Populism om bonusar

När riksdagen igår i extrainsatt debatt diskuterade bonusar blev det en avslagen historia. Oppositionen, som inte företräddes av S-ledningen utan av meniga riksdagsledamöter, anklagade regeringen för att göra kovändning när man föreslår stopp för statliga bonusar. Näringsminister Maud Olofsson kunde anklaga oppositionen för att inte vilja stoppa statliga bonusar med tanke på att de vill återgå till S-regeringens riktlinjer som medger bonusar.
Ni hör själva. Gräl, gräl, gräl. Men Borås Tidningar gör ett värdefullt påpekande i sitt referat på ledarsidan, En bonus till regeringen:

Folkpartisten Karin Pilsäters varning för populism kan ses som ett gensvar på partisekreterare Per Schlingmanns (M) kritik av näringslivet (SvD 26/3). Det är svårt att förstå varför Moderaterna väljer att misstänkliggöra hela Företagarsverige när en förkrossande majoritet företagare kämpar hårdare än någonsin för att få ekonomin att gå ihop på en stelfrusen lånemarknad. Det går inte att likställa företagande med ett antal storbolag och direktörer med miljonlöner.

Om Alliansen vill föra Sverige ur krisen har de inga bättre vänner än småföretagen. De borde visa det, istället för att spotta på dom i kortsiktiga populistiska syften.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Använd biståndsvapnet för att frita Dawit Isaak

Det är på tiden att medierna ägnar en tanke åt Dawit Isaak. Många år gick förlorade därför att man var mer måna om terrormisstänkta i Gitmo än för en demokratikämpe som Isaak, något jag påtalat i bloggen och i SVT-debatter.
Så sent som 2005, under S-regeringens tid, ville UD öka biståndet till Eritrea. Det var som om Sverige tackade regimen för att den håller journalisten Dawit Isaak i fångenskap. Det direkta biståndet från Sverige är nu indraget, men Sverige fortsätter betala bistånd till fångvaktarna i Eritrea genom EU som planerar att betala ut omkring en miljard kronor till diktaturen Eritrea.
Därför har DN rätt när man i dagens ledare, Diktaturens offer, skriver:

Utvecklingsbistånd är tänkt att leda till utveckling. När det inte gör det, när mottagarlandet skärper presslagar och mer systematiskt börjar trakassera, tortera och fängsla oppositionella, måste biståndet strypas omedelbart.

Det vore självklart att Sverige ser till att EU stoppar planerna på bistånd till Eritrea.
Se också SVD i Nu är dt nog med tyst diplomati, Expressen i Stoppa biståndet, Aftonbladet i Frige Dawit Isaak. (Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , ,, , , )

Hushållen har ökat sparandet med 400 procent

En förklaring till den snabbt fallande konjunkturen är att finanskrisen fått svenskarna att hålla igen med konsumtionen för att istället spara, rapporterar E24 i Hushållen sparar allt mer:

Hushållens finansiella sparande var 38 miljarder kronor under fjärde kvartalet. Det skriver SCB i Finansräkenskaperna för fjärde kvartalet. Det är ett högt sparande som kan jämföras med 9 miljarder för samma kvartal 2007. Det finansiella sparandet räknas fram som nettot av de transaktioner av finansiella tillgångar och skulder som sker under ett kvartal.

Det är naturligtvis bra att hushållen, som i Sverige har betydligt mindre sparande än andra hushåll i västvärlden, börjat tänka på att ha egna reserver. Bästa tryggheten man kan ha inför oförutsedda händelser är eget sparande. Då har man makt över sin egen situation.
Men att alla börjar spara samtidigt och just när konjunkturen vänder nedåt, skakar om ekonomin.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Synen på vinst i välfärden släpar efter

Om någon ber mig bevisa hur starkt grepp socialismen ännu har om svenskarna, är valet lätt: säg vinst i vård, skola och omsorg och väldigt många blir tveksamma, misstänksamma och rent av fientliga.
När det gäller vinst i just mjuka servicesektorer reagerar många med ryggmärgen. Där, plötsligt, blir vinst något suspekt. För mig bevisar det att man inte förstår vad vinst är — tecken på effektivitet, gott ledarskap och smart produktion. För självklart i marknadssammanhang är att kunder som inte uppskattar verksamheten byter till annan producent. Därmed försvinner de lätta vägarna att tjäna pengar genom att spara. Den som snålar på fel sätt, förlorar sina kunder.
Men när du går på restaurang, då? Fortsätter jag. Går du på en restaurang som inte levererar kvalitet för priset? Nej, självklart inte, blir svaret. Och restaurangverksamhet är en del av servicenäringen i lika hög grad som vård, skola och omsorg.
Visst är välfärdstjänsterna mer omfattande och komplicerade, men inte mindre ”farliga”. Matförgiftning, bristande hygien, farliga ingredienser i dåliga fabrikat kan ställa till ett elände. Ändå är det ingen som förespråkar att alla restauranger ska drivas av landstingen.
Missgrepp avslöjas i ett öppet samhälle och den som missköter sig förlorar kunderna. Staten har också en roll som kontrollant och tillståndsgivare. De som använder välfärdstjänsterna har samma möjlighet att informera omgivningen om vilka verksamheter som sköts väl.  Det är ju faktiskt bara så här en verklig kvalitetsgranskning kan ske brett och kontinuerligt.
Men det finns en falsk trygghetstillit till det offentliga. Stat och kommun anses av många svenskar vara mer pålitliga än marknaden. Det är ett utslag av socialism.
Ystads Allehanda tar upp frågan i dagens ledare, Enögd syn på vinst:

Liksom med vården och omsorgen är privata vinster i skolan ett rött skynke för många offentliga beslutsfattare och företrädare för intresseorganisationer. Sålunda är vårdpersonalens främsta företrädare ofta skeptiska till vinster inom sjukvården … Tyvärr bygger inställningen på enögdhet och ett begränsat perspektiv …
Varför förbudet mot vinster ska begränsas till själva skoldriften och inte till den omfattande omkringverksamheten är därför ett mysterium. Självklart låter det fint att hävda att en eventuell vinst i en privat driven friskola ska återlämnas till kommunen. Men att påstå det samma om byggbolaget som uppförde skolan, firman som installerade slöjdsalen och skolbiblioteket eller företaget som levererade läroböckerna visar hur komplicerat det kan bli när man vill göra det lätt för sig.

Här finns mycket opinionsbildning kvar att göra. I denna fråga gäller fortfarande 1968-åsikterna.
(Andra om , , , , , , ,, , ,, , , , , , , , i)

Obama får eget Wanja-gate på halsen

Det är inte bara LO:s Wanja Lundby-Wedin som lyfter hundratusentals kronor i styrelsearvoden utan att veta vad man beslutar under sina sammanträden. Nu avslöjas att Barack Obamas stabschef Rahm Emanuel under tiden han satt i styrelsen för Freddie Mac — det halvstatliga bolåneinstitut som var med och startade den finansiella krisen — tjänade stooooora pengar. Det rapporterar Chicago Tribune i Rahm Emanuel’s profitable stint at mortgage giant:

En av de som anses ha suttit och sovit på styrelsemöten var Rahm Emanuel — nu stabschef hos president Obama — som tjänade åtminstone 320.000 dollar [2,5-3 miljoner kr] för sitt 14-månaders inhopp i Freddie Mac.

Där slår ju Rahm Emanuel till och med Wanja Lundby-Wedin. Han har plockar ut miljoner från bolåneinstitutet medan de vanliga låntagarna tvingades gå från gård och hem.
Jag börjar tro att de värsta girigbukarna och största egoisterna nog är socialister och vänsterpolitiker. Bara deras hyckleri är större än deras girighet.
(Andra om , , , , , , , , , , ,, i)

FN:s Israelkritik var bestämd på förhand

Det är glädjande att en svensk säkerhetspolitisk expert som Magnus Norell har granskat rapporten om Gazakriget beställd av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter, FN skjuter skarpt och snett i Gaza.
Av de 47 medlemmar som sitter i FN:s MR-råd är endast 17 demokratier i någon mening. Det är alltså en lekstuga för diktaturer, vilket visas av att 19 av 20 sessioner de senaste åren handlat om ensidig kritik av Israel, och ingen kritik mot Kina, Kuba, Saudiarabien, Iran, Zimbabwe, Ryssland eller andra länder.
Rådet har naturligtvis givit uppdraget att skriva rapporten om Gazakriget till en känd motståndare till Israel. Magnus Norell påpekar att rapportören inte varit i Gaza, eftersom han provokativt försökt åka via Israel och där blivit avvisad. Och fortsätter:

Det är sålunda svårt att helt bortse från möjligheten att detta var helt enligt planerna och att rapportens slutsatser redan var klara. Om Richard Falk verkligen hade velat komma in till Gaza kunde han helt enkelt ha rest via Egypten … Rapporten om Gaza skrevs alltså utan att rapportören satt sin fot där. Ett problematiskt förhållningssätt, speciellt när det gäller så allvarliga saker som anklagelser om brott mot krigets lagar och brott mot de mänskliga rättigheterna …
Syftet för professor Falk är dock inte att gå in på detaljer. Tvärtom gäller det för rapportören att från början slå fast att hela operationen var olaglig och brottslig. Därmed försvinner ju också behov av att leda i bevis verkliga brott som kan ha begåtts. Vad som också inträder är att det i praktiken blir omöjligt för Israel att försvara sig militärt mot attacker från Gaza. För gör man det bryter man ju mot krigslagarna, i alla fall enligt professor Falk.

Enligt FN-rapporten är Israel det enda land på jorden som inte har rätt till självförsvar. Och någon kritik mot Hamas och Iran framförs givetvis inte. Norell avslöjar hur rapportören anpassar FN:s synsätt till Hamas:

Vidare ställs andra mer begränsade militära operationer i ett annat ljus, exempelvis de israeliska attacker som skedde förra året som svar på raketbeskjutningarna från Hamas. Enligt Falks logik var de också olagliga eftersom det ju enligt professorn inte går att skilja på militära och civila mål i Gaza. Detta resonemang passar ju också bra in på Hamas strategi, även om det inte nödvändigtvis är professor Falks avsikt. Hamas gör inte skillnad på sina olika delar, därför är det logiskt att etablera sin milis, inklusive avskjutningsramper för raketer och missiler, mitt bland civilbefolkningen. Ett faktum som rapporten förbigår med tystnad.

Det är denna förljugenhet i kritiken av Israel som gör att jag inte framför någon som helst kritik mot Israel i denna blogg. Det är inte mer kritik av Israel som världen behöver, utan press på Iran, Hamas och andra fundamentalister att sluta begå våldshandlingar mot Israel.
Det är en förutsättning för fredsförhandlingar är att tillräckligt förtroende och tillit skapas. All den ensidiga kritiken mot Israel verkar i motsatt riktning. När Sveriges Radio och andra medier pumpar ut antiisraelisk propaganda deltar man aktivt i kriget och trappar upp det. Sveriges Radio gör sig, vill jag påstå, till krigförande part på Hamas sida.
Vi som vill ha fred — och menar det — måste se till båda parters perspektiv, och se vilka handlingar som försvårar freden. Och det är ingen tvekan om att det är de fortsatta raketattackerna mot Israels folk som förhindrar fred. Och det är den ensidiga kritiken från omvärlden mot Israel som ger Hamas och Iran legitimitet att fortsätta striderna.
Ett slut på den ensidiga kritiken av Israel, och tydliga besked till Iran och dess hantlangare i Hamas, vilket man ger genom att uttalat acceptera israeliskt självförsvar, är vägen till fred.
Så enkelt är det.
Men Sveriges Radio och andra medier agerar för att utplåna Israel. Det är inte att agera för fred. Det är att agera för fortsatt krig. För judarna tänker inte en gång till låta sig förintas utan att göra motstånd.
(Andra om , , , , , , , , , , , , , , ,
, i)

Svensk historia i nytt ljus

Sveriges moderna historia startade 1932 när Per Albin Hansson blev statsminister och arbetarrörelsen byggde folkhemmet. Dessförinnan var allt mörkt, fattigt och eländigt.
Så lyder den officiella historieskrivningen i allt från dagspress till skolböcker, ja till och med på universitetet har denna myt satt sig hårt.
Att det är en myt som saknar all grund i fakta visas i en ny bok, En annorlunda historia – Folkhemmet i nytt ljus (Timbro). I går presenterade författaren Anders Edwardsson sitt arbete.
Till skillnad från andra historieböcker använder Edwardsson inte byråkratsvenska utan ett personligt och lätt språk. Han tar också ett större helhetsgrepp än många andra i ämnet. Eller vad sägs om följande utdrag:

Den politiska verkligheten på högre nivåer består nämligen av två diametralt skilda sidor, varav många forskare tenderar att ensidigt fokusera på det yttre rollspel som är riktat utåt/nedåt mot väljare, stödtrupper och media som är ämnat att ge sken av politiken som en god och logisk process, vari alla — förutom givetvis motståndarna — alltid agerar med landets och medborgarnas bästa för ögonen.
Politik består dock alltid också av ett inre rävspel — ”spelet bakom kulisserna” — där frågor, ambitioner, maktkamper, prioriteringar med mera utspelas och avgörs i en brutal och ständigt föränderlig väv av bland annat personliga kontakter, tillfälliga allianser, fusk, mygel. avundsjuka, svek, baktaleri, sex, sprit och rena sinkaduser, som ofta är minst lika avgörande för utfallet som en aldrig så, utåt sett, välsmord partistämma.

Härligt raka formuleringar som visar att Anders Edwardsson förstår hur verklighetens politik fungerar och alltid fungerat. Inte minst ordet ”sinkadus” är viktigt. Efter mina år i politiken har jag insett att tillfälligheter är en enormt viktig faktor för hur det faktiskt blev. Oerhört underskattad i efterhandsbeskrivningar, eftersom många gärna tar åt sig äran åt det som blev gjort av en slump.
Edwardsson uppnår sin ambition: sätta ”Folkhemmet i nytt ljus”.
Några invändningar finns dock att göra. Jag tycker den beskrivning av svenska folksjälen som växer fram inte är fulländad. Författaren anger genomgående ”Luther och Jante” som beskrivningar för att svenska folket låtit sig underordnas överheter, från kungar och adel till politiska partier. Det är därför staten kunnat växa sig så stor och skatterna bli högst i världen.
Detta är naturligtvis en del av sanningen. Men jag menar att det också finns andra drag i de kulturer och traditioner som påverkat utvecklingen. Svenska folket har inte varit livegna under dagligt förtryck av furstar, som på den europeiska kontinenten. Vi har kämpat och strävat i fattigdom, långt bort från överheten. I vårt glest befolkade land med stora avstånd hade överheterna under århundraden mycket svårt att utöva sin makt över småfolket. I byarna gällde det att i vardagen lösa uppgifterna efter eget sinne. Här krävdes kreativitet, handlingskraft och mod att prova sig fram.
Jag menar att det var dessa egenskaper som exploderade när industrialismen tog fart sedan statsminister Louis De Geer och finansminister Johan August Gripenstedt avvecklade merkantilismen (”skomakare bliv vid din läst”), införde frihandel och passfrihet.
Sverige hade ju världens högsta tillväxt de etthundra åren från 1870 till 1970. Denna utveckling hade inte kunnat ske om inte svenskarna var vana vid att ta egna initiativ. Tidigare hade det bara haft betydelse för den egna byn, de närmaste i jordbrukssamhället. Men med industrialismen kunde kreativiteten komma till nytta på helt nya sätt.
Jag hade gärna sett Edwardsson mer utveckla de krafter som gjorde att det svenska samhället hade särskilt god jordmån för företagsamhet, uppfinnare och entreprenörer.
Och Edwardsson faller lite i samma fälla som han kritiserar andra för: att tala illa om borgerligheten. Han beskriver de borgerliga regeringarna 1976-82 som ”ett misslyckande”. Jag håller definitivt inte med. Med Thorbjörn Fälldin bromsades statens expansion medvetet för första gången på 1900-talet. Bidragssystem stramades upp, exempelvis med återinförd karensdag i sjukförsäkringen. Det var ett historiskt brott mot utvecklingen efter andra världskriget. Statens utgifter som andel av BNP minskade från 52,9% av BNP 1977 till 50,9% av BNP 1983. Inget att skryta med, men åt rätt håll.
Detta är dock de enda invändningar jag har att göra. Och det är inte lätt att täcka in allt i en historiebok som täcker Sveriges politiska utveckling från 1500-talet. Som helhet har Edwardsson gjort en viktig insats för ge svensk historia en större bred och komplexitet.
Alla vi som gått i den svenska flumskolan borde läsa boken.
Se också: Därför duger inte ‘höger’ och ‘vänster’ längre
(Andra om , , , , , , , ,, , , , i)

Sverker Göranson tar befälet som ÖB

Igår överlämnade Håkan Syrén överbefälhavarens kommandostav till sin efterträdare Sverker Göranson, rapporterar bl a DN i Göranson tog över kommandostaven. I sitt första tal som ÖB sa Göranson:

— Vi har stora uppgifter framför oss. Därför kan jag inte utlova lugn och ro. Vår verksamhet har förändrats i grunden och den fortsätter att förändras. En självklar utveckling eftersom vår omvärld förändras i samma takt. Flexibilitet och anpassningsförmåga till nya krav är en viktig del av insatsförsvarets arbetsvillkor.

Ja, det är många kockar i försvarsorganisationens soppa. Håkan Syrén har varit rakryggad och sagt ifrån på ett tydligare sätt än en del tidigare överbefälhavare. Jag hoppas Göranson också vågar tala klartext när politikerna lägger sig i detaljer som de inte har med att göra, istället för att forma en långsiktig försvarspolitik.
(Se mer: Sverker Göranson ny ÖB. Andra om , ,, , , , , i)

Dubbelmoral eller dubbelt betalt: Wanja kan få lönehöjning

I en kortkommentar på ledarsidan i DN undrar Malin Siwe om LO ska göra en Falkengrenare, alltså som SEB när bonusarna för vd Annika Falkengren togs bort höjdes hennes grundlön med nära 30 procent.
Siwe konstaterar att Wanja Lundby-Wedin utöver lönen från LO på 59.477 kr/mån har ungefär 35.000 kr/mån i styrelsearvoden. Om Lundby-Wedin avgår från styrelseuppdragen förlorar hon extrainkomsterna, skriver Siwe och fortsätter:

För att det ska gå jämnt upp för Wanja Lundby-Wedin krävs ett lönelyft på nära 60 procent. Törs fackförbundsledarna driva fram det när arbetslösheten ökar bland medlemmarna? De borde våga, eftersom de är emot lönesänkningar för alla andra fackmedlemmars del. Dubbelmoral är inte dubbelt så bra.

Siwe pekar helt klart på ett intressant dilemma.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , AB)

EU-ordförande: Obamas krispolitik är ‘en väg till helvetet’

Också idag har det varit livligt i Europaparlamentet. Tjeckiens premiärminister Mirek Topolanek är EU:s ordförande, och han skrädde inte orden i kritiken mot Barack Obamas ekonomiska politik:

USA upprepar misstagen från 1930-talet och satsar på enorma stimulanspaket. Det låter som ren protektionism — som kampanjen ”Buy American”. Att permanent införa alla dessa kombinationer av åtgärder och initiativ är en väg till helvetet.

Det är ord och inga visor. Utmärkt att Europa äntligen vågar kommentera Barack Obamas ansvarslösa politik som mer är avsett att uppfylla gamla vänsterkrav på statlig expansion än på att komma tillrätta med krisens orsaker, dvs få finansmarknaden att fungera så att företag kan utföra sina investeringar och satsningar.
Barack Obama kommer snart till Europa. Det kan bli kul att se hur diskussionen tar form…
Citatet ovan är hämtat från inslag ur SVT:s Rapport som kan ses här: EU-kritik mot USA:s stimulanspaket (1 min).
Läs mer: Fox News i EU Presidency: Obama Plans ’a Way to Hell’, New York Times i E.U. President Calls U.S. Stimulus the ‘Way to Hell’, AP i EU presidency: US economic plans ’a road to hell’.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )