Month: March 2009

Det är inte bara i AMF som LO ger etablissemanget guldkantade ersättningar. I Newsmill avslöjar Rolf van den Brink:

Aftonbladets chefredaktör Helle Klein har en fallskärm på närmare 2,3 miljoner kronor. Hon har 140.000 kronor i månadslön plus 49.000 kronor i måntaliga pensionsinbetalningar samt förmånsbil. Helle Klein är ytterligare ett exempel på LO:s frikostighet när det gäller förmåner för chefer i bolag de kontrollerar.

Och Helle Klein är ju låginkomsttagarnas talesperson….
Jag har inget emot att folk får höga löner. Till de som är kritiska skulle jag vilja ställa frågan: “skulle DU tacka nej till 140.000 kr i månadslön?” Bara de som säger nej har rätt att klaga (men jag skulle ju börja undra över deras bevekelsegrunder).
Det är hyckleriet som är drivmedlet i Wanjagate. LO och Socialdemokratin, exempelvis S-debattörer som Helle Klein, klagar på höga ersättningar — samtidigt som de delar ut dem eller tar emot dem själva.
Om de hade någon heder i kroppen skulle de stå upp och försvara sina beslut istället för att argumentera emot sitt eget agerande!
Men ryggrad av det slaget saknas inom arbetarrörelsen. Andra ska inte få höga löner — bara deras egna. En sådan rörelse och sådana språkrör kan man inte ta på allvar.
(Andra intressanta bloggar om politik, girighet, Socialdemokraterna, LO, Wanja Lundby-Wedin, Helle Klein, bonusar, bonus)

Den unga socialdemokratins idétidskrift är tydlig i ledaren på ett sätt som Mona Sahlin borde lyssna på, Möt högerns offensiv med ekonomisk demokrati:

Det räcker inte att skälla på regeringen, vi måste ha konkreta förslag

Och att tala om Alliansen som “höger” känns igen från partier längre vänsterut. De unga i rörelsen vill överge mitten i svensk politik. Det vore en dramatisk strategisk förändring från den politik man fört under Ingvar Carlsson och Göran Persson. De lyckades för de väljare som finns i mitten presentera Socialdemokratin som ett trovärdigt alternativ. Det var dessa väljare som i senaste valet gav sin röst på Alliansen och därför tippade över makten till de borgerliga.
Frågan är om inte Socialdemokratin efter alla år vid makten sedan 1932 skulle behöva en längre tid i opposition och fundera över sina värderingar. Också efter 2010 års val.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, SSU, Tvärdrag, bidrag, bidragslinjen, arbetslinjen, a-kassa)

Infrastrukturminister Åsa Torstensson har presenterat propositionen Konkurrens på spåret. Det är naturligtvis bra med konkurrens, men för att den ska kunna ske krävs fler spår så att trafiken kan öka. Stora investeringar i spår, helst höghastighetsspår, lyser med sin frånvaro i regeringens trafikpolitik. Östgötacorrespondenten skriver i ledare, Torstensson lämnar mer att önska:

[SJ-ordförande Ulf] Adelsohn sätter också fingret på propositionens största svaghet: Framkomligheten på det befintliga järnvägsnätet. Spåren är redan i dag belastade till bristningsgränsen på de populäraste sträckorna, varför det inte kan bli tal om fler turer. Han får medhåll av branschföreningen Tågoperatörerna som i ett pressmeddelande välkomnar att regeringen öppnar för fler aktörer, men samtidigt påpekar att bristen på spårkapacitet är ett “avgörande hinder” för tågtrafikens utveckling …
Det är i grunden positivt att monopolet avskaffas och SJ konkurrensutsätts enligt rådande regler. Torstenssons förslag om marknadsmässiga banavgifter kan till exempel förbättra glesbygdstrafiken. Men konkurrensen kommer dessvärre inte att generera fler avgångar där de behövs mest. Banverkets spår tillåter inte det. Att avreglera utan att satsa på fler spår blir därför att börja i fel ände. Utan större anslag till ett utökat järnvägsnät misslyckas regeringen med att förbättra svensk tågtrafik.

Statens uppgifter ska vara begränsade och fokuserade på sådant som andra aktörer inte kan göra. Och att utveckla de största formerna av infrastruktur hör dit. Höghastighetståg i triangeln Stockholm-Göteborg-Malmö kan ingen annan än staten åstadkomma. Det borde vara regeringens inriktning att satsa på fler spår, både kortsiktigt genom traditionella spår och långsiktigt genom ny höghastighetsjärnväg. Allt annat är att erkänna att man inte tror på Sverige. Att framtiden ligger i Kina och Asien, som bygger nya spår, men inte här.
Se mer: Höghastighetståg borde bli regeringens visionära satsning.
(Andra intressanta bloggar om politik, tillväxt, järnväg, tåg, höghastighetståg, snabbtåg, trafik, teknik, pendling, samhällsplanering, miljö, klimat, växthuseffekten)

Sedan den svenske kungen Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp i Stockholm 13 mars 1809, kände sig de högre stånden i Finland befriade från trohetslöftet till den svenska kronan.
Det manifesterades också den 28 mars 1809, idag för exakt 200 år sedan, då den ryske tsaren Alexander I hade kallat de finska ständerna till möte i Borgå — enligt svensk riksdagsordning.
Även om Borgå lantdag nu svor tsaren trohet som statschef, blev Finland autonomt som storfurstendöme. Man behöll lagarna, religionen och språket från den svenska tiden. Finland hade ju i 600 år varit en självklar del av Sverige, dess östra rikshalva.
Men hur kom det sig att finska folket lät sig erövras av ryssarna utan motstånd för 200 år sedan, något man definitivt inte gjorde under Vinterkriget 1939-40.
Anders Isaksson beskriver läget i Sveriges finska landskap inför delningen i nya boken Kärlek och krig – revolutionen 1809 (Bonnier):

Bakom dessa strävanden att lösgöra Finland från Sverige fanns ännu ingen gryende finsk nationalism, bara praktiska och intressestyrda överväganden … Banden och utbytet mellan de ledande skikten i de båda rikshalvorna hade försvagats under senare delen av [1700-talet], liksom sociala kontakter och giftermål mellan svenska och finska släkter …
Sett från finskt perspektiv var Sverige en stormakt på dekis och Ryssland en på uppåtgående, Stockholm en huvudstad i stagnation och S:t Petersburg en i sjudande tillväxt. För dem som ville lära sig hjälplig ryska och redan behärskade franskan, överklassens språk, var Ryssland en arkipelag av möjligheter och Sverige en gyttjig gol …
[I] de högre sociala kretsarna blev snabb anpassning till den ryska ockupationen mer norm än undantag under 1808. De som verkligen ville förbli svenskar var i stället de finsktalande jordbrukarna, de visste att ryska bönder var livegna och befarade på goda grunder att de också skulle bli det under tsarens styre. I motsats till överklassen hade de allt att förlora och inget att vinna på ett ryskt herravälde över Finland.

För mig bekräftar detta än en gång ruttenheten i kortsiktig, intressestyrd realpolitik i utrikesfrågor och hur viktigt det är att internationell politik bottnar i en stark idealistisk värdegrund. Friheten för de finska bönderna är naturligtvis betydligt viktigare än etablissemangens möjligheter att fjäska inför likasinnade i utlandet. Men då som nu, är det eliternas synsätt som dominerar i internationell debatt.
Den omöjliga, men väldigt lockande frågan är: hur hade det gått för Finland om man fortsatt vara Sveriges östra halva? Kontrasten mellan lill-Sverige och Finland är ju enorm under de två århundraden som gått: Sverige levde i fred, medan Finland hamnade i blodigt inbördeskrig 1917 och anfölls av Sovjetunionen i två omgångar under andra världskriget.
Hade Finland fått större lugn i stor-Sverige eller hade båda rikshalvorna dragits in i de konflikterna som nu kom att utspela sig i enbart i den tidigare östra rikshalvan?
Se mer: Hufvudstadsbladet i Vem förrådde vem 1808-09? och Finlands riksdag i Borgå lantdag.
(Andra intressanta bloggar om historia, Finland, svensk historia, samhälle, 1809, märkesåret 1809, märkesåret, revolution, riksdagen, politik, frihet)

Många har förundrats över Socialdemokraternas skatteutspel, där man förespråkar höjda skatter. Visserligen talar man om att “bara” höja för höginkomsttagare, men till de “höga” räknas levnadsnivåer som inte är ovanliga inom medelklassen.
Per Gudmundson summerar i Svenska Dagbladets i dag, Sahlin utlovar skattechock:

En stor poäng finns dock med gårdagens besked från Mona Sahlin och Thomas Östros. Det verkar vara slut på tävlingen om mitten, slut på trianguleringen. Nu finns det två tydliga politiska linjer att välja mellan.

Med talet om höjda skatter återvänder Socialdemokraterna till det galna 1970-talet, då man ansåg att staten var svaret på alla frågor. Det börjar med återinförd förmögenhetsskatt. Men vi vet vad som kommer: återställare av jobbskatteavdraget vilket kommer att höja skatten — och minska nettolönen — för sjuksköterskor, byggarbetare och många andra med mer än en tusenlapp i månaden.
Det kommer att bli en intressant valrörelse nästa år. Hur många vill höja sin skatt och sänka sin nettolön? Hur många anser att staten har större nytta av lönen än de som utfört arbetet? Hur många vill att det ska vara mer lönsamt att leva på bidrag än att jobba?
Se andra tidningar: DN, Sydsvenskan, Corren. Andra intressanta bloggar om politik, skatter, välfärd, tillväxt, ekonomi, arbetslinjen, arbete, Socialdemokraterna, Alliansen, skattehöjningar, förmögenhetsskatt.

Medan president Barack Obamas ekonomiska politik ifrågasätts, får han stöd för sin utrikespolitik av neokonservativa oppostionen. Exempelvis av Robert Kagan i Washington Post, Obama’s Gutsy Decision on Afghanistan:

Hatten av för president Obama. Han har fattat ett djärvt och korrekt beslut om Afghanistan. Trots att många av hans supportrar, och några av hans rådgivare, vill se antingen ett snabbt tillbakadragande eller en minimal terrorbekämpande strategi i Afghanistan, har presidenten meddelat att han istället utvidgar och fördjupar Amerikas insatser.

Det var igår som Obama i ett tal lade fram sin strategi för Afghanistan och Pakistan (se video med talet på Vita husets hemsida: A New Strategy for Afghanistan and Pakistan). Obama förklarade:

Så jag vill att amerikanska folket ska förstå att vi har ett klart och fokuserat mål: att splittra, avväpna och besegra al-Qaida i Pakistan och Afghanistan, och förhindra deras återkomst i något av dessa länder i framtiden. Det är ett mål som måste uppfyllas. Detta är ett åtagande som inte kan bli mer rättfärdigt.

Instämmer helt. President Obama verkar i utrikespolitiken inte ge efter för flumvänstern på samma sätt som i inrikespolitiken. Det är ju en stor lättnad att kunna konstatera detta.
Fundamentalismen har drabbats av ett svårt bakslag i Irak, som utvecklas mot demokrati istället för att vara en despotisk diktatur under Saddam Hussein eller ny maktbas för terrorism. Irak är ett strategiskt viktigare land att rädda undan despotism och fundamentalism, vilket George W Bush gjorde. Men problemen i Afghanistan och Pakistan återstår. Nu är det dags att tillämpa målen för Irak också här: slå ut extremisterna och trygga ländernas utveckling mot demokrati.
Det är ingen enkel uppgift. Men, som Bush sa i sitt andra installationstal, “bara därför att uppgiften är svår, är det ingen ursäkt för att låta bli att anta den”.
Obama lever upp till arvet efter Bush. Det är bra för världen.
UPPDATERING (kl 10.38): I natt visade samhällsprogrammet “Hannity’s America” i Fox News klipp från president Obamas tal igår och jämförde med klipp från uttalanden av president Bush:
httpv://www.youtube.com/watch?v=lGxffdq2p0s
Se mer i: DN1, Sydsvenskan, Dagen, Barometern. Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, fundamentalism, terrorism, islamism, Afghanistan, Pakistan, Irak, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet, USA, Vita huset, Obama, Bush, Bush)

Här faksimil från insändarsidan i Dagens Nyheter i dag där Jan Andersson står för sin tolkning av Wanja Lundby-Wedin under AMF:s styrelsemöten:

(Andra om humor, satir, politik, Wanja Lundby-Wedin, Socialdemokraterna, LO, AMF, i)

Tecknaren Hans Lindström har nu ett härligt elakt “tema: politiker i största allmänhet” på hemsidan. Här en favorit:

(Andra om humor, satir, politik, i)

När Europaparlamentarikern Daniel Hannan på YouTube i tisdags laddade upp sitt 3-minutersanförande (och som lade ut här i bloggen) hade han ingen aning om att det på lite drygt två dygn skulle ha visats mer än 1.060.000 gånger.
Få tal i Europaparlamentet har någonsin haft en så stor publik.
I Daily Telegraph skriver han om händelseutvecklingen, Daniel Hannan is staggered by the huge global reaction to his home truths about the PM:

Jag laddade upp mitt tal och mejlade några journalister. De ignorerade det, föga överraskande: “konservativ politiker attackerar Gordon Brown” är knappast en förstasidesnyhet. Sedan gick jag på middag … När jag kom tillbaka till mitt kontor på onsdagen stod det klart att något hänt. Min telefon var packad med SMS, min inkorg drunknade i mejl. Över natten hade mitt klipp visats 36.000 gånger på YouTube, vid lunchtid var det 170.000 och filmen var den mest sedda videon online. Bloggare, och framför allt amerikanska siten Drudge Report, hade fångat upp den. Klippet spelades upp i Rush Limbaughs radioshow, och jag blev intervjuad i Fox News. Nu har talet setts av mer än trekvarts miljon människor.

Ja, de nya medierna har sin egen logik. Skälet till att jag la upp talet var att Daniel Hannan var rak, kort och koncis i sin kritik av brittiska krispolitiken. Och jag hade fått tipset från Drudge Report.
Matt Drudge fungerar som en informationssorterare i Amerika, ungefär på det sätt jag tror att min blogg fungerar som informationssorterare för många av mina läsare.
I informationssamhället går det inte att följa alla nyheter och all information. För att finna det som är intressant, det som har betydelse för oss som mediekonsumenter, gäller det att på nätet finna de siter som har ungefär samma perspektiv och hållning till nyheter som en själv.
Matt Drudge gillar färgstarka debattinlägg som gärna utmanar det politiskt korrekta. Det gör jag också. Och det tror jag gäller många av mina läsare. Vi har en viss distans till nyheter och kan uppskatta god retorik, även om vi inte alltid håller med avsändaren. Det är en vanlig kommentar jag får i läsarmejl: man gillar att ta del av mina utläggningar i bloggen även om man inte alltid håller med.
Motsatsen gäller ju tyvärr i gammelmedia. Där ska man vara så politiskt korrekt och tråkig som möjligt. Man ska ingå i etablissemangen och tycka som alla andra. Medierna är till för att medieeliterna och politiska eliterna ska bekräfta varandra. Det ingår inte i uppdraget att utmana, att ifrågasätta de inkörda perspektiven och synsätten. Sådana utsvävningar ska tystas och trampas ner.
Tack och lov innebär internet — med bloggar och YouTube som två verktyg — att vi inte längre kan stoppas. Vi som är nyfikna, vi som vill utmana och ifrågasätta har här fått vår arena. Och Daniel Hannan framför ett retoriskt sett mycket starkt inlägg som vi sällan ser. Därför är det värt att uppmärksammas. Men typiskt nog har Hannans inlägg gått gammelmedierna förbi i Sverige.
(Andra intressanta bloggar om media, medier, mediekritik, journalistik, internet, bloggar, YouTube, nya medier, gammelmedia, politik, finanskris, ekonomi, EU, europaparlamentet)

Nyhetskanalen rapporterar, Socialdemokraterna vill ha skattehöjningar:

Socialdemokraterna vill höja skatten för att ta Sverige ur den ekonomiska krisen.
— Det krävs att alla är med och bidrar, säger partiets ekonomiske talesman Thomas Östros, till TV4Nyheterna.

Här tar regeringsalternativen form. Ett skattehöjaralternativ som tror att större bidragsberoende är vägen. Mot det borde Alliansen ställa ett globalt konkurrenskraftigt alternativ som tror på Sverige och svenskt företagande.
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, arbete, arbetslinjen, utanförskap, välfärd, tillväxt, ekonomi, bidrag, bidragslinjen, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor)