Vad historien lär om ekonomiska kriser

I Wall Street Journal skriver Holman Jenkins, Get Ready for a Lost Decade. Han menar att det nu sprids felaktiga uppgifter om att staten borde bli aktivare, som en lärdom av depressionen på 1930-talet:

Att låta hundratals banker gå omkull, förstöra sparkapital och förtroende, var ett misstag vi inte kommer att göra igen. Men många hävdar utan bevis att mer av statligt spenderande hade kunnat förkorta depressionen. Det är den riktning som Obamas administration tar. Andra menar att staten inte gjorde tillräckligt för att återskapa tilltro till näringsliv och handel, utan tvärtom gjorde mycket som skadade det, genom att höja skatter, öka regleringar och lita på fackföreningar. Det senare är uppfattningarna står på stabilare grund. Många bevis från historien visar att åtgärder fientliga mot näringslivet tenderar att förenas med frånvaro av tillväxt.

Artikelförfattaren menar att de höga förväntningarna på Obama inte är myket värda, eftersom de bygger på det faktum att Obama inte givit några besked om vilken väg han tänker slå in på. Därför: eftersom politiken nu har befälet över ekonomin kan vi räkna med ett förlorat årtionde.
Jag vill inte vara så pessimistisk, även om jag delar Jenkins farhågor om politisk klåfingrighet. Ekonomin har blivit så mycket friare under senare årtionden att jag tror politiker aktar sig för att vidta alltför dumdristiga ingrepp. Men nog måste vi vara vaksamma, förslag i den riktningen kommer helt klart att läggas. Och regleringsivrarna tror sig ha vind i seglen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Kan neokonservatismen vitaliseras genom en utsträckt hand till vänstern?

Många är de som irriterar sig över det neokonservativa perspektivet. I utrikespolitiken bryter den både mot traditionell konservatism och mot traditionell vänsterpolitik. Neokonservatismen har följdaktligen dödförklarats många gånger under årtiondenas lopp.
Men i tidskriften American Conservative framför den traditionellt konservative Jacob Heilbrunn i huvudartikeln Where Have All the Neocons Gone?, ett annat scenario: kanske de neokonservativa ska göra upp med Obama och vänstern, där de egentligen borde höra hemma..?

Men uppfattningen att Obama kommer att rullat tillbaka Amerikanska emperiet är bara en önskedröm. Det var inte McCain utan Obama som under presidentvalrörelsen deklarerade att Amerika måste ”leda världen i kampen mot ondska och för det ultimata goda”.
Detta kommer inte att förhindra den mest hårdförda fraktionen av neokonseravativa att avfärda Obama som en eftergiftspolitiker, medan man ser Sarah Palin eller Newt Gingrich som möjliga ledare i framtiden. Men för nu säljer man in en återgång till rörelsens ursprungliga, mer liberala hållning, i avsikt att skapa ett nytt kapitel i berättelsen om en rörelse som har återkommande gånger har skrivits av som död. Kanske en utsträckt hand till Obamas administration kan hjälpa till att vitalisera neokonservatismen. Det kan visa sig vara en mer bekväm position än vad någon av parterna förväntat sig.

De traditionellt konservativa, som vill se Amerika skita i vad diktaturer och tyranner håller på med och låta trupperna stanna på hemmaplan, har aldrig gillat den idealistiska ansatsen i neokonservatismen, som fått stöd inom republikanerna, mycket tack vare evangelikala kristna. De som håller alla människors lika värde högt.
Om Obama visar samma idealism och vilja att kämpa för demokrati och frihet i världen som president George W Bush, så kanske något av en ny allians kan uppstå. Men då måste Obama bryta med de vänsteraktivister i USA som (i likhet med traditionellt konservativa) är isolationister och inte under några omständigheter vill hjälpa världens förtryckta folk, allra minst det irakiska, till frihet.
Se mer i New York Times: Obama måste rusta upp försvaret
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Humor: fråga i julaftonstid

Jag vill önska alla läsare en riktigt God Jul. Själv drar jag nu till västkusten några dagar, men det betyder inte att bloggandet avstannar, även om det blir lite mer sporadiskt. Helger stillar i vilket fall inte min nyfikenhet på vad som händer i världen.
En av Hans Lindströms egensinniga teckningar passar väl utmärkt så här på julafton, för oss som har stort samhällsintresse:

(Andra intressanta bloggar om , , , )

Satir: skandal i historiskt perspektiv

Den här satirteckningen fick mig att garva gott. Glenn McCoy visar hur Abraham Lincoln, som alltid var stolt över sin delstat Illinois (där också Chicago ligger), nog skulle vilja påminna om att han faktiskt föddes i grannstaten Kentucky sedan mutskandalen med demokratiske guvernören Blagojevich börjat rullas upp. 

Abraham Lincoln är den politiker jag tycker är mest spännande att läsa om, både om hans filosofiska tänkande och hans praktiska handlag. Det är enastående hur väl han lyckades inte bara spela skjortan av sina rivaler utan faktiskt också fick dem att jobba för honom och hans upplägg. Det finns helt makalösa drag av Lincoln, där han når häpnadsväckande effekt samtidigt som han visar stor finess.
Tips på helgläsning: Lincoln – frihetens främste statsman och Lincoln räddade Jefferson.

Obama vill se Bush-utnämnda stanna i Pentagon

Washington Times rapporterar att tillträdande presidenten inte enbart bett Bushs försvarsminister att sitta kvar utan de flesta av de politiskt tillsatta i Pentagon, Obama wants Bush war team to stay

Försvarsminister Robert Gates har bett de flesta av Bush-administrationens politiskt utnämnda att stanna på sin post i Pentagon även efter det att den nye presidenten tillträtt 20 januari.

Om Bushs försvars- och säkerhetspolitik vore så misslyckad och inkompetent som massmedier så gärna vill hävda (i sin så uppenbart osakliga och partiska rapportering), skulle naturligtvis inte den tillträdande presidenten från motståndarpartiet be Bush-medarbetarna stanna kvar för att successivt och i god ordning fullfölja maktskiftet. Att det inte sker ett snabbt och omedelbart vaktombyte i försvarspolitiken visar att den förda politiken har varit till Amerikas och den fria världens bästa.
Också i Bloomberg frågar man sig nu om inte arvet efter Bush kommer att skrivas om, när det inte längre präglas av aktuella opinionssiffror, Bush’s Legacy May End Up Better Than You Think. Med anledning av att George W Bush nu genomför en avskedsturné frågar Kevin Hassett:

Är denna avskedsföreställning hopplös, eller kommer historien att bedöma honom positivt? Argumenten för hans upprättelse kan vara starkare än många kanske förväntat sig.
I utrikespolitiken har Bush betonat att han drivit en ”frihetlig agenda” och fört frihet till Irak. Även om Iraks framtid långtifrån är självklar, finns möjligheten där att landet blir en demokrati och en pålitlig allierad med USA. Om den förändringen fullföljs kan det mycket väl betraktas som en vändpunkt i kriget mot terrorismen.
På hemmafronten har vi, vilket förvånar i stort sett alla, undvikit en ny terrorattack efter 11 september. Så det är svårt att hävda att Bushs politik varit ett misslyckande. Det icke populära kriget må ha försvagat hans parti, men det hade inte samma effekt på nationen.

Exakt. Jag är övertygad om att fördelarna med Bush kommer att bli tydliga när dammolnen från det partipolitiska tjafset fått lägga sig. Han har försökt leva upp till de viktiga värderingarna och stora principerna: värna och sprida över världen frihet och demokrati. Det är sannerligen ingen enkel uppgift. Och Bush har mött många och svåra motgångar. Men han har inte givit upp. Han fortsätter tro på västvärldens värderingar. Han har lagt om strategi, men fortsatt kampen.
Bushs arv är just denna envishet, detta orubbliga försvar för frihet och demokrati. Och det är något världen behöver. Det är en hållning jag önskar fler statsmän inte bara deklarerar utan lika klart handlar efter.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , ,, , , , , )

Medierna gynnar fundamentalister

Så har då Halal-TV — tillåten TV — haft sitt sista avsnitt i public service. I Sydsvenskan skriver Mats Skogkär i sin kolumn:

För om det är något Halal-TV lyckats med är det förmodligen att ytterligare stärka bilden av muslimer som en koranstyrd, uniform massa … Det reser frågan om ansvariga på SVT ens kan stava till integritet och omdöme. Särskilt med tanke på [programledaren] Awads tidigare försvar av det barbariska straffet stening.
Det tycks finnas en standardiserad mediemuslim. När Svenska Dagbladet tidigare i år satsade på en Ramadanblogg gavs även det uppdraget till en trio bokstavstroende. En av dem hette Cherin Awad. Världen – eller fantasin – är uppenbarligen mindre än man kan tro.
Det är dags att ifrågasätta de högljudda organiserade islamisternas anspråk på att företräda den brokiga skaran av svenska muslimer.
Det är dags att framhålla kontrasterna.

Jo, men det är ju inte bara i beskrivningen av islam i Sverige som medierna låter extremister och fundamentalister ta över. Det sker ju i all rapportering. Framför allt när medierna inte vågar kritisera fundamentalister som riktar hot och använder våld.
Jyllands-Postens satirteckningar och Lars Vilks Muhammedteckningar försvarades inte i yttrandefrihetens namn, utan fördömdes i svenska medier. Därtill hårdare än de fundamentalister som tog till våld och hot. Svenska medier stod helt och fullt på extremisternas sida. Inte på demokratins och yttrandefrihetens.
Också i utrikesrapporteringen ställer sig svenska journalister på de mest extrema islamisternas sida, exempelvis i fallet Irak där få massmedier har tagit demokratiprocessen på allvar. Istället har man rakt av givit fundamentalisternas perspektiv: det är krig mellan otrogna ockupanter och irakiska muslimer — inte en befrielse av irakiska folket från en blodig diktatur.
Dessa ställningstaganden för de mest extrama uttolkningarna av islam stärker givetvis fundamentalisterna.
Beteendet visar vilken total okunnighet som präglar svenska journalistkåren, men framför allt tror jag det handlar om en exempellös naivitet. Man vill visa respekt för en religion man inte förstår, och i denna välviljans namn springer man i armarna på de som hårdast uttrycker islamistiska budskap.
Jag är förvånad att vi, ännu sju år efter islamistisk fundamentalism blev en fråga högt på dagordningen, fortfarande är så taffliga, så okunniga och så bottenlöst principlösa i diskussionen om de här frågorna.
För mig är det enkelt: jag stöder varje människa — man, kvinna, kristen, muslim — som respekterar individuella friheter, pluralism, demokrati. Och motsätter mig med all kraft varje människa som angriper dessa värden, oavsett vilken kultur man än påstår sig tala för.
Jag har skrivit gillande om muslimska ledare som tveklöst ställer upp på dessa värden, som Indonesiens förre president och andlige ledare Abdurrahman Wahid. Och jag fördömer dem som tar strid mot värderingarna. Eftersom de som med våld, hot och terror motsätter sig värderingarna tyvärr är fler än de som aktivt stöder dem, blir jag också i huvudsak kritisk när frågor om islam kommer upp.
Svårare än så tycker jag inte att det är. Men massmedierna fattar inte.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , )

Ryssland kör ut internationell närvaro i Georgien

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSCE, har under hösten haft observatörer i georgiska utbrytarprovinsen Sydossetien, men nu kör Ryssland ut dem, rapporterar Independent i Russia forces Georgia peace mission to end:

OSCE meddelar att man stänger ner sin mission i Georgien den 1 januari sedan Ryssland blockerat ett förslag om förlängning i den oenighet som råder om vilken status Sydossetien ska ha.
Moskva vill att den internationella insatsen för demokrati och mänskliga rättigheter upphör i Georgien som en följd av att Ryssland erkänt Sydossetien som en självständig stat sedan man krossat Georgiens försök att återta kontrollen över territoriet …
”Vi har sett en sida försvara den territoriella integriteten av Georgien och en annan som talar om ’självständighet’ för Sydossetien. De två sidorna står så långt ifrån varandra att försök att överbrygga dem till 31 decmer är omöjligt”, säger finske ambassadören Antti Turunen som är ordförande i OSCE.

Deutsche Welle rapporterar att Georgien protesterar mot att den internationella närvaron försvinner, OSCE to Withdraw from Georgia After Russian Opposition:

Georgiens regering reagerar kraftigt mot att OSCE avslutar sin mission och säger att Ryssland har vägrat att stödja ett förlängt mandat i syfte att dölja krigsbrott.

Åter demonstreras hur svagt EU är som spelare på internationella scenen. EU har under hösten börjat fjäska för Moskva, som omedelbart svarar med en snyting. Ska EU någonsin stå upp för sina värderingar när det blåser?
(Andra intressanta bloggar om , , , , ,)

Äntligen mot ljusare tider!

Kunde inte låta bli att återge rubiken för krönika av Jan Öjmertz i Borås Tidning, Äntligen mot ljusare tider! Han pekar på att kl 13.04 i går vände det — då inträffade vintersolståndet. Nu går vi mot ljusare tider. Bokstavligt talat.
Att det lika automatiskt blir ljusare tider i ekonomin finns det ju inga garantier på, men Öjmertz gör rätt som påminner om följande:

Flera av de faktorer som var bekymmersamma för världsekonomin för drygt ett halvår sedan är tillrättade.
1. Räntorna är på väg mot rekordlåg nivå. Ytterligare sänkningar väntas. [Även om genomslag för låntagarna går trögt.]
2. Oljepriset ligger runt 40 dollar – en dramatisk sänkning från nivåer uppemot 145 dollar per fat. Bensinpriset ligger under tian, vilket ingen för ett halvår sedan trodde att vi någonsin skulle uppleva igen.
3. Råvarupriserna har störtdykt och priserna är på en lägre nivå än på mycket länge.
4. Den stigande inflationskurvan har brutits. Stigande priser äter inte upp löneökningar och skattesänkningar.

Men, men, men: för det kanske största orosmoln ser vi inte några ljusningar: arbetslösheten. Det är här vi kommer att få besked om hur långvarig lågkonjunkturen blir: betyder varsel också avsked, eller behöver färre bli av med arbetet än man på senhösten kunnat befara?
Arbetsmarknaden är nyckeln och det är här Alliansen har att visa att man lever upp till målet om att göra allt för att minska utanförskapet: liberalisera arbetsrätten!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Obama kritiseras nu öppet av framstående partikamrater

Många höjde på ögonbrynen när det blev känt att Barack Obama ombett pastor Rick Warren att leda bönen under presidentens installationsceremoni 20 januari. Det är ett oerhört hedrande uppdrag som därmed går till en av den kristna rörelsens nya ledargestalter i Amerika. Rick Warren leder Saddleback Church i Kalifornien, en av de snabbast växande kyrkorna i USA.
Nu protesterar en tungviktare i kongressens, Barney Frank, mot partikamratens val av pastor, Obama’s Choice of Pastor Warren a ‘Mistake,’ Barney Frank Says:

— Med tanke på hur betydande detta hedersuppdrag är, finner jag och många andra valet personligen kränkande, med tanke på vad han faktiskt sagt. Jag anser valet vara ett misstag av den tillträdande presidenten.

Bland vänsterbloggar fördöms Obamas val av pastor med ord som avskyvärt och vedervärdigt, rapporterar vänstersiten Huffington post i Rick Warren, Obama Invocation Choice, Causing First Real Rift With Progressives.
Barack Obama vill uppenbarligen bjuda in hela amerikanska folket till hans installation som president. Det ligger en tung symbolik i Obamas val: han väljer en pastor med starka rötter i den kristna rörelsen. En populär pastor, som samtidigt inte är dogmatisk på samma sätt som de äldre ledarena i ”den kristna högern”. Warren har, längre än Obama, talat om behovet av att ena nationen och visa respekt för dem som inte håller med.
Jag ser det som ett klokt val av Obama. Men frågan är hur länge vänsteraktivisterna kommer att respektera Obama.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Grekiska upploppssmittan har nått Sverige

I brittiska vänstertidningen Independent ser man hur gatuupplopp fungerar som en smitta som sprider sig från land till land, ’Greek Syndrome’ is catching as youth take to streets:

Europa existerar, verkar det som. Om grekiska studenter nyser, eller får tårgas i ögonen, tar unga till gatuprotester i Frankrike, och nu senast i Sverige. I går kastade maskerade ungdomar två brandbomber mot ett franskt institut i Aten. Fönster krossades och slogans sprejades på byggnaden. En löd: ”Gnista i Aten. Brand i Paris. Revolten är på väg.” Den andra: ”Frankrike, Grekland, upplopp överallt.”
Det var ett planerat och våldsamt försök att länka samman desperata ungdomliga proteströrelser. Sambanden mellan protester i Grekland och Frankrike – och till viss del med oroligheter i Sverige – kan verka vaga eller icke existerande. Men social och politisk sjuka och dess symptom smittar lika snabbt som influensa i tider av internet, television och sms…
De grekiska, franska och svenska protesterna har samma karaktäristik: ett förakt för statliga institutioner och näringsliv, fördjupad av finanskrisen; en lös allians mellan vita vänsterradikaler och unga andragenerationens invandrare; en känsla av att tillhöra en ”offrad” generation.

Så ser symptomen ut, ja. Men den verkliga sjukan är ju ansvarslösheten och kraven på att bli serverade sina liv på silverfat. De unga tror att livet ska vara enkelt och utan svett, slit och hårt arbete. Förväntningarna är helt enkelt totalt förvridna. Och det är klart att om man tror att allt ska serveras en, blir man upprörd när man förstår att här måste man faktiskt själv hugga i och slita som ett djur för att komma någonstans.
Jag undrar vem det är som lurar i de unga dessa villfarelser. Svaret är väl: den politiska vänstern.
Se mer i BBC Swedish city hit by youth riots, AFP i Angry Youths Gather Again In Malmoe, Sweden, Youths Set Cars Ablaze In Riots In Southern Sweden .
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , )