Makten över pensionen

Jan Kallberg skriver hos Newsmill, Frihet är att kunna opta ut och göra det själv:

Så länge man inte kan säga nej tack till pensionssystemet och själv få pengarna direkt dag ett och avsätta dem efter eget huvud saknas den viktigaste komponenten nämligen rätten att bestämma över sitt eget liv. […]
Frihet är att kunna säga nej tack till statliga sparprogram för framtiden precis som man inte tvingar små barn att lägga sina fickpengar i en sparkamel (jag antar här att Sverige är så politiskt korrekt att ordet spargris är snart olagligt).
Om vi inte har möjlighet att säga nej till varje form av kollektivistiskt pensionssparande så har vi inte heller möjligheten att utforma våra egna liv efter eget huvud. Givetvis kommer man från Folkhemmets försvarare då att säga att folk kommer att kröka och sedan tvingas sova under en bro men det är inte de som krökar och aspirerar att bosätta sig under en bro som blir lurade av dagens system. Det är de som jobbar mer än andra och har ambition som drabbas hårdast.

En intressant vinkling. Detta är ju vad 1950-talets folkomröstning om pensioner handlade. Centerpartiet ville visserligen ha en folkpension som var lika stor i kronor till alla, men att vi därutöver som medborgare fick avgöra hur vi sparade för ålderdomen. Högern och Folkpartiet ville ha kollektivavtalslösningar mellan arbetsmarknadens parter och Socialdemokratin ett statligt obligatorium — det som blev ATP och sedan PMM.
Jag håller med om att staten borde minska sin makt över pensionssparandet. Och jag tror det blir omöjligt att fortsätta som nu, eftersom allt fler förmodligen kommer att jobba någora år utomlands. Då raseras systemet, som ju är ytterst nationellt.
Den lösning som Chile utvecklat är ett steg på vägen till ökad makt för medborgarna. Där väljer man vilket av ett antal licensierade, privata och konkurrerande pensionsfonder. Men chilenaren måste enligt lag spara till pensionen.
Med det välfärdstänkande vi har tror jag det blir svårt att avskaffa detta obligatorium att pensionsspara. Snarare än att sova under broarna, skulle den som låter bli att betala bli en ”freerider” — politikerna skulle se till att även den som inte betalar premier kommer att få del av förmånerna.
Kallberg har helt rätt i att ta upp principfrågan om hur makten över pensionssparandet ser ut. Vi medborgare borde få större makt och inflytande. Och jag tror som sagt att internationaliseringen oavsett vad man tycker om det, kommer att leda dit. Exakt hur det ska utformas blir då en intressant diskussion.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Lars Ohly tror på tomten

Vänsterledaren Lars Ohly har just hållit sitt tal i Almedalen. Kan summeras så här:
Rätten till heltid
Rätten till bostad
Rätten till oinskränkt sjukvård
Rätten till fri kollektivtrafik
Rätten till tätare turer
Rätten till högre löner
Rätten till rättvisa löner
Rätten till bättre hemtjänst
Rätten till högre studiestöd
Vem är egentligen emot det här? Likt barnen inför julafton kan vi önska oss vad som helst. Frågan är ju vad som är realistiskt. Och framförallt: vilket är allt det goda som Ohly är beredd att prioritera bort för att uppnå det goda han nämnde? 5-åriga barn på julafton behöver inte prioritera bort — men vuxna människor, från 5-åringens föräldrar till politiker, måste prioritera och därmed avstå från annat gott som man också vill ha.
Vänsterpartiet hade i en kampanj för några år sedan ett barn i barnvagn som symbol. Den var en mycket passande symbol för Lars Ohlys tal: vänsterpartisterna pekar på allt de vill ha, just som barn.
Men Sverige behöver vuxna politiker som inte bara talar om vad de vill göra, utan också hur de tänker betala och vad de väljer bort. Det gör inte Vänsterpartiet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

En bloggares dag i Almedalen

Nej, jag är inte där. Men man kan följa bloggaren Johan Hedin som är på plats, Almedalsvecka i fulltempo:

Den tidiga morgonen idag inleddes med seminarium arrangerat av Fortum och ämnet var ett för mig angeläget: den orimligt långa handläggningstiden för att få miljötillstånd för vinkraft. Svenska Naturskyddsföreningens Svante Axelsson tyckte att ”det skulle få ta tid”.
Därefter blev det en debatt om LAS mot bakgrund av att 9 av 10 medlemsföretag i Skogs-, trä- och möbelindustrierna upplever lagen som ett stort problem. Ali Esbati (V) tyckte däremot att företagarna hade för MYCKET makt över sina egna företag.
På eftermiddagen drabbade Maud Olofsson (C) och Peter Eriksson (MP) samman i en debatt hos FORES om liberalt ledarskap. Peter Eriksson var ganska arrogant och otrevlig, Maud var rapp och fick in de mesta och bästa klockorna. Lite synd bara att hon tonade ner det liberala genom att kalla sig socialliberal. Onödigt, tycker jag. Liberal är liberal. Det är dumt att börja kompromissa redan på det principiella planet.

Se där, man behöver inte åka dit för att va me.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

USA:s näste president – Chris Christie?

I Bangkok kunde jag se Fox News på TV (något som inte går i Sverige). Där intervjuades den nye guvernören i New Jersey: republikanen Chris Christie, som i vintras överraskande vann valet i den stora och normalt mycket demokratiska delstaten.
Den runde och jovialiske guvernören gjorde intryck på mig. Hans svar var både raka och informativa. När han fick den omöjliga frågan om han funderar på att ställa upp i presidentvalet 2012 svarade han: ”Nej.” När programledaren pressade honom om det inte fanns en liiiiten chans, svarade han ”Fråga min fru!” Ett lysande svar.
New York Post skriver i  All hail Chris Christie!:

Guvernör Christie har gjort flera stora ting — han har tvingat fram den minsta delstatliga budgeten i New Jersey på fem år i en annars storspenderande delstat, utan att ha gjort några större eftergifter till den demokratiska majoriteten i delstatsförsamlingen. Han har brutit med en 63 år lång tradition genom att inte förlänga domarförordnande för en (vänster)domare till delstatens Högsta domstol.
Men det som verkligen imponerar på konservativa över hela landet är hans raka, roliga, icke-ursäktande stil, som han använder i spontant och passionerat försvar för grundläggande konservativa värderingar. Han gör inga ansträngningar att strö det konstgjorda sötningsmedlet om ”medlidande” över hans idéer.

Lokaltidningen North Jersey skriver i Governor Christie’s setting the table

Christie har bara varit guvernör i sex månader, men han har fundamentalt förändrat spelplanen i delstatshuvudstaden Trenton. Han sidsteppar sina motståndare genom att gå direkt till allmänheten. Med sin ärliga, ta-ingen-gisslan-attityd antingen älskar eller hatar man honom, men viktigare är att man respekterar honom och han har deras uppmärksamhet.

Washington Times skriver i A frugal fighter:

En snabb Google-sökning på guvernörens namn visar hur omtyckt han är i varje hörn av den konservativa rörelsen. Men en del till höger är försiktiga innan de faller för Christie-mania. Politiker är inte exakt de mest pålitliga människorna på jorden, och guvernören har inte gjort så mycket än. Det värsta som kan hända, menar skeptiker, är att falla så hårt för Christie att man, när han börjar svaja i grundläggande konservativa-libertarianska principer, anser sig måste blunda.
Att uttrycka sådant tvivel är befogat, särskilt bland konservativa och libertarianer som betraktar den exekutiva makten med en hälsosam dos av skepticism. Men under Christies första sex månader på jobbet har han gjort betydligt mer för att förtjäna respekt bland konservativa än de som bara håller tal.

Businessweek rapporterar att Christie fått tillräckligt många demokraters stöd för att sänka fastighetsskatten, som är den högsta bland de 50 delstaterna. Wall Street Journal publicerar utskrift av intervju med guvernören, Putting Trenton on a Diet .
Det talas mycket om identitetspolitik. Minoriteter. Kvinnor. Men Christie representerar en annan grupp som också ofta möts med fördomar: de överviktiga. Christie har dock börjat gå ner i vikt. I Fox News sa han att han nu är en förebild och därför måste visa att det går att leva mer hälsosamt.
Chris Christie tog fil.kand i statsvetenskap 1984 och blev jur.dr 1987. Han arbetade som advokat i advokatbyrå under många år. 2001 utsågs han av amerikanska senaten till federal åklagare.
Detta är republikan nr 2 i bloggserie där jag tänker lyfta fram tänkbara motståndare till Barack Obama i presidentvalet 2012. Namn nr 1 var David Petraeus.(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Bra bloggar. . .

Så här i sommarhettan har några bloggar rankat andra bloggar. Jag tycker bloggarna är så olika — vilket är en av huvudpoängerna med bloggar (där har dagstidningarna något att lära eftersom de ju är till förvirring lika varandra i ton, språk, nyhetsvärdering och inriktning) — att det är svårt att jämföra dem inbördes.
Men jag ger gärna tips på bloggar så här i sommar: Piratpartisten Henrik Alexandersson ger värdefulla perspektiv från Bryssel. Partipolitiskt oberoende bloggar med egna tankar: Kallberg, Louises frihetspropaganda, Nordling, Johan Eriksson, En vanlig Svensson, Ingerö, Ingdahl, Peace love and capitalism,  Jan Thurin.
Bland partistiska borgerliga bloggare kommer jag att tänka på Den hälsosamme ekonomisten, Mina moderata karameller, AnkersjöPophögerKent Persson, Altenberg.
Riksdagsledamöter och -kandidater som det är fart på: Annie Johansson (C), Fredrik Malm (FP), Johnny Munkhammar (M), Charlie Weimers (KD), Mathias Sundin (FP).
Fler som kandiderar borde blogga! Vill man ha väljarnas förtroende måste man kunna bjuda på sig själv. Inte privat, men personligt — om värderingar, prioriteringar och perspektiv. Tipsa mig gärna om du känner till någon riksdagskandidat som bloggar bra. Jag ska försöka följa dem i valrörelsen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Nytt statsbärande parti? Nej, tack!

Upsala Nya Tidning har en annorlunda vinkling på sin ledare om Moderaternas dag i Almedalen, Nya statsbärare behövs inte:

Sverige har under många decennier sett nackdelarna med ett statsbärande parti utan självkritik. Detta ser nu äntligen ser ut att brytas och någon ersättare vill vi inte ha.

Man kan ju inte annat än hålla med. Alliansen består av fyra partier och det är bara med en samlad borgerlig politik som regeringsmakten kan vinnas.
Men samtidigt är Moderaterna idag de mest skickliga på att formulera budskap som människor vill höra. Man har också Alliansens uppdrag att locka över S-väljare, och har därför behov av att poängtera ansvarstagande och samhällsbärande ambitioner. Det är trygghet som lockar marginalväljarna, och då måste M svara upp mot detta.
Något problem behöver det dock inte alls bli. Här håller jag inte med UNT. Under valrörelsen kan de tre andra Allianspartierna profilera sig på olika ämnen, som skola, familj och företagande. Någon utslätning behöver det alltså inte bli.
I går passade Moderaterna också på att presentera partiets uppdaterade valstrategi och kampanjen ”Jag röstar på Moderaterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”.
Framför allt en ny affisch i kampanjen fick stor uppmärksamhet. Den spelar an på S-affisch från valet 1985 då Socialdemokraterna med kostymklädd yuppie och dalmatiner i sportbil ville locka unga borgerliga väljare. M har placerat en byggjobbare och en labrador i bilen, och visar att LO-medlemmar mycket väl kan rösta M.
Det är ett kul tilltag. Det är tid att partiernas kampanjmakare förstår att politiska budskap inte behöver tjatas in, utan kan förmedlas med glimten i ögat. Då signalerar man inte bara åsikter utan också att man är mer än trista politruker.
Så, vad tycker jag om Reinfeldts budskap om ”inga skattesänkningar nästa år”? Det är ett led i den retoriska pingpongmatchen mellan Alliansen och de rödgröna. Jag ser det som ett svar på Mona Sahlins utspel om att de rödgröna ska satsa lika mycket på välfärd som Alliansen föreslår skattesänkningar. Med sitt svar tappade Sahlinutspelet all luft och mening. Reinfeldt punkterade Sahlins försök till offensiv.
Och den som kan politik vet, att regeringens mandatperiod bör inledas med tuffa och kontroversiella beslut medan den avslutas med populära. Eftersom skattesänkningar inte tillhör den första gruppen, kostar det alltså inget att lova bort 2011. Reinfeldts utspel visar hur mycket smartare han är än motståndarna.
Se mer: DN,2. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Myndigheter bränner skattemiljoner i Almedalen

Skatterna går till välfärden. Så brukar det heta. Men nu avslöjas att myndigheterna bränner tiotals miljoner på att skicka sin personal för att mingla i sommarsköna Visby. Dagens Nyheter rapporterar i ”Miljoner går till statliga jippon” (ej online):

Det 40-tal myndigheter som finns på plats i Visby under veckan spenderar mellan 20 och 30 miljoner kronor av skattepengar. Det visar ”en försiktig uppskattning” som gjorts av ST Press, tidning för medlemmar i Statsanställdas förbund.
— På ett principiellt plan kan man vara kritisk till att myndigheter lägger så mycket pengar på att vara i Almedalen, Säger Svend Dahl, doktorand i statsvetenskap.
Tidigare i år skrev han en rapport för den näringslivsanknutna tankesmedjan Timbro där han menar at Sida och andra myndigheter missuppfattat sitt uppdrag.
— Myndigheternas uppgift är att genomföra politiken, inte att köra den demokratiska processen baklänges och lobba fram vilken politik som ska föras. Det finns en problematisk demokratiaspekt i detta, säger han.
Många myndigheter upplever sig numera som intresseorganisationer. Dahl tycker att myndigheterna i många fall borde ha stannat hemma från Almedalen.

Ja, att exempelvis Sida bränner biståndspengar som är avsedda för världens fattiga på egen personal i lyxigaste svenska sommarorten Visby är ett hån mot hela biståndspolitiken.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Höjda skatter är en tvångsimpuls hos vänstern

Just nu håller statsminister Fredrik Reinfeldt sitt tal i Almedalen, som retoriskt är lite annorlunda framfört än vanligt. När han listat alla skattehöjningar som de rödgröna talar tyst om frågar han:

Varför vill man höja skatterna på vanligt folk? Ekonomin är ju i balans.
Man höjer skatterna därför att man måste.
Annars kan man inte gå och lägga sig på kvällen.

Ett roligt sätt att säga att de rödgröna är ideologiskt drivna att flytta makt och pengar från oss medborgare till stat, politiker och myndigheter.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

FN och Nato hoppfulla om Afghanistan

Den 18 september är det val i Afghanistan. Förra valet blev en besvikelse, men den här gången ska det gå bättre. Chefen för FN-organet UNAMA (FN:s stödprojekt för Afghanistan) Staffan de Mistura döljer inte svårigheterna, men ger en betydligt mer balanserad lägesrapport än svenska medier. Indiska New Kerala/IBNS rapporterar:

FN:s toppman i Afghanistan säger att Talibanerna är intresserade av en politisk lösning eftersom de vet att de varken kan vinna krig mot den USA-ledda koalitionen eller afghanernas hjärtan.
Staffan de Mistura, säger att det är viktigt att finna en ”afghansk lösning”. […] Folk är smärtsamt medvetna om vad det skulle innebära om Talibanerna kom tillbaka till makten.
”Tiden då talibanerna blev trodda när de sa sig vara en grupp religiösa radikaler som kunde skapa en icke-korrupt regering, är över”, sa han. ”De vet att de inte kan vinna, och att det afghanska folket inte accepterar dem.”
Han förutspår en kampanj där Talibaner och al-Qaida kommer att tillgripa ”spektakulära aktiviteter” för att skapa intrycket av att de har ett övertag.

Det tragiska är att flertalet västmedier sväljer islamisternas propaganda och intar deras världsbild. Frihet och anständighet kan inte segra i Afghanistan, är mediernas mantra — senast idag i DN: Planera för reträtten.
Visst är det jobbigt att Afghanistan efter nio år av stridigheter inte kan uppvisa större framgångar. Men de som tycker nio år är långt, borde påminnas om att Sverige betalt ut hundratals miljarder i u-landsbistånd under mer än 40 år, utan att kunna uppvisa några större framgångar än de i Afghanistan.
Det räcker med att säga: Robert Mugabe. Mångmiljonär på socialdemokratiskt bistånd, samtidigt som zimbabwierna fått det allt sämre. Biståndet har finansierat en svältens politik.
Så är det inte i Afghanistan. Där används FN:s, Amerikas och Europas insatser för att hålla våldsverkarna stången så att folket ska kunna ta steg mot ett fungerande samhälle med frihet och demokrati.
Jag tycker de som ifrågasätter Afghanistaninsatsen först borde ifrågasätta andra biståndsinsatser som pågått betydligt längre. Först när dessa andra insatser lagts ner, blir det någon trovärdighet i talet om att retirera från Afghanistan.
Den nye överbefälhavaren för USA i Afghanistan, general David Petraeus, som tar över befälet just idag, ser ljuspunkter precis som FN-ansvariga. Sidney Morning Herald/AFP rapporterar i US General sees ’progress’ in Afghan war:

Petraeus sa till senatorerna att koalitionens trupper ”har uppnått framsteg på flera platser” detta år men förvarnade dem om ”tuffa strider” framöver mot talibanerna.

Det handlar om en ideologisk kamp där religiösa extremister gjort afghanerna till bönder på ett globalt schackbräde. Om vi offrar dem, är det vi själva som står på tur. Istället för den cynism som sprids i medierna och inom vänstern, borde vi sätta värderingarna främst och försvara afghanernas rätt till frihet lika mycket som vår egen.
Se också Washington Times i U.N. official: Taliban knows they can’t win war, AP i Petraeus: ’We are in this to win’ in Afghanistan.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , .)

Medborgare eller undersåte

En läsare skriver:

Jag ville bara berätta att jag hittade något intressant i Washington post apropå din bloggpost igår om Tea party-rörelsen: Jefferson changed ’subjects’ to ’citizens’ in Declaration of Independence.
Det visar sig nämligen att det i ett tidigt utkast av den amerikanska självständighetsförklaringen faktiskt stod just ”subjects”, där det idag står ”citizens”, vilket man nu tydligen har lyckats fastställa med hjälp av modern teknik. Skillnaden är, som du ju påpekade i din bloggpost, allt annat än oväsentlig.

Spännande. För jag tror den viktigaste politiska och ideologiska striden vi har framför oss är just om dessa två ord: medborgare och undersåte.
Ska samhället utvecklas i en riktning där medborgarna får ökad makt över sin ekonomi och därmed också ökat ansvar över det sociala ansvarstagandet i samhället, eller ska statssocialismen ta ny fart så att förmynderiet ökar och människorna blir lydiga undersåtar inför politikernas oinskränkta makt?
Det senare är mycket troligt, för det är bara en fortsättning på den utveckling vi sett sedan mitten av 1900-talet. Problemet är ju att frihetsinskränkningarna inte känns så tunga när man börjar minska friheten. Men när friheten, som nu, redan är hårt beskuren, uppstår ett helt annat resultat när friheten beskärs ytterligare.
Någonstans slutar människor att vara fria och blir istället statens förslavade undersåtar.
Den övertippningen är inte långt borta. Det är tid att ifrågasätta rådande dogmer och vända utvecklingen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )