelse än en frustrerad sinnesstämning. Ett och ett halvt år efter det att Tea Party-aktivismen såg dagens ljus säger tre av tio amerikaner i en Gallupmätning att de är Tea Party-supporters. […]
”De står för allt jag söker — lägre skatter, mindre stat… alla de rätta sakerna”, säger en svarande. ”Vad vi behöver göra är att knuffa teet över relingen, och det är vad Tea Party kommer att göra”, säger bussföraren Dale Jackson, 37.

Vänstermedier och demokratiska politiker har försökt stämpla ut Tea Party som en extremistisk och rasistisk proteströrelse, men USA Todays Gallup visar att en av fyra bland hispanic-, asiat- och afroamerikaner stöder Tea Party-upproret mot etablissemangen.
När det gäller illegala invandrare och orsaken till svartas högre arbetslöshet visar Gallup att Tea Party-sympatisörerna inte ligger utanför mainstream. ”På Tea Party-mötena sprids inga radikala budskap, där deltar vanligt folk”, säger småföretagaren Tim Brazil, 54.
Harvardhistorikern Jill Lepore kommer i höst ut med en bok om rörelsen, och hon säger att det handlar om ”En rörelse som är emot idén om partier”. Hon liknar mentaliteten med antislaveriaktivismen (abolitionism) som startade på 1830-talet. Det handlar om hur man ser på samhället i stort. Den gången om människovärdet, nu handlar det om synen på statens roll.
Det som fått Tea Party att växa så snabbt är enligt USA Today den nye presidentens politik:

Obamas ambitiösa agenda — den mest statsaktivistiska av någon demokratisk president sedan Lyndon Johnson för nästan 50 år sedan — har skapat en backlash. Inte ens halvvägs igenom första mandatperioden har han pumpat in skattemedel i General Motors och Chrysler, antagit stimulanspaket på 862 miljarder dollar, utökat sjukvårdssystemet och föreslagit nya regleringar av finansmarknaderna.
Inom åtta månader efter hans installation som president sa en majoritet av amerikaner att hans politik leder till för stor expansion av statens makt.

Men vad kan Tea Party åstadkomma, om den är en löst sammansatt, spontan aktivism utan ledarskap och utan ett gemensamt program? Det återstår att se. Inom republikanerna har Tea Partyaktivister fällt flera etablerade kandidater som ersatts med outsiders. Om dessa ickeetablerade republikanska kandidater vinner mot demokratiska motståndare i höstens val, då har Tea Partyrörelsen börjat förändra villkoren, miljön och klimatet för dem som vill bli politiker. Det är i så fall en mycket stark maktposition.
Tea Party är för lägre skatter, mindre stat, mot illegal invandring och för frihandel. Men hur står det till med utrikespolitiken i stort? I en annan artikel i USA Today skriver Lionel Beehner vid Truman-tankesmedja att utrikespolitiken i huvudsak varit frånvarande i Tea Party-sammanhang, Another Tea Party enigma: foreign policy.
Det finns isolationistiska tendenser, menar han. Många inom Tea Partyrörelsen vill inte att USA ska agera världspolis. Trupperna borde dras tillbaka, om inte annat av ekonomiska skäl. Det är dyrt för skattebetalarna att hålla trupper på marken överallt i världen.
Här har alltså Tea Party vissa likheter med Lars Ohly och Vänsterpartiet, som ju tvingat Socialdemokraterna att kräva stängda USA-baser runt om i världen.
Problemet är att om den enda ”polis” som finns på internationella arenan drar sig tillbaka, uppstår total anarki, vilket i sin tur sannolikt leder till att flera nya krig startar. De neokonservativa har den insikten att världens starkaste supermakt, hur mycket den än skulle vilja, inte kan låta bli att ingripa.
Den som har resurserna har också ansvaret, har Charles Krauthammer skrivit. Ett solidariskt ansvar att förhindra blodbad. Att plocka hem trupperna, istället för att som George W Bush gjorde, använda dem för att sprida frihet och demokrati, är att ge sitt OK för ökat förtryck i världen.
Här delar jag alltså inte det som beskrivs som huvudfåran i Tea Partyrörelsen. Staten ska begränsas. Ja. Men till statens absoluta huvuduppgifter tillhör att upprätthålla ordningen genom våldsmonopol. Först och främst inom landets gränser. Men om man är supermakt, också internationellt.
Rätten till frihet är universell och gäller irakier och afghaner lika mycket som svenskar och amerikaner. Denna rätt tillhör de negativa rättigheter som är fundamentet för ett liberalt samhälle. Om man överger rätten att slippa förtryck, då har man givit upp allt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Meryl Streep som Margaret Thatcher?

Amerikanska nöjesmagasinet Variety rapporterar att skådespelerskan Meryl Streep kan komma att spela den brittiske premiärministern i en ny biografi, Streep in talks to play ’Iron Lady’.
Blir intressant att se hur hon skildras. Det går nämligen inte vara likgiltig inför Järnladyn. Hon var kontroversiell för vänstern och en tydlig ledare som man antingen gillar eller ogillar. Tydligen har finansiärer hoppat av och nya tillkommit (bl a de som stod bakom Oscarbelönade ”The Queen”) på grund av oenighet om hur filmen ska byggas upp.
Jag har tre dramadokumentärer i mitt DVD-bibliotek där Margaret Thatcher finns i huvudrollen.
I den äldsta, Thatcher: The Final Days (1991) spelar Sylvia Syms premiärministern. Filmen blir närmast en parodi då huvudsyftet verkar vara att försöka tolka Thatchers känslor inför de partiinterna konspirationer hon utsattes för, och som till slut fällde henne.
Man ägnar ingen tanke åt det faktum att vänsteroppositionen inte lyckades besegra henne. Det krävdes en intern palatsrevolution för det.
Den senaste filmen skildrar andra änden av hennes karriär: starten. Thatcher, eller Roberts som hon hette före giftemålet med Denis, mötte stenhårt motstånd när hon som rekordung kvinna ville kandidera till parlamentet, Margaret Thatcher: The Long Walk to Finchley (2008). Patricia Hodge spelar huvudrollen.
Det är alltid kul att se en film om en känd person innan denne blev känd och mäktig.
Bäst tycker jag dock om The Falklands Play (2002), där Andrea Riseborough gör en utmärkt tolkning av premiärministern i kris och krig. Här framgår hur hon får dåliga råd och tvingas lägga om kursen för att rädda upp situationen. Det som kallas ledarskap. 
Bakom kulliserna kör hon hårt med amerikanerna, inklusive Ronald Reagan, som försöker medla mellan Argentina och Storbritannien. Här kommer Thatchers karaktäristiska och rakbladsvassa repliker till sin rätt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Vänsterpartiet och Sveriges anseende

Utrikesminister Carl Bildt skriver på DN-debatt:

Att låta Socialdemokraterna släppa in Vänsterpartiet till makten också över vår utrikespolitik vore ett experiment vars utgång det tyvärr inte råder någon tvekan om – en söndrad regering och ett svagare Sverige.

Ja, varje väljare som funderar på att rösta på S eller MP bör fundera på vad det skulle innebära.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Kristdemokraterna på rätt väg

Dagens Nyheters ledarsida har all rätt att kritisera Kristdemokraterna, som i dagens huvudledare, Ytlig verklighet.
Men jag tycker det är ohederligt när DN i svepande termer talar om ”famlande”, ”populistiskt”, ”billigt”, ”ogenomtänkt”, ”identitetskris”. Varför denna hårda dom? Jo, därför att Göran Hägglund i sitt tal på partiets riksting inte talade om FN och EU. Godda yxskaft.
Nej, ärligare vore socialliberalerna i pressen om de öppet talade om vad det är i Kristdemokraternas värderingar som retar gallfeber på dem: att man som alternativ till statens sociala tjänster inte nöjer sig med att föreslå privata daghem och skolor, utan också vill ge familjen större tyngd i samhället.
Det är detta DN retar sig på. Men man vågar itne sluta upp bakom Gudrun Schyman och utropa ”död åt familjen!”. Istället knyter man händerna i fickorna och attackerar Kristdemokraterna med förlöjliganden och ytliga påhopp.
Själv tycker jag Kristdemokraterna är på rätt väg. Igår skrev socialministern och partiledaren Göran Hägglund en viktig artikel där han uppgraderar medborgarnas position i relation till staten, Myndigheter till för verklighetens folk:

Medan vi som medborgare får betala straffavgifter om vi inte beter oss i enlighet med de förväntningar som finns på oss, finns inget motsvarande ansvar för våra myndigheter. Om jag lämnar in min skattedeklaration för sent är det självklart att jag ska straffas med avgifter, men när min ersättning från Försäkringskassan dröjer, möts det ibland med en axelryckning. Detta måste det bli en ändring på.
Vad som i grunden behövs är ett kulturskifte i synen på vad som är myndigheterna och dess tjänstemäns uppgift, och vad medborgarna har rätt att kräva. Myndigheter, inte bara medborgare, måste kunna göras ersättningsskyldiga.

Att rikta krav på ansvarstagande från statens myndigheter är också något som retar socialliberaler i pressen. Eller som DN skriver, att det är ”skral grund att bygga sitt existensberättigande på”.
Jasså? Att ta medborgarnas parti mot en maktfullkomlig statsapparat är sanneligen inte någon skral värdegrund. Tvärtom. Det är exakt vad som behövs. Varför socialliberaler är emot medborgarmakt är för mig en gåta. Men förmodligen lever Myrdals experttilltro kvar. Bättre att akademiker i staten bestämmer, än alla mindre begåvade människor ute i bygderna. De kan ju få för sig att vilja utföra barnomsorgen på egen hand!
Jag skulle vilja höra socialliberaler a la DN tala om vilken människosyn de har. Är medborgarna värdiga att vara myndiga? Eller ska de underordnas socialstatens feministiska, omhändertagandeteorier?
Prata ut, DN!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,, , , , , , , , , )

Simma med delfiner

Är nu i Bangkok, på väg hem från två veckor med familjen (13 pers från 2 år till 70) i Thailand utmed den mindre exploaterade kusten runt den lilla hamnstaden Ban Phe.
Här ett litet bildcollage.

Bodde i en liten oas, i en stugby byggd på svenskt initiativ.

Underbart att ta ett kvällsdopp efter en låååång resa med flyg och minibussar.

Bara 200 meter till havet, palmerna och de vida vidderna.

Inte långt från där vi solade dunsade en kokosnöt ned från en palm. Vi tog tillfället att hacka hål och smaka på både saft och kokoskött.

På mornarna kom tailändska fiskare som lade ut nät från båtar, sedan drog folk på land in dem. Mycket småfisk, men också mängder med brännmaneter.

På gränsen till Kambodja simmade vi med delfiner. Här en systerson.

Syrran tappade taget och den lilla delfinen vänder och tittar upp efter henne.

Jag avslutar min simtur med delfin.

Här lyfter jag delfinen i stjärtfenan.

På promenadavstånd från stugbyn ligger ett buddistiskt tempel på ett berg, där också en stor flock apor håller till i träden. De blir närgångna när man har bananer med sig. Sliter bokstavligen påsarna ur händerna, om man inte ser upp.

Och här är utsikten från mitt hotellrum idag, över ett kokande hett och helt kaotiskt Bangkok.
Det har varit en rolig utflykt med umgänge och upplevelser. Prisläget får en att känna sig rik. Men maten är enahanda och magen ständigt orolig. Och värst av allt: jakten på fungerande internet har varit konstant.
(Andra intressanta bloggar om , )

Vietnam: vad hände med napalmflickan?

Det foto som mer än något annat fått illustrera Vietnamkriget, jag såg bilden första gången i en av grundskolans läroböcker, föreställer en flicka som gråtande kommer springande naken sedan napalmbomber blåst kläderna av henne, och givit henne svåra brännskador.
Hon heter Kim Phuc och har givit ut en bok om sitt liv, The Girl in the Picture, startat en stiftelse till stöd för barn i krig, Kim Foundation och är goodwillambassadör för UNESCO.
När kommunisterna tog över i Vietnam flydde hon till väst och bor nu i Kanada. Hon har konverterat till kristendomen. Det är kanske är skälet till att jag inte sett något om henne i svenska medier, men däremot i intervju hos Fox News igårkväll…
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , )

Oscar von Sydow – sist att leda ämbetsmannaregering

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (VIII): Den siste att leda en ickeparlamentarisk ämbetsmannaregering i Sverige var Göteborgslandshövdingen Oscar von Sydow, från februari till oktober 1921. Han var i alla läger en erkänt skicklig förhandlare, som just på grund av sin kompetens för kung Gustav V visade att ingen regering längre kunde fungera utan fast förankring i riksdagen.
Kulturredaktören Per Svensson har skrivit en intressant kortbiografi om Oscar von Sydow (1873-1936) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).
Även om han kom från en känd och förnäm familj börjar hans liv i tragedi. Fadern, som var jurist och borgmästare i Kalmar, dog i hjärtinfarkt när Oscar var 3 år, och kort därefter också hans mor i barnsäng. Det är okänt vad som hände honom åren därefter. Han dyker upp igen som 9-åring, då han blev fosterbarn i en läkarfamilj i Östersund, hos en studiekamrat till fadern.
När Oscar är 17 år dör också fosterfadern. Per Svensson spekulerar i om denna traumatiska uppväxten är förklaringen till att von Sydow var så hemlighetsfull om sin person. Vågade han inte lita på någon? Utom på sin fru, som tillhörde de rikaste rederi- och grosshandlarfamiljerna i Göteborg.
von Sydow studerar juridik i Uppsala och efter traditionell domstolstjänstgöring blir han expeditionschef i civildepartementet under Hugo Hamilton, en av de mest inflytelserika politikerna i det tidiga 1900-talet. Sedan hovrättsråd, innan Hjalmar Hammarskjöld kallar honom till att bli civilminister under första världskriget. Sedan landshövding i fruns hemstad, Göteborg. Under nästan 20 år på den posten blir han en allmänt uppskattad hövding i staden.
När landshövding Louis De Geer d.y. tvingas avgå som statsminister, kallar kungen von Sydow att leda ”fackmannaministären” fram till höstens val. Även om von Sydow visar handlingskraft är denna form av ickepolitisk regering ett överspelat kapitel i svensk historia i och med allmänna rösträtten och parlamentarismens seger.
I ett middagstal i Göteborg sa Oscar von Sydow: ”Riksdagens partier ha icke haft känslan av nödtvånget att ta de fulla konsekvenserna av sina beslut, och detta har, enligt min bestämda tro, föranlett att prövningen i vissa fall icke blivit så djupgående som önskvärt varit.” Partierna i riksdagen har inte velat fatta tuffa beslut, utan använt regeringen som syndabock. Ingen i riksdagen har tagit regeringens parti. Då går det inte att regera. Så lyder hans budskap till kungen och partiledarna.
Och så blev det. Efter von Sydow har enbart partipolitiker med förankring i riksdagen blivit statsministrar.
Köp boxen: Adlibris. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Clinton distanserar sig från Obama?

I ett panelsamtal med Fortune talade förre presidenten Bill Clinton om hur man skulle hanterat oljekatastrofen i Mexikanska golfen: först stoppa läckan, sedan förhindra skador och först till sist utreda vem som varit ansvarig.
Det är exakt motsatsen till vad president Obama gjort: han har sagt sig vilja sparka arslen (kick ass) hos BP, alltså jaga syndabockar snarare än fokusera på att stoppa läckan och lindra katastrofens konsekvenser.  
Man kan alltså se Bill Clintons utspel som svidande kritik mot sittande president.
Till detta kommer att Clinton ger sitt öppna stöd till Andrew Romanoff i demokratiska partiets premiärval till senatorsposten i Colorado, detta i direkt konflikt med Vita huset som backar upp ”vikarierande” demokratiske senatorn Michael Bennet. Det tillhör ovanligheterna att en tidigare president stöder någon annan än den som sittande president lagt sin tyngd bakom (om de tillhör samma parti). 
Dessa händelser gör att valstrategen Dick Morris menar att makarna Clinton distanserar sig från en president vars popularitet sjunker, Clintons distance themselves from Obama.
I dagsläget backar utrikesminister Hillary Clinton upp sin chef, men om han sjunker mer i popularitet kan en gräsrotsrörelse starta som vill se henne som partiets kandidat istället för Obama. Det har hänt förr att sittande president utmanats i sitt eget parti, men det är knappast troligt.
Dock är makarna Clintons manövrer intressanta temperaturmätare på hur stark eller svag Obama är.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,)