Vad har medborgarna i politiken att göra?

av Dick Erixon

-------------------------------------------

Över blockgränsen
Arvid Lagercrantz (Gidlunds 2005)

-------------------------------------------

Finanskrisen i början av 1990-talet var en "chockartad upplevelse", berättar förre centerledaren Olof Johansson för Arvid Lagercrantz i intervjuboken Över blockgränsen. När socialdemokraterna genast efter valsegern 1994 började höja skatter hamnade Sverige i en ny krissituation då räntorna steg snabbt och kronan föll.

"Det här var en varningssignal som fick i varje fall mig att känna: inte en gång till - krisen måste stoppas." Det var bakgrunden till samarbetet mellan centerpartiet och s-regeringen 1995-98.

Journalisten Arvid Lagercrantz har fulländat intervjutekniken där han får intervjuobjekten att "tala ut". Det blir förfärligt långrandigt, men samtidigt förvånansvärt avslöjande. Personligheter och karaktärer träder fram i allt självförhärligande babbel. Läsaren får en ovanligt djup inblick i hur Göran Persson, Erik Åsbrink och ledande centerpartister tänkte. Boken ger ny information även för mig som på nära håll i ledningen för Stockholmscentern och i högskoleförbundet följde - och hårt kritiserade - samarbetet.

Machiavelli - inte Marx och Smith
Enligt Olof Johansson fanns inom moderaterna funderingar på att sträcka ut en hjälpande hand, men istället begärde Carl Bildt en extra riksdagsdebatt om den ekonomiska situationen i mars 1995. Detta fick fart på de försiktiga samtal som inletts några veckor tidigare mellan c och s. "Bildt hade ju satt allt på ett kort. Han borde själv ha begripit att hans begäran om en debatt var den ultimativa utmaningen mot regeringen", säger Göran Persson.

Centerns dåvarande gruppledare i riksdagen Per-Ola Eriksson berättar att "moderaterna stärkte vår förhandlingsposition genom att begära den debatten". Så: natten innan riksdagsdebatten kom c och s överens. Göran Persson avslöjar: "För mig var det nog det mest dramatiska ögonblicket i min politiska karriär. Hade det gått snett, hade regeringen fallit och landet drabbats av en väldig attack på de finansiella marknaderna". Nu kunde han istället presentera ett stort ekonomiskt paket för att återskapa förtroendet för svensk ekonomi.

Det är nu utgiftstaket införs i budgetprocessen. Ersättningsnivån i a-kassan sänktes till 75 procent och en lång rad andra besparingar genomfördes. Man återställde några återställare: riskkapitalavdraget och kvittningsrätten. Och traktorskatten avvecklades.

I självgod ton säger Göran Persson att Carl Bildt inte klarade av att svara i debatten 5 mars 1995. "Sedan den dagen var Bildt borta ur svensk politik och han kom aldrig igen." Lars Leijonborg gjorde knappast heller någon stark insats när han kritiserade uppgörelsen från vänster: det var ett svek att spara 7,5 miljarder på kommunerna, sa han.

Åter illustreras hur väl s och c kan sin Machiavelli, medan m och fp blir grundlurade där de sitter och tror att det handlar om Karl Marx och Adam Smith.

I sina detaljer finns inte så mycket att invända mot åtgärderna i uppgörelserna. Men intervjuerna väcker tre allvarliga frågeställningar om konstitution, ideologi och näringslivets roll.

Upplyst despotism
Något som inte berörs i intervjuerna, är frågan om vilket demokratiskt mandat centerpartiet hade för att gå in och räddade en vänsterregering. Svaret är: inget alls. Vilket mandat från väljarna hade socialdemokratin att göra upp om borgerlig politik? Svar: inget alls. Socialdemokratin vann valet 1994 och svenska folket hade rätt att förvänta sig vänsterpolitik. Det är ju själva meningen med allmänna val - att folket avgör inriktningen.

Men att samverkan saknade folkligt mandat bekymrar inte Persson och Johansson. Av samtalen i boken framgår att restriktionerna för vad man ansåg sig kunna göra var få. Man talar luddigt om "vad som är möjligt", "vad som ligger i korten", men syftar då på vad riksdagsgrupper, partistämmor och närstående, typ LO, kan svälja. Medborgarna finns inte med i processen.

Länken mellan väljarna och de valda är kapad. Makthavarna byter kurs, byter samarbetspartner, förändrar sin politik och suddar ut gränsen mellan regering och opposition. Principlöshet upphöjs till statskonst. Det är knappast förvånande att medborgare börjar tycka att det är meningslöst att rösta i val, när politiker - så fort de fått sina eftertraktade mandat - fullständigt struntar i vad de sagt till väljarna.

På ett märkligt sätt verkar det som om åtgärdernas impopularitet stärker egot i båda partiledningarna. Att kunna trotsa opinionen och lyckas, verkar göra dem höga. Visst, man motiverar sina handlingar med att "det är för Sveriges bästa". Låter bra. Men - är det inte just så den upplyste despoten försvara sig?

Om Olof Johansson under valrörelsen 1994 menat allvar med sitt budskap om bred samverkan och "rundabordssamtal" hade han naturligtvis krävt att de andra borgerliga partierna skulle vara med i uppgörelserna. Landets situation var extremt allvarlig. Ändå nöjer man sig med minsta möjliga majoritet, 53 procent av riksdagen. Varför? Jag ser inget annat skäl än egen makthunger.

Ideologisk hållningslöshet
I intervjuerna talas det mycket - väldigt, väldigt mycket - om "samhällsansvar", "nationens intresse" och "kontinuitet", men inte om vilken inriktning politiken skulle ha på längre sikt. Är målet mer makt till politiken eller ska medborgarna få avgöra mer själva? Fler eller färre regleringar? Höjt eller sänkt skattetryck? Anders Ljunggren, centermannen i finansdepartementet, menar att de "ideologiska skillnaderna egentligen spelar en mycket mindre roll" nu än förr i tiden. Han menar att det råder koncensus om välfärdsstaten. Alltså handlar politik bara om att lappa och laga lite här och där.

Ljunggren gör också kraftiga utfall mot blockpolitiken. Han vill se samarbete. Men han förbigår konsekvensen: i praktiken ett evigt regeringsinnehav för socialdemokraterna. Det finns inget verkligt alternativ över blockgränsen utan socialdemokraterna. Varför en del centerpartister talar för detta är obegripligt.

Och Per-Ola Eriksson förstår överhuvudtaget inte att kritiken inom centern mot samarbetet kunde ha ideologiska rötter. Av intervjuerna framgår att han tror att kritiken handlade om nervositet inför svaga opinionssiffror, "partiegoism" och dåligt självförtroende för den egna politiken. Eriksson framstår som en extrem pragmatiker för vilken ideologi är något fullständigt främmande. Politik är att slåss om vem som ska få ratta lite på spakarna i kontrollrummet som styr samhället.

Näringslivets svek
Per-Ola Eriksson försvarar också samarbetet genom att hänvisa till näringslivet: "när vi träffade företrädare för näringslivet i en liten krets, tyckte dom att det vi gjorde var bra". Han nämner namn som Olof Stenhammar. Svenskt näringsliv har inget emot att de frihetliga krafterna i politiken marginaliseras och de som vill planstyrd ekonomi stärks.

Det sista tycker jag är det mest nedslående med detta föga inspirerande, men ur historiskt och statsvetenskapligt perspektiv viktiga verk. Olof Johansson & Co är borta från politiken och centern finns åter på rätt sida, men näringslivets direktörer finns kvar som garanter för socialdemokratisk hegemoni.