Mindre regleringar bästa tryggheten

I Göteborgs-Posten tar man upp regeringens nya förslag för att underlätta för småföretagarna, Rätt väg till fler företag:

Under den pågående mandatperioden har regeringen gjort insatser för att försöka förbättra situationen, i första hand för småföretagare. […] I går presenterade näringsminister Maud Olofsson de senaste i raden av förbättringar. […]
Ambitionen hos de borgerliga har också sedan länge inte bara varit att de redan existerande företagen skall blomstra utan även att öka antalet företag i Sverige. Men för att människor skall våga satsa på entreprenörskap och kunna genomföra sin dröm om att starta eget behövs dock ett visst mått av trygghet. […]
I en promemoria från näringsdepartementet presenteras förslagen, som bland annat handlar om att nyblivna egenföretagare under en uppbyggnadsperiod på minst två år skall omfattas av rätten till samma SGI [sjukpenningsgrundad inkomst] som personen ifråga skulle haft som anställd. I dag avgör försäkringskassan från fall till fall vilken ersättning den företagare som blir sjuk eller skall gå på föräldraledighet har rätt till. Har man otur kan den bli mycket lägre än vad man skulle haft om man hängt sig kvar vid sitt tidigare jobb. Blir förslaget verklighet skulle det betyda mycket för människor som kanske står och väger i frågan om de skall våga ta steget eller inte.

Det kan låta rimligt. Men drivkraften bakom entreprenörskap är inte förmåner. Det är att kunna göra vinst.
Företagare är inga socialfall som ska tas omhand i den svenska omhändertagandekulturen som omyndigförklarar alla.
Tvärtom måste svenska folket bli mer riskbenäget. Vi måste våga satsa på sådant som inte är tvärsäkra framgångar.
Men politiken har sett till att de som lyckas blir sönderbeskattade och utsatta för jantelag. Det gör att risktagande inte är lönsamt. Man får nämligen inte göra vinst om man lyckas. Då ska allt gå i skatt.
Att återskapa experimentlusta och uppfinningsrikedom och innovationskraft är långt mycket viktigare än att trygga system för sjukpenning.
I ett samhälle med politiskt garanterad ”trygghet” exiserar inga företag (och ingen tillväxt). Ingen behöver ta risker. Alla lever på bidrag beslutade av politiker. Ett sådant samhälle är djupt företagarfientligt. Sverige lutar åt det hållet. Företagare betraktas med misstänksamhet i medierna och i myndigheterna.
Jag tycker Alliansen borde satsa mer krut på att öka friheten för företagarna och begränsa statsmaken och regleringarna. Iallafall om man vill ha mer företagsamhet, mer välfärd och verklig trygghet på sikt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Irakvalet: icke-sekteristisk framgång

Iyad Allawi och hans Irakiska listan, som stöds av irakier som både är shiiter och sunniter, fick flest mandat. Men ändå bara 28 procent av mandaten i parlamentet. En stor koalition med näst största partigrupp, under ledning av sittande premiärminister al-Maliki vore en snabb lösning. Men dessa båda herrar är huvudrollsinnehavare, och frågan är om någon av dem är beredd att ställa sig i skuggan av den andre.
Därför kommer kohandel nu ta vid, där Allawi och al-Maliki förmodligen försöker finna majoritetskoalitioner var för sig. Och då har al-Maliki fördel av att shiitiska sekterister i Nationella alliansen, som blev tredje största partigrupp, aldrig kommer att stödja Allawi. De är missnöjda med al-Maliki, men ser förmodligen hellre honom än Allawi som Iraks ledare.
Men Allawi kan göra upp med kurderna och småpartier för att nå de 163 mandat som krävs för majoritet. De flesta bedömare väntar månader av regeringsförhandlingar. Och först måste det nya parlamentet göra upp om vem som ska bli president, vicepresidenter och talman.
USA Today rapporterar, Allawi wins most seats in Iraq election:

Iraks förre sekuläre premiärminister Iyad Allawi vann över sittande premiärminister Nuri al-Maliki när valresultatet publicerades på fredagen. Det gör den shiitiske premiärministerns omval osäkert eftersom han inte får första försöket att bilda ny regering.
Segermarginalen — Allawis koalition fick 91 mandat och al-Malikis allians 89 mandat — innebär att det kan ta månader av politiska förhandlingar innan veteranerna i Iraks unga demokrati kommit fram till ett regeringsalternativ med majoritet.

Deutsche Welle skriver i Allawi wins Iraqi election, begins coalition-building:

Irakiska listan med förre premiärminstern Iyad Allawi i ledningen har förklarats som segrare i Iraks parlamentsval. Nu måste Allawi fokusera på att finna koalitionspartner.

Washington Post skriver i Allawi’s bloc wins most seats in Iraqi parliamentary election:

”Våra armar och våra hjärtan är öppna gentemot alla politiska krafter”, sa Allawi i en intervju med en arabisk TV-kanal efter valresultatet blev känt.
Allawi, sekulär shiamuslim, fick stöd från miljoner av sunniaraber i valet i hopp om att deras marginalisering ska vara över. Allawi tjänstgjorde som USA-utnämnd premiärminister 2004-2005 och anses mindre sekteristisk än andra shiitiska ledare och hade inte makten under de blodiga sekteristiska striderna som präglade de två första åren av al-Malikis regering.

Den här bloggen visade redan vid förra valet sympati för Allawi, och jag tror det vore bra om Allawi kunde komma överens med al-Maliki om en stor koalition. Den skulle i praktiken fungera som en samlingsregering. Det viktigaste för Irak är inte att demonstrera vad man är oenig om, utan om vad man är överens om. En samlingsregering skulle bjuda in alla, så länge de följer och respekterar de demokratiska spelreglerna. Ingen skulle ställas utanför mot sin vilja.
Och Allawi har ju arbetat i den riktningen, och lyckats väl. Han har fått miljoner av Saddam Husseins sunniaraber att rösta.
Demokratiprocessen har kommit en bra bit, men det gäller att den håller uppe takten och fortsätter. Alla grupperingar behöver känna att de är med och bygger det nya Irak.
Så här ser valresultatet ut, jämfört med de två tidigare (2005 valdes ett provisoriskt parlament som utarbetade konstitutionsförslaget som antogs i folkomröstning):

IRAKS PARLAMENT
Parti (partiledare)
Mandat 2010-14 Mandat 2006-10 Mandat 2005
Irakiska listan (Allawi) 91 25 40
Rättsstatsalliansen (Maliki) 89
Nationella alliansen (Hakim och Sadr) 70
Kurdistanska alliansen (Talabani, Barzani) 43 53 75
Kurdisk förnyelse (Mustafa) 8
Samlingsfronten (Dulaimi) 6 44 5
Förenade Irakalliansen (Bolani) 4
Förenade Irakkoalitionen, (Jafari) 128 140
Övriga partier 14 25 15
Summa mandat 325 275 275
Källor: CNN, ITMValresultat 2005, Valresultat 2006-10.

Se mer: Reuters i Analysts’ first take on Iraq election, Wall Street Journal i Upset Vote Reshapes Iraq, New York Times i Allawi’s Victory in Iraq Election Sets Up Period of Uncertainty.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , , )

Murdoch börjar ta betalt på nätet

Mediemogulen Rupert Murdoch har sedan tidigare annonserat att han anser tidningar måste kunna ta betalt för internetupplagorna. Nu sätts planerna i verket när det gäller en av Englands största tidningar The Times, The Times they are charging.
Internetanvändare ska betala £2 (23 kr) per vecka för att läsa Times och Sunday Times på nätet från och med juni månad, meddelade Murdochs bolag News International på fredagen. Fler tidningar kommer att följa efter vid senare tidpunkt.
Brittiske författaren och TV-profilen John Humphrys stöder Murdochs planer:

— God journalistik måste man betala för, på samma sätt som vi betalar rörmokaren för att fixa läckor, annars kommer den inte att överleva.
— Man skulle kunna vara mer orolig över BBC:s överlevnad men, även om jag älskar och respekterar BBC, tidningarna är ännu viktigare för demokratin.

Om någon ska kunna introducera betalningssystem på internet så borde det vara Murdoch. Men att ta betalt per tidning och vecka är ett koncept som prövats av många tidningar — och misslyckats. Det är feltänkt.
Som internetanvändare vill vi komma åt speciella artiklar vi söker, om ett visst ämne eller som är författad av en viss person. Vi struntar i vilken tidning den artikeln är publierad. Det är innehållet i artikeln vi är ute efter.
Och ingen internetanvändare kan betala prenumerationsavgift för världens samtliga tidningar och tidskrifter, en och en. Här måste ett annat system till.
Jag har tidigare talat om ett ”Pressofy”, efter förebild från Spotify. Då skulle vi internetanvändare betala en avgift för att kunna söka artiklar och författare i en databas där alla tidningar och tidskrifter samlas. En sådan tjänst skulle vara värd en hel del eftersom den tillför kvaliteter för användarna som inte finns idag, som bättre sökfunktion för publicerade texter. Man skulle också lättare kunna följa favoriter bland artikelförfattare, i vilken publikation deras arbete än hamnar.
Återstår att se om Times lyckas bättre än New York Times. Jag tvivlar.
Se mer i bloggen: Dagens fråga: vem vill betala för tidningar?, Mjuknar mediemogulen Rupert Murdoch?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Bjästa har agerat politiskt korrekt

Som jag skrev i bloggen direkt efter SVT:s Uppdrag granskning, Kriminologerna gör gärningsmän till offer, så har samhället som applåderade den dömde killen gjort det som svensk kriminalpolitik och en samlad kriminologkår vill: man ska tycka mest synd om förrövaren. Ingen svensk tidning har naturligtvis tagit upp den aspekten. Istället ger man en ny politisk korrekt vinkling: den feministiska. Samhället håller på mannen, oavsett vad som hänt.
Men glöm inte att medierna gjorde Annika Östberg till något av hjälte inför hennes hemkomst till Sverige (hennes foto publicerades exempelvis jämte Dawit Isaak, fängslad demokratikämpe). Hon är medskyldig till två mord — på män. Inte brydde sig medierna om de anhöriga till de mördade, inte ett skvatt. Där agerade medierna exakt på samma sätt som Bjästa, även om förrövaren den gången var kvinna och offren var män.
Den feministiska vinklingen är alltså bluff och båg. Det är i Sverige häftigt med våldsverkare och de som kommer i dess väg är bara gnälliga och otidsenliga när de kräver att våldsverkare ska straffas.
I Örnsköldsviks Allehanda skrivs, Det fruktansvärda sveket:

När jag såg Bjästaskolans rektor med tom blick stirra in i kameran och gång på gång misslyckas med att förklara hur en skola inte kan ta ställning för ett barn som våldtagits i skolans lokaler, då steg ilskan hos mig och säkert alla andra som såg programmet.

Ja, i den relativiserade värld kriminologin skapar är det den enda logiska slutpunkten. Moral är ju bannlyst, och då kan man inte ha någon annan strategi än att vara ”neutral” mellan våldsverkare och brottsoffer.
Göteborgs-Posten skriver, Var är civilkuraget?

Självklart bör det för lärare och fritidsledare inte vara ett dugg svårt att ta ställning mot en dömd våldtäktsman.
Till skolans (och i princip alla andra vuxnas) uppdrag hör att vara goda förebilder och markera gränsen mellan rätt och fel för våra unga. Om man inte klarar av det har man inget i ungdomars närvaro att göra.

Men den politiskt korrekta hållningen är att inte döma gärningsmannen. De som tar ställning för brottsoffer betraktas i medierna som ”pöbel” och ”lynchmobb”. Därför har de vuxna i Bjästa bara gjort det medierna kräver av dem, kramat om den dömde och avvisat brottsoffrets rätt till upprättelse.
Arbetarbladet i Gävle skriver, Schyssta killen:

Det som hände i Bjästa är inte undantaget. Det handlar bara om en kollektiv, svensk, inställning till våldtäkten i koncentrerad form.

Sant, men inte enbart om våldtäkt utan om all våldsbrottslighet. Och det är så kriminologerna anser att det ska vara. Fokus i omtanke ska ligga på gärningsmän, inte på offer.
Det här fallet är inte ett dugg svårt att förstå. Allt har skett logiskt och enligt det som predikas i samhällsdebatten varje dag.
 DN,2,3, SvD,2, AB,2,3. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Valrörelsen i blixtbelysning

I Folkbladet (S) gör Widar Andersson en god sammanfattning av hur valrörelsen kommer att låta, om inget oväntat inträffar, Vem har värsta bomben?
Så här kommer Alliansens budskap att låta:

Enligt Anders Borgs uträkningar innebär en rödgrön valseger att utgifterna för Socialförsäkringen åter kommer att rusa i höjden. [S]tabiliteten i de offentliga finanserna riskeras. [H]an höll det för ett ”oomtvistligt” […] faktum att de rödgröna i regeringsställning skulle minska människors köpkraft, öka arbetslösheten, spä på inflationen, höja räntorna och elda på de offentliga utgifterna.

Och så här låter de rödgröna:

Fritt tolkat var andemeningen i [LO:s vice ordförande] Ulla Lindqvists tal att den borgerliga regeringen är Socialförsäkringens kärnvapenbomb. Hon läste upp brev från utförsäkrade och utslitna LO-medlemmar som efter 30-40 års slit i industri och äldreomsorg hänvisas till socialbidrag för att överleva. Regeringens snäva, kalla och hårda politik skapar otrygghet och rädsla ute bland folk.

Vilken av dessa verklighetsbilder har högst trovärdighet hos de marginalväljare i mitten som kommer att avgöra valet?
Ja, ska man gå på fackförbundens tuffa lönekrav och strejkvarsel i avtalsrörelsen, så är lågkonjunkturen över och alla siffror pekar uppåt. Det är ju, indirekt, ett mycket gott betyg till regeringens krispolitik.
Men frågan är om de som finns på marginalen tror på tillväxt och möjligheten att få jobb, eller om de hellre litar mer till rödgröna bidragslöften.
(Andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , i )

Sahlin på Pilutta dig-nivå

Den mest träffsäkra recensionen av debatten mellan statsministern och oppositionsledaren i TV4 som jag läst, står Svenska Dagbladet för i ledaren ”Jag tänker höja din skatt Fredrik Reinfeldt”:

Fredrik Reinfeldts fråga om hur mycket Sahlin tänker höja skatten för kvinnor som arbetar är varken irrelevant eller ointressant. Och när Sahlins svar blott blir att hon tänker höja skatten för ”dig Fredrik Reinfeldt”, så låter det lite som en statsministerkandidat på Pilutta dig-nivå.

Mona Sahlin hyllades i många år för hennes enkla och raka språk. Det sades att väljarna förstod vad hon sa. Men det börjar bli allt mer uppenbart att hon inte säger något alls. Det finns ingen substans i hennes repliker. Det är bara barnsliga och personliga påhopp på motståndarna.
Inte bara språket är enkelt, också tanken är banal.
(Andra intressanta bloggar om , ,
, , , , , , , )

Oppositionens ledning är knapp

I Synovates marsmätning är det nästan jämnt mellan blocken, rapporterar DN:
Regeringspartierna får 44,5 procent och oppositionspartierna 49,1 procent.
Det betyder att om 3 procent av väljarna under valrörelsen byter sida, vinner Alliansen fyra år till.
Med andra ord: det är mycket jämnt mellan blocken.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Grekland får låna: Nu öppnas dammluckorna

En uppgörelse har ikväll träffats mellan Tyskland och Frankrike om att euroländerna frivilligt får låna ut pengar till Grekland som är i kris.
Därmed bryter man mot tanken bakom euron. Stabilitetspakten kom till just för att förhindra att euroländer skulle kunna gå med statsunderskott och skjuta över ansvaret på andra länder.
Nu heter det att denna sorts nödlån bara ska tillåtas i ”nödfall”. Men vi som kan politik vet att om man öppnat dammluckorna och låter någon komma undan istället för att ta ansvar för egen sanering av statsfinanserna, kommer också andra regeringar att följa efter. 
Lån är för oansvariga politiker som en sil för narkomanen. Man vill hela tiden ha fler. Och skjuta verklighetens tunga ansvar på framtiden.
Det här bådar inte gott för eurozonen.
Se mer: EU enades om stöd till Grekland, Eurozonen ense om krisstöd till Grekland.
Se mer i bloggen: Eurons fundamentala brister, Bestraffa EMU-länder som missköter sig, Stabilitetspakten behöver bli strängare. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Rödgröna tuktar kärnkraftsanhängare

Kärnkraftsmotståndare i Centerpartiet kommer att i riksdagen rösta emot regeringens energiöverenskommelse som innebär att det inte blir förbjudet att ersätta de 10 reaktorer som är i drift.
Också i oppositionen finns avvikare, kärnkraftsanhängare som inte gillar att de rödgröna är emot denna möjlighet för näringslivet att ersätta gamla reaktorer mot nya.
Men de tillåts inte att rösta för regeringen. Partipiskan viner och blodet stänker. Alla ska lyda. Avveckling är det enda som gäller.
Upsala Nya Tidning skrivier i ledare, Lojalitet och illojalitet:

Att IF Metalls ordförande Stefan Löfvén skulle rösta med regeringen vet vi redan, liksom att S-kommunalråden i Norrköping och Luleå skulle göra detsamma.
Att samtliga 130 S-ledamöter, varav många från orter med tung basindustri, vill avveckla kärnkraften ter sig som ytterst osannolikt.
Den socialdemokratiska partiledningen väljer att hålla fast vid avvecklingen. För att hålla sams med V och MP, och för att se regeringen vackla i en besvärlig fråga. Men i längden kan inte ett parti, med anspråk på att kunna ta ansvar för Sverige, göra det med trovärdigheten i behåll.

Avveckling till varje pris är Socialdemokraternas linje sedan MP och V fått bestämma.
Det bör tidigare lojala S-väljare på orter med tung industri ha i minnet när de går och röstar i september. Man lägger inte en röst på bara S, utan i minst lika hög grad på MP och V.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )