Finanskrisens verkliga bovar: politiker och myndigheter

Sedan politiker och myndigheter börjat försöka utmåla investmentbanker som Goldman Sachs som skyldiga till finanskrisen reagerar Vanity Fairs ekonomiredaktör Bethany McLean. Hon skriver i dagens New York Times om finanskrisens verkliga bovar, Meet the Real Villain of the Financial Crisis:

Det finns inga goda aktörer här. Det är ohederligt och ytterst farligt att låtsas som att Goldman är den enda boven här. Värsta aktörer av alla är de som driver kampanj mot Goldman: våra politiker.

Bethany McLean pekar på att kreditvärderingsinstituten gav höga säkerhetsbetyg för värdepapper som var i stort sett värdelösa. De gjorde så med finansiella produkter för många miljarder dollar vars säkerhet var skrämmande lågt på grund av att de bestod av bolån till människor som inte kunde betala varken ränta eller amortering. Utan dessa höga säkerhetsbetyg på världelösa papper hade inte finanskrisen uppstått.
Hon påpekar att Goldman och andra aktörer inte hade någon skyldighet att låta bli att handla med papper som dyker upp på marknaden. Problemet var att de myndigheter som skulle övervaka marknaden inte skyddade kunderna. Hon skriver:

Alla kontrollerande myndigheter misslyckades att granska de dåliga lån som rörde sig genom det nationella banksystemet, även om det restes mängder med varningar om dem.
Och viktigare: det var politikerna i kongressen som lät bli att handla sedan konsumentföreträdare varnat för att människor fick lån som de aldrig skulle kunna betala tillbaka. Det var kongressen som vägrade att reglera derivat (värdepapper) trots omfattande bevis ända tillbaka till 1994 på vilket gift de utgjorde. […]
Det var politikerna som spred lovsången om att äga sin bostad, även om data och vittnesmål visade att mycket av det som hände hade lite att göra med att ge folk bostäder.

Spektaklet som riktas mot Goldman får inte ge politikerna möjlighet att smita undan sin skuld, avslutar McLean.
Nej, det var inte för lite regleringar som orsakat finanskrisen. Det var för mycket av politiska stimulanser. Amerikanska politiker försökte driva fram jämlikhet via krav på bankerna att låna ut till dem som inte hade kreditvärdighet. Dessa dåliga lån spred sig sedan i systemet. Lånen borde självklart inte uppstått. Hade marknadens logik fått verka ostört hade det aldrig hänt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Rödgrönt luftslott

En god sammanfattning av oppositionens förslag till infrastruktursatsningar publicerar Norrköpings Tidningar i ledare:

Koalitionens förslag till utbyggd järnvägstrafik är kort och gott lysande! Men finasieringen är katastrofal.

Goda mål blir inga mål om man inte klarar av att finansiera dem.
Därtill innebär förslaget att höghastighetståg bara införs på hela vägen från Stockholm till Malmö och halva sträckan mellan Stockholm och Göteborg. Snacka om återvändsgränder. Skånska Dagbladet skriver i Höghastighetståg men på fel sträckning:

I principfrågan är det knappast någon tvekan om att höghastighetståg hör framtiden till. Inte minst såg vi under vulkanaskekrisen, hur sårbart det internationella flyget är. […] Därför är det rätt att överväga höghastighetståg i Sverige. Men de röd-gröna partiernas förslag är ytterst illa genomtänkt. Den mest prioriterade sträckningen borde givetvis vara höghastighetståg från Stockholm till Malmö för att på sikt få en förbindelse via Öresundsbron och Fehmarn Bält-bron över till kontinenten.

Smålandsposten påpekar att de rödgröna inte utgår från samhällsekonomi och tillväxt. Byggandet av stambanorna på 1800-talet drevs igenom av den liberalkonservative riksdagsmannen Johan August Gripenstedt. Tillsammans med hans övriga satsningar på frihandel och liberala reformer blev järnvägsprojektet starten på vad som brukar kallas de hundra åren av tillväxt 1870-1970. Men de rödgröna har inte samma fokus, skriver tidningen i Tillväxten kvar på perrongen:

Stambanorna lades med syftet att öka tillväxten. Därför kom satsningen snabbt att betala sig, och bidra till att Sverige kunde bygga ett välfärdssamhälle.
Här finns en avgörande skillnad mot de rödgrönas nu föreslagna satsning. I deras debattartikel i Dagens Nyheter nämns inte tillväxt. Istället talar man om ett sammanhållet transportsystem där kollektivtrafik och cykel är en självklarhet.

Alltså, allt blir fel i den rödgröna politiken: stora pengar som man inte har slösas på halvfärdiga projekt och de samhällsekonomiska vinsterna är inte vägledande.
Så agerar inte ett ansvarsfullt regeringsalternativ.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , )

Skattefria gåvor ger varmare välfärd

När medierna nu granskar hur Alliansen uppfyllt sina vallöften från förra valrörelsen. Många kan prickas av som infriade, men det finns några som ännu inte beslutats. Dit hör avdragsrätten för ideella gåvor, skriver Nya Wermlandstidningen i Ett löfte är alltid ett löfte:

Alliansregeringen har uppfyllt många av sina vallöften, men de kan gott uppfylla några till. Bland annat så har det ännu inte blivit av något med att införa en avdragsrätt för ideella gåvor. Det skulle betyda mycket för till exempel cancerforskning och social hjälpverksamhet. […]
Avdragsrätten för ideell verksamhet är principiellt viktig för en borgerlig regering. Den hjälper nämligen till att ge mer utrymme för enskilda initiativ och den minskar till exempel föreningars beroende av staten. Det handlar med andra ord om borgerlig politik. […]
I Norge infördes för ett antal år sedan avdragsrätt för gåvor. [E]ffekten var gynnsam för hela den ideella sektorn. Det blev nämligen en 30-procentig ökning av gåvor till cancerforskningen och till sociala stödinsatser för utsatta grupper, där inte minst Stadsmissionen i Sverige gör en bra insats.

Ja, avdragsrätt för gåvor innebär att medborgarna avgör vart skattemedlen ska gå — därtill betydligt mer än vad avdraget ”kostar” staten i minskad skatteintäkter. (Detta eftersom avdraget bara reducerar skatten med ca 30 procent av gåvan.)
Se mer: Skattefria gåvor gör välfärden starkare, Varmare samhälle med välgörenhet och Avdragsrätt för gåvor till kultur och sociala insatser. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Företag i Gnosjö utmanar el-oligopolet

Debattsiten Emils tankar rapporterar i Nu är det dags att ta strid mot el-oligopolet:

Det höga elpriset är ett hot mot många företag […] Lösningen är att företag kan samverka och tillsammans bygga anläggningar. I Gnosjöregionen, där jag är verksam, är man van vid att gå från ord till handling, säger energirådgivaren Anders Axelsson.
Nu har femton företag startat nätverk E-Kraft. Alla företag i Sverige kan delta i nätverket, oavsett storlek. Målet är att börja bygga förnybar kraft, främst vind och vattenkraft. På kort sikt hoppas man bli några hundra företag och på längre sikt 1000-tals.

Glädjande när ett problem inte bara förvandlas till krav på politikerna, utan att människor tar saker i egna händer.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Simpsons stöder South Park – gör socialliberaler?

Dagens Nyheter rapporterar idag, Muhammedkarikatyrerna: Simpsons stödjer hotade South Park:

I [aktuellt Simpsons-avsnitt] skriver Bart upprepade gånger på svarta tavlan: “South Park – We’d Stand Beside You If We Weren’t So Scared”.
En lekfull blinkning i det lilla formatet, kan tyckas. Men med tanke på den storm som i förra veckan blåste upp kring South park-skaparna blir den korta sekvensen ännu ett inlägg i den pågående debatten kring yttrandefrihet och religiös fundamentalism. […]
Som DN tidigare berättat har South Park-skaparna Matt Stone och Trey Parker blivit hotade i ett uttalande på hemsidan Revolutionmuslim.com efter att de skildrat profeten Muhammed utklädd i björndräkt.

Såväl TV-bolaget Comedy Central som andra har censurerat avsnittet.
Jag undrar om de socialliberaler som ivrigt stämplar varje kritisk ansats kring religionen islam som islamofobi, delar radikala islamisters uppfattning om att Muhammedskämt ska censureras, och om de därmed också i logikens namn tycker att Monty Pythons Life of Brian ska censureras.
Det är ingen skillnad om man censurerar Life of Brian eller Muhammedinslag i nyinspelade komediprogram. Jag anser det vara tragiskt att yttrandefriheten hotas på detta sätt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Moderaterna tar täten i jobbfrågan

Moderaterna går om Socialdemokraterna när det gäller att ha störst förtroende i uppgiften att minska arbetslösheten. Det rapporterar Realtid/TT i Moderaterna tar täten i jobbfrågan:

32 procent svarar Moderaterna på frågan ”Vilket parti känner du störst förtroende för när det gäller jobben och arbetslösheten”. 27 procent svarar Socialdemokraterna, enligt en undersökning som pr-byrån Westander låtit Sifo göra, skriver Dagens Industri.
Sifo har ställt samma fråga i motsvarande mätningar under det senaste året och tidigare har Socialdemokraterna alltid haft övertaget.

Detta var Socialdemokraternas paradgren under andra halvan av 1900-talet. Att man förlorade initiativet inför valet 2006 var en viktig förklaring till valförlusten då. På sätt och vis är det remarkabelt att Alliansen lyckats bibehålla initiativet under regeringsinnehav och global finanskris.
Det här är en viktig aspekt när osäkra väljare går till vallokalen i höst. Till slut kan det bli den ansvarsfulla ekonomiska politiken som ger Alliansen förnyat förtroende. 
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Normlösheten är boven

Olika undersökningar visar att många ungdomar mår allt sämre, är oroliga och nedstämda. I ledarsticket Normlösheten är boven sammanfattar Östgöta Correspondenten orsakerna träffsäkert: Snarare än samhällets och skolans krav handlar det om förväntningarnas motsägelsefullhet:

[D]u ska både prestera i skolan och hinna extrajobba för att kunna köpa de rätta statusprylarna, hinna träna och hålla dig i form och lägga undan pengar för att resa. Du ska både vara en cool festprisse, ett åtråvärt sexobjekt och dessutom ha spetsbetyg för att komma in på en statusutbildning.
Allt för att leva upp till den mediernas idealbild som fått ersätta de normer och ramverk som tidigare förmedlades av familjer, skola, kyrka och föreningsliv. Trycket är i själva verket ett vakuum.

Ja, ju högre materiell standard vi fått, desto mer saker kan vi göra. Men dygnet har inte fått fler timmar. Vi måste lära oss att prioritera vad som är viktigt och vad som i och för sig vore kul men som vi inte hinner med.
Det paradoxala har hänt att samtidigt som valmöjligheterna ökat har vår förmåga att prioritera minskat. Banden till familjen och den lilla världen där man kan vara sig själv utan påklistrade attityder har tunnats ut. Vår inre kompass får därmed inte chans att utvecklas, den egna identiteten blir svag.
Istället söker man bekräftelse i den ytliga stora världen. I kläder, i aktiviteter som visar upp någon man vill vara, men som har lite att göra med vem man egentligen är.
För mig är det uppenbart att den förda välfärdspolitiken bidragit till denna utveckling. Människor ska skyddas från ansvar för svåra beslut, och lindas in i bommul. Det man skulle kunna lösa i gemenskap med nära och kära har staten tagit över. Därför tunnas de normskapande arenorna ut. De unga lär sig inte vad livet handlar om.
Se där, lite existentiella funderingar så här på måndagsmorgonen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Luftinvesteringar

I debattartikel lovar de rödgröna partiledarna dubbelt så stor investeringsbudget i infrastruktur som regeringen.
Låter ju bra. Men vi vet vad socialdemokratiska investeringsbudgetar innehåller: luft. När Alliansregeringen tillträdde fick man rensa ut mängder med beslut om nya investeringar i statsbudgeten, därför att de inte var finansierade utan behäftades med glädjekalkyler (se mer i bloggen).
Alliansregeringen fick storstäda i alla tomma löften som den gamla regeringen givit.
Nu börjar de rödgröna om med att köra samma sorts luftinvesteringar igen.
Hur många gånger ska väljarna gå på den här bluffen?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , )

Vänstern sviker Afghanistan

I Expressen skriver Anna Dahlberg, En feg debatt om Afghanistankriget:

Men lösningen på det problemet är inte att lämna afghanerna åt sitt öde och dra hem, som vänstern vill. Det skulle vara att trycka på startknappen för ett nytt blodigt inbördeskrig som slutar med att talibanerna tar över makten igen.
Om detta vill krigsmotståndarna inte gärna tala. […] Det är ohederligt och fegt. Precis som vi som vill ge insatsen mer tid måste erkänna de enorma svårigheterna i Afghanistan måste motståndarna våga tala om priset för att lämna.

Ja, mönstret i debatten är tydligt. Motståndarna mot vår militära närvaro har inget som helst alternativ att erbjuda. Och att följa deras önskan, eget tillbakadragande, skulle leda till mer våld, krig och död.
Kommer dessa människor aldrig att förstå att man ibland måste ta strid? Man kan inte gärna tjata ihjäl talibaner och andra extremister.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Borg om Carnegie

Aftonbladet citerar finansministern på ledarsidan:

”Om man äger en finansiell institution och missköter den är det rimligt att man får ta kostnaderna för det. Jag ser inget behov av en uppgörelse”
Finansminister Anders Borg tänker inte göra upp med ägarna till investmentbanken Carnegie.

Här kan höger och vänster vara överens. Om någon misslyckas i affärer, är det inte staten som ska stå för förlusterna.
Men myntet har en annan sida: för att någon överhuvudtaget ska ta risker måste man få behålla vinsten när det går bra och sker med justa metoder. Annars kommer ingenting att utvecklas. Som öststatskommunismen så tydligt demonstrerade.
Den poletten har inte trillat ner hos alla. Allra minst när det gäller välfärdstjänster
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )