Margot Wallströms utrikesgloria

Många menar att EU-kommissionären Margot Wallström skulle kunna rädda Socialdemokratin om hon bara ville återvända till svensk inrikespolitik efter tio år i lyxen och flärden i Bryssel.
Men när man tittar på vilket betyg Wallström fick av svenska folket då hon var minister, tyder det knappast på att hon är den stora stjärna som hon nu utmålas som. Wallström fick lägre betyg än till exempel Lena Hjelm-Wallén och samma betyg som Laila Freivalds.
Det är alltså snarare hennes frånvaro från svensk inrikespolitik som gjort att hon framstår som något hoppfullt.
Jag tycker den här dynamiken är väldigt märklig. Vi såg hur den spelade Moderaterna ett spratt i mitten på 1990-talet, då Carl Bildt var avlägsen parti- och oppositionsledare på Balkan. Bildts popularitetssiffor steg ju längre han var borta från inrikespolitikens vardag. Men när han kom tillbaka till valrörelsen 1998 blev det ännu en borgerlig förlust.
Att någon som representerar EU-byråkratin, som Wallström ju faktiskt gör, kan bli omgärdad av denna glans och popularitet — om än mer yta än djup —  tycker jag är än märkligare.
Helsingborgs Dagblad skriver om Den gåtfulla i Bryssel. Men min association till Greta Garbo — den oåtkomliga, frånvarande — var inte temat för artikeln, utan att Wallström så bestämt säger nej till att komma tillbaka till den S-märkta inrikespolitiska gyttjebrottningen.
Då tycker jag hennes nej tack är betydligt mer begripligt än den svenska opinionens glansfyllda uppfattning om henne.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Islamistisk regeringsombildning i Turkiet

Det har i svenska medier talats tyst om att Turkiets premiärminister Erdogan i fredags genomförde en omfattande regeringsombildning där de islamistiska tendenserna förstärkts.
Den islamistiska doktrin som kallas Milli Görüş, ungefär: Nationella perspektivet, utvecklades på 1970-talet. Genom en rad partibildningar sökte man makten och ledaren Erbakan blev Turkiets förste islamistiske premiärminister 1996 men tvingades avgå året därpå.
Nuvarande premiärminister Erdogan bröt sig ur denna rörelse och hävdade att AKP var ett moderat muslimskt parti. Det var med denna taktik han vann de två senaste valen.
Men efter förluster till mer islamistiska partier i de senaste lokalvalen, bytte AKP och Erdogan i fredags skepnad, rapporterar Yusuf Kanli i Hurriyet Daily News:

En gång i tiden, när AKP anklagades för att vara ett islamistiskt parti med förankring i Nationella perspektivets doktrin … tog partiledaren Recep Tayyip Erdoğan avstånd från denna rörelse och förklarade: ”Vi har förändrats och utvecklats. Vi har tagit av oss (Nationella perspektivets) tröja. Vi är ett nytt demokratiskt parti”.
Nu råder konsensus, såväl inom AKP och oppositionspartier liksom bland politiska bedömare, att det regerande AKP efter fredagens regeringsombildning åter tagit på sig Nationella perspektivets tröja, [samtidigt som Nationella perspektivets arkitekt] Erbakan reste till Teheran på inbjudan av Hizbollah.

Doktrinen ”Nationella perspektivet” är islamistisk och som sådan antivästlig, antijudisk och mot globalisering. Erdogan har till ny utrikesminister utsett statsvetaren Ahmet Davutoglu som varit inriktad på att Turkiet mer ska stärka banden till den muslimska världen än till EU.
Se mer i AFP: Turkish PM announces major cabinet reshuffle, new FM. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Svenska medier vinklar Iran positivt och Israel negativt

Utrikesbevakningen i vårt land är urusel. Att detta inte bara är en subjektiv, utan objektiv, sanning kan enkelt visas genom att blottlägga ordval hos redaktioner.
Denna morgon har Sveriges Radio haft inslag om både Israel och Iran. I inslaget om Iran används ord som ”socialt patos”, ”reformsinnad” och ”reformvänlig” om Irans presidentkandidater. Inte med ett ord talar P1 Morgon om att presidentvalet är en charad, att verkliga regimkritiker förbjuds att ställa upp i valet och oppositionella fängslas och mördas.
I inslaget om Israel kallas däremot landets utrikesminister för ”rasist”. Detta om ett land med en levande demokrati, där regeringar fälls av folket och oppositionen vinner regeringsmakten.
De som lyssnar på Sveriges Radio får en bild av att Iran är härlig demokrati medan Israel är förfärligt. Att Iran är ett civiliserat samhälle medan Israel inte skulle vara det. Det är en grov förvanskning av verklighetens förhållanden.
Sveriges Radios utrikesrapportering är djupt falsk och lögnaktig.
I Svenska Dagbladet skriver Bitte Hammargren om Mellanöstern. När hon beskriver ledande israeliska politiker använder hon ord som ”farligt rasisitiska” (här). När hon skriver om Iran använder hon ord som ”Irans fredsinvit” (här) och att Iran av väst ”tvingats” stödja mördarband som Hizbollah, när det i verkligheten är Iran som skapat dessa marionetter. Det märks en närmast kärleksfull omsorg om Iran, medan orden är hårda och fördömande om Israel.
Svenska Dagbladet målar alltså en förtryckande diktatur i rosa skimmer, medan man föraktar regionens äldsta demokrati. Och detta pågår, år efter år, utan att redaktionsledningarna reagerar.
Som sagt, när man studerar ordval och tonfall framgår att utrikesrapporteringen styrs av en märkligt förljugen världsbild.  
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , , , )

Dagens citat – om Israel

För att fira Israels 61-årsdag ordnade ambassadör Benny Dragan mottagning i Stockholm. I hälsningstalet sa han om sitt land:

En nation som hålls samman av hårda debatter.
(A Nation kept together by argument.)

En riktigt snitsig formulering (bäst på engelska) som dessutom är väldigt träffsäker. Israel är ju ett land med hetare inrikespolitiskt debattklimat än de flesta demokratier — mitt i en region som i övrigt mest präglas av totalitärt mörker.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Rysk gas bör gå landvägen inte i Östersjön

I dagens ledare skriver Norrköpings Tidningar, Alternativ sträckning även på landbacken:

Minns de återkommande konflikterna mellan Ukraina och Ryssland varje år när gaspriset ska omförhandlas … Här ligger det uppenbara förklaringen till att Ryssland vill se en gasledning på Östersjöns botten framför en dragning över land …
Energi och säkerhetspolitik hör i hop oavsett vad en del tror. Gasledningen på Östersjön handlar främst om att göra EU mer beroende av rysk energi och att stärka banden mellan Tyskland och Ryssland …
Nord Streams ansökan ska behandlas precis som alla andras. Däremot vore det naivt att tro att projektet bara handlar om att få avsättning för rysk naturgas. Nord Stream borde leverera en alternativ dragning över land eller i alla fall förklara varför det inte är ett alternativ.

Ja, ett skäl att gå i Östersjön är ju att kunna leverera gas till väst, samtidigt som man stryper leveranserna till öst. Därmed skulle Moskvas makt över den förra sovjet-sfären öka kraftigt. Dessa maktanspråk har vi ingen anledning att underlätta. Nord Stream borde dra nya gasledningar på land, det är både billigare och bättre.
Se mer i bloggen: Dokumentärfilmsfestivalen avslöjar Putin-systemet, Estlands president om Ryssland, gas och Microsoft, Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,, , )

Rädda riksdagen från färglösa politiker

PÅ DN-Debatt framför historikern Gunnar Wetterberg en rejäl bredsida mot dagens partivälde i riksdagen, Färglösa ledamöter förlamar riksdagen:

Svenska riksdagsledamöter är handlingsförlamade. Ledamöternas kontrollmakt har ersatts­ av partiledningarnas listmakt. Den som vill hamna på valbar plats gör bäst i att inte bråka. Därför har vi fått riksdagsledamöter som är så lojala mot partiledningen att de helt ­anonymiseras. Detta färglösa transportkompani blir allt mer inåtvänt och varje ledamot ägnar sig åt allt smalare frågor. En stor del av ansvaret för detta bär det grundlagsfästa ­proportionella valsystemet.

Så sant. Och kul att ännu en ur akademierna inser att nuvarande valsystem är bankrutt ur demokratiskt perspektiv. Tidigare har ju andra framstående experterter på staten, som Olof Ruin, Assar Lindbeck och Per Molander, uttalat sig för en övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar.
Wetterberg är dock så försiktig att han vill se ett blandsystem. Det tycker jag är onödigt och krångligt.
Den raka relationen mellan riksdagsledamot och folket som små enmansvalkretsar ger är överlägset för att skapa nära band mellan väljare och valda. Jag har visat hur hela Sverige skulle se ut med sådana: 249 enmansvalkretsar – se hela kartan.
Wetterberg har dock rätt i att en ny utredning borde se över valsystemet. Grundlagsutredningens översyn har varit bred och kanske mest fokuserad på rättsstaten — vilket varit viktigt och rätt ur medborgarperspektiv. Valsystemet behöver en egen djuplodande analys och debatt.
Se mer i bloggen: Från folkstyre till partistyre, Färre politiker ger bättre politiker, Politiska broilers kartlagda.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , )

Rosengård brinner – politikerna tiger

Det är nu vardag att bilar sätts i brand i Rosengård (se SVT, SDSSR, SKD). Brandmän säger upp sig eftersom de inte accepterar att bli utsatta för stenkastning och hot när de släcker bränder. Anarkin växer. Rättsstaten har slutat att fungera.
Och vad anser svenska politiker? Ingenting. Det är dödstyst på riksplanet. Som i graven.
Den politiska korrektheten gör att politiker inte vågar öppna munnen. För om de gör det, om de erkänner att här behövs hårda tag för att upprätta lag och ordning, då kommer medierna att stämpla dem som… rasister.
Den ofta framförda lösningen om att rusta upp området, är något som genomförs. 47 miljoner har på tre år satsats, skriver DN. Ändå trappas vandalismen, våldet och bränderna upp.
Ett förslag som framförs är: Krav på utegångsförbud i Rosengård. Men det avvisar S-ledaren Ilmar Reepalu, Det här är fullständigt orimliga tankar:

Reepalu anser att de kortsiktiga, akuta åtgärderna för att stävja oroligheterna på Herrgården är en fråga för polisen. Politiskt ligger ansvaret ytterst hos justitieminister Beatrice Ask.

Och Reepalu skulle vara Malmös ”starke” man?? Det svaret bevisar ju total kapitulation, impotens och orkeslöshet.
Jag tror att Reepalu själv har bidragit till att trappa upp våldet. Genom hans hotfulla uttalanden mot Israel och hans övergrepp mot Davis Cup, då han som hämdaktion mot judarna förbjöd att tennismatscherna skulle spelas inför publik, stärktes de fundamentalistiska krafterna i Rosengård. De märkte att de börjar ha makt över de styrande i Malmö. De kontrollerar staden genom våld, hot och upplopp. Då viker sig politikerna för deras synsätt.
Ilmar Reepalu har hällt bensin på brasan genom sina hatfyllda uttalande under Davis Cup. Malmö har blivit en del av Mellanöstern. Här gäller inte svenska regler längre. Frågan är hur långt det ska få gå. Nu tänder man alltså på privatpersoners bilar (som vi alla kommer att få betala via våra försäkringspremier). Ska man börja skjuta kassamraketer också? Var går gränsen för när svenska politiker ska sluta blunda och vidta åtgärder?
Det förs ju en livligare debatt om Malmö utomlands än i Sverige: ‘Welcome to Ramallmö’.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Färgstarke Jack Kemp har gått bort

Jack Kemp (till höger om Obama på bilden) var en av de många färgstarka politiker som för mig gjort amerikansk politik så levande, pulserande och spännande. Därför är det trist att höra att han igår dog i cancer, 73 år gammal.
Sonen i ett småföretagarhem blev känd i Amerika när han som quarterback för Buffalo Bills vann mästerskapet i högsta serien i Amerikansk fotboll 1964 och 1965. Han utsågs till ligans mest värdefulle spelare. Man kan alltså säga att han var världens bäste fotbollsspelare i Amerikansk fotboll. 
1970, det år han slutade som professionell idrottsman, vann han val till kongressen. Men till skillnad från de flesta andra idrottsmän som går till politiken, hade Kemp en mycket tydlig agenda som han slogs hårt för hela sitt liv: sänkta skatter!
Redan första året i politiken utmanade han den då tunge republikanske guvernören Nelson Rockefeller, vars moderata mittenpolitik inte föll Jack Kemp i smaken. Enligt den legendariske reportern Robert Novak var Jack Kemp en av dem som radikaliserade Ronald Reagans budskap under 1970-talet, inte minst genom att driva Milton Friedmans och Chicagoskolans ekonomiska budskap i republikanska kretsar.
Kemp drev kravet på platt skatt mitt i det radikala 1970-talet och blev republikansk ledare i kongressen. Han var en av arkitekterna bakom ”Reaganomics”, de stora skattesänkningar som Reagan genomförde. Under 1980-talet sågs Kemp som en arvtagare till president Reagan och han försökte bli presidentkandidat 1988, trots att vicepresident George WH Bush kandiderade. Även om man betraktade Kemp som en betydande visionär, var han inte etablerad som en ledargestalt. Hans mer libertarianska hållning i sociala frågor gjorde de kristna misstänksamma, och hans radikala skattesänkarprofil gjorde att de moderata drogs till Bush.
Han blev dock bostadsminister i Bushs regering 1989 och påbörjade en grundlig reformering av politiken gentemot de förslummade innerstäderna. Egenmakt och stärkt civilsamhälle blev hans sociala agenda mot fattigdomen. Kemp gick också, trots att han var minister, emot presidenten när denne inte ville inse att ekonomin var den avgörande frågan i valet 1992. Bush förlorade till Clinton, vars rådgivare sagt ”It’s the economy, stupid” (Det är ekonomin, dumbom — som avgör valet.)
I nästa presidentval 1996 blir Jack Kemp vicepresidentkandidat åt Bob Dole. Men inför det valet har Bill Clinton flyttat sig en god åt höger och framförde mycket av Jack Kemps budskap — som: ”Eran för den stora staten är över”. Att en demokratisk president sa så, var en bekräftelse på att det tryck som Ronald Reagan byggt upp, fullföljdes av republikaner som Jack Kemp.
Inför valet 2000 gjorde han åter ett försök att bli presidentkandidat, men hade ingen chans. Amerikansk politik är brutal. Den som har förlorat en gång, har mycket svårt att komma igen på samma höjd. Kemps öde visar också hur viktigt det är med rätt timing, att man har turen att finna en öppning där man får övertag gentemot andra kandidater.
Han var karismatisk, en god talare och hade spännande idéer. Men fann inte rätt ögonblick att kliva fram i första ledet.
Se mer: Washington Post, American Spectator, AP, NPR (Andra intressanta bloggar om , , , , )

Reinfeldt utklassar Sahlin: folket väljer kompetens före ideologi

Aftonbladet rapporterar om ny Skop-mätning:

Av de tillfrågade svenskarna svarar hela 73,9 procent Fredrik Reinfeldt på frågan om vem av statsministern och S-ledaren Sahlin som är skickligast på att leda en regering. Endast 26,1 procent väljer Sahlin.

En förklaring är den Lena Melin gör: Att bara gnälla ger inga röster.
Men jag vill påstå att det också handlar om kompetens. Svenska folket vill kunna lita på regeringen, att den sköter de offentliga finanserna väl. Det är ju extra viktigt i ett land med extremt höga skatter.
Man kan säga att folket uppfattar Reinfeldt som en trovärdig ledare för det rådande samhällsbygget, medan Sahlin & Co är alltför lättviktiga. Jag skriver ”och kompani” därför att jag inte tror att det bara handlar om partiledaren. De övriga ”affischnamnen” — Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Ibrahim Baylan — är verkligen inga stjärnor i rampljuset. De uppfattas som ett B-lag, ungefär som de borgerliga gjorde under många årtionden på 1900-talet.
Att bara skuldbelägga Mona Sahlin är alltså en återvändsgränd. Men inte mig emot. Medan S irrar sig in i sådana, öppnas möjligheter för Alliansen att vinna nästa val…
Det verkliga skälet till Socialdemokratins svaghet är att man inte diskuterat igenom Persson-epoken. Han stod för hanteringen av den ”90-talskris” som gör att även miljöpartister födda på 1980-talet anser sig vara stackars, stackars offer för en brutal och hårdnackad ekonomisk politik (se mer om Fridolin i tidigare inlägg nedan).
Jag ser också i nya SSU-boken Snart går vi utan er att man skyller det ”kalla” nyliberala samhället vi tydligen lever i nu, på ”90-talskrisen” då offentlig sektor slutade växa.
Om det är så att Socialdemokraterna själva ser sin egen politik som det värsta hotet mot framtiden, då förstår jag att man har problem. Det är som om Rörelsen sitter fast i ideologiskt tänkande från tiden före 1990-talet, och mentalt inte  passerat in i 2000-talet. Då kan man sanneligen tala om att inte hänga med i samhällsutvecklingen.
Socialdemokraterna måste, för att kunna presentera ett alternativ som väljarna kan förstå, acceptera att vi lever i en annan verklighet än den som gällde på Olof Palmes tid, då svensk ekonomi verkade bakom höga nationella regleringsmurar mot omvärlden och gjorde det möjligt för politiker att bestämma lite vad de ville. Med Kjell-Olof Feldt började man släppa på sådant som valutaregleringarna. (Jag minns den tid då man var tvungen att anmäla till Riksbanken att man överförde 10.000 kr till Norge, något jag gjorde som kassör i Nordiska Centerungdomarnas Förbund).
Många inom Socialdemokratin tror att vi lever kvar i den värld då politiker kunde bestämma över varje detalj i ekonomin. Därför blir de besvikna när Mona Sahlin inte vill använda den här makten. Så länge man inte gör upp med dessa villfarelser kommer partiet aldrig att kunna presentera en hållbar ekonomisk politik.
Jag tror det är detta svenska folket känner på sig. Socialdemokraterna är helt enkelt inte längre regeringsdugliga. I synnerhet inte när Sahlin ska dela med sig av ministerposterna till flummarna i Miljöpartier och radikalerna i Västerpartiet.
Det finns helt enkelt ingen grund att bygga en rödgrön trovärdighet på, just nu. Att råskälla på regeringen fungerar som fikonlöv, men tack och lov ser svenska folket igenom sådant. Socialdemokratin är naken.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Kommer svininfluensan att döda oss? Visst, och grisar kan flyga!

Inte mycket går upp mot den brittiska stilistiska formen för personliga kolumner. Exempelvis är de, till skillnad från de flesta slätstrukna svenska kolumnister, personliga. Vet svenska kolumnister vad det är? Att vara personlig betyder att man skriver något som läsarna inte redan läst, hört eller tänkt på själv, tiotals gånger…
En som kan vara personlig är dokumentärfilmaren Rod Liddle som i Sunday Times gör ett utfall mot paniken kring svininfluensan (eller vad vi nu borde kalla den), Swine flu about to kill us? Oh sure – and pigs can fly:

Vad är den rätta proceduren att följa när vi ser någon bära ett sådant där löjligt munskydd i tunnelbanan eller på bussen? Den uppenbara reaktion — att sparka dem hårt i baken och på detta sätt illustrera och tålmodigt förklara för dem att risken att bli angripen av en galning i allmänna kommunikationsmedel är långt större än att smittas av svininfluensan — har viss brutal attraktion.
Roligare, dock, är att stå väldigt nära dem medan man låtsas tala i mobilen med en vän om hur trevligt man hade det på semestern i Cancun, Mexiko, och sedan nysa eller hosta i deras riktning, tvärs över deras upplaga av The Guardian.

Elakt skrivet. Jag skulle inte göra det själv, men kolumnisten illustrerar tydligt den frustration man känner över dem som låter sig dras med i paniken. Och som Rod Liddle skriver, om munskydd har någon betydelse så är det om man redan bär på viruset, ”men det är ju uppenbart inte vad de som använder dem tror”. Alltså att inte sprida virus när man andas ut. Däremot skyddar inte munskydd från att smittas, eftersom man lika gärna kan smittas via händerna.
För övrigt har myndigheterna i Mexiko skrivit ner antalet bekräftade dödsfall pga svininfluensan till 19.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )