Satir: Obama som världens frälsare och Messias

Gerard Baker vid London Times har gjort det bästa porträttet av Barack Obama hittills. Lysande satir, formad i bibliskt språk. Här är hans artikel, He ventured forth to bring light to the world, förkunnad i Fox News och YouTube:
httpv://www.youtube.com/watch?v=0drwfnGlF_E
Bäst tycker jag formuleringen om hur Messiasbarnet Obama vann över de ondskefulla Clintons och ”deras barbariska horder av vit arbetarklass”, liksom det profetiska budskapet om vad som kommer att hända om han vinner valet: ”Runt om i världen börjar temperaturerna att minska, havsnivåerna återställs och den stora globala uppvärmningen är över.”
Underbar är också formuleringen om journalistkåren som Messiasbarnets trogna lärljungar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

OS får inte bli framgång för arrangören

Inför Olympiska spelen i Peking som börjar 8 augusti, ställer jag mig en fråga: Kommer svenska medier att krypa för kommunisterna i Kina under OS? Det blir intressant att se i vilken grad journalisterna gör det. Internationella Olympiska Kommittén gjorde en dundertabbe när de gav spelen till Kina. IOK agerade därmed för att blanda samman politik och idrott. Dessa de 29:e sommarspelen får nämlingen inte bli en framgång för arrangören. Jag har, även om jag inte är något stor idrottsfantast, gärna följt OS-tävlingarna och sett spelen som en hyllning till goda ideal.
Men detta år ger OS en dålig smak i munnen. Det känns som om det är diktatur och förtryck som ska hyllas. OS har blivit en symbol för mörkrets krafter. Hur kan man tala om ”fair play”, rent spel, när Kina hotar och fängslar de som inte gör som regimen kräver? När mänskliga rättigheter kränks?
Norrköpings Tidningar visar vägen på ledarplats, OS-arrangörens vidriga regim, och beskriver OS-arrangörens sanna ansikte:

Nu konstateras hur brutalt Kinas myndigheter hanterar de mänskliga efterdyningarna till jordbävningen i Sichuan-provinsen. Där dödades inte mindre än 10 000 barn när 7 000 klassrum raserades den 12 maj i år.
Föräldrar vill veta om korruption och byggfusk bidrog till att det gick så illa. Men det kravet gillas inte av myndigheterna som i stället försöker få föräldrarna att skriva under ett dokument, en förbindelse om att upphöra med protesterna och i stället prisa kommunistpartiet.
Den förälder som vägrar skriva under papperet blir utan ersättning. Det rör sig om 50 000 kronor i kontanter och en pension per förälder på 30 000 kronor.
Ren och skär utpressning, alltså.
Som om inte denna vidrighet skulle räcka har myndigheterna också tagit sig för att med hjälp av kravallpolis stoppa protesterna. Även medierna står i skottgluggen. De beordras sluta med sina rapporter om skolkollapser. Härtill har myndigheterna valt att forsla bort de klassrum som förvandlades till ruiner. Allt för att det inte ska bli möjligt att undersöka vad som gick fel.

Massmedierna spelar en central roll för att kunna vända Kina-OS från något destruktivt till något konstruktivt. Genom att använda den ökade öppenhet och tillgänglighet till det kinesiska samhället som OS ger, för att avslöja kommunistdiktaturens grymheter, kan spelen ändå åstadkomma något positivt: 1) man kan blottlägga regimens verkliga ansikte, 2) inför kommande beslut om var spelen ska hållas visa IOK att diktaturer inte fungerar som OS-arrangörer, 3) göra klart för diktaturstater att de ska hålla sig borta från världssamfundets finrum eftersom de inte är rumsrena.
Ansvaret för att sabotera stämningen för arrangören ligger inte på idrottarna, utan på den globala samhällsdebatten. Om vi kan visa respekt för idrottarnas prestationer samtidigt som arrangören dras i smutsen, har vi nått långt i att skapa en global gemenskap för frihet och mänskliga rättigheter.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Sarkozy besegrar facken om liberalare arbetsmarknad

Det är lugnt i Frankrike. Inga strejker. Och det beror inte på att president Nikolas Sarkozy övergivit vallöften om att liberalisera fransk arbetsmarknad. Economist rapporterar i The reformist president:

Fackföreningarna har mycket att klaga på. Efter en långsam start har Sarkozy sedan i april fått ny vind i seglen. Finansminister Christine Lagarde har fått igenom en lag för ”modernisering av ekonomin” som minskar byråkratin för entreprenörer och skapar ny konkurrenskraft i handelssektorn. Pensionsåldern har höjts med ett år. Företag har nu rätt att förhandla direkt med företagets anställda, istället för med centrala fackliga organisationer, om avsteg från 35-timmars veckan. Arbetslösa får sänkta förmåner sedan man avvisat två anvisade jobb. Arbetet vid hamnarna, ett av fackföreningsrörelsens starkaste fästen, privatiseras. Listan kan göras lång.

Fackföreningarna har försökt mobilisera mot liberaliseringarna. När den mäktigaste av fackföreningar, den kommunistkontrollerade Confédération Générale du Travail (CGT) ordnade en endagsstrejk i juni mot möjligheterna till avsteg från 35-timmarsveckan hoppades man samla en miljon personer i demonstrationer på gatorna. Men enligt sina egna uppskattningar kom bara hälften. I offentliga sektorn gick bara 4 procent ut i strejk — en nedgång från nära 8 procent under protestdagen i maj.

Det är för tidigt att dra slutsatsen att Sarkozy brutit nacken av fackföreningarna. Men något har förändrats. ”Vi ser definitivt en vändpunkt”, säger Eric Chaney, chefekonom för Morgan Stanley i Europa. “Fackföreningarna har inte visat sig vara så starka som folk tror.”

Det känns konstigt att skriva det, men Sverige har kanske ett och annat att lära av Frankrike…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Framgångar också i Afghanistan

Mediernas bild av Irak och Afghanistan är grovt missvisande. Inga svenska medier har ännu använt ordet framgång när det gäller utvecklingen i Irak. Detta trots att alla indikatorer visar på stora framsteg. Våldet har kraftigt minskat, sunniter och shiiter deltar nu gemensamt i demokratiprocessen, tillväxten i ekonomin ökar. Allt detta tystas ner i svenska medier.
Läget i Afghanistan är mer instabilt än i Irak. Men även om Afghanistan fortsätter att ha stora problem är inte allt elände, en beskrivning som nye generalsekreteraren för Svenska Afghanistankommittén, SAK, Torbjörn Pettersson vänder sig emot i Svenska Dagbladet/TT. Han vill nyansera rapporteringen:

— För samtidigt sker det ju framtsteg med den sociala välfärden. Spädbarnsdödligheten har minskat med mer än 20 procent, och antalet flickor i [SAKs] skolor ökar stadigt.

Massmediernas utlandsrapportering är under all kritik. Den styrs av vänsterradikal mentalitet som ser västvärlden som ond och diktaturer som, om inte goda, så legitima företrädare för de kulturer man hyllar och värdesätter mer än demokratisk och frihetlig utveckling.
Denna rapportering försvårar för Sverige att föra en rimlig utrikespolitik, exempelvis bidra med det stöd som Afghanistan behöver för att inte på nytt bli skyddat tillhåll för terrorister. Se mer i Sydsvenskans ledare Afghanskt återseende.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

En dag i Falkensbergs kommunfullmäktige

Det är alltid intressant att höra om lokala politiska stämningar och debatter från andra håll än huvudstaden. Under frukosten ute i trädgården denna morgon kom samtalet osökt in på majoritetsförhållandet här i Falkenberg. De borgerliga styr, men man har ett litet ovanligt extra stöd i kommunfullmäktiges voteringar.
Sverigedemokraterna fick två mandat i senaste valet, men den ena ledamoten är nästan aldrig där och den andre är såpass gaggig att man spekulerar i varför han alltid svarar ”Ja” vid voteringar. En röst vid frukostbordet säger: ”Det beror på att han tror att det är närvaroupprop. Och det gör ju inget, för när han svarar ja röstar han för majoriteten.”
Kommunalpolitik i verkligheten…  
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Börja tala med folket, regeringen

På en grillfest här i Falkenberg igårkväll blev ett samtalsämne hur regeringen sköter sitt jobb. De flesta var överens om att de flesta ministrar är osynliga och inte visar några större ledaregenskaper.
Men om orsakerna var meningarna delade. Somliga menar att de håller tyst eftersom de saknar kompetens: den som kan sitt jobb är inte rädd att tala om det. De misslyckade ministrarna borde bytas ut. Själv menar jag att de flesta nog gör ett ordentligt dagsverke i konkret politisk förvaltning, men att de inte har förmågan (eller viljan) att kommunicera vad man gör, varför och vad man avser att göra framöver — alltså staka ut vart Sverige är på väg och ge svenska folket en bild av vad som händer och varför.
Efter denna diskussion över ett antal öl ute i den sommarvarma julinatten, är det rätt komiskt att se att Dagens Nyheter i sin huvudledare idag tar upp ämnet på fullaste allvar, Toppa laget, Reinfeldt.
Dagens Nyheter har tröttnat på de tysta ministrarna och vill se en stor cirkus där taburetterna byter innehavare. Personer flyttas runt, somliga ut och andra in. Visst, jag erkänner att det är ett underhållande samtalsämne. Men knappast lösningen för Alliansen. Att byta jobb med varandra leder bara till ännu en inlärningsperiod.
Nej, Alliansens ministrar måste börja tala med svenska folket. Först måste de få tillåtelse från Reinfeldt och partiledarna. De måste sedan delegera förvaltningsuppgifterna på departementet till statssekreterarna. Sedan kan de handlöst kasta sig ut i svenska samhällsdebatten. Tänk vilka intressanta och givande diskussioner vi kan få mellan regering och opposition om framtiden om ministrarna på sina områden kunde tala friare och resonerande.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Platt fall för Obama i Berlin

Medan Dagens Nyheter och andra svenska medier ser Barack Obama som sin största hjälte, är bedömningarna mer nyktra om honom bland vanligt folk. De hårt uppskruvade förväntningarna på Obamas tal i Berlin föll platt till marken. Detta trots att många tyskar sagt att de skulle rösta på Obama om de haft chansen.
Inte ens publiken som gjort sig besväret att söka upp platsen för Obamas tal var efteråt särskilt imponerade, rapporterar Der Spiegel i Crowds Left with Mixed Feelings. Anton Kliegl från Regensburg hade av vårens primärval fått intryck av att Obama var en imponerande talare som kunde fånga publiken, men ”Han gjorde inte det ikväll. Jag är lite besviken”.
Inte heller brittiska vänstertidningen Guardian ger något högt betyg i Obama, too at home in Berlin: ”Obamas lättglömda tal i den tyska huvudstaden kan förstärka intrycket av att han är ’out of touh’ med Amerika.” Tidningen pekar på kontrasten till John McCain som ägnat sig åt inrikesfrågor på hemmaplan:

Obamas storslagna inramning ger honom inga fördelar i jämförelse med McCain. Han besökte en stormarknad — en vardaglig plats som väljarna ofta besöker — vilket skapar intryck av att McCain har kontakt med människors verklighet och att han är som dem, medan Obama befinner sig i miljöer som för amerikaner ser gamla ut och undermedvetet skapar en bild av honom som exotisk.

David Brooks skriver i sin New York Times-kolumn, Vague rhetoric dosn’t impress, att han blev engagerad av Obamas tal i Iowa i vintras, och fortsätter:

Men nu har det gått ett halvår och budskapet om gemenskap över partigränserna i Iowa har givit vika för gemenskapen över gränserna i Berlin, och det visar sig nu att de vaga tongångarna är hela symphonin. Den guldkantade retoriken imponerar mindre, medan hans undvikande av svåra beslut blir tydligare.

National Review krossar talet genom att skärskåda retoriken, A flat performance in Berlin:

Betänk också alla meningslösa fraser. ”I detta land — i denna stad av alla städer — måste vi avvisa kalla krigets mentalitet från det förgångna.” Menar Obama att västvärlden ansvarar för de allt frostigare relationerna med Ryssland? Mer specifikt: är det ryska militära hotet och den energipolitiska utpressningen rimliga svar på västliga provokationer? Vems ”kalla-kriget-mentalitet” menar han? Putins? Eller Natos?
Denna intellektuella slapphet betyder mer än de rent ut sagt löjliga platityderna (som ”Detta är ögonblicket att ge våra barn deras framtid tillbaka.”)

Till och med en och annan journalist börjar undra om Obama inte är lite väl arrogant och stöddig. Politico rapporterar om en ordväxling mellan Obamakampanjen och journalistkåren inför Berlintalet:

— Det blir inget politiskt tal, sa en högt uppsatt rådgivare i utrikesfrågor. “När Förenta staternas president åker utomlands och håller tal, är det inte ett politiskt tal eller politiskt möte.”
— Men han är inte Förenta staternas president, påminde en journalist.

Detta högmod börjar bli allt tydligare. I Townhall skriver Kathleen Parker, Pride Clouds Obama’s Vision, om Obamas ovilja att erkänna att han hade fel om truppförstärkningarna och motoffensiven (the surge) i Irak som resulterat i framgång och stabilitet. I januari 2007 sa Obama att motoffensiven skulle misslyckas. Ingen kan längre undgå att se hur fel Obama fick. Men hon påminner om att alla kan göra fel i krig, och att denna strategiska blunder inte är det värsta med Obama. Det är hans ovilja att erkänna fel och lära sig något av dem:

Det är svårare att förlåta den sorts tjurskalliga envishet som nu demonstreras . . . Obama har fallit för sin egen myt . . . Men magin fungerar inte längre. Och Obama, visionären, kan inte ens se vad alla andra ser: att han hade fel.

När USA Today/AP i Voters greet Obama trip with praise and doubt redogör för vad amerikanska väljare tycker om Obamas tal i Tyskland svarar Phil Wadlind, vaktmästare på varuhus i New Hampshire: ”Jag visste inte att de kunde rösta i våra presidentval.”
Los Angeles Times skriver i Obama’s path to presidency is far from clear:

Trots att han klivit upp på den internationella scenen och nådde en känslosam topp med sitt tal i Berlin inför 200.000 i publiken, möter Barack Obama nya tecken på envisa hinder i valkampanjen på hemmaplan. Nya mätningar visar att han varit oförmögen att omvandla veckans enorma mediebevakning i ökat väljarstöd. Och vissa framträdande demokrater vars stöd skulle kunna ge honom extra vind i ryggen är fortfarande föga entusiastiska inför hans kandidatur.

Iochförsig dröjer det nog några veckor innan bilderna från Obamas utlandsturné ger utslag i opinionsmätningarna, oavsett om det är uppåt, nedåt eller inget alls. Jag menar att bilder har större genomslag än vad många tror. Även om Obama stod och bluddrade i Berlin, var bilderna och symbolerna mäktiga. Obama sög ut allt han kunde ur minnena från Berlinbesöken av John F Kennedy och Ronald Reagan.
Men samtidigt är kritiken mot Obama, om att inte ha en aaaaning om hur vanliga väljare har det, slagkraftig. Nettoresultatet kan bli att allt förblir oförändrat: det är en jämn kamp mellan de båda presidentkandidaterna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Några ord från Jay Leno . . .

. . . i Tonight Show:

  • Barack Obama har varit i Israel. Jag tror han är lite för ivrig att imponera på det judiska folket. Han presenterade sig flera gånger som “Baruck Obama.”
  • När vår TV-kanal NBC i veckan anklagades för att favorisera Barack Obama framför John McCain, förnekades detta av ledningen i ett uttalande som löd: ”Det är löjligt. Vi har inte ens hört talas om McCain”.
  • Barack Obama är mycket populär i Mellanöstern. Jag gissar att de sett omslaget till New Yorker.
  • Det här är andra veckan Barack Obama är utomlands. Och president Bush sa att han inte har någon tidtabell för att ta tillbaka honom till USA.
  • John McCain kallade till en presskonferens idag. Olyckligtvis var alla journalister utomlands för att bevaka Obama.

(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Vad Bush och Batman har gemensamt

Den nya Batmanfilmen The Dark Knight gör biosuccé och slår alla tidigare rekord. Med anledning av detta skriver manusförfattaren Andrew Klavan en intressant artikel i Wall Street Journal, What Bush and Batman Have in Common:

Varför känner sig vänstern fri att göra filmer som är direkta och realistiska, medan Hollywoods borgerliga måste sätta maskerna på för att kunna tala sanning? Vaför skildras konservativa värderingar — moral, tro, självuppoffring och viljan att kämpa för det goda — bara i fantasy eller humorfilmer som Lord of the Rings, Narnia, Spiderman 3 och nu i The Dark Knight?
I samma ögonblick filmmakare tar sig an problem med islamistisk terror i realistiska filmer försvinner plötsligt dessa värden. De goda blir oskiljaktiga från de onda, och hjältarna diskrediteras.
Svaret tycks ligga inbäddat i själva storyn för The Dark Knights: att göra rätt är svårt, och att säga sanningen är farligt. Många har blivit föraktade för det, en del dödade, andra korsfästa.
Vänsterns stående klagavisa mot högerns moral är att den förenklar. Moral är relativ, säger de; nyanserad och komplex. De har fel, naturligtvis, även utifrån sina egna utgångspunkter. . .
När hjältar stiger fram och tar sig an svåra plikter är det frestande för resten av oss att vända dem ryggen, för att skydda vår egen självbild som rättfärdiga. Vi fördömer och avfärdar de soldater och förhörsledare som använder våld för att paradera oss själva som överlägsna i de fredliga värden de kämpar för. Som Gary Oldmans karaktär säger om den hatade och jagade Batman i nya filmen, ”Han måste fly — eftersom vi måste jaga honom.”

Träffsäkert. George W Bush är avskydd därför att han inte bara talar väl om det goda i oskyldigt pladder, utan agerar för att rädda de värden vi håller för goda. Han kränker därför vänsterns självbild av dem själva som de mest rättfärdiga på jorden.
Se Aftonbladet: Batman-filmen slår alla rekord. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,, , , , )

McCain uppbackas av viktig oberoende röst

New Yorks borgmästare, Mike Bloomberg, tillhör USA:s mest profilerade ”independent”, alltså oberoende väljare som varken räknar sig som demokrater eller republikaner. Det har talats om honom som Barack Obamas vicepresident. Men nu rapporterar ABC News att Bloomberg idag ska hålla tal till fördel för John McCain:

Mike Bloomberg tänker ge sig in i presidentvalskampanjen under fredagen genom att tala för John McCain i ett tal inför the Independence Party i Minnesota. Bloomberg kommer att lovorda McCains politiska insater bland annat då han gått emot sitt eget parti.

Det här är viktigt för McCain. De oberoende väljarna kan avgöra höstens val. Om en bland oberoende väljare högt uppskattad politiker som Bloomberg säger att McCain är den av de båda presidentkandidaterna som visat störst tecken på att vara självständig, stärker det McCain i denna väljarkategori.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )