Socialliberalism – mellanmjölk som surnat

I sommarstiljten har en diskussion uppstått om vad socialliberalism egentligen är. Det började med Elise Claesons SVD-kolumn i måndags, bloggad här Att vara socialliberal är att vara sosse. Därefter har följt kolumn av Sylvia Asklöf Fortell på Blekinge Läns Tidning, SVD:s ledarblogg i Socialliberaler och sossar och Mer sossifierade socialliberaler. Mest konkret i sin definition tycker jag Johan Ingerö är i  Socialliberalismen och inflationen och Mer socialliberalism:

Eftersom man aldrig på förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombination med rökförbud på krogen. Det kan också bli statliga monopol i kombination med grönt ljus för att röka var som helst. Det går inte att gissa i förväg.
Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte riktigt, hunnit surna.

(Andra intressanta bloggar om , , , , )

HBT-rörelsens totalitära tendenser

Jag har alltid haft svårt för det som kallas ’gayrörelsen’, med vilket jag menar RFSL och andra intresseorganisationer. Här finns paradoxalt nog en totalitär underton jag inte kan med. Om man nu avviker från samhällets normer i fråga om sexualitet, så SKA man leva efter de väldigt detaljerade normer som formats inom subkulturen.
Redan 2002 skrev jag i Smedjan om Politiskt korrekta fördomar:

De som hårdast säger sig motarbeta fördomar bär ofta själva på grovt förutfattade meningar. I strävan att framstå som goda riddare utmålas invandrare, homosexuella och andra grupper som svaga. Individer som inte rättar in sig i mallen för ”sin” minoritet är det fritt fram att kränka.

Paradoxalt nog är det inom gayrörelsen som några av Sveriges mest intoleranta tendenser finns. Avvikare inom den egna gruppen behandlas med förakt och rent av hat. Och nu, i takt med att gayrörelsen blivit politiskt korrekt, sprider sig dessa tongångar också ut mot andra.
Lagom till årets Pride slår man till mot journalistkåren, vilket Hanne Kjöller rapporterar om i Dagens Nyheter, Intolerans mot tolerans. Hon citerar ur Pridefestivalens regler för medierepresentanter, regler som påminner om dem som Kina och andra diktaturer brukar upprätthålla:

”OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen.”
I klartext: Antingen skriver ni som vi vill eller så kan ni sticka härifrån.
Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån.

Det har från hbt-rörelsen aldrig varit fråga om ömsesidig respekt, mellan majoritetssamhället och en subkultur, utan alltid krav på tolerans i ena riktningen och aldrig i den andra.  Det är ett omoget uppträdande som inte förtjänar respekt.
Fenomenet är inte bara svenskt, se mer i min recension av Tammy Bruce. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Obama har ett problem

Ett annat lästips i sommarvärmen är Maggie Gallaghers analys om varför Barack Obama så förtvivlat jagar varje möjlighet att framställa sig som att han redan är president, Obama Faking It:

Obama har ett problem: vad gör du när du är en nybliven senator som inte åstadkommit något, en tidigare delstatssenator, Harvard-examen men utan någon substantiell yrkeserfarenhet och du kandiderar mot en krigshjälte som en överväldigande del av amerikanska folket betraktar som långt mer kvalificerad att bli president och överbefälhavare?
Poserar, naturligtvis.
Vad annat kan en person som Obama göra?

Vilken träffsäker analys av orsaken till Barack Obamas pågående utlandstripp.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Var Friedrich Hayek inte emot socialism?

I vänstertidningen Dissent Magazine har jag hittat en sådan där artikel som är utmärkt sommarläsning, som ifrågasätter etablerade sanningar. En artikel vars rubrik hävdar att FA Hayek inte var tydlig i sitt motstånd mot socialism, tilldrar sig mina ögon: Who’s Afraid of Friedrich Hayek? The Obvious Truths and Mystical Fallacies of a Hero of the Right.
Här påpekas att till och med John Maynard Keynes, statsregleringarnas högste profet, kallade Hayeks bok The Road to Serfdom (Vägen till träldom) för ”ett stort verk”. Och man hävdar att Hayek inte förstod kollektivism:

Det är svårt för många till höger att erkänna att Hayeks idéer när det gäller kritik av socialism är begränsad snarare än förödande. Hayek tycks inte fånga det faktum att människor kan existera både som individer och som medlemmar i ett samhälle, utan att de nödvändigtvis måste underställas en tvångsinförd social ordning.

Det är roligt — ja, underhållande! — att läsa artiklar där socialister avslöjar att de inte förstår skillnaden mellan frivilliga kollektiv och kollektiv byggda på tvång. Det förklarar varför den politiska debatten ibland är så korkad. Vänstersidan saknar insikt om de mest grundläggande värdena.
Varför skulle Hayek vara emot frivilliga sammanslutningar? Det är ju totalt ologiskt. Tvång och centralstyre, däremot, leder till fattigdom. Hayek drog den slutsatsen 1944 och förutsåg därmed Sovjetunionens fall 1991.
Artikeln menar också att Hayek, genom att inte tala om vilken nivå av statlig konsumtion som leder till totalitarism, och därför att Hayek inte principiellt motsätter sig varje form av statsintervention i ekonomin, inte ger några svar på hur stor staten kan bli.
Nej, han ger ingen siffra. Men det hade varit banalt. Det Hayek gör, i slutet av andra världskriget, är att varna för att överföra det planekonomiska tänkandet som styr militära operationer till samhällen i fred. I detta var han en ganska ensam röst. Han varnade för vad allt större statlig makt leder till. Det är inriktningen som är intressant — mer eller mindre regleing? Vartåt är samhället på väg?
De frågorna borde vi ju ställa oss också idag. Och då är Hayeks verk lika aktuellt nu som någonsin. Att ifrågasätta statlig expansion måste ske, så länge det finns socialister som vill expandera staten. Med Hayeks argument kan politiker, som Thatcher på 1980-talet, förklara varför staten behöver bli mindre för att välstånd ska kunna frodas. Och vad som händer om staten blir för stor.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , ,, )

Varför ska frihandel vara så svårt?

I Genève sker nu desperata försök att komma till skott om de globala frihandelsförhandlingarna i WTO som kallas Doha-rundan. Handelsministrarna är på plats, men det går trögt, påpekar Borås Tidning i Mycket på spel i Geneve:

I veckan har USA lovat att jordbrukssubventionerna inte ska överstiga 90 miljarder dollar och EU har gått med på att sänka sina jordbrukstullar med 60 procent.
Stora jordbruksländer som Indien, Sydafrika och Brasilien tycker inte att det är tillräckligt. Självfallet har de rätt. Det finns ingen anledning för oss att överhuvudtaget ha några subventioner eller tullar . . .
Vi ska ta bort våra tullar och subventioner för att det gynnar oss. Ingen tror väl på allvar att EU far väl av 300-procentiga tullar på varor som mjölk och mjöl.

Tidningen summerar kort och enkelt vad det handlar om: handel gynnar alla parter. Att det ska vara så svårt för världens politiker och statsbyråkratier att förstå är inte bara märkligt, det är farligt. Motståndet visar på en kortsynthet och självcentrering som borde vara överspelad efter första och andra världskriget. Den närsynta nationsintresset ledde under tidigare århundraden till blodiga krig, och i detta globala århundrade borde den typen av motsättningar inte finnas.
Men regleringsivern sitter i. Politiker och byråkrater som KAN reglera och på det sättet visa sin makt VILL reglera. Även om regleringar, tullar och subventioner bara leder till ineffektivitet, stagnation och fattigdom, finns dörrvaktsmentaliteten kvar. Det kräver politiskt ledarskap för att komma ur fällan. Doharundan visar därmed hur svagt detta ledarskap är just nu.
Med avskaffade handelshinder och slopade subventioner i i-länder kan u-länder konkurrera och vi slipper sända bistånd för att döva vårt samvete. Bistånd som ändå slösas bort och leder till korruption. Doharundan skulle kunna slå tre flugor i en smäll. Men ingen tycks våga ta första steget. Alla bevakar räddhågat varandra.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Vårdpersonal vill driva vård privat

Dagens Nyheter rapporterar att Södersjukhusets sektion för gastroenterologi (tarmsjukdomar mm) inom invärtesmedicin vill driva verksamheten som privat företag:

Bättre patientserivce och kortare beslutsvägar. Så tänker sig Per Carlén och hans kollegor vid Södersjukhusets gastroenterologi framtiden. Som första sjukhusenhet i Stockholms län har de ansökt om att få knoppa av.
— Vi har satsat på att vår verksamhet ska vara till för våra patienter och vi har utvecklat olika metoder för att tillmötesgå deras krav. Men tyvärr ses detta inte alltid så positivt av ledningen . . . Vi har tröttnat på att stånga oss blodiga, säger Carlén.
— Vi kan inte acceptera att utvecklingen vrids tillbaka.

Det här är ett typexempel på hur planekonomisk sjukvård motarbetar sitt syfte. Istället för att sätta patienterna i centrum, styr intern maktkamp vad som ska göras. Om en sektion visar offentivt nytänkande ses det som ett hot, som något negativt, istället för som en framgång för vården av patienterna. Det är en inskränkthet som övergår allt förstånd, och som saboterar sjukvårdens möjligheter att ge god service.
Genom vårdpengsystem kan skattepengarna följa patienterna och sätta dem i centrum. Då kan offentliga enheter finnas kvar, men de får inga budgetmedel ”gratis” i anslag. Bara tillfredsställda patienter borde ge resurser, så som det är på marknaden.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Så utvecklas Iraks inrikespolitik mot försoning

En som ger god inblick i Iraks utveckling inifrån är Kimberly Kagan i Weekly Standard, The Future of Iraq. Hon har besökt ett av de 502 partier som har registrerats inför regionalvalen i vinter. Där berättar de politiskt aktiva att deras medlemstal ökat från några hundra till flera tusen. Man planerar för en valkampanj som liknar de vi har — såväl formulera valprogram som genomföra flygbladsutdelning och knacka dörr.
Mest intressant är dock att hon ger bakgrund till varför framgångarna i Irak blivit så stora. Varför maktkampen i Irak flyttats från våld på gatorna till en politisk, demokratisk tävlan.
Svaret är att premiärminister Nuri al-Maliki i vår beslutade att rensa ut shiitiska paramilitära milisterna från Basra och Bagdad. Maliki är själv shiit och inom den sunnitiska minoriteten ansågs han gå dessa milisers ärenden. Det var därför sunniter hoppat av demokratiprocessen, igen. Misstänksamhet mot sunniterna fanns också inom shiitiska kretsar, vilket ju inte är så konstigt eftersom den shiitiska majoriteten varit förtryckt av Saddams sunniter i årtionden.
Premiärministern var också ifrågasatt av sina egna, att han gick amerikanernas ärenden. Men genom sitt beordra insaterna mot de paramilitära grupper, ofta understödda av iranska agenter, utan att informera de amerikanska trupperna, visade han sin beslutsamhet och självständighet.
När striderna blev hårdare än beräknat, kallade de shiitiska ledarna in specialförbanden som domineras av sunniter. Och de utförde sitt jobb på ett utmärkt sätt. Miliserna är utslagna, iranska infiltratörer drivna tillbaka till Iran. Shiiter och sunniter har kommit varandra närmare, genom att se att man ställer upp på varandra i den nya demokratiska staten.
Detta har banat vägen för att sunniterna återinträtt i regeringen och i demokratiprocessen. Man känner större tillit till att premiärministern och regeringen vill hela landets bästa, inte bara sina sekteristiska vänner.
Svåra förhandlingar och viktiga säkerhetspolitiska avgöranden återstår, men processen att nå ett stabilt och demokratiskt land har tagit flera steg framåt. Kimberly Kagan avslutar:

Amerika kan stå sida vid sida med Irak, denna fragmenterade och ibland våldsamma unga stat, vars folk nu är passionerat engagerade i att skapa demokrati. Eller så kan Amerika över ge dem, till deras fiender, deras rädslor och osäkerhet, och lämna dem ensamma med deras sköra och bara några månader gamla försoningsprocess. Det är ett viktigt val, men inget svårt val för alla som sett möjligheterna till ett framtida Irak.

Ja, landet har levt i förtryck under årtionden. Mördandet per dag var större under Saddam Husseins mer än 20-åriga regim än under de senaste årens befrielsekrig. Nu finns chanserna att äntligen få slut på blodutgjutelsen. Att inte backa upp Irak i detta läge är värsta sortens svek.
PS. Till de tecken på att läget normaliseras hör att Austrian Airlines meddelar att man återupptar flygtrafik till Irak: ”Vi har haft ett uppehåll i flygtrafiken till Irak men bedömer nu att det är tillräckligt säkert att flyga dit. Våra passagerare är dels privatpersoner men även affärsresenärer som upptäckt att det finns mycket goda investeringsmöjligheter. Detta är en stor anledning till att vi satsar på ännu fler flygningar, säger Johannes Walter, VD på Austrian Airlines i Sverige.”
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , ,, , , , , , , , , , )

Obama motståndare till det förbättade läget

Svenska medier rapporterar att allt går som på räls för amerikanske presidentkandidaten Barack Obama under hans utrikesresa till Mellanöstern. Så är inte fallet. Han har gjort en intervju för ABC News där han fortfarande säger sig vara en motståndare till den motoffensiv i Irak (surge) som de amerikanska trupperna genomfört det senaste året och som dramatiskt reducerat våldet och vänt utvecklingen i Irak. Obama är alltså emot de insatser och den taktik som varit så framgångsrik och som gör att han kan åka till Irak.
Lyssna själv på YouTube-klippet (1 min). Värre pladder från en politiker är svårt att tänka sig:
httpv://www.youtube.com/watch?v=qBO5s8NUOxw
Översatt låter det så här, med journalistens fråga först:

— Om du visste vad vi vet nu, skulle du givit stöd till motoffensiven?
— Nej, därför att… Håll i minnet att…
— Du skulle inte det?
— Håll i minnet, håll i minnet… det här är väldigt svårt… Det är lätt att vara efterklok. Men jag tror… Jag är helt övertygad om att vi vid det tillfället var tvungna att ändra den politiska debatten, eftersom Bush-administrationen åsikt var en som jag inte delade.

Obama flyttar svaret från att handla om liv och död i Irak, till att handla om den politiska debatten i Washington DC. Snacka om att leva i en bubbla. Den här mannen är inte redo att bli president. Världen kommer att bli betydligt mer osäker med en så oerfaren och oinsatt person på världens viktigaste post.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Hårdare straff istället för straffrabatt

Flera tidningar citerar idag riksåklagare Anders Perklev, som till TT sagt: ”Tidigare brottslighet ska också påverka straffet i en större utsträckning än idag”, med anledning av att han i höst lägger fram förslag till ny straffskala för återfallsförbrytare. 
Idag råder principen: ju fler brott, desto lägre straff.
Hur barock svensk straffskala ser ur illustrerar Sylvia Asklöf i Blekinge Läns Tidning, Skydda brottslingen från sig själv. Hon återger tidigare påföljder för åtalade gärningsmannen i den nu pågående rättegången om morden på Engla Juncosa Höglund och Pernilla Hellgren:

Det är inte första gången han sitter i en rättssal. Han har mellan åren 1994 och 2004 dömts för fem sexualbrott, och erkänt ytterligare ett. Domarna har i de fallen varit: Fängelse i ett år och tio månader, sex månaders fängelse, fyra månaders fängelse, dagsböter och dagsböter. Som synes har straffen flyttats nedåt längs straffskalan istället för uppåt. I det allmänna rättsmedvetandet måste det uppfattas som synnerligen underligt.

Men det är svensk praxis. Vi såg det också i Rödeby, där ledare i ungdomsgänget slapp straff för trakasserier eftersom han redan varit dömd för tidigare brott. Den socialistiskt flummiga kriminologin har drivit fram ett rättssystem som belöner dem som upprepar brottsliga handlingar.
Kriminalpolitiken står på de kriminellas sida och ser dem som offer. Allt medan de som drabbats av brott viftas bort som småborgerliga och ointressanta. Det är på tiden att borgerliga värderingar återinföras i Sverige.
Se mer i Låga straff ger hämndlystet samhälle, Känsloladdat i studion, Kriminologi ideologisk lekstuga. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Förbereder S klasskrig 2010?

Expressen har på ledarplats en interssant analys av socialdemokraternas utspel i sommar, Vill de ha klasskrig?

I lördags skrev ledarna för socialdemokraternas jobbrådslag, Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo, en märklig artikel på DN Debatt . . . [Man] skriver, ”det kan finnas en gräns för hur länge högre inkomster ska vara försäkrade”. Inga tidsbegränsningar för det stora flertalet svenskar, alltså, men däremot en bortre parentes för gruppen höginkomsttagare. Det är ett betydande avsteg från inkomstbortfallsprincipen, från retoriken om den generella välfärden – den som alla, hög som låg, bidrar till och får njuta frukterna av . . .
I Almedalen lovade Mona Sahlin att höja skatten för dem som äger hus med höga taxeringsvärden, men sänka den för de cirka 100 000 människor som har lägst inkomster . . . Vad står på?

Expressen landar i bedömningen att socialdemokraterna inte vill ha klasskrig och offra inkomstbortfallsprincipen. Jag är inte så säker. Om man ska utmana Alliansen, hur ska det gå till om man inte står för ett radikalt budskap och går åt vänster?
(Andra intressanta bloggar om , , )