Tempelriddaren Arn, en recension

Det var med viss tvekan jag gick och såg filmatiseringen av Jan Guillous medeltida hjälte (har inte läst böckerna). Men jag ville se vad en svensk produktion kan göra med 220 miljoner kronor. Blir det en biofilm av internationell klass? Recensionerna i medierna har varit försiktiga och tvetydiga. Man har inte velat sabotera ett så stort projekt, för då kanske det inte blir några nya.
Av en ärlig person har jag fått höra att den är som Pearl Harbour med Ben Affleck: hyfsad i krigsavsnitten men töntig i de låååånga kärleksscenerna.
Min dom: tack vare att de romantiska scenerna är så fåordiga blir de trovärdiga, men de är för långa. Filmen kunde ha klippts ner från 2 tim och 20 min till under 2 tim utan problem. Vissa scener förde inte historien framåt. Och i andra lägen gjorde filmen plötsligt och brutalt stora hopp i handlingen. Det bevisar återigen att klippning/berättarkonst i aktionfilm är något som få utanför Hollywood klarar av.
Men det är intressant att se hur en vänsterman som Guillou ger kristendomen i Sverige ett så stort utrymme och utan att göra religionen till syndabock. Tvärtom sägs till och med i klartext att det är människor och klaner som utnyttjar kyrkan i världsliga maktstrider. Hade gärna sett mer om dessa intriger och uppgörelser om kungamakten. Att se sådana strider i medeltida skepnad ger både igenkänning med våra tider och annorlunda tag i graden av grymhet i ”argumentationen”.
Hade filmen varit amerikansk hade den inte fått godkänt. Men de västgötska landskapsvyerna och kopplingen till svensk historia gör att jag gott kan rekommendera folk att se den. Det är med andra ord inte en film av internationell klass. Men bra nog.

Amerikansk assimiliering mot svensk inte-gration

I Göteborgs-Posten skriver Dilsa Demirbag-Sten om Sveriges mest tabubelagda ämne: den obefintliga integrationen av immigranter i Sverige, Ta emot folk i folkhemmet:

Välfärdsstatens syfte är att förhindra att människor faller utanför, så hur kommer det sig att länder där den är starkt förankrad uppvisar ett större etniskt utanförskap än USA? …
De nyanlända immigranter jag träffat i USA hävdar att de redan efter fyra år känner sig som amerikaner. Att ha ett arbete verkar vara det som bekräftar tillhörigheten i samhället och delaktigheten i den amerikanska drömmen.

Jag gillar att Demirbag-Sten vågar ta upp detta ämne, men jag håller ju inte alls med henne om förklaringarna: svenskar skulle vara fördomsfulla på en helt annan nivå än amerikaner när det gäller utseende (ickeblond kan inte bli svensk) och svenskar vägrar bjuda invandrare till sina hem. Därför känner sig invandrare ”isolerade och oförmögna att få kontakt med etniska svenskar”.
Det hon ser som fördomsfull isolering är ju i själva verket en konsekvens av den sjuka definition det officella Sverige håller sig med när det gäller ”integration”. Det nu nedlagda Integrationsverket och det av staten startade kampanjorganet ”Sverige mot rasism” gjorde – tills denna blogg kritiserade dem – följade definition av integration:

Till skillnad från assimilation som förutsätter anpassningen till majoritetens normer och förhållningssätt, betyder begreppet integration att olika grupper i samhället inte behöver ge upp sin särart … Integration är en ömsesidig process även om uppmärksamheten ofta riktas på de grupper som ska komma in i samhället. Förändringen involverar både de(n) grupp(er) som ska integreras och samhället i stort.

Det betyder att staten av etniska svenskar krävt att man – även om man alltid bott och alltid tänkt bo och leva i Sverige – ska ge upp svenska traditioner i lika hög grad som personer från Mellanöstern ska ge upp sina traditioner, trots att de lämnat sina hemtrakter och kommit till Sverige. Integration från det officiella Sverige kan tolkas som krav på att svenskar ska acceptera sharialagar i lika hög grad som muslimer ska acceptera svensk lag.
Det råder en förödande relativism i den svenska politiska korrektheten som svenska folket inte ställer upp på.
Men eftersom frågorna inte får diskuteras öppet, väljer man att sluta sig inåt så att man kan leva efter svensk kultur i sitt eget land. Svenskar som inte vill börja tillämpa traditioner från bortre Asien, Sydamerika, Afrika eller Mellanöstern måste med andra ord isolera sig i egna enklaver.
Integrationspolitiken är med andra ord i sig orsaken till de problem Dilsa Demirbag-Sten iaktar.
Den förda politiken är förödande för verklig integration, som måste syfta till assimilering. Nyanlända personer måste omedelbart få klart för sig att i Sverige gäller svenska lagar, regler, traditioner och kultur som norm. Det betyder inte att andra kulturer är mindre värda. Men i Sverige är svensk kultur norm och utgångspunkt. De som vill leva i Sverige har inget annat val än att lära sig svenska språket och smälta in i den svenska kulturen.
Allt annat leder till segregation och allt hårdare motsättningar mellan folkgrupper.
Det har världens främsta invandrarland klart för sig. Den som vill bli amerikansk medborgare genomgår inte enbart omfattande språktest utan också historiska prov där man måste bevisa att man lärt sig amerikanska värderingar och hur Amerika utvecklats. Medborgarskapet betyder i USA att man lämnar sin gamla nationella identitet bakom sig och blir amerikan.
Vi borde ställa samma krav på svenska invandrare. De måste ge upp sin gamla identitet och sträva efter att bli svenskar.
Att assimilering inte är något extremistiskt har här i bloggen framgått när jag citerat den erkände filosofen Francis Fukuyama som i Wall Street Journal konstaterat ”amerikaner som ser vad som händer i Europa kan vara glada över att de har gjort sitt land till ett assimilationens kraftfält”. Den framstående debattören och författaren Ayaan Hirsi Ali påpekar ofta att ”många i den muslimska minoritet är ovilliga att assimileras in i ett öppet samhälle”. Något hon anser nödvändigt för att skapa integration.
Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger lyfter som den invandrare han är, fram de amerikanska värderingarna: ”Vi måste assimilera immigranterna in i vårt samhälle. Vi vill inte bara att immigranter ska leva i Amerika, de ska leva som amerikaner.”
Assimilering är det som fattas i svensk integrationspolitik.
Läs mer i tidigare blogginlägg:

(Andra intressanta bloggar om )

John McCain stiger fram bland republikanerna

Också på republikanska sidan går dynamiken emot den förväntade vinnaren som förlorade i Iowa, Mitt Romney. Han tappar i opinionsmätningarna i New Hampshire och gjorde inte heller han särskilt väl ifrån sig i gårdagskvällens TV-sända debatt mellan republikanska kandidater.
I den debatten steg istället John McCain fram som den säkre och övertygande statsmannen, rapporterar Weekly Standard:

Den här debatten hjälpte den kandidat som egentligen hade minst att vinna: John McCain. Han var rolig, engagerad och välinformerad. Även i meningsutbytena framstod han som den mest vuxne i rummet.

Skälet till att magasinet menar att han inte hade så mycket att vinna på debatt är att han leder klart i opinionsmätningarna och är favoriten att vinna i New Hampshire. Vi såg hur det gick för favoriterna i Iowa, de förlorade. Men McCain är av en annan kaliber. Han har de senaste veckorna intagit en klar ledning i senate mätningen: 39 procent, mot tvåan Romney som nu bara får 25 procent.
Time ger också högsta betyg till McCain, A-, och näst högsta till Rudy Giuliani B+. Giuliani har inte lagt ner något kampanjkrut på New Hampshire och räknar därmed inte att få några röster här. Han satsar hårt på de större delstater som har primärval om några veckor.
För Giuliani är det därför utmärkt om olika kandidater vinner i de inledande små delstaterna: Iowa gick till Mike Huckabee, och i går gick Wyoming till Mitt Romney och New Hampshire ser på tisdag ut att gå till John McCain. Det betyder att det republikanska primärvalet fortfarande är vidöppet och därmed blir de senare, stora delstaterna avgörande. (Andra intressanta bloggar om: )

Hillary Clinton agerar som en argbigga

Medierna har fallit pladdask för Barack Obama. Han får mängder med positiv bevakning i amerikanska tidningar och TV efter segern i Iowa. För Hillary Clinton är det tvärtom. Hon blir allt hårdare granskad och betraktas som en förlorare. Titta bara på de här omslagen från två kommande veckomagasin (”Clinton-klanens fall” och ”Tiden för förändring har kommit”).
Inte heller opinionsmätningarna går Clintons väg. En ny mätning från Rasmussen visar att Obama tagit en klar ledning över henne i New Hampshire som går till val på tisdag: 37-27 procent.
Hon leder fortfarande de nationella mätningarna, från samma institut med 38-26 procent, men ledningen krymper snabbt. Frågan är vad Clinton ska göra för att vända opinionen till sin fördel.
Under gårdagskvällens TV-debatt mellan demokratiska partiets presidentkandidater visade hon upp en aggressiv sida som knappast kommer att hjälpa henne. ABC News politiske reporter skriver i att Hillary Clinton blev arg

Ärligt talat begrep jag inte riktigt vad hon menade. Men jag förstod att hon blev arg. Inte så mycket angående någon sakfråga, som om det faktum att Obama är på väg att vinna över henne.

På YouTube kan man redan se repliken på 1 minut från debatten där Clinton blir arg:

Detta kan vara Hillary Clintons ”Howard Dean-ögonblick”, stunden i TV då han gjorde bort sig genom ett primalskrik från talarstolen efter hans förlust i Iowa 2004 och därmed bekräftade att han var en förlorare olämplig att bli president.
Om inte Clinton snabbt hittar ett sätt att återskapa sin värdighet och på ett sakligt sätt kontra Obamas budskap om hopp, spelar det ingen roll att hon har den mest väloljade valmaskinen någonsin. Då kommer Clinton-maskinen att åka på sin första förlust på nationella scenen med dunder och brak. Clinton är riktigt illa ute just nu. (Andra intressanta bloggar om: )

Inte mord utan nödvärn i Rödeby

Den pappa som åtalats för mord, sedan ungdomsgäng upprepade gånger attackerat familjen på deras avlägset belägna gård i Rödeby, borde frikännas. Det var nödvärn. Tidningarna rapporterar idag från förundersökningen, och under rubriken Sonen: ”de är här nu” summerar Aftonbladet:

17-åringen, med ett meterlångt vedträ i handen, och Simon Söderberg, 15, går uppför de fem trappstegen och knackar på dörren till familjens gula villa. När natten tar slut ska en av dem vara död

Naturligtvis är händelsen en tragedi, för alla parter – och ett fruktansvärt misslyckande för den svenska rättsstaten som totalt har nonchalerat familjens rop på hjälp. Sonen i familjen har länge varit utsatt för trakasserier av det mopedgäng som den olycksaliga natten kl 01.26 gör sitt intrång i familjens hem.
Eftersom rättsstatens besked till familjen varit att de står helt ensamma, och aldrig kan räkna med uppbackning, anser jag det är självklart att pappan hade rätt att värna sin familj med alla till buds stående medel.  Också med hagelgevär.
Jag anser att han ska gå fri.
Han har moralen på sin sida.
Det kan man inte säga, varken om de unga ligisterna eller om ordningsmakten. Den har brutit mot alla civilisationens regler och låtit ligisterna under en längre tid beröva familjen allt det som en rättsstat har skyldighet att upprätthålla: frihet från våld och hot om våld.
Om den svenska staten skött sin elementära uppgift, och ingripit när familjen polisanmält ligisterna, hade pappans våld varit oacceptabel. Men eftersom staten inte uppfyllt sina uppgifter, är det våld mannen använt förenligt med vad nöden krävde och därmed försvarligt med tanke på omständigheterna (som det heter i brottsbalkens bestämmelser om nödvärn).
Det är, som jag ser det, den svenska rättsstaten som ska stå anklagad i den här rättegången. Inte pappan.  Staten borde dömas att utbetala skadestånd till familjen, istället för att döma pappan för mord.
Fallet borde vara en väckarklocka för etablissemanget. Om inte ordningsmakten blir effektiv, kommer medborgarna i allt högre grad att tvingas ta lagen i egna händer. Det borde ingen anse vara önskvärt, men med i takt med att rättssäkerheten prioriteras ner kommer den här typen av fall att bli vanligare. Ordningssamma medborgare ska inte behöva vika ner sig för ligister och våldsverkare som tränger in i deras hem. I sådana lägen har vi all rätt i världen att försvara oss och det som är vårt! (Andra bloggar om politik)

Vilken presidentkandidat står för hoppfullheten?

Segrarna i Iowa, Mike Huckabee och Barack Obama, var de två som tydligast stod för hopp om något nytt och bättre för Amerika. Det menar bloggarn Andrew Sullivan och det temat utvecklas skarpögt av PJ Anders Linder i Svenska Dagbladet, Stenhård strid om vem som försonar bäst.
Den intressanta frågan är vilken sorts hoppfull förnyelse det är amerikanska folket vill se.
I Iowa räckte det med att Huckabee glänste som politikern som talar som folk (Huckabees svar till Jay Leno om varför han har medvind: ”Folk letar efter en presidentkandidat som påminner dem mer om killen de jobbar med än killen som gav dem sparken”). Och att Obama hade en överlägsen retorik om hoppfullhet i sina valtal.
Men för att vara rak: i Iowa såg vi bara fluffigt snack (”hot air”).
Iowa röstade med hjärtat
Det intressanta med en kampanj i flera steg, är att valrörelsen utvecklas. I Iowa kunde väljarna rösta med hjärtat, eftersom de visste att det kommer fler tester av kandidaterna i andra delstater. De behövde inte bry sig om ifall de goda retorikerna faktiskt hade något substantiellt innehåll i det ”må bra”-tal de förmedlade med sådan kraft.
Iowa liknar därmed franska presidentvalets första omgång. Minns att extremnationalisten Jean-Marie Le Pen fick fler röster än socialistpartiets presidentkandidat 2002, så att Le Pen stod mot Chirac i andra omgången. Fransmännen såg fram till 2002 första omgången (då ett tiotal kandidater finns att välja mellan) som en chans att rösta med hjärtat, för att i andra omgången rösta med hjärnan.
Det är nu upp väljarna, först i New Hampshire, att granska hoppfullhetens kandidater som segrade i Iowa, om de verkligen håller måttet. Är deras hoppfullhet äkta eller spelad? Har de personlig erfarenhet och ett politiskt program som kan omsätta de vackra orden i handling?
Det är ju här Hillary Clinton kommer att sätta in stöten mot Barack Obama. Han talar vackert, men det är hon som har erfarenheten att omsätta orden till verklighet. Samma sak på republikanska sidan: först John McCain och sedan Rudy Giuliani kommer att hävda samma sak mot Mike Huckabee.
Vilka frågor ger hopp?
Nästa aspekt: vilka blir sakfrågorna om vilka väljarna vill höra kandidaterna utveckla sina hoppfulla budskap? Minns 1992 och Bush den äldre som räknade med att vinna återval efter en klar seger i Kuwaitkriget, medan det var Bill Clinton som diskuterade ekonomi. Clinton satsade på rätt sakfrågor, de om vilka väljarkåren ville höra hoppfulla budskap. Under valrörelsen upprepade Clintons valstrateg James Carville ofta sitt mantra: ”Det är ekonomin, dumbom” (It’s the economy, stupid!). Allt för att hålla Clintons kampanj på rätt spår.
Det mantrat kan åter bli det vinnande. Om konjunkturen nu mattas av, exempelvis på grund av det enormt höga oljepriset, kommer det att vara ekonomin som oroar väljarna mest. Då är det här det hoppfulla budskapet behövs.
Men jag tror inte att det blir en upprepning av 1992, av den enkla anledning att amerikanerna inte kan stänga ute världen så som de gjorde 1992. Då hade just sovjetkommunismen fallit samman som ett korthus. Optimismen i internationell politik var stor då kalla kriget var över. Man kunde välja en guvernör från den lilla sydstaten Arkansas som bara talade inrikespolitik.
År 2008 kan inte världen hållas utanför. En osäker världen behöver USA. Och till skillnad från alla tidigare oroligheter i världen, som funnits på tryggt avstånd från den amerikanska vardagen, innebär den islamistiska fundamentalismen att varje stad i USA står under hot om attack.
Explosiv kombination: ekonomi-säkerhetspolitik
Jag tror alltså på en kombination av valet 1992 (som Clinton vann) och valet 2004 (som Bush vann). Det betyder att kandidaterna måste ge hoppfulla lösningar – inte bara hoppfulla budskap som i Iowa – på både en hotande ekonomisk nedgång och en hotfull värld.
Detta ger en synnerligen explosiv kombination. Vänstern i USA predikar ekonomisk isolationism för att rädda amerikanska jobb från hotfull utländsk konkurrens. Allt medan högern står för det hoppfulla budskapet om att Amerika klarar sig bra i den globala konkurrensen och att frihandel alltid lönar sig.
I säkerhetspolitiken är det tvärtom, där står vänstern för det hoppfulla budskapet om att Amerika kan dra sig tillbaka från världens alla oroligheter för att rädda de amerikanska soldaternas liv, medan högern säger att USA måste ta tuffa uppdrag och vara beredd att riskera blodutgjutelse för att rädda frihet och demokrati från dödliga attacker.
Här har republikanerna att välja mellan att kapitulera under ledning av Mike Huckabee – dvs inta vänsterns ståndpunkter om att USA bör isolera sig både ekonomiskt och militärt – eller gå på offensiven med Rudy Giuliani eller John McCain och ingjuta hopp om frihandel och Amerikas förmåga att göra världen säkrare genom uppoffringar.
Demokraterna har här mindre svängutrymme, men betoningen är viktig: ett val av Obama betyder ekonomisk isolationism och fluffigt tal om samarbete internationellt, men utan engagemang i handling. Clinton har övergivit sin makes tilltro till frihandel och predikar protektionism, men i lite mindre utsträckning än de andra, och hon vill se USA som en stark aktör på den internationella scenen.
Giuliani-Clinton mot Huckabee-Obama
För mig låter det som att Giuliani har den bästa sakpolitiska positionen i båda dessa frågor om man, likt mig vill se ett offensivt USA, medan Obama är starkast ur vänsterperspektivet.
En valkampanj mellan dessa båda skulle det slå gnistor om.
Sämst för världen vore om Obama kom att stå mot Huckabee – då skulle USA redan före valdagen vara förlorat för världen och de båda skulle försöka övertrumfa varandra i isolationism, både ekonomisk och säkerhetspolitisk.
Bäst vore om Giuliani stod mot Clinton – då skulle USA finnas kvar på världsscenen vem som än vann. Och båda skulle försöka övertrumfa varandra om vikten av ett offensivt USA.
För mig är det ju självklart vilka av dessa båda scenarier som innehåller mest hoppfullhet. Men för vänstern är det ju annorlunda.

Jämställdhetens baksida

Det är för ovanlighetens skull en analytiskt intressant debattartikel om feminism och jämställdhet som några forskare publicerar i Dagens Nyheter idag, Vi kan inte bortse från jämställdhetens baksida. Intressant eftersom den så tydligt visar vilket enormt intrång i privatlivet som det feministiska perspektivet utgör. Mål om jämställdhet innebär inget mindre än att politiker i riksdag och kommun ska bestämma över våra kärleksliv, över våra mest intima sidor av livet och våra relationer. Det är vidrigt. Forskarna skriver:

Intervjuer med svenska par illustrerar att familjelivet ofta följer rutiner och vanor som anses gagna familjens behov. De intervjuade männen och kvinnorna legitimerar ofta det relativt traditionella beteendet genom att hänvisa till personlig lämplighet och intresse samt behovet av kompromisser. Dessa faktorer påverkas i sin tur av kulturellt bestämda föreställningar om kärlek och tvåsamhet, samt vad som betraktas som manligt och kvinnligt. Att mannen i ett parförhållande tar på sig en traditionell mansroll medan kvinnan går in i kvinnorollen beror på att båda upplever att de på detta sätt tillfredsställer varandras och familjens behov.

Med andra ord, den arbetsfördelning som utvecklats i familjelivet över tusentals år kanske inte är så dum. Och vad jag inte förstår är varför motsatsen till traditionellt beteende per automatik skulle vara bättre. Vilken idiotisk logik! Det låter mer som ett trotsigt barn är en logik värd att följa.
Forskarna skriver också:

Våra undersökningsresultat visar att jämställdhet uppenbarligen har ett pris som måste betalas. Dessa insikter måste beaktas och tas på allvar av politiker och beslutsfattare.

Men till skillnad från vad forskarna skriver mellan raderna, att det priset ska och måste betalas, borde man fråga sig om man inte ska låta bli att betala priset och därmed överge de feministiska målen när det gäller privatlivet.
Det som stör mig mest är att man inte drar någon som helst gräns mellan det offentliga, som arbetsliv, föreningsliv mm å ena sidan och å andra sidan privatlivet (i det offentliga ska jämlikhet inför lagen råda). Feminismen är för politiker en brygga över från att styra staten till att kliva in i medborgarnas sängkammare. Gudrun Schyman och andra nöjer sig inte med att ta ut höga skatter, de vill stå i farstun och peka finger om vem som ska gå till tvättstugan för att tvätta. Är inte det en enorm kränkning av människors integritet? Och detta höga pris bara för att staten ska få diktera hur vuxna människor i parrelationer delar upp sysslorna mellan sig i vardagen.
Politiker och myndigheter borde inte få lägga sig i människors kärleksliv. Räcker det inte att stifta lagar och lägga beslag på halva ekonomin som medborgarna sliter ihop?

En andra chans för dömda

I dag skriver Göteborgs-Postens politiska chefredaktör Fredrik Tenfält en krönika om kriminalpolitik, Viktigt med andra chans:

De nuvarande massutdragen från straffregistret är stötande. I ett civiliserat samhälle måste det finnas möjligheter till en andra chans, när människor väl är beredda att ta den …
Men även straff för mindre grova brott tenderar i dag att bli av livstidskaraktär. Förra året begärde 100.000 personer ut uppgifter om sig själva från straffregistret. Detta för att tillmötesgå krav från tilltänkta arbetsgivare.

Här i bloggen uttrycks krav på hårdare straff, särskilt vid våldsbrott. Ett skäl till detta är att, om brott ger kännbara straff, så kan man enligt min moraliska syn få en ny chans att bli en skötsam medborgare, när straffet är avtjänat.
Men med vårt svenska socialistiska kriminalpolitik döms lindriga straff ut, det kostar inte mer än några månaders inlåsning att ta livet av en annan människa. Och sedan kan man söka in på läkarutbildning på Karolinska.
Denna flathet och ovilja att döma ut straff får till följd det massmissbruk av straffregistret som Tenfält tar upp.
Istället för snabba och kännbara straff, döms kriminella till en livstids utestängning från normalt liv och berövas möjligheter att söka jobb och till och med att driva eget företag. Vägverket tillåter inte att en tidigare straffad får yrkestrafiktillstånd att ens köra budbil. Jag skrev om det i Finanstidningen: Hårda straff – och försoning.
Vi borde självklart göra upp med denna irrationella socialistiska kriminalpolitik.