Djur är inte människor

medan bristerna i vård och omsorg om människor diskuteras, finns det en trend i samhället som retar mig. Det är personer som visar större omsorg om djur än om sina medmänniskor. Därför vill jag tipsa om Maria Haldestens krönika i Göteborgs-Posten, Djurungar är inte barn!:

Djur bör inte behandlas grymt. Men jag offrar gärna djur för sjuka barns skull.

Jag är uppvuxen med brukshundar och gillar djur, men det får vara någon måtta på perspektiven. Människor kommer alltid i första rummet. Börjar vi glida där, är vår civilisation illa ute.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Stöd för m-förslaget om invandrarkontrakt

Det är viktigt att inte PK-vänstern än en gång får stoppa en debatt på allvar om integration, så som skedde med folkpartiets förslag för några år sedan. Svenska Dagbladet skriver i ledarsticket Visst har invandrarkontrakt sin poänger:

Men det är bra och viktigt att moderaterna inte har beröringsskräck för det som är svåra frågor. Och det finns en för alla praktisk poäng med idén om invandrarkontrakt.

Jag vill se ett mer djupgående samtal om integration och assimilering. Se mer: Svensk lag och värdegrund borde gälla alla, men gör det inte.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Drabbas inte av depression, det är inte 1929

Ekonomijournalisten Daniel Gross gör i Newsweek ett påpekande som kanske är än mer befogat i Amerika än här, eftersom dysterheten inte tycks ha några gränser på andra sidan Atlanten just nu, Don’t Get Depressed, It’s Not 1929:

Istället för arbetslösa män som frågar ”Broder, kan du avvara en 10-öring?” har vi direktörer som frågar kongressen om de kan avvara hundratals miljarder.

Jag gillar när skeenden sätts i ett större och historiskt sammanhang. Vi har annars så lätt att bli blinda i nuet.

Skillnaden mellan krisen 1929-33 och den nuvarande kan ironiskt nog summeras i några få påpekanden. Då saknades förmåga att absorbera chockartade händelser, inga sociala skyddsnät eller inlåningsgarantier fanns som kunde skydda människor mot ekonomisk katastrof. Då leddes några av världens största ekonomier — Tyskland, Sovjetunionen, Japan och Italien — av fiender till marknadsekonomi. Idag lider kapitalismen av självförvållade skador, medan Tyskland, Italien och Japan (inte så mycket Ryssland) arbetar tillsammans med USA för att hantera gemensamma problem.
Då sågs centralbanken och finansministern nedgången som något gott. ”Låt arbetskraften gå, likvidera bolagen, sätt bönderna i konkurs. Folk kommer att arbeta hårdare”, var budskapet. Dagens centralbankschef har lärt läxorna av den stora depressionen och finansmininstern rycker ut för att understöjda bolag, bönder och bostadsmarknad (inte så mycket anställningar).

Jag håller dock inte med Daniel Gross när han dessutom hemfaller åt att se tillträdande presidenten Obama som något av en Jesus-figur som ska rädda Amerika.
Men detta sagt, så kommer man inte undan att många människor drabbas hårt. Många kommer att bli av med sina jobb. Många får flytta till bostäder man klarar av att betala för. Övergångar från det som varit till det som kommer blir smärtsam.
Vi ska dock inte underskatta omställningsförmåga som är marknadsekonomins grundläggande styrka. Det är skillnaden mot planekonomi. När gamla bolag faller, uppstår nya möjligheter att göra annorlunda — och bättre.
Och med den högre välståndsnivå som nu gäller kan omställningen ske i mindre hårdhänt form. Men en omställning kommer det att bli.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Ris och ros i andra bloggar

Många av de ämnen som tagits upp i denna blogg har diskuterats i andra bloggar. Här ett urval från senaste veckan:
Henrik Alexandersson tar upp avslöjandet om pinsamma fel i klimatforskarnas data: ”Det blir allt mer uppenbart att deras siffror inte är pålitliga. Vilket i sin tur betyder att klimatalarmismen och de politiska beslut som fattas i dess spår står på mycket skakig grund.” Mellan hägg och syrén skriver: ”Klimatalarmismen ska tas på allvar. Precis som alla larm. Men man bör inte huvudlöst agera på alla larm för ibland förekommer falsklarm”. Paul Lindquist skriver: ”Det finns skäl att börja behandla den här synnerligen viktiga frågan på det vetenskapliga sätt som annan forskning bedrivs, dvs öppet och kritiskt.”
Jan Thurin menar att invandrare kanske borde lära sig engelska snarare än svenska: ”Själv tror jag nog att att det är rimligast att anta att en invandrare snarare invandrar till EU än till Sverige.” Intressant tanke, men det är arbetsmarknadens efterfrågan som avgör, och för de flesta jobb i Sverige krävs att man kan kommunicera på svenska. Och här gäller svenska regler, som naturligtvis ska gälla alla. För västerlänningar är det dock inte fråga om några större skillnader. Krocken gäller ju mest andra.
Jag är fascinerad över att svensk vänster av idag är så angelägen om att försvara terroristen Ulrice Meinhof. Loke gillar inte min kritik av henne och skriver: ”Inte nog med att Erixon tar den individuella tolkningen av Ulrike Meinhofs som en korrekt förklaring till hennes agerande, utan han använder denna individuella metod för att förklara kommunister kollektivt. Snacka om att vara paradoxalt irrationell i sin anti-kommunism.” Så, det är alltså förbjudet att moraliskt bedöma en enskild kommunists handlande. Intressant. Just så måste Stalin och andra tänkt om sig själva…
Om USA intar nyliberalen Hans Engnell den häpnadsväckande ståndpunkten att ”det spelar faktiskt mindre roll om supermaktens näste finns i Washington, Beijing eller Moskva”. Skulle det inte spela någon roll för friheten i världen om Kinas kommunistparti fick sätta dagordningen? Eller Putin? Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan hamna i dessa tankebanor. Johan Ingerö jämför kritiken mot Bush, med kritiken mot USA när Jugoslavien föll samman och folkmord begicks: då frågade många, inte minst inom vänstern, efter USA. ”Varför ingriper inte Bill Clinton?” Alltså: när USA gör något, får man kritik. När USA inte gör något, får man kritik. Ekonomistas pekar på att vadslagnings- och spelmarknaderna kanske ger bra prognoser om vem som blir USA:s näste utrikesminister. Stefan Olsson lyfter bloggarnas betyselse i att påpeka obalans i mediebevakningen av exempelvis Sarah Palin.
Jessica Nyberg tar upp äldreomsorgen och oförmågan: ”Alla har ett moraliskt ansvar att välja mellan ont och gott”
Håkan Fleischer tar upp grälet mellan Blondinbella och Janne Josefsson: ”Bella hade kunnat vara mycket smartare, men hon försökte förgäves rädda ansiktet och säga att hon inte dricker så mycket. Lite ihåligt, med tanke på att mycket av hennes blogg handlar just om fest. Well. Nu gör hon det hon är bra på: skapar publicitet.”
Mattias Lundbäck tar upp det sunda i att danska LO efterfrågar skattesänkningar.
Fredrik Axelsson diskuterar opinionsmätningarna.
Reflextions of Red tar upp Afrika och Somalia: ”Fram till nu har Kinas strategi, som går ut på att förse Afrikas värsta diktatorer med kontantstöd och vapenleveranser i utbyte mot energi och andra råvaror, varit förvånansvärt lyckosam.”
(Andra intressanta bloggar om , , )

Det fria ordet och det laglösa våldet

När Svenska Akdademin inte ställde sig bakom författaren Salman Rushdie sedan han fått iranske ayatollan Khomeinis dödsfatwa mot sig, lämnade flera ledamöter sina stolar tomma i protest. Och Akademins anseende har aldrig återhämtat sig.
Man kunde tro att det är ett försök att bättra på sitt skamfilade rykte såsom svikare av yttrandefriheten, som man på tisdag arrangerar ett seminarium med de två dödshotade författarna Salman Rushdie och Roberto Saviano, på temat ”Det fria ordet och det laglösa våldet”.
Men enligt Newsmill var det nära att Rushdie-agerandet upprepades. Knut Ahnlund berättar:

Kerstin Ekman som förra gången inifrån Akademien förde den hotades sak har nu åter agerat, denna gång, sedan hon lämnat Akademien, utifrån: Hon har i Expressen uppmanat Akademien att ta ställning för Saviano och yttrandefriheten. Får jag tro Svenska Dagbladet Kultur (23 okt.08) skall dess nuvarande sekreterare Horace Engdahl ha svarat henne att det här är ett fall för polisen och inte en fråga om att värna yttrandefriheten. Så det tycks som om Historien nu nästan tjugu år senare höll på att upprepa sig. Men inte riktigt. Engdahl har uppenbart räddats av gonggongen, och har nu i all hast gjort en kovändning.

Saviano hotas av italienska maffian sedan han skrivit ”Gomorra”. I sista stund insåg tydligen Svenska Akademin att man inte än en gång kunde vända ryggen åt en författare som lever under dödshot. När yttrandefriheten hotas är det vår plikt att försvara den, på alla sätt. Svenska Akademin visade ingen solidaritet med Rushdie 1989. Ett sådant agerande vill vi inte se igen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Medier erkänner extrem Obama-vinklad valbevakning

I Sverige må medier fortsätta leva i förvissningen om att massmedierna gav en balanserad valbevakning av det amerikanska presidentvalet. Men i USA har medieföreträdare — efter valet — erkänt att rapporteringen var groteskt vinklad, ’Extreme pro-Obama’ press bias. På en mediekonferens i Washington sa Mark Halperin vid TIME:

— Den var en extremt partisk bevakning, extremt pro-Obama.

Många medieaktörer fanns på plats och få gjorde några invändningar mot slutasatsen att massmedierna gick Barack Obamas ärenden. Man förmedlade hans budskap som sina egna. Till och med när Obama tog till negativ kampanjtaktik mot McCain, vidarebefordrade massmedierna den rakt av, utan granskning.
Referatet säger ingenting om att konferensen diskuterade effekten av att medierna blir en del av en presidentkandidats kampanj och blir aktör i valrörelsen, snarare än att från sidan rapportera vad som händer.
En effekt är naturligtvis att massmedierna förbrukar det förtroende man haft som saklig förmedlare av nyheter. Att göra det i en tid då man utmanas av internet innebär att man gräver sin egen grav. Man kastar bort det enda övertag man har — trovärdigheten som saklig.
För att försöka återupprätta sitt anseende kan medierna komma att vända sig emot Obama. Han blir, precis som John McCain förutspådde, en ”kändis” bland andra. Och kändisar har ju medierna en förkärlek för att först hylla till skyarna, för att sedan krossa i förnedrande skriverier.
Jag gillar inte den här nyckfullheten. Bloggare till trots, anser jag att det behövs professionella redaktioner som ägnar sig åt källkritik och får nyheter bekräftade innan man sprider dem. Nyheter kan inte bloggar stå för. Bloggarna är en del av den kommenterande och diskuterande arenan, som är demokratins livsnerv. Men nyhetsförmedlingen får inte förfalla till lösa rykten och personliga tyckanden. Den nyckfullheten är skadlig och undergräver demokratins funktionssätt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , ,)

Svensk lag och värdegrund borde gälla alla, men gör det inte

Det finns väl inget annat land i världen där det är kontroversiellt att säga: ”invandrare ska följa lagarna i landet”. Men så illa ställt är det i vårt land. När moderaternas partisekreterare Per Schlingmann föreslår ett kontrakt där nyanlända intygar att de kommer att respektera svenska lagar, regler och värderingar, då möts det genast av stark kritik.
Jag blir besviken när jag ser att Fredrick Federley i SVD ställer sig till de politiskt korrekta och motsätter sig att invandrare ska få reda på att i Sverige följer man svenska regler, inte hemlandets.
Federley visar också att han inte förstått att många konsekvent bryter mot svensk lag idag, utan att någon reagerar. Barnmisshandel och hedersvåld är vardag i invandrartäta områden, men varken skolans lärare, socialtanter eller polis vågar ingripa, eftersom man tror att det kommer att tolkas som rasism. Detta har ju bl a Evin Rubar avslöjat i SVT:s Dokument inifrån: När invandrarbarn misshandlas.
Förklaringen är att officiell integrationspolitik går ut på att Sverige ska anpassa sig till andra kulturer i lika hög grad som invandrare ska lära sig svenska. Denna officiella hållning skapar ju intryck av att svenska lagar inte gäller, när de inte stämmer överens med regler i andra kulturer.
Här har Fredrick Federley och hela det politiska etablissemanget fegat ur. Man talar inte klarspråk. Vad är det som gäller i det här landet?!
Det är dags att inför alla tala om att i Sverige gäller svenska regler. Ett sätt är det som Schlingmann föreslår, men det handlar om att på punkt efter punkt inskärpa vilka regler som gäller. I svenska skolor. Om misshandel. Om hedersvåld.
Varför ska det vara så svårt att begripa? Varför är svenska politiker så avogt inställda till allt svenskt, medan man ödmjukt bugar inför alla andra sorters kultur och seder?
Jag har sagt det många gånger i den här bloggen, och tänker fortsätta göra det: om inte vi i Sverige värnar om svensk kultur, seder och värderingar är det ingen annan som gör det. Det betyder inte att svensk kultur är bättre än andra, men den är vår! Och den har lika stort berättigande här som varje annan kultur har på andra håll i världen. Just här, just i Sverige har det svenska företräde framför allt annat.
Om inte Alliansen och socialdemokraterna begriper detta, tycker jag inte det är ett dugg märkligt att sverigedemokraterna vinner stöd i opinionen. Deras lösningar är extrema på flera sätt, men de etablerade partiernas Sverige-förakt är minst lika extremt åt andra hållet.
Jag skulle vilja se ett naturligt vaktslående kring det svenska, kring våra rötter, som ju i huvudsak är en gren av den västerländska upplysningen som vuxit fram ur den kristna traditionen. Det handlar om grundläggande värderingar kring individens frihet och om insikten att vi alla är felbara. Detta sistnämnda är naturligt bara för oss som har en kristen kulturtradition. Det är på insikten om människan som syndare som hela upplysningen, det kritiska tänkandet och vetenskapen bygger.
Kränkthetskulturerna är dess motsats. De dominerar i världen, från japansk konfucianism där det alltid är centralt att inte låta någon tappa ansiktet, till islam där varje kritisk granskning av Muhammed och hans efterföljare resulterar i dödshot, hämnd och besinningslöst våld. Ingen erkänner fel. Att påpeka fel, även om alla inser att påpekandet är sakligt riktigt, är en kränkning. Det är ju därför islam inte genomgått någon modernisering: att kritiskt analysera koranen leder till dödshot.
Tyvärr vinner kränkthetskulturen allt större insteg i Sverige. Om det får fortsätta kommer vi att bli ett u-land, våra universitet blir lekstugor där den ene stackars saten anser sig mer kärnkt än den andre i ett evigt kretslopp som inte ger någon tid över för forskning. Det är ju just denna kränkthetsdans som pågått i hundratals år i Mellanöstern och hållit tillbaka regionen på primitiv nivå trots stora oljerikedomar.
För mig är det lätt att välja: jag väljer upplysningen i svensk och västerländs tradition. Medan de flesta i våra politiska och mediala etablissemang inte tycks ha något emot att överge allt det som givit oss välstånd och framgång.
Mer i bloggen:  DN: att vägra ta i hand är att skapa distans, Svenska seder gäller här, Inget haram om islam i Halal-tv, Är förespråkare för stening av kvinnor representativa för muslimer?, Stoppa wahhabismen i Sverige.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Lördagen var nationens ödesdag

Upsala Nya Tidning skriver i ledaren Oppositionens fall på eget grepp:

Lördagen var nationens ödesdag. Då skulle ett andlöst väntande folk få besked, ty då hade tidsfristen obönhörligen löpt ut. Då skulle den mäktige lyfta på förlåten, nämligen vänsterpartiets ledare Lars Ohly. Och det han skulle meddela gällde om han tyckte att socialdemokraterna och miljöpartiet hållit måttet för att få ingå i den regering han ska bilda sedan alliansen besegrats i valet 2010.
Men timmarna släpade sig fram – och tystnaden lade sin allt tyngre hand över det av ovissheten svårt plågade folket.
Skämt åsido.
Det enda som snart förmår förundra i fråga om turerna i oppositionspartiernas inbördes mellanhavanden är den nästan seismiska precision med vilken de i varje givet läge lyckas välja den klantigaste och töntigaste handlingslinjen.

Ja, det är ett fantastiskt underhållande skådespel för mig som i nära nog årtionden irriterats över att de borgerliga inte kunnat komma överens, utan agerat som småbarn i sandlådan. Nu är det Mona, Maria och Lars som sitter i sandlådan och kan inte annat än kasta sand på varann.
UNT påpekar att det är socialdemokratin som i det allmänna medvetandet lyft fram vikten av att inför val ha ett tydligt regeringsalternativ, detta som ett sätt att peka på borgerlig osämja. Men de borgerliga har lärt sig läxan. DÅ faller socialdemokratin på eget grepp.
Vem har sagt att politik inte är underhållande?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , )

Sänkta skatter, medborgaransvar och flexibel välfärd

I takt med att välfärdsstaten tagit ifrån oss medborgare ansvaret har solidariteten och kontakten mellan människor och mellan generationerna urholkats. Unga hamnar i kriminalitet och våld, medan äldre vanvårdas på äldreboende. Ingen bryr sig. Det är ”någon annan” som ska lösa uppgiften. Helsingborgs Dagblad summerar i ledare, Att ta del i verkligheten:

Vi har till stor del förlorat vardagsengagemanget för varandra.

För att återskapa gemenskaperna behöver skatterna sänkas och det offentliga inte ses som lösningen. Ansvaret måste återföras till medborgarna.
Det finns fler skäl för att rulla tillbaka det offentliga. Ekot varnar för att allt färre är beredda att betala det höga skattetrycket: Svensk skattenivå pedagogisk utmaning.

De svenska skatterna kommer troligen att pressas ned av globaliseringen, som gör att både människor och pengar rör sig mer än tidigare. Enligt två nya rapporter måste politikerna bli bättre på att förklara sambandet mellan skatter och offentlig service som skola och sjukvård.

Men det är fel väg. Utöver den global konkurrensen blir de skyhöga skatterna omöjliga eftersom Sverige inte längre är ett homogent folk som lever och prioriterar på exakt samma sätt. Antalet livsstilar är nu många och det gör att medborgare prioriterar väldigt olika. Då blir det omöjligt för staten att göra avvägningar som fungerar för alla.
Det människor nu kräver är flexibilitet. Var och en måste kunna prioritera den form av trygghet som man själv ser som viktigast, och avstå helt från andra tryggheter som man inte värdesätter.
Staten kan inte fortsätta att dutta lite extra karensdag i sjukpenningen mot lägre premie här, högre sjukvårdsförsäkring för snabb läkarkontakt där, extra pensionssparade här eller bosparande där. Farfar och farmor kan engageras i barnomsorgen eller i skolan. Praktiska lösningar i lokalsamhället kan både höja kvaliteten på tryggheten, minska isoleringen och stärka solidariteten människor emellan. Samtidigt ökar friheten när varje person kan göra sina avvägningar. Varje person trivs bäst när egna önskemål uppfylls och man förstår vad olika förmåner kostar. Och därmed kan avstå kostsamma trygghetslösningar som man inte ser som lika viktiga.
Dessa krav på snabbt växande flexibilitet klarar inte staten av. Skatterna måste ner, så att människor själva kan betala premier för den trygghet som skapar den största möjliga tryggheten.
Att genom höga skatter bli utlämnad till politikernas prioriteringar, är inte något som i framtiden skapar största möjliga trygghet för pengarna.
Sjävklart ska staten i framtiden stå för grundtrygghet. En folkpension med lika många kronor till alla, en grundnivå i sjukpenning och så vidare, men ovanför denna grundtrygghet måste människor få välja själva vad man vill betala för och vad man avstår.
Skatterna måste ner. Makten och ansvaret måste överföras till medborgarna.
Se mer: Äldrevårdsskandal: var är de anhöriga?, Välfärdsstaten låter ungdomar bli brottslingar och Statliga tjänstemän hanterar bidrag – inte kärlek.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Än håller vänsterns smekmånad med Obama

Än har inte vänstern börjat skrika ”förrädare” om Barack Obama. Sakligt sett borde det göra det. Som presidentkandidat skröt Obama om att han skulle röstat emot Irakkriget. Nu agerar han annorlunda. Politico skriver i Honeymoon: Left cuts Obama slack.

Men som tillträdande president har han kommit till undsättning för Irakkrigsförespråkaren Joe Lieberman, flirtat med idén att låta Bushs försvarsminister Robert Gates sitta kvar — och nu verkar nominera Hillary Clinton som aldrig ångrat sitt stöd för Irakkriget, till utrikesminiser.
Och från vänstern hörs: ingenting. Inget tal om förräderi.

Vi måste komma ihåg att det var den arga och aktivistiska vänstern, Michael Moore-vänstern, som först och kraftigast gav sitt stöd till Barack Obama inför förra vinsterns primärval.
Ändå tiger man nu, när Obama på punkt efter punkt inte alls uppfyller deras krav.

Ali Abumanah, en palestinsk aktivist i Chicago och som sett Obama flytta sig högerut när det gäller Israel, är orolig över möjligheten att Hillary Clinton blir utrikesminister … ”Den framväxande inriktningen på Obamas mellanösternstrategi kommer inte att hjälpa fredsprocessen”, säger han och tillägger att Obamas stabschef Rahm Emanuel ”ligger till höger om George W Bush i många avseenden”. Men för tillfället verkar sådan kritik vara i mindertal.

Ja, med sådana vänner som Obama har, behöver han knappast några fiender…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )