Month: March 2009

I år uppmärksammar vi “Märkesåret 1809”. Det är året då det nuvarande Sverige blev till, sedan den östra rikshalvan, Finland, gått förlorad till ryssarna. I efterhand har krisen som Sverige befann sig i tonats ner i skolböckerna.
Sverige kunde faktiskt helt ha upphört 1809. Ryssarna ryckte fram i Norrland och danskarna hade stöd av franska trupper att marschera in söderifrån.
När märkesåret invigdes i Riksdagen tidigare i vinter höll akademiledamoten Horace Engdahl ett intressant tal där han beskrev känslorna under detta dramatiska år, Det glömda året:

Läser man Esaias Tegnérs brev från de kritiska månaderna, kan man ännu känna vittringen av undergången. Den 24 mars ger han redan Finland förlorat. Han följer uppbådandet av lantvärnet, ett första försök att införa svensk värnplikt, som sorgligt nog ändade i myterier och epidemier. Nyhetsförmedlingen är kaotisk. Fransmännen sägs stå på Själland. Ryssarna stiger iland på Gotland. Danska patruller skjuter ihjäl vakter under rekognoceringar i Skåne.

Nu blev det ingen dansk-fransk invasion, och ryssarna drog sig tillbaka även om man segrat vid slaget i Sävar utanför Umeå. Men Sverige blev ett helt annat land, ett lill-Sverige utan stormaktsdrömar. Engdahl sa:

Följden av 1809 blev lika genomgripande i Sverige som i Finland. Finland upphöjdes i kretsen av nationer, och i Sverige blev det revolution.

I början på mars 1809, alltså för exakt 200 år sedan, började den västra armén under ledning av överstelöjtnant Georg Adlersparre att röra sig från Värmland mot Stockholm för att avsätta den enväldige och oduglige kung Gustav IV Adolf som vägrade ta råd från riksdagen.
Jag har för avsikt att i bloggen framöver lyfta fram några aspekter från detta märkesår, eftersom det kungliga enväldet störtades och en ny konstitution inspirerad av maktdelning infördes. Det togs alltså flera steg mot frihet. Även om det, på svenskt vis, var betydligt försiktigare genomfört än i andra länder.
(Andra intressanta bloggar om politik, samhälle, historia, svensk historia, 1809, revolution, maktdelning, Finland, frihet)

Den i USA välkände ekonomiske kommentatorn och programledaren Larry Kudlow riktar svidande kritik mot president Obamas ekonomiska politik i sin krönika i NBC, Obama Declares War on Investors, Entrepreneurs, Businesses:

Han förklarar krig mot investerare, entreprenörer, småföregare, stora bolag, privat sparande och riskkapitalfonder. Det är innebörden av hans tillväxtfientliga skattehöjarförslag som saknar allt sunt förnuft — såväl när det gäller att lindra recessionen som för att långsiktigt skapa förutsättningar för en växande ekonomi.
Att höja marginalskatterna för framgångsrika inkomsttagare, kapitalplacerare och alla privata sparfonder är ett resultat av Obamas vänsterinriktade sociala vision och står i motsats till hans ekonomiska återhämtningsplan.

Larry Kudlow berättar att de så positiva förhoppningarna på Obama börjar falna:

Här på Wall Street har en hel del av Obama-supportrarna — särskilt hedgefondstyperna som röstade för “förändring — börjat bli disillusionerade när de ser hur Obama och finansminister Geithner agerar.
Det växer fram en önskan om ångervecka.
Så frågan är när de konservativa ska våga säga: Vad var det vi sa?

Ja, det är nog dags för Amerika att ta ner Obama på jorden. Om hans vänstertendenser får gå för långt kan det skada hela världsekonomin. Obama behöver motargument, så att politiken inte drivs för långt i socialistisk riktning.
(Andra intressanta bloggar om ekonomi, politik, USA, Vita huset, skatter, näringsliv, demokraterna,Obama)

Hanteringen av den politiskt extremt känsliga frågan om Saab, liksom den lika känsloladdade energipolitiken och kärnkraften, har satt näringsminister Maud Olofsson på svåra prov. Det är i svårigheter som ledare visar sin verkliga kapacitet. Och Maud Olofsson har visat att hon har mod.
Hon har inte fumlat, famlat och mumlat (som Mona Sahlin), utan sagt rakt och tydligt vilka villkor som gäller. Det är farligt och riskfyllt, men jag får känslan av att Olofsson växer när hon möter utmaningar.
I Expressen skriver Anna Dahlberg, Modiga Maud:

Det är bara att erkänna: Jag har underskattat Maud Olofsson. [Hennes] “extreme makeover” [av centerpartiet] har varit lika nödvändig för Alliansens framgångar som Fredrik Reinfeldts omstöpning av Moderaterna. Men den har fått betydligt mindre uppmärksamhet. Jag hoppas att de svårflörtade väljarna belönar Mauds mod.

Ja, den borgerliga Alliansen behöver ett parti som tar företagsamhetens villkor på allvar, som sätter entreprenörskapet i fokus. Ska nya företag växa fram måste småföretagen få en mer liberal miljö att verka i. När nya Moderaterna mer tar avstamp i fackliga perspektiv måste andra perspektiv företrädas av en stark röst inom Alliansen. Maud Olofsson fyller nu den rollen.
(Andra intressanta bloggar om politik, Centerpartiet, Alliansen, regeringen, arbetsrätt, entreprenörskap)

Dagens Nyheter har tittat närmare på 2008 års hetaste politiska debatt, den om signalspaning i kabel som ska utföras av Försvarets Radioanstalt, FRA. Bakom gräsrots- och bloggkampanjerna fanns tunga finansiärer som betalade miljonbelopp för att “hålla grytan kokande”.
Som vanligt när journalister skriver om en politisk händelseutveckling, vill de sprida ett konspiratoriskt skimmer över skeendet. Men jag tycker reportaget Gräsrötter effektiv pr visar hur opinionsbildning går till idag.
De politiska partierna är inte längre folkets. Tvärtom är folkliga protester riktade mot partierna som makthavare där inne i maktens isolerade korridorer. Partierna har tagit kungamaktens plats — upphöjda och avskilda från folket, inte en del av det.
Då skapas naturligtvis opinionsbildning spontant på andra sätt. Och de som ekonomiskt vill stödja denna opinionsbildning gör det.
Jag ser ingen skillnad mellan detta sätt att driva kampanj och när partier, fackförbund eller näringslivsorganisationer med sina anställda ombudsmän försöker dra igång en debatt.
De pengar som satsats är ju blygsamma, och viktigast, pengarna hade inte haft någon effekt om inte människor redan varit starkt engagerade i frågan.
Men jag gillar DN:s kartläggning. Så här går opinionsbildning till nuförtiden. Så här skrivs oppositionspartiernas motioner: av pr-konsulter som vill locka över vacklande riksdagsledamöter från regeringsmajoriteten. Är det schysst? Ja. Varför skulle de inte göra det? Att övertyga är målet och att använda alla de kanaler för argumentation som står till buds är inget märkligt. Inte heller att aktivister och finansiärer finner varandra. Det är så här ett dynamiskt samhälle fungerar.
Om det är något som stör mig, som hållit mig utanför FRA-debattens kampanjer, så är det att journalistkåren inte “avslöjat” hur skeendet ser ut förrän nu. De har mer velat bli en del av skeendet än granska, bevaka och analysera det. Jag tror journalistiken och de gamla medieföretagen kommer att gå under om de inte bryter med den farliga ambitionen att bli aktörer och aktivister. Gammelmedierna har en viktig demokratisk roll i att rapportera vad som händer. Däremot inte i att bli en del av händelserna.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, FRA-lagen, försvarspolitik, FRA, övervakning, integritet, avlyssning, samhälle, MR, demokrati, PR, kampanj, kommunikation, DN