Obama tvingar Dalai lama att ta bakvägen

Den tibetanske munken och Nobelpristagaren Dalai lama fick ett synnerligen ogästvänligt mottagande av Barack Obama i Vita huset. Inga journalister fick närvara, de möttes inte i Ovala rummet utan i ett kartrum och Dalai lama fick gå ut bakvägen, via soporna. Drudge Report rapporterar:

Medan Barack Obama kryper för Kinas kommunistregim (som protesterat mot mötet), visade George W Bush respekt för Dalai lama och mötte honom med värdighet.
Där illustreras i blixtbelysning skillnaderna i ledarskap och moral mellan nuvarande och förre presidenten. Bush stod på frihetens sida och bad inte om ursäkt för det. Obama söker samarbete med diktaturer som Kina och Iran, och hukar försiktigt inför deras utfall.
Se mer i bloggen: Bush-Dalai lama, Obama vänder Dalai lama ryggen. Medierna: DN, SVD, (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Amerikanska konstitutionen fungerar väl

Det har i amerikansk debatt framförts kritik mot landets konstitution, därför att politikerna inte lyckas genomföra någonting. President Obama lovade så mycket, men har åstadkommit så lite. Men i en utmärkt artikel förklarar The Economist: ”Skyll på Barack Obama, inte på systemet”, What’s gone wrong in Washington?

För bara några få år sedan var det bara kinesiska byråkrater som vågade hävda att Peking och dess toppstyrda politiska system var överlägset. Nuförtiden finns ingen brist på ledare i framväxande länder, eller affärsfolk, som privat sjunger lovsånger till ett system som kan fatta beslut snabbt.
Vi håller inte med. Washington har sina brister, men kritikerna glömmer syftet med Amerikas konstitution och låter dagens politiker (särskilt Obama) komma undan.

Tidningen pekar först på att det inte är sant att inget blir gjort i kongressen. Efter finanskrisen fick president Bush snabbt igenom ett stort räddningspaket för att rädda bankerna och Obamas gigantiska stimulanspaket röstades igenom inom en månad. Sedan lyfter tidningen det intressanta:

Amerikas politiska struktur är designat för att göra lagstiftning på federal nivå svårt, inte enkelt. Grundlagsfäderna ansåg att ett land av Amerikas storlek leds bäst lokalt, inte nationellt. […] Senaten skapades för uppgiften att ”kyla ner” hetlevrad politik där lagförslag dör om de inte har ett brett stöd.
Och brett folkligt stöd är något som sjukvårdsreformen helt klart saknar. […] Obama har gjort ett uselt jobb när det gäller att vinna över republikaner och partipolitiskt obereoende. Om han, istället för att låta partiets vänsterflygel diktera villkoren, levt upp till vallöftet om partiöverskridande samarbete och uppvaktat konservativa med inslag de önskat, hade han kunnat få en sjukvårdsreform godkänd.

Denna inbyggda tröghet i det politiska beslutssystemet är det som gjort att både Amerika och Schweiz är rikare än andra länder. Politiker har inte kunnat förstöra ekonomin i lika hög grad som i andra länder, inklusive Sverige.
Och jag gillar tanken på att tvingande lagar inte borde få införas, om de inte har stora majoriteter. Att som i vårt land ha ett parlamentariskt system, där S-regeringar som bakom sig bara haft 40 procent av de 80 procent som röstar ändå kunnat fatta vilka beslut man vill, innebär att mängder med politiska misstag begås. Misstag som haft förödande effekt på ekonomin och därmed för välfärden.
En nackdel finns dock. Amerikanska konstitutionen fungerar väl när det gäller att stoppa nya dåraktiga politiska reformer, men den står inte lika bra emot de smygande utgiftsökningarna som varit följden av tilläggsanslag (earmarks) o dyl.
Och även stora reformer för att rulla tillbaka förmyndarstaten blir svårare att genomföra med den amerikanska modellen. Och det är väl där vi står nu i de västerländska civilisationerna: hur stärka medborgarnas makt och minska politikens?
Se också Charles Krauthammer i Washington Post: It’s nonsense to say the U.S. is ungovernable.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

S och MP tappar i opinionen

TV4 presenterar Novus-mätning av opinionen i februari, Gapet mellan blocken minskar
’De rödgrönas försprång har halverats.’
Detta därför att Socialdemokraterna minskar med 1,4 procentenheter till 34,1 procent. Det är lägre än katastrofvalet 2006 då man fick 35,0 procent av rösterna.
Samtidigt minskar också MP med 1,8 procentenheter.
Problem för Alliansen är dock att flera regeringspartier ligger nära spärren. Moderaterna behöver ge utrymme åt de andra partierna att synas och verka.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Utlandsresa på egen risk

Sydsvenska Dagbladet instämmer på ledarplats i utrikesminister Carl Bildts meddelande igår om att svenskar som får hjälp av UD för att komma hem ska betala kostnaden, Resa på egen risk:

Den som ger sig ut i världen gör det på egen risk och med eget ansvar.
Det kan tyckas märkligt att det behöver sägas. Men nu är det sagt, av utrikesminister Bildt. Det är utmärkt.

Ja, vem minns inte hur folk som rest till Libanon gnällde i medierna över att UD inte ordnat lyxigare evakuering sommaren 2006, när Hizbollah startat anfallskrig mot Israel.
Det är groteskt när svenskar på utlandsresa tror att staten ska stå för deras säkerhet och trygghet. Det ansvaret har man allt själv.
Sedan är det rimligt att det vid katastrofer finns katastrofberedskap. Det är också viktigt att Sverige på nationell nivå vet vad som händer i världen. Det var ju här Göran Perssons regering visade ett häpnadsväckande ointresse. Larmet om att hundratals svenskar kunde ha dött i tsunamin 2004 kom från en oavlönad och frivillig jourtjänst inom Försvarsmakten. Nu finns krisberedskapsjour i statsministerns kansli, statsrådsberedningen.
Men när katastrofer inträffar utomlands och staten sätter in extra resurser, är det rimligt att de som kommer i åtnjutande av den också betalar priset.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Dags belöna C för ansvarsfull energipolitik

Inget parti har gjort så stora uppoffringar för samarbetet i Alliansen som Centerpartiet. Maud Olofsson har som partiledare växlat in partiet på en konstruktiv hållning som inte längre är dogmatisk i kärkraftsmotståndet. Svenska Dagbladet skriver i ledaren, Centerpartistiskt mod ger hållbar energipolitik:

Resultatet är att Alliansen har en hållfast energipolitik för framtiden, där de alternativa energislagen har god plats men där det också går att byta ut gamla kärnkraftsreaktorer mot nya. Avvecklingslagen avvecklas – men den ersätts inte av någon utvecklingslag: Inget säger att det måste byggas ny kärnkraft i takt med att den gamla åldras och tas ur drift, och staten kommer inte att driva på, men förnyelse kommer inte längre att vara förbjuden.

Hur stor uppoffringen är, framgår av att några C-riksdagsledemöter tänker avvika från partilinjen. Och att den rödgröna oppositionen lovar att bryta upp Alliansens konstruktiva energipolitik och återgå till dogmatisk kärnkraftsavveckling.
Därför är det allvarligt att Moderaterna inte belönar Maud Olofssons tunga ansvarstagande. Det finns stark kritik från småföretagarhåll mot att Olofsson som näringsminister inte gjort mer. Men sanningen är ju att hon stoppats av Nya Moderaterna.
Det har satt Centerpartiet i en svår situation: partiet har bjudit till mer än någon annan i Alliansen, men får ingenting alls för det. Tvärtom är det inget parti som bromsas så starkt i sitt departementsansvar som Centerpartiet.
Så här kan inte samarbetet i Alliansen fortsätta. Maud Olofsson måste kunna växla ut sina uppoffringar i energipolitiken mot att få genomföra sin politik på andra områden, särskilt om att förbättra företagarklimatet. Det ligger ju dessutom helt i linje med arbetslinjen.
Fredrik Reinfeldt har skapat goda förutsättningar för borgerligt samarbetet, och fått utdelning i form av stort folkligt förtroende. Nu måste han ge Maud Olofsson möjlighet att genomföra sin politik i regeringsställning. Allt annat vore tecken på att Allianssamarbetet inte gynnar alla deltagare. Och då finns ingen framtid för samarbetet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Seger för klimatskeptiker: FN-chef avgår

FN:s klimatförhandlingschef Yvo de Boer har meddelat att han avgår efter mindre än fyra år på posten. Svårigheterna att få världens nationer att komma fram till ett nytt klimatavtal nämns som en bakgrundsinformation i medierna. Däremot inte att klimatarbetet inom FN sedan i höstas avslöjats med en rad felaktigheter och brister. 
Det är en seger för klimatskeptikerna, skriver Svenska Dagbladet i Varför avgår de Boer?

SvD:s miljöreporter Susanna Baltscheffsky tror att klimatskeptiker jublar efter beskedet om att chefen för FN:s klimatförhandlingar avgår.

Så är det nog. FN har haft en arrogant och föga underbyggd tvärsäkerhet i sin hållning.
Men när jag först hörde nyheten trodde det var ordförande i IPCC som avgått, Rajendra Pachauri. Han har större anledning att avgå, och avgångskrav har riktats mot honom. Med rätta. Han har personifierat arrogansen och dogmatismen i FN:s klimatarbete.
För att klimatforskningen ska kunna återskapa någon sorts förtroende måste man börja om. Man måste sluta skriva tvärsäkra propagandaskrifter för att istället utge rapporter som lyfta också fram tveksamheter och avvikelser — så som sig bör i vetenskapliga sammanhang.
Se mer: Australian i UN top climate change boss quits post, Deutsche Welle i New voices urge IPCC chief to step down,  ABC i Pachauri pressured to quit climate panel .
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Medieforskare: dålig valbevakning

Till nyhets- och debattsiten Second Opinion framför Jesper Strömbäck, professor i journalistik, en intressant iakttagelse om massmediernas bevakning inför valet. Eftersom mederna fokuserar på mer eller mindre underbyggda påståenden om splittring inom blocken får väljarna bristfällig information om vad regeringsalternativen står för, Unikt val borgar för blockbevakning:

Enligt Jesper Strömbäck handlar blockkonflikten och mediernas beskrivning av splittringar om en naturlig medielogik. När blocken inte är överens blir det en spännande berättelse. Men det blir en enklare berättelse av verkligheten, och han tycker inte att medierna bör fokusera enbart på de punkter där partierna är oeniga.
– Om Alliansen lägger fram ett förslag där man är enig på 15 punkter men inte på den sextonde är risken stor att medierna fokuserar på den sista. Det blir en snedvriden balans och det ger inte en rättvisande bild.
En risk med blockbevakningen kan vara att väljarna blir för dåligt informerade, säger Jesper Strömbäck.
– Folk får allt mindre information för vad de mindre partierna står för. Det leder till mindre valinformerade väljare. I dag räcker det inte att hålla sig till ett medium, utan det ställs högre krav på att väljarna måste vara medvetna i sina medieval.

Det är en analys jag instämmer i. Medierna ägnar sig åt att söka konflikter som inte hjälper medborgarna att förstå och tolka vilka huvudalternativen är i höstens val.
Bättre vore om medierna försökte belysa skillnaderna mellan regeringen Reinfeldt och en möjlig regering Mona Sahlin. Det är dessa två alternativ som är aktuella för väljarna. Då bör skillnaderna belysas. I en sådan bevakning blir naturligtvis oenighet inom ett block intressant, men bara i andra ledet, det vill säga som en del av ambitionen att ställa de två blocken emot varandra.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Timbro och Arena i samma båt

En märklig händelse inträffade igår. Marknadsliberala tankesmedjan Timbro och vänsterns Arena har bildat en gemensam kommission om välfärdens framtid. Man förklarar varför:

Arena Idé och Timbro har helt olika värderingar i välfärdspolitiken. Men på en punkt gör vi en gemensam bedömning: det är oacceptabelt att en av de viktigaste framtidsfrågorna inte är föremål för vare sig debatt eller seriöst övervägande bland de politiska partierna. Då måste någon ta ansvaret och visa vägen.
— Att både vi och Timbro, från helt olika utgångspunkter, säkert kan komma att rikta kritik mot kommissionens förslag är självklart men också ett tecken på en nödvändig politisk process. Först måste problem identifieras och möjliga handlingsvägar skisseras, därefter kan man debattera konstruktivt, säger Boa Ruthström, chef för Arena Idé och en av initiativtagarna till projektet.
— I dag förenas partierna av att först förneka att problemet är så stort, därefter hävda att det kan lösas med medel som passar respektive partis profil, [men vi vill] se till att en mer seriös hantering av frågan hamnar på den politiska dagordningen och det överskuggar just nu möjliga meningsskiljaktigheter mellan oss och Arena Idé, säger Thomas Idergard, ansvarig för Timbros välfärdsprogram och den andra initiativtagaren till kommissionen.

Bland ledamöterna finns Per Borg, tidigare statssekreterare (S), Lars Tobisson, tidigare vice partiordförande (M) och Eva Fernvall, tidigare ordf i Vårdförbundet. De ska lägga fram sin rapport under Almedalsveckan i juli.
Det här är ett grepp som inte prövats förut. Ideologiska aktörer har normalt till uppgift att dra ut konsekvenserna och beskriva skillnader mellan olika vägval. Här ska de istället se vilka gemensamma analyser och problembeskrivningar man kan göra.
Jag vet inte om ett sådant tilltag kommer att lyckas, men alla nya grepp är värda att prövas och se vart de leder.
Och ambitionen bakom kommissionen är helt rätt. Partierna har kört fast. Om de kan få hjälp att sätta verklighetens utmaningar i fokus igen, är det en riktig prestation.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Lillebrorsamhället och integriteten

I Borås Tidning ställs en lika viktig som bortglömd fråga i ledarartikel, Vill vi verkligen ha ett lillebrorssamhälle?

Det räcker med ett par knapptryck för att på sajterna Eniro, Hitta eller Extrakoll ta reda på inkomst, förmögenhet och bostadsadress. På de två förstnämnda sajterna kompletteras dessutom bostadsadressen med bilder. […]
Medvetenheten bland folket och motståndet mot de till synes oskyldiga hjälpmedlen växer. Ändå är det märkligt att de omfattande protesterna mot storebrorssamhället, som i FRA-frågan, inte alls motsvaras av motståndet mot lillebrorssamhället.
[I]nternet får inte utgöra en moralisk frizon. Det är dags för lagstiftarna att ta in försprånget på den tekniska utvecklingen och låta privatpersoner återta något av privatlivets helgd.

Jag tog upp den här frågeställningen just i samband med FRA- och fildelningsdebatterna (här och här). Men det är omöjligt att få en seriös diskussion tillstånd. Dogmatismen är total, det är meningslöst att ens försöka samtala. (Och dessa aktivister kallar sig ”liberaler”…)
Det finns ingen balans i integritetsfrågorna kopplade till internet. Upphovsmän tillerkänns ingen integritet alls över sina verk (olaglig fildelning är integritetskränkning av största mått), samtidigt som det i FRA-frågan krävs total integritet för internetanvändare.
Jag vill se resonemang som hänger samman om integritet på nätet. Men ingen av aktivisterna har kunnat prestera någon. Det är bara gap och skrik och intellektuellt ohederlig hållning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )