Irans tack: hånar Obama

President Barack Obama har under sin tid i Vita huset kastat Bushs tal om frihet och demokrati i papperskorgen för att istället fjäska med hårdföra regimer runt om i världen. Nu senast med att reducera kärnvapenarsenalerna för att få till stånd nedrustning. Han har knappast varit framgångsrik.
Irans president Ahmadinejad hånar öppet Obama och kallade honom amatör.
CBS News/AP rapporterar, Iran ridicules Obama’s ”cowboy” nuclear strategy:

Irans hårdföre president förlöjligade på onsdagen president Obamas nya kärnvapenstrategi. [Ahmadinejad] utmålade honom som en ineffektiv ledare […] i ett tal inför tusentals åhörare i nordvästra Iran.
”Mr. Obama, du är en nykomling. Vänta tills du är torr bakom öronen och fått lite erfarenhet. Var försiktig med att bara läsa upp papper du får dig tilldelade”, sa Ahmadinejad i talet som sändes direkt i Irans stats-TV.

ABC News/Reuters rapporterar, Iran’s president attacks Obama on nuclear ”threat”:

Irans president gick till personlig attack på president Barack Obama på onsdagen och kallade honom ”en oerfaren amatör” som varit för snabb att hota Amerikas fiender med kärnvapen.

Dessa auktoritära regimer är varken rädda för eller känner respekt för Obama. Motsatsen gällde för George W Bush.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

Jämlikhet – vad är det?

Boken ”Jämlikhetsanden” har av vissa hyllats för att den sägs ge jämlikhetsdiskussion nytt hopp, medan andra dömts ut den som ovetenskaplig och tendentiös. Jämlikhet är ju ett centralt tema i politisk debatt, och där jag tycker borgerliga sidan behöver bli bättre på att beskriva sin uttolkning av jämlikhet. För det är naturligtvis så att liberaler och konservativa också står för jämlikhet, men på annan grund än vänstern.
Timbro bjuder in till lunchseminarium 20 april med Andreas Bergh, nationalekonom och välfärdsforskare vid Ratio och Daniel Lind, chefsekonom vid fackförbundet Unionen.
En duell jag inte tänker missa.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Bjästa-reportage anmält

SVT:s Uppdrag granskning är anmält till Granskningsnämnden av den våldtäktsdömde gärningsmannen i Bjästa. Men uppgifterna i anmälan är inte korrekta, säger programmets ansvarige utgivare till Svenska Dagbladet, Vi avidentifierade allting. Nu får SVT känna av hur de som ställer sig på brottsoffrens sida blir ifrågasatta:

Övervägde ni att inte avslöja vad byn hette?
– Man kan ju inte intervjua en rektor eller prästen utan att tala om vad skolan och kyrkan heter. Vi avkräver ju ett ansvar av rektor, präst och lärare, då måste man tala om att det heter Bjästaskolan.
Lars Göran Svensson är förvånad över det stora intresset kring just anmälan från den våldtäktsdömde pojkens familj.

Och SVT får stöd av förre chefdomaren i HD, Johan Munck, som till SVD i Fd Justitierådet: ”Allmänintresset styr” säger:

– Principen är att man inte får lov att utpeka någon i tv på ett sätt som kan väcka obehag för en person, men sedan kan det genombrytas av olika skäl. Ett kan vara allmänintresset, säger Johan Munck.
Något annat som talar mot en fällning av programmet var att [den dömde] redan var känd på orten och att det inte skulle skadat honom mer om han blivit känd genom programmet.
En anledning till att det så lätt gick att hitta namn och personuppgifter till de inblandade var att namnet på byn, Bjästa, var med i programmet. Men att i programmet berätta att det hela handlade just om byn Bjästa var ok, där tycker Johan Munck att allmänintresset gäller.
– Att bara säga en ort i Sverige hade inte fungerat, de var ju tvungna att intervjua folk på orten. Där tar allmänintresset över.

Det man däremot kan beklaga är att SVT valde att kalla den dömde gärningsmannen för ett förnamn som en annan elev i klassen hade. Det kan ha skapat onödiga förväxlingar. Men i övrigt har SVT gjort ett viktigt reportage om hur våldsverkare hyllas och offer förskjuts i dagens Sverige.
Mer i bloggen Bjästa har agerat politiskt korrekt, Internet ingen bov i Bjästa. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

HD blundar för Europakonventionen om medborgerliga rättigheter

Högsta domstolen struntade häromdagen i Europarätten, och utdömde två straff för ett skattebrott. Det är ett tecken på hur svårt svenskt domstolsväsende har att släppa sin dragning åt att vara partisk till förmån för statens myndigheter, och därmed förvägra medborgarna sina rättigheter.
För mig är detta ett mycket större och viktigare problem än de integritetslagar som på senare år väckt sådan het debatt.
Vad är mer integritetskränkande än att möta partiska domstolar?
Därför är den allra största fördelen med vårt EU-medlemskap att Europarätten, som i högre grad än svensk rättstradition fokuserar på medborgrätt och äganderätt, blivit svensk lag. Domstolarnas trots mot denna utveckling beror på att vi befinner oss i ett övergångsskede. Med tiden kommer svensk rätt att i allt mindre utsträckning sätta överheten framför den lille medborgaren.
I Barometern skriver Per Dahl, Europa växer samman till en rättsgemenskap:

Svenska domstolar verkar allmänt ointresserade av att få del av förhandsbesked från EG-domstolen; ändå genomtränger våra gemensamma europeiska lagar snart sagt varje juridiskt område, inte bara den arbetsrätt som skapat så stora rubriker. […]
En av orsakerna till detta är nog också den allmänna oviljan i svensk politik att över huvud taget erkänna domstolars och juristers betydelse för rättstillämpningen, en attityd som är ett arv från år av socialdemokrati. Ändå har alla de små besluten i enskilda fall naturligtvis en mycket stor betydelse för hur lagen tillämpas i praktiken.

Ja, i grunden tror jag svenska juridikens ovilja mot medborgerliga rättigheter bottnar i att Sverige varit monarki, där domarna utsågs av och agerade på kungens uppdrag. Då dömde de naturligtvis inte mot kungen, och därmed inte till förmån för de små i samhället.
När Socialdemokratin tog över statsmakten från kungen, har de fortsatt att se domstolarna som myndigheter bland andra. Och myndigheter ska agera på regeringens uppdrag. Alltså döma till statens fördel i exempelvis skattemål.
Ingen yrkeskår är så beroende av regeringengen som domarkåren för sin yrkeskarriär. Man blir inte hög domare utan att statsministern godkänner det. Domarna har alltså varit regeringens trälar.
Det är därför oerhört centralt att den grundlagsöversyn som riksdagen behandlar i vår, och efter valet, innehåller steg som gör domstolarna mer oberoende. De skiljs från förvaltningsmyndigheterna i grundlagen och domarnas utnämning ska ändras och bli mindre politiska.
Om detta borde vi diskutera mera. Här finns grunderna för verklig integritet och rättsstat.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Maktförskjutning till Tyskland i EU

När EU på senaste toppmötet i Bryssel behandlade ekonomiska krisen i Grekland var Tyskland inte längre beredd att hosta upp pengar för lösa andra europeiska länders problem. I Svenska Dagbladet skriver Tomas Lundin, Benhård Merkel säger nej:

Till Helmut Kohls djupaste övertygelser hör att ett starkt Tyskland inte är möjligt utan ett starkt EU. Och det har sitt pris.
Angela Merkel, som är 25 år yngre och uppväxt i före detta DDR har exakt samma uppfattning och samma europeiska kompass. En skillnad finns dock: Merkel bryr inte längre sig om att dölja vem det är som håller i tyglarna i Europa.

En maktförskjutning sker i unionen, från Frankrike till Tyskland. Vilket är glädjande. Tyskland ligger närmare nordeuropeisk ordning och reda, och lyssnar mer på östliga medlemsländerna som har mer av liberal ekonomisk politik, än Frankrike och Medelhavsländerna.
EU har alltför länge fått präglas av fransk nyckfullhet och tysk betalningsvilja. Kanske det är dags att starta utformandet av ett nytt fördrag som tar itu med unionen demokratiska underskott och ser till att unionens makthavare blir ansvariga inför väljarna. Den utvecklingen har Frankrike blockerat, allt tal om frihet-jämlikhet-broderskap till trots. Är det någon som kan se till att det blir så, är det nog Tyskland.
Se mer: Tysklands vilja att betala. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Naturskyddsföreningens socialism

Inget samhällssystem har skita ner naturen så mycket som kommunistländerna i öst. Ändå är det denna statssocialism som Svenska Naturskyddsföreningen föredrar. Borås Tidning skriver i ledare, Inte bara att reservera:

Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) verkar anse det självklart att privata skogsägare förvaltar skogen sämre än staten. […] Man kan fråga sig varifrån denna skepsis mot skogsbönderna kommer. Människor som kanske i generationer har förvaltat sin mark, planterat och sett efter sin skog.

Det kommer sig av att de är socialister. De kan inte längre hävda marxism i ekonomisk politik, och behöver andra argument för att flytta makten från människorna till staten. Miljö och klimat är då utmärkta svepskäl att kräva starkare stat.
Naturen har alltid varit i förändring. Arter dör ut, klimat förändras. De som vill göra naturen till ett museum har inte förstått någonting.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Medierna frossar i redigerat videoklipp från 2007

Så är då journalisterna igång i sin antiamerikanism och Irakkrigsmotstånd igen. Ett noga redigerat klipp ur ett videoband från en attackhelikopter har kommit ut. Weekly Standard har granskat videon och skriver i ’Collateral Murder’ in Baghdad Anything But:

Det finns några aspekter att notera i videon. För det första, Wikileaks [som offentliggjort klippet] karaktäriserar attacken som att amerikansk militär slumpmässigt skjuter irakier som oskyldigt samlats på en gata i Bagdad. Men videon börjar abrupt, mitt i en mening under radiokonversationen. Det hade varit bra att få veta vad som hände före Wikileaks utvalda start av videon. Militären hävdar att irakierna dödades efter en strid mot amerikanska och irakiska styrkor. […] Det är ingenting i videon som motsäger det militären rapporterat. Vad du ser är en helikopter som engagerar beväpnade män.
För det andra, notera hur tomma gatorna är. De enda synliga personerna på gatan är beväpnade män tillsammans med Reuters kameramän. Det är en indikation på att ett slag har ägt rum på platsen. Civila har smart nog lämnat gatorna under striderna.
För det tredje, flera av männen är helt klart beväpnade. Wikileaks har medvetet valt att inte identifiera dem, utan fokuserar på Reuters kameramän. Varför?

Det är också viktigt att påpeka att detta hände för tre år sedan, då striderna var som hårdast i kampanjen att krossa al-Qaida och Saddam Husseins Baath-fascister. Det var efter dessa strider som mördandet och terrordåden minskade dramatiskt.
Kolla noga journalisternas sätt att presentera ”nyheten”. Nämner man att det är tre år gamla händelser? Att händelsen redan är utredd? Och avförd.
Utan dessa strider 2007 hade irakierna hamnat i inbördeskrig, på samma sätt som hände då Jugoslavien föll samman på 1990-talet, sedan deras diktator dött.
Irak har lämnat kriget bakom sig och tar steg efter steg i en demokratisk process. Att försöka sabotera denna utveckling för att underblåsa motsättningar i Irak är skamligt. Men det är just det massmedierna nu gör.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,, )

Slaget om pensionärerna

I Folkbladet (S) skriver Widar Andersson, Högre skatt på utebliven lön:

De som protesterar mot alliansens särskilda och privatekonomiskt ogynnsamma skattetabell för pensionärer hävdar att pension är uppskjuten lön och pensioner ska därför beskattas som lön. Argumentet är inte det vassaste i lådan. […]
Sjukskrivna och arbetslösa människor har drabbats av utebliven lön. Att denna olycka ska rendera dem högre skatt på sina lägre inkomster är i mina ögon minst lika uppseendeväckande som pensionärsskatten.

Intressant iakttagelse. Och det visar varför jobbskatteavdragen är en effektiv lösning. De som jobbar får skatterabatt.
Så länge vi har ett högskattesamhälle, förståss.
Jobbskatteavdraget kan ses som ett första steg mot lägre skatter. Självklart vore det bäst om vi fick platt skatt. Lika — låga — skatt på alla inkomster. Men där är vi inte än.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

‘Näthat’ värre än mord?

Svenska medier fortsätter sitt gullande av kriminella. Mordet på den gamla damen kvinnan i Landskrona är bara det senaste exemplet. Fokus ligger inte på mordet, och det skändiga i att ta ihjäl en försvarslös 78-årig kvinna. Nej, det är så synd om den 23-årige misstänkte mördaren!
Han utsätts för kritik på internet!!!! Så fruktansvärt. Så oacceptabelt. Det är ju mycket värre än mord.
Medierna vill krama om och trösta mördaren. Inte den mördade kvinnans anhöriga. De kan dra åt skogen. Här är det den misstänkte mördaren det är synd om.
TV4 kallade gårdagens manifestationer i Landskrona för ”demonstrationer mot rasism”. Av omtanke om mödaren, då. För inte var väl den gamla damen utsatt för rasistdåd?
I DN:s ledare idag ägnas betydligt mer energi och engagemang åt kritik av ”näthat” än mot mord. Är det så att Dagens Nyheter anser att skriverier på nätet är värre än att mörda?
Och så här såg Expressen.se ut i helgen. Allt fokus på hur synd det är om den misstänkte mördaren:

Hur den mördade kvinnans livskamrat mår, det struntar journalisterna fullständigt i. Det är den misstänkte mördaren det är synd om.
I SVT:s morgonsoffa lägger man pannorna i djupa väck över att den misstänktes identitet lagts ut på nätet. Mordet är redan glömt. Passé. En bagatell. Nu är det omtanke om mördaren som ska stå i fokus. 
Det är detta mediernas dyrkan av våldsverkare som förklarar de hårda orden på internet. Människor är frustrerade av att deras ilska och upprördhet över mordet inte kanaliseras genom massmedierna, utan istället fördöms av journalistkåren.
Då måste känslorna ta sig andra vägar. Inofficiella. Och ostrukturerade, privata tankar blir naturligtvis inte sådant som är lämpat för en större offentlighet. Men det är enda vägen att få ut frustrationen. Massmedierna står ju på de brutala våldverkarnas sida.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,)

‘Ge mig hellre en glad amatör’ – eller?

Många har uttryckt förvåning och blivit bestörta över det tjuv- och rackarspel som pågår i svensk partipolitik, så som det skildras av Fokus-reportern Torbjörn Nilsson i boken ”De omänskliga” (Weylers).
För mig som varit partiaktiv, även om det nu är 12 år sedan jag lämnade partipolitiken, är det varken något nytt eller förvånande. Politik handlar om makt. Och kampen om makten har alltid varit tuff. Den som bäst analyserat politikens inneboende maktkamp är Niccolò Machiavelli, för 500 år sedan.
Därför är jag förvånad när exempelvis Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida skriver, Makt och moral drar inte jämnt:

Det är verkligen ingen vacker bild som målas upp. De flesta av bokens huvudpersoner – många är ännu mitt i en ­karriär mot den politiska toppen – är själviska, näriga och svekfulla. Men också rädda och desperat angelägna om att vinna uppskattning och respekt.
Det är knappast omänskligt, snarare bara alltför mänskligt. Jag tror att det är därför jag känner mig så sorgsen.

Det är just därför att makt omges av denna svekfulla kamp som vi bör se till att staten har så lite makt som möjligt, och att medborgarna har så stor egenmakt som möjligt. Då kan vi var och en göra våra prioriteringar om vad som är viktigt för oss. Istället för att låta svekfulla politiker bestämma över våra liv.
För vissa centrala uppgifter i samhället behöver vi dock staten. Därför kommer vi inte undan svekfulla strider om makten. Men vi kan skapa ett valsystem som minimerar skadlig och snedvridande maktkamp.
Ingvar Persson menar att det blivit värre på senare år. Och att en ökad ”professionalisering” i partier och deras ungdomsförbund är orsaken. Han skriver:

Det finns nämligen en grundläggande skillnad mellan hur en demokratisk folkrörelse och en professionell organisation hanterar makten. I folkrörelsen byggs mandatet upp underifrån, genom val och förtroende. I en professionaliserad apparat fördelas det från toppen, med utnämningar, anställningar och delegation.

Rätt — och fel. Det som gjort att partierna ”professionaliserats” är att man inte längre är folkrörelser. Partierna har inga skaror av ”vanliga medborgare” som medlemmar längre. Men partiorganisationerna upprätthåller illusionen av att man har hundratusentals medlemmar. Partierna har en kostym som är många nummer för stor.
Och det tomrummet öppnar för möjligheter till manipulationer inom partierna. SSU-striderna visar på det. Man slåss om allt färre själars röster internt. Och ju färre det finns att vinna, desto hårdare blir kampen om dem.
Felet är att valproceduren inte flyttat med folket — ut från partierna.
Partierna borde inte längre utse vilka fullmäktige- och riksdagsledamöter som blir valda (det vi kallar ”på valbar plats”). Den makten borde flyttas ut till folket i personval. Partiernas makt borde begränsas till att nominera sina kandidater. Sedan borde väljarkåren helt på egen hand avgöra vilka av dessa kandidater som väljs.
Ett sådant personval skulle innebära att vi återgår till den urvalsprocess som förut kunde skötas inom partierna, eftersom de hade många tio- om inte hundratusentals medlemmar. Eftersom partierna inte längre har denna kritiska massa, saknar de förmåga att avgöra rangordningen på kandidaterna. Att denna makt fortfarande ligger kvar här, förvärrar maktkampen. En riksdagsplats kan hänga på stöd från något tiotal medlemmar.
Det vore naturligtvis mycket bättre om de som nu strider om ”valbara platser” på partiets närmast folktomma möten, tvingas ut att möta väljarkåren på gator och torg. Då kan man koncentrera sig på sin valkampanj, istället för att snacka skit om andra partimedlemmar.
När Ingvar Persson kritiserar ”professionaliseringen” har jag två invändningar. Först: det är knappast professionellt att allt färre medlemmar bråkar internt.
För det andra: jag kommer att tänka på Tage Danielssons visa ”Ge mig hellre en glad amatör”, där han driver med politikerna:

Detta tvärsäkra pratfenomen
denna mjukhårda blandning av ull och sten
Denne ordfabrikör ger jag ingenting för
– ge mig hellre en glad amatör!

Skälet till att politiker blivit tvärsäkra pratfenomen beror på att de måste rikta sig inåt för att övertyga sin sekt till parti, inte rikta sig utåt till väljarkåren. Det är knappast proffsigt att ha denna framtoning gentemot svenska väljare. Men den fungerar, eftersom det inte är folket som avgör.
Danielsson fortsätter i visan:

ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga ”det var som fan!”
och kan tveka som människor gör

Den politiker som kan vara spontan och personlig, samtidigt som man fattar svåra beslut, är som jag ser det, ytterst proffsig. Och dessa egenskaper skulle gynnas om kandidaterna hade att vinna väljarkårens stöd, inte vara totalt beroende av sektmedlemmarna i partierna.
Maktkamp kommer vi aldrig ifrån. Det handlar om att skapa ett samhälle där den sker så att människors goda sidor gynnas snarare än de dåliga.
Se mer i media: Nilsson slänger in en molotovcocktail, En vandring bland politikens bakgator, Småstadsgrabbar bli Shakespearegestalter, Mänskligt omänskliga människor, Reportagebok om politikens skråväsende, En politisk thriller. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )