Storebror tar fram munkavlen

Idag presenterade Pär Ström vid Den Nya Välfärden en ny rapport: Storebror tar fram munkavlen. I den går han igenom hur olika europeiska länder försöker filtrera internet, alltså censurera hemsidor som av politiker anses farliga för medborgarna att kunna läsa.
Det blir en otäck lista som tydligt visar att det är ett sluttande plan mot diktatur man ger sig in på om man börjar tala om att inskränka friheten att söka information på nätet.
Vägen till det slutna och censurerade samhället är kantad av goda ambitioner. Det börjar med en vilja att filtrera sådant som redan är olagligt. Men om man väl har öppnat lagstiftningen för att censurera internet, dyker allehanda andra skäl från maktens sida att strypa informationsfriheten upp. Turkiet, som strävar efter EU-medlemskap, filtrerar internet just för att uppnå inskränkningar av den politiska debatten.
Pär Ström lyfter fram en viktig fråga: internetfiltrering som ett nytt hot mot yttrandefriheten. I den här YouTube-filmen låter han några personer komma till tals:
httpv://www.youtube.com/watch?v=YQSnFUmgTQk
Bland de medverkande: president John F Kennedy, Agneta Lindblom Hulthén, ordförande Journalistförbundet, Advokat Percy Bratt, ordförande i Svenska Helsingforskommittén, bloggaren Henrik Alexandersson, IT-entreprenören Jon Karlung, Justitiekansler Göran Lambertz.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,, , )

Är klimatdebatten ett miljöhot?

Det är seminarietider just nu. Ett jag ser fram emot äger rum nästa tisdag, då miljöjournalistikens roll diskuteras. Timbro Medieinstitut släpper en rapport som kritiskt granskar vilken effekt klimathotet fått på rapporteringen av verkliga miljöproblem.
Meteorologen Pär Holmgren, en av landets ivrigaste klimatpessimister, finns i panelen. Det kan bli en intressant övning i ett ämne som tar upp mycken spaltmeter i pressen. Var går gränsen mellan kritisk vetenskap och trosviss ideologi? Mellan journalistik och propaganda?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Metallavtalet visar att flexibilitet saknas på arbetsmarknaden

I DN skriver Johan Schück med anledning av fackavtalet om sänkta löner:

Faran med avtalet mellan IF Metall och Teknikarbetsgivarna är att verksamheter som inte borde överleva hålls under armarna. Strukturomvandling, som höjer nivån på hela näringslivet, bygger på att det gamla ibland måste bort för att ge plats åt det nya. Det ger skäl att vara återhållsam med att stötta krisföretag.

Problemet är att ”det nya” inte kommer fram, eftersom arbetsrätten gör det närmast omöjligt att starta nya företag som vill testa nya idéer. Entreprenörskapet är kvävt i Sverige. Allt dödas i sin linda.
Eftersom arbetsrätten raderat ut all flexibilitet för nyföretagande är arbetsmarkanden helt beroende av redan etablerade företag. Då uppstår krav på flexibilitet inom dem. Det är det vi ser uttryck för i det nu aktuella avtalet.
Avtalet är en signal om att arbetsmarknaden är överreglerad, felreglerad och ur balans. Bara med en liberaliserad arbetsmarknad kan de gamla principerna för den svenska modellen överleva. Det är 1970-talets regleringselände som gör sig påmind i kristider. Vi behöver återgå till århundradet 1870-1970 då Sveriges tillväxt var högst i världen.
Innan vi inser det, kommer kraven på lönesänkningar bara att bli fler, och företag som anställer färre.
Se mer: DN, SVD.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Rödgrönt samarbete hindrar S från förnyelse

Somliga menar att de fallande opinionssiffrorna för Socialdemokratin skapar ett krismedvetande som ger Mona Sahlin det förändringsmandat hon inte fick när hon tillträdde som partiledare. Det skriver exempelvis Henrik Brors i Krismedvetenhet kan ge S en nystart.
Att de höga opinionssiffrorna direkt efter förlustvalet 2006 skulle förhindra nödvändig förnyelse i Socialdemokratin har jag påpekat många gånger. Ett parti vill inte göra smärtsamma omprövningar om man inte anser det nödvändigt. Och om man i opinionsmätningar leder över regeringen med 15 procentenheter anser man valsegern redan klar, en uppfattning man stärks i då statsvetare påstår att valet redan är avgjort.
Nu är valsegern inte alls självklar längre. Socialdemokraterna har tappat hela övertaget mot Alliansen. Det är jämt mellan regeringsalternativen.
Men jag tror inte Mona Sahlin kan genomföra någon nystart i nuläget.
Även om man internt inom Socialdemokratin förstår läget, kommer hon att hindras av samarbetspartierna V och MP.
Det finns en stor och helt avgörande skillnad mellan Alliansens bildande för fyra år sedan och det nya rödgröna samarbetet.
Såväl Moderaternas och Centerpartiets förnyelse skedde i riktning mot de övriga partierna i samarbetet. Moderaterna lämnade sin mer nyliberala ekonomiska politik för att närma sig mitten där de andra tre partierna redan fanns. Centerpartiet hade egensinniga uppfattningar i exempelvis energipolitiken, men har förnyat i riktning mot de gemensamma nämnare som de andra partierna i Alliansen har. Förnyelserna skapade större samstämmighet i det borgerliga samarbetet.
En förnyelse för Socialdemokratin nu skulle innebära en inriktning där partiet fjärmar sig från sina samarbetspartier. Socialdemokraterna skulle gå mot mitten, bort från de mer radikala vänsterprofiler som är Vänsterpartiets och Miljöpartiets.
Kärnkraftfrågan är ju ett typexempel. Socialdemokraterna hade haft allt att tjäna på att göra upp med de borgerliga, nu när också Centerpartiet öppnat dörren för fortsatt nyttjande av kärnkraften. Men Mona Sahlin kände sig uppenbart låst av V och MP, och valde därför att gå till angrepp mot Alliansens energipolitik. Detta trots att viktiga delar av hennes eget parti nu har mer gemensamt med Alliansen än med den rödgröna hållningen.
Om Socialdemokraterna inte burit V och MP som kvarnstenar runt halsen, hade man kunnat desarmera en för arbetarrörelsen farlig stridsfråga genom att göra upp med Alliansen om energipolitiken.
Men nu bär Mona Sahlin dessa båda runt halsen. Hennes möjlighet att förnya i riktning mot mitten är stängd. Ska hon förnya och samtidigt bibehålla trovärdigheten i det rödgröna regeringsalternativet måste hon gå åt vänster. Bort från mitten. Att kräva snabbavveckling av kärnkraften ligger närmast till hands, om nu förnyelse är det som ska ske.
Det gäller i lika hög grad i välfärdsfrågorna. Mona Sahlin kan inte öppna upp för mer egenmakt för medborgarna att själva avgöra med ökad valfrihet. Det skulle få Vänsterpartiet att skrika likt en stucken gris. Det rödgröna regeringsalternativet skulle splittras.
Nej, Socialdemokraterna sitter fast i en rävsax. Den förnyelse som kan locka Alliansväljare riskerar att undergräva regeringsalternativet. Och omvänt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Allt går inte åt fel håll hela tiden

Nyhetsbyrån AP rapporterar i Consumer spending rises in January och Reuters rapporterar i Consumer spending, incomes rebound in January:

Den amerikanska konsumtionen ökade i januari, efter sex månaders tillbakagång, och inkomsterna steg oväntat, enligt en regeringsrapport som publicerades på måndagen.

Även om uppgången kan ha varit tillfällig, kan det betyda att man börjat närma sig botten. Då öppnar sig vägen uppåt. 
Kan vara värt att påpeka detta med tanke på alla dåliga nyheter: för eller senare vänder det.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Vilken kandidat kan man lita på i Europavalet?

Tidskriften Neo har i sin blogg inbjudit kandidater i Europaparlamentsvalet att svara på frågan ”Vem är den liberala kandidaten i Europaparlamentsvalet?” Här är några korta citat ur debattserien (plus insändare), till vilka jag ger min kommentar.
Ännu vet vi ju väldigt lite om hur valrörelsen kommer att se ut. Jag hoppas få svar på de tveksamheter som här framgår, och som är fler än inför något val tidigare. Jag är mer osäker än på länge om jag ska rösta alls, och i så fall på vem.
Lena Ek (1:a på C-valsedeln) skriver i Inte Berlusconis Europa:

Regleringarna måste bli färre och individernas egenmakt större … 75 procent av EU:s produktion kommer från servicesektorer. Men de utgör bara 20 procent av handeln. Större rörlighet för tjänster kommer att ge enorma välfärdsvinster. Tidigare har både producenter och konsumenter i Sverige gynnats av nya idéer och effektiviseringar i konkurrensen inom exempelvis bil- och telefonproduktionen. Nu måste sådana innovationer och rationaliseringar också komma människor till godo som köper villor och gynna kommuner som bygger skolor. Ökad tjänstehandel, med fler nymodigheter och större konkurrens, leder till lägre priser på service och gynnar därför också miljön.

Men Lena Ek talar sedan om de överspelade övergångsreglerna, istället för att tala om hur hon ska verka för de liberala ambitioner hon beskriver i artikeln. Enligt Junilistans sammanställning har Lena Ek röstat för mer byråkrati och överstatlighet snarare än för smalare och vassare union. Lena Ek behöver förklara sitt sätt att rösta.
Christofer Fjellner (3:a på M-valsedeln) skriver i Snusförnuft i Europaparlamentet:

Det är oftast politikens förbannelse att den strävar efter att reglera mer. Så är det också med krafter i EU som inte nöjer sig med att förverkliga de fyra friheterna. Det finns snarare en obotlig önskan om att genom regleringar lägga människors liv till rätta. Som om EU-höjdarna allena känner till vägen till lycka. Kampen mot denna europolitiska klåfingrighet är det andra benet på vilket mitt arbete här i Europaparlamentet vilar – kladdande fingrar från Helgeandsholmen har alltid irriterat mig och det blir sannerligen inte bättre för att de kommer från Bryssel.

Fjellner tillhör de borgerliga parlamentariker där skillnaden mellan vad han säger och hur han röstar är som minst, enligt Junilistans sammanställning. Moderaterna redovisar också öppet hur man agerar inför olika omröstningar, vecka för vecka. Det ska man helt klart ha en eloge för.  
Gunnar Hökmark (1:a på M-valsedeln) skriver i Idéer kräver handtag och handlag:

Som företrädare för min grupp när det gäller den ekonomiska återhämtningsplanen bekämpar jag protektionism och statsstöd som snedvrider marknaden och konkurrensen. Den fria handeln handlar om integration och öppenhet men också om välfärd och respekt. Protektionismen ska bekämpas. Statsstödet är en funktion av protektionism. Och med statstöd blir inget bättre men det som är sämre kan leva under en längre tid och konkurrera ut företag, produkter och tjänster som är bättre. Statsstöd gynnar det gamla på bekostnad av det nya.

Gunnar Hökmark är förmodligen den svensk som har störst inflytande i EU-parlamentet, i egenskap av vice ordförande i EPP, det största partiet. När vi träffades i fredags berättade han om de förhandlingar som ständigt pågår i olika frågor och där han lyckats stoppa dåliga och protektionistiska förslag från tyska och franska partivänner i EPP.
Hur ska man väga in detta inflytande på utfallet i verkligheten, jämfört med rakare och tydligare opinionsbildning och röstningsprofil (som exempelvis Fjellner har)? 
Fredrik Malm (3:a på FP-valsedeln) skriver om Energi- och stormaktspolitik i Europa:

Ryssland och Iran har var för sig en tydlig regional agenda och de omsätter inkomsterna till politiskt inflytande. Ett prisfall till följd av minskad efterfrågan i Europa skulle delvis kompenseras av att fattigare länder då har råd att köpa mer. Men en större klimatomställning skulle ändå påverka situationen. Dessutom ökar vårt politiska handlingsutrymme. En fungerande elmarknad, ambitiösa miljömål och insatser som kan hjälpa staterna i östeuropa att frigöra sig från beroendet av Ryssland är viktiga frågor för EU.

Jag gillar att Malm tar upp de storpolitiska maktfrågorna. Europa är en del av världen, även om det ibland inte verkar så i debatten. EU måste säkerhetspolitiskt förhålla sig till Ryssland, Iran och andra auktoritära regimer. Men frågan är om inte de interna maktfrågorna — mellan centralism och federalism — först måste lösas, innan utblickarna kan ske med tyngd. Och i dem har folkpartister en tendens att stå för centralism. Var står Malm, som inte suttit i parlamentet?
Åsa Sundh (3:a på Junilistans valsedel) skriver i Helsingborgs Dagblad, Rött och blått bakom slösaktig EU-budget:

Vi vill verka för att EU endast arbetar med ett fåtal frågor, främst gränsöverskridande miljöproblem och utveckling av den inre marknaden. Junilistan är ledande i kampen mot fusk och bedrägerier i EU-systemet och för utkrävande av ansvar. Vi vill halvera EU-avgiften.

Spontant gillar jag rakheten i detta citerade stycke. Junilistan har också genom sina sammanställningar över hur svenska Europaparlamentariker faktiskt har röstat, gjort viktiga insater för oss vilsna väljare.
Under våren hoppas jag massmedierna tar sitt ansvar och systemetiskt granska vad parlamentarikerna gjort och hur de röstat där borta i de avlägsna glas- och betongpalatsen i Bryssel och Strasbourg. Hittills finns bara Junilistans sammanställningar, som ju är partsinlagor. En så komplicerad materia som EU-parlamentets voteringar behöver granskas av många och med olika ingångar.
Om valet den 7 juni ska bli rättvist behöver valmanskåren bättre underlag än den fått i tidigare europaval. Jag hoppas vi får det denna gång.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

‘Gröna’ skatter försämrar miljön

En utredning föreslår att skatten på förbränning av hushållssopor ska avskaffas. Denna ”gröna skatteväxling” har nämligen varit negativ för miljön. Det rapporterar Riksdag & Departement i Sopskatt har lett fel:

Sopförbränningsskatten skulle göra det mer fördelaktigt att återanvända och återvinna hushållens sopor. Men någon sådan miljöstyrande effekt har skatten inte haft, konstaterar utredningen. I stället har den lett till att soporna transporteras längre, med ökade utsläpp som följd.

Många i miljörörelsen använder gärna marknadsekonomiska argument för att skyla över de nakna ambitionerna om planstyrning och förmynderi. Men klåfingrigheteten är faktiskt ett miljöproblem i sig. Det visar den här ”gröna” skatten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Vasaloppet och politiska opinionen

Metaforer blir ibland märkliga i samhällsdebatten. Jag vet inte riktig vad jag ska tycka om att några ledarsidor idag gör liknelser mellan gårdagens Vasalopp och svensk partipolitik. 
Norrländska Socialdemokraten skriver i ledaren Ryck av Tynell och Fredrik Reinfeldt:

I Vasaloppet som i politiken pendlar det. Att i Risberg säga vem som ska vinna är lika svårt som att i februari 2009 säga vem som ska vinna valet hösten 2010 …
I den undersökning av partisympatierna som presenterades i lördags har avståndet mellan oppositionen och allianspartierna krympt. I januari ledde de rödgröna med 9,2 procentenheter, i februari var ledningen 3,9 procentenheter.

Folkbladet (S) skriver i ledaren Mona Sahlin i Fädrens spår:

Skidåkareliten tar ungefär fyra timmar på sig mellan Berga by i Sälen och målet i Mora Centrum. I politikens Vasalopp tar det fyra år från start till mål. De båda långloppen har flera likheter. Taktik, lagåkning och strategi har stor betydelse. För att nu inte tala om uthållighet och kyla.

Vasaloppet påminner om att ingen vunnit förrän man är över mållinjen. Detsamma gäller ju politiken: ingen har vunnit förrän väljarna röstat på valdagen. Vissa har ju haft klara problem med att minnas detta, eller hur Sören Holmberg?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Protektionismens spöke

Ett spöke vandrar genom den europeiska unionen, skriver Sydsvenska Dagbladet. Protektionismens spöke:

När jobben försvinner, skatteintäkterna minskar, tillväxten blir negativ, finansmarknaden mer eller mindre går i stå och oroliga väljare kräver åtgärder är det lätt att glömma varför EU bildades, det blir svårt att hålla fast vid principerna.
Det är i kärva tider som sammanhållningen prövas. Det är då solidariteten är viktigare än någonsin.
Att snävt se till egna kortsiktiga intressen riskerar att på längre sikt göra alla fattigare. Risken är att protektionism möts med mer protektionism. Det gäller inom EU såväl som i ett globalt perspektiv.

Ja, EU-ledarna har inte lyckats skapa trygghet i uppslutning kring frihandel, det som borde varit självklart för unionen. Det visar hur svagt EU är. Till och med unionens allra innersta kärna blir omedelbart ifrågasatt av stora medlemsländer så fort konjunkturerna viker.
Hur svag och skör är den Europeiska unionen, egentligen? Om man inte kan avvisa protektionism i Frankrike, kan man naturligtvis inte avvisa protektionism någon annanstans. Då är EU meningslöst. Ett korthus som rasar så fort det ställs på prov.
Jag tycker det är skamligt att medlemsländernas regeringschefer inte bättre lyckats stå upp för frihandel och öppna gränser. Helgens toppmöte borde naturligtvis läxat upp franske presidenten Sarkozy rejält. Men som vanligt kryper hela EU för Frankrike. Det inger inte respekt. EU är väl större än Frankrike?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Patientmakt blir EU-valfråga

En högervänsterfråga kan komma att bli viktig i EU-valrörelsen: rätten för patienter att söka vård utomlands, rapporterar Svenska Dagbladet i EU-Vård: Stärkt patientrörlighet. Vänstern vill hindra människors frihet, de borgerliga vill stärka patientmakten genom att underlätta för människor att söka vård inom Europa:

På vänsterkanten är man helt enkelt mer skeptisk till det här med att låta offentlighetens tjänster integreras med EU:s fria rörlighet. Kanhända beror det på att ju mer vi patienter rör oss över gränserna, desto mer jämför vi vad våra grannar inom EU får för sina skattepengar. Det borgar för besvärliga välfärdsdiskussioner för politikerna på hemmaplan.
Vad de skeptiska EU-parlamentarikerna glömmer är att de inte valts in med uppdraget att förenkla livet för partikollegerna hemma, utan för väljarna.

Vänstern vill behålla makten hos den byråkratiska överheten, de borgerliga vill ge medborgarna makten.
Så ser alternativen ut.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )