Europas smärtsamma maktlöshet

Vill man förstå vad EU är — och inte är — ska man ta del av analyser från experter utanför Europa. De har förmåga att se unionen som union, och inte utifrån sitt eget hemlands introverta perspektiv.
Därför är det intressant att magasinet American Interest har startat en artikelserie om Europa. Professorn i historia (vid Georgetown, Harvard mfl)  Walter Laqueur, skriver i Better Fifty Years of Europe?
Även om han hoppas att Europa ska komma ur sin nedåtgående spiral som världsmakt och betydande ekonomi, och bli en betydelsefull allierad till Amerika, delar han ut välriktade slag mot hur europeiska makteliter agerar.
Han tar biståndspolitiken som exempel. Europa delar ut 60 miljarder euro i bistånd, och tillsammans med USA står Europa för halva FN:s budget.

Man skulle kunna tro att denna massiva mjuka makt förvandlas till inflytande, men så har inte blivit fallet. Europas inflytande över Förenta Nationerna har totalt runnit ut […] Oavsett om det gällt Zimbabwe, Sudan eller Burma eller någon annan plats där mänskliga rättigheter uppenbarligen kränkts har västvärlden undantagslöst blivit nedröstad.

Walter Laqueur vänder sig emot de amerikaner som visar skadeglädje över hur européerna som högfärdiga ”do-gooders”, tappar inflytande över internationell politik. Det är USA och Europa som tillsammans står för mänskliga rättigheter i världen. Dessa gemensamma värden behöver stärkas globalt, och då behöver USA och Europa varandra.
Instämmer helt. Den här bloggen har med all önskvärd tydlighet vänt sig mot antiamerikanism. Just av det skälet att bara Europa och Amerika kan sprida frihet, demokrati och mänskliga rättigheter till världens mörkaste hörn. Ingen annan kommer att göra det. Tvärtom. Kina, Ryssland, Iran, Venezuela m fl vill tränga tillbaka dessa västvärldens påfund.
Walter Laqueur ser Europeiska unionen som en förklaring till kontinentens försvagning. Inte unionen i sig, men på det sätt som den vuxit fram:

Om Europa menade allvar med att värna sin ställning som en global maktfaktor borde Europas eliter hamra fram en gemensam utrikespolitik, försvarspolitik och energipolitik, och bygga institutioner som understöder politiken. Men etablissemangen har knappt förmått skapa en gemensam jordbrukspolitik. […]
Enligt Lisabonfördraget kommer nationella intressen och suveränitet att underordnas unionens resolutioner. Om det verkligen skulle hända vore det ett revolutionärt steg mot verklig Europeisk enighet. Men dess resolutioner är inte värda pappret de är skrivna på. Det är otänkbart för Frankrike (eller något annat europeiskt land) att underordna sina nationella intressen EU:s. Europas regeringar vill det inte, och Europas väljare ännu mindre.
Europa har inte ens varit särskilt bra på att låtsas att man menar allvar med en europeisk utrikes- och försvarspolitik.

Han hänvisar sedan till valet av två okända lättviktiga politiker till EU:s främsta poster. Valet av lady Ashton och Herman van Rompuy framstår som ett skämt för övriga världen.
Walter Laqueur avslutar med att konstatera att Europa har helt fel när man tror att ”mjuk makt” styr framtiden. Det är fortfarande hårda maktpolitiska villkor som gäller. Detta har gjort ”européerna svagare och mindre förberedda” att delta i det globala maktspelet.
Han hoppas dock att det finns tid för Europa att lära sig.
Det hoppas jag också. Och som jag ser det måste västvärlden hålla samman. Om Europa och USA gemensamt och tillsammans agerar för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati, kan man försvara dessa värden från attackerna som kommer från auktoritära och totalitära krafter.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , ,, , )

Baby överlevde abort, lämnades att dö

Daily Telegraph rapporterar, Baby boy survives for nearly two days after abortion:

Ett barn som aborterats i 22:a veckan dog två dagar senare under intensivvård i södra Italien. Modern hade begärt abort sedan fosterdiagnostiken visat att barnet hade handikapp. Men det överlevde aborten som utfördes förra lördagen på Rossano Calabro sjukhus, och lämnades av läkarna att dö.
Barnet upptäktes levande följande dag, 20 timmar efter aborten, av sjukhusprästen Antonio Martello som hade sökt upp kroppen för att be vid dess sida. Han fann att bebisen som var inlindad i ett lakan rörde sig och andades.

Barnet fördes till intensivvårdens neonatalavdelning, men dog dagen därpå. Händelsen har upprört många i Italien och socialdepartementets statssekreterare säger att man kommer att utreda fallet:

— Vi måste komma ihåg att en baby efter födseln är en italiensk medborgare jämlik alla andra och omfattas därför av alla fundamentala mänskliga rättigheter, inklusive rätten till hälsovård.

Att lämna någon att dö på detta sätt är illa. Mycket illa. Fallet visar att aborträtten behöver kortas, så att inte barn som kan överleva utanför modern tages av daga. En återgång till en gräns för abort vid 12:e veckan har den här bloggen tidigare förespråkat. Det finns anledning att göra det igen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Mutskandalerna i S-kommunen Göteborg

Titta på Uppdrag granskning med Janne Josefsson (SVT Play) och du får en lektion i hur maffiakultur kan utvecklas i folkrörelse-Sverige. Göteborg har länge styrts som enpartistad. Socialdemokraterna är alltid vid makten.
Det som upprör mig mest är inte att en tidigare allsvensk fotbollsspelare i sin roll som byggmästare försöker muta enskilda kommuntjänstemän, utan att varken förvaltningschefer eller kommunrevisionen tar mutorna på allvar, lägger ner utredningar och säger att man inte har ansvar att polisanmäla. Hela Göteborgs kommun ställer sig på brottslingarnas sida.
Värst i programmet var revisionsgruppens ordförande, Arne Hasselgren (S) som hävdar att revisorer inte ska slå larm om mutor och ogentligheter. Han skyller ifrån sig när Janne Josefsson frågar varför man inte polisanmält: ”Det är inte vår sak.”
Här sitter alltså det maktbärande partiets representanter och gör ingenting när man upptäcker oegentligheter. När journalister vill närvara vid öppna möten i kommunen blir de bortkörda av vakter. Så mycket för ”öppenhet” i svenskt politiskt liv. Bilderna på när Josefsson blir bortkörd av kommunens vakter leder tankarna till Italiens politiska miljö.
Uppdrag granskning avslöjar hur många miljoner har försvunnit från Familjebostäder och Idrotts- och föreningsförvaltningen. Istället för att rusta upp betongförorterna och underhålla idrottsanläggningar går göteborgarnas skattepengar ner i fickorna på kommuntjänstemän och byggföretag.
Allt medan Socialdemokraterna låter bli att ingripa, utan istället försöker lägga locket på granskningen. Hade Göteborg haft växling vid makten tror jag inte dessa bedragare till kommuntjänstemän vågat ta mutor. Då hade de inte vetat vilka som skött stadens kassa och hur hårda de varit i sina kontroller. Men eftersom S suttit säkert har man vetat att slappheten från det maktbärande partiet är stor.
Än en gång får vi bevis på varför den offentliga sektorn inte bör vara så stor som den är nu. Genom skatterna hamnar enorma summor i anonyma kommunkassor, där det är lätt att roffa åt sig. Ju högre skatter desto större blir lockelserna till bedrägerier och mutor. 
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

LO pumpar in pengar i S

Snacka om beroende av kapitalet. Även om miljonrullningen från fackföreningsrörelsen till socialdemokratiska partiet minskat något, är den fortfarande enorm. Svenska Dagbladet rapporterar:

De senaste fyra åren har LO betalat totalt närmare 56 miljoner kronor till S, enligt partiets egen redovisning. Pengar som dels pumpats in i partiets dagliga verksamhet, men som också har sparats inför årets valrörelse. […] Under valår brukar en del enskilda LO-förbund skjuta till extrasummor.

Men socialdemokraternas partisekreterare är inte nöjd, utan vill se bidragen uppräknade:

– Det tycker jag naturligtvis alltid. Men jag är tacksam att de alls är med och bidrar, säger ibrahim baylan.

Ekonomiprofessorn Carl B Hamilton (FP) menar att facket ger ännu mycket större värden genom gratis arbetskraft:

– Den stora vinsten för Socialdemokraterna är att de får gratis arbetskraft. I förra valrörelsen hade 200.000 fackligt förtroendevalda rätt till ledighet utan löneavdrag för att jobba för Socialdemokraterna som en del i det fackliga arbetet.

Här framgår att Sverige fortfarande är ett delvis socialistiskt land, där företag tvingas betala lön för valarbetare som propagerar för hårdare tag mot företagen.
>(Andra intressanta bloggar om , LO, socialism, , , fackföreningsrörelsen, , bidrag)

Kraftigt höjda skatter blev tal om sänkta skatter

När man ser tidningsreferaten från första majtalen blir det tydligt att ingen, allra minst Mona Sahlin, talade om alla de skatter som de rödgröna ska höja. Istället talade man om sänka skatter för pensionärer och till och med för småföretagen.
Man dolde omsorgsfullt den skattechock som väntar alla i Sverige efter en valseger.
En av få ledarsidor som sett igenom detta fulspel är Göteborgs-Posten, som reflekterar över texten i slagdängan ”internationalen” som hördes ofta i gårdagens demonstrationer, Vi snart under skatter digna ner?

Speciellt den rad som lyder “vi under skatter digna ned” . Det lär vi nämligen snart göra, om vänsteralliansen får som den vill.

Svenska Dagbladet följde Vänsterpartiets demonstration, Ett första maj med föraningar om en stärkt extremvänster:

En tendens i vänstern är etnifiering. De djuprödaste Marx-flaggorna står olika exilgrupper för, och snart sagt varje folkgrupp har nu en egen avdelning i V-tåget. Partistrategiskt är det ett smart sätt att locka invandrargrupper. Och för valdeltagandet gör det säkert gott. Men vilka konsekvenserna blir för svensk utrikespolitik när Lars Ohly ska blidka alla dessa benhårda kommunister kan man bara gissa.

Också Aftonbladet vänder längtan efter skattehöjningar till motstånd mot skattesänkningar, Seglande Sahlin:

Vi behöver verkligen en regering som inte ser sänkta skatter, ökade klyftor och att göra livet jobbigt för sjuka och arbetslösa som ett magiskt recept som kan lösa alla samhällsproblem.

Dagens Nyheter summerar Sahlins tal, Inställd förnyelse:

Mona Sahlin väljer en tillbakablickande väg framåt. På kort sikt kan det möjligen mobilisera partiets kärntrupper. Men det lockar knappast nya väljargrupper. Gårdagens förstamajtal riktades inte till de viktiga, rörliga medelklassväljarna.

Det är uppenbart att de rödgröna inte vill tala om de skattehöjningar som är den verkliga skillnaden till Alliansen. Det är som om de rödgröna skäms över sin egen politik. Och det ger en fingervisning om vad Alliansens företrädare bör lyfta fram.
(Andra intressanta bloggar om , skatt, socialism, , , demonstration, , Sverige, historia, , )

Glest i leden och blek retorik i talen

Som vanligt satt jag med en kopp kaffe utmed Socialdemokraternas demonstrationsväg för att kolla stämningen. Det var glest mellan dem som beskådade förstamajtåget på Kungsgatan. Färre på trottoarerna än tidigare år. Mycket färre. Trots att det är valår.
Mona Sahlins anförande var heller ingen upplyftande historia. Eller vad sägs om denna platta och långrandiga retorik:

Men Moderaterna har ställt upp en syndabock på podiet. En syndabock som ska frita dem från ansvar. Den syndabocken heter Finanskrisen.
Men Finanskrisen fritar ingen från ansvar. Man kan inte ha en politik bara för högkonjunktur.
Varifrån fick de uppfattningen att en regering inte behöver regera om solen går i moln? Och att ansvaret då är molnens, och inte skepparens?
Den som står vid rodret ska stå vid rodret.
Ve den skeppare som släpper rodret när molnen tornar upp sig. Ve den skeppare som lämnar skutan när vågorna går höga. Och ve den skeppare som skyller den valda kursen på vindens riktning.
Den som står vid rodret bär ansvaret för kurs och färd. Och han ska stå till svars när skutan är i hamn.
Skepparen på skutan Sverige heter inte Finanskrisen. Han heter Fredrik Reinfeldt.

Medan hela världen riktar sina blickar mot Sverige därför att vi klarat krishanteringen bättre än de flesta andra, trots stort beroende av utrikeshandeln, påstår oppositionen att statsministern inte står vid rodret. Märkligt. Och utan trovärdighet. 
I stora delar av landet råder dessutom splittring, hat och konflikt inom Socialdemokraterna. Expressen listar flera inre strider, Storbråken inom Socialdemokraterna.
Störst behållning för mig denna demonstrationsdag var Svenska Järnvägars musikkår vars ledare höjde stämningen med storslagen närvaro, engagerat dirigerande och gott humör. Allt det som arrangörerna tycks sakna.
(Andra intressanta bloggar om , , , demonstration, Sverige, historia, samhälle, , )

På 1 maj blir Aftonbladet konservativ

Förra året beskrev jag första maj-demonstrationerna så här i bloggen:

[Jag] associerar till Skansen. Det här är en del av Sverige, helt klart. Men det är från en svunnen tid. Vajande röda fanor, marschmusik och politiska slagord känns inte direkt som 2000-tal.

Idag skriver Aftonbladet i ledare:

En del belackare vill göra gällande att 1 maj-firandet hör till en svunnen tid och att fanborgar, demonstrationer och tal spelat ut sin roll. Det är nog precis tvärtom. I en tid när samhällsförändringarna går i rasande tempo och samhället blir allt svårare att överblicka blir igenkännandets symboler och traditioner än viktigare.

Tänk om Aftonbladet kunde erkänna att traditioner och igenkännandets symboler har betydelse också andra dagar än just första maj.
Sedan kan vi ju diskutera vilka traditioner som är viktigast att respektera. Jag tycker ju att den tidiga arbetarrörelsens starka arbetsmoral borde tas till heder av vänstern igen. En socialdemokrat från förr hade skämts över de krav på bidrag och arbetsfria förmåner som dagens vänster kämpar för.
Denne socialdemokrat hade hävdat att vägen till framgång ligger i stoltheten att kunna försörja sig själv, inte ligga andra till last och inte vara beroende av överheter. Friheten låg i att förkovra sig genom bildningsverksamhet, inte att utmåla sig som offer.
Låt mig ge några exempel.
Socialdemokratiske statsrådet Anders Örne (1881-1956) skrev:

Det finns utan tvivel vissa riskabla tendenser i samtidens Sverige liksom i andra länder. En av de allra riskablaste är strävandet att göra majoriteten av folket för sin utkomst beroende av statsmakten och förvandla demokratien till ett röstande om enskilda fördelar på gemenskapens bekostnad. [I] socialvårdens vackra sken gives hjälpen utan tillräcklig prövning av behovet, alltså närmast för att genom frikostiga subventioner öka antalet av dem, som icke försörja sig med egna krafter utan förvandlas till statsmaktens klienter.

Socialdemokratiske statsrådet Axel Gjöres (1889-1979) skrev:

I tider av trångmål och bekymmer får den enskilde stundom den känslan, att han är helt vanmäktig [och] förledes lätt nog till att tro att han själv ingenting kan göra […] Mot denna dådlöshet och klentro sätter kooperationen sin gamla maning, den ständigt lika meningsfulla uppmaningen till hushållen: tag edra ekonomiska angelägenheter i egna händer och behåll dem där!

Redaktör Nils Karleby (1892-1926) i tidskriften Tiden skrev:

Ett samhälle i vilket individernas strävan att skapa det bästa möjliga ersättes av pappa statens patent, skulle snart bli ett fattigt parasitsamhälle.

Tänk om S-traditioner av detta slag kunde lyftas en dag som denna…
(Andra intressanta bloggar om , , , , demokrati, Sverige, historia, samhälle, , )

Liberala och konservativa lästips

Internet ger allt mer av allt möjligt. I takt med att omfånget ökar behöver vi stöd för att kunna gallra fram det intressanta.
På nya sajten Liberalkonservativt.se hittar man ett rubrikflöde från ett urval liberala och konservativa skribenter och bloggare. Det är ett sätt att få lästips. Särskilt sådana här dagar då inte så många skriver.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Grekland lämnar euron?

Idag på första maj kommer grekerna att demonstrera mot de alldeles för små besparingar som regeringen hittills föreslagit. Grekland har festat upp allt och måste nu betala. Men man förstår det inte. Man tror att festen kan fortsätta — på andra européers bekostnad.
Detta vansinne måste få ett slut. Om grekerna inte förstår allvaret kan de tvingas att lämna eurozonen och devalvera. Stort. På fråga från Svenska Dagbladet svarar SEB:s chefekonom Robert Bergqvist, Grekerna inser inte allvaret:

Kommer Grekland att lämna euron som valuta?
– Först om man märker att de samhällsekonomiska kostnaderna för reformen blir för stora och drabbar för många, då kan skuldavskrivning komma på fråga. Då – men det här ligger långt fram – kan det också vara nödvändigt att överväga att lämna valutaunionen och skriva ner värdet på den nya valutan.

Förhoppningsvis inser politikerna bakom euron nu att man måste hålla på stabiliseringspakten. Annars är euron dödsdömd.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )