Anförande hos Stureakademin 14 november 2005


Hur mår neokonservatismen?
Internationell politik står inför systemskifte
av Dick Erixon, borgerlig skribent och bloggare.


Det är om detta den internationella debatten handlar: å ena sidan gammal och etablerad realpolitik med fokus på nationernas suveränitet och stabilitet. Å andra sidan en ny och närmast revolutionerande idealism som sätter mänskliga rättigheter främst och som syftar till ökad säkerhet i världen genom spridandet av demokrati.

Genom sitt nytänkande på neokonservativ grund, har Bush-doktrinen ifrågasatt det rådande systemet inom internationell politik. På moralisk grund. Det är därför doktrinen är så kontroversiell. Den utmanar etablissemangen inom diplomatkåren, universiteten och de internationella organisationerna. Vita huset tar strid med i stort sett alla, också det egna utrikesdepartementet, eftersom nytänkande inte är populärt i jet set-kretsarna.


Trots motgångarna i Irak blir det allt tydligare att den neokonservativa världsåskådningen har något viktigt att tillföra när de senaste 60 årens internationella politik blivit otidsenlig. Denna epok startade med FN:s bildande i San Francisco i juni 1945 och tog slut i och med kalla krigets slut.

Under denna tid stod folkrätten, det vill säga staternas rättigheter, i fokus. Övergrepp mot de mänskliga rättigheterna var ”inre angelägenheter” som andra stater inte skulle lägga sig i. Denna realpolitik strävar efter stabilitet och fred mellan nationerna, inte efter att förhindra övergrepp och folkmord inom nationerna. I FN-stadgan fokuseras på att ”undertrycka angreppshandlingar” (kap 1, artikel 1) mellan nationer.

Inom de utrikespolitiska etablissemangen, både i USA och Europa, följer man fortfarande den realpolitiska logiken. Jag konstaterade i ett föredrag 2003 (Den neokonservativa världsbilden: Dags för demokratisk imperialism?) att neokonservatismen "står som idébärare till en revolutionerande förnyelse av internationell politik" och att "all förnyelse möts av kompakt motstånd".

Och motståndet är så kompakt att det under de två år som gått sedan dess ännu inte startat en öppen debatt om de förändringar som det neokonservativa perspektivet står för. Varken i Sverige eller Europa. Istället har man bara med förakt avfärdat Bush-doktrinen.

FOLKRÄTTEN MOT MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER
När partiledarna Fredrik Reinfeldt (m) och Göran Hägglund (kd) i höst talat utrikespolitik utgår de ifrån att folkrätten är given. Därmed intar de ett synsätt som gör det omöjligt att komma åt exempelvis Sudans odemokratiska regering trots att de, i bästa fall, varit passiv till den arabiska milis som de senaste åren mördat över 100.000 afrikaner i Darfur och drivit över en miljon på flykt i en brutal etnisk rensning.

FN-stadgan bygger på folkrätten som sätter medlemsstaternas suveränitet före mänskliga rättigheter. Folkrätten var också orsaken till att världssamfundet förhöll sig passivt när över 800.000 människor mördades under tre månader i Rwanda sommaren 1994. Folkrätten skyddar nationsgränserna och suveräniteten, inte människorna.

En av få svenska politiker som ifrågasätter folkrätten är centerledaren Maud Olofsson. I ett tal förra året sa hon att folkrätten idag står...
...inför svåra tolkningsproblem. Kan angrepp som inte bara syftar till att förhindra pågående folkmord, utan till och med till att byta politisk ledning motiveras? Vilket ansvar bär en regim för terrorgrupper aktiva i landet? Och, vilket är kriteriet som säger när det är rätt att ingripa och när det är rätt att avstå? Centerpartiet vill utveckla folkrätten så att den kan vara till skydd för människors rättigheter, inte främst diktatorers.
Olofsson har förstått dilemmat med den gamla internationella politiken och ställer just de frågor vi måste ställa oss idag, men som så få i Europa vill ställa.

REALPOLITIK MOT IDEALISM
Termen 'neokonservativ' är något förvirrande. Konservativ anses ju vara någon som står för det bestående, men neokonservatismen är ett begrepp som först kunde användas om Ronald Reagan då han bröt mot den gamla republikanska hållningen om en säkerhetspolitik byggd på kärnvapenavskräckning i syfte att defensivt kontrollera och hålla Sovjetunionen i schack. Reagan ville inte längre bara hålla emot kommunismen (containment) utan krossa den.

Därmed bröt Reagan mot den gamla linjen om realpolitik för att låta idealism bli styrande. Det är innebörden också bakom Irak-kriget. Flera tunga konservativa, exempelvis Henry Kissinger, är realpolitiker och ytterst tveksamma till eller öppna motståndare till Irakinvasionen. De vill att USA endast agerar i utrikespolitiken för att värna strikt amerikanska intressen. Det är exakt samma hållning som Europas ledare har.

Att föra in idealistiska mål, som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är alltså något kontroversiellt i internationell politik. Det anses omoget och utmanande.

STABILITET I DIKTATUR MOT FÖRÄNDRING TILL DEMOKRATI
I Europa har stabilitet varit den bärande tanken. När Tysklands förre förbundskansler Gerhard Schröder levererade ett tal vid en säkerhetspolitisk konferens i München i februari använde han ordet 'frihet' noll gånger. Däremot talade han om 'stabilitet' åtta gånger. En neokonservativ, Fred Hiatt, skrev i Washington Post: ”Men genom att negligera andra folks längtan efter frihet låter européerna ofta mer cyniska än sofistikerade.”

Stabilitet betyder att sitta still i båten. Européer vill få det att framstå som just sofistikerat, moget och eftertänksam. Allt medan amerikansk idealism framställs som cowboy-aktivism, något oansvarigt, oseriöst och farligt. Att driva på förändringar som man inte alltid kan kontrollera betyder att stabilitetens hotas. Och då är det bättre att göra ingenting. Även om det betyder att diktaturer kan fortsätta förtrycka sina befolkningar.

Mycket av kritiken mot Bush bygger just på resonemanget om stabilitet. Ta exempelvis Aftonbladet. De skrev häromdagen (11 nov) i ledaren Terroristerna vinner mark att "Tvärt emot de löften som gavs inför den amerikanska invasionen i Irak tycks utrymmet för en demokratisk utveckling i Mellanöstern mindre än tidigare. Istället är regionen mer instabil och våldsam, och USA:s allierade betalar ett högt pris. Det är terroristernas världsbild som vinner mark"

Priset är högt. Ja. Över 2000 unga amerikanska soldater har betalat det ultimata priset - de har offrat sina liv för ett främmande land och ett folk det inte visste mycket om. Många irakier får också sätta livet till.

Men det avgörande frågan är ju om priset är för högt. Vänstern anser det. Men så kan man bara se det om man föredrar stabilitet i diktatur framför förändring till frihet och demokrati. Som jag ser det kan priset bara bli för högt om man ger frihet och demokrati lågt värde.

Aftonbladet menar att utvecklingen går åt fel håll. Att Bush-doktrinen ger mer instabilitet. Men frågan är om man anser att den gamla 'stabiliteten' vara acceptabel, den som rådde då Saddam Hussein hade makten. Vänstern menar det. Bush-doktrinen hävdar att den sortens 'stabilitet' är en illusion. Tyranner som förtrycker och mördar sitt folk kan inte anses utgöra en acceptabel stabilitet. Verklig stabilitet kan bara uppnås genom att störta regimerna och befria folken. Först när demokrati och frihet råder uppnås stabilitet värd namnet. Och då kan terrorismens rötter elimineras.

DEMOKRATI I VÄST MOT DEMOKRATI I ÖVRIGA VÄRLDEN
Kritiken mot Irakkriget har fått mig att undra över vilken människosyn ”fredsaktivisterna” har om de anser att priset för demokrati är för högt. En ledtråd fick jag i oktober då Niklas Ekdal i Dagens Nyheter skrev: ”När den irakiska regimens brott så småningom rullas upp kommer också en annan insikt att sprida sig. Om detta var den nivå av tortyr och massmord som krävdes för att hålla ihop landet, hur ska en regim som respekterar mänskliga rättigheter klara av det?”

Här insinueras att irakier är barbarer som inte klarar av demokrati. Och Ekdal är representativ för opinionsbildningen mot Iraks befrielse. I min blogg har jag från början tolkat Irakkriget utifrån irakiernas situation, medan massmedierna så gott som alltid väljer att tolka Irak enbart som en pjäs i ett spel mellan USA och Europa, mellan Bush och hans motståndare. Det är allra mest tydligt när det gäller att räkna hur många som dött i Irak. Man struntar fullständigt i de hundratusentals som dödades före mars 2003, men skuldbelägger USA för alla som dött sedan mars 2003. Irakierna fick värde först då USA med allierade invaderade landet. Och för medievänstern har bara döda irakier värde - som ammunition mot Bush. Levande irakier har fortfarande inget människovärde. Deras framtid betyder ingenting.

Här går förmodligen den viktigaste skiljelinjen mellan förespråkare och motståndare till Irakkriget: om man inte tror att muslimer klarar av demokrati är naturligtvis president Bush helt ute och cyklar. Varför försöka sprida demokrati till barbarer? Så naivt! Men vi som betraktar irakier som människor ser det som något stort att allt större del av jordens befolkning får chansen att bygga demokrati och leva med mänskliga rättigheter.

RELATIVISM MOT MORALISK VÄRDEGRUND
Inom FN-systemet råder likgiltig relativism. En regeringschef i en diktatur är jämbördig med en folkvald premiärminister. En förtryckarstats FN-ambassadör, exempelvis en kusin till diktatorn, har samma status som en FN-ambassadör från en parlamentarisk demokrati.

Ett skäl till att neokonservativt tänkande blivit så baktalad är att den på moralisk grund utmanar relativismen. Den utmanar hela tillvaron för de internationella jet set-eliterna, som är vana att umgås, utan att behöva bry sig om hur olika staters företrädare behandlar sin egen befolkning på hemmaplan. Förenta Nationerna fungerar som en exklusiv klubb som ger internationell legitimitet åt diktatorer, deras släktingar och tjänare. I FN-skrapan i New York är massmördare respekterade representanter för sin nation.

Neokonservatismen har oförskämdheten att dela upp de internationella aktörerna i goda och onda. Och ställer krav på det internationella samfundet att verka för demokrati och motarbeta diktatur. Det gör livet obekvämt för dem som gärna går på olika ambassaders cocktailpartyn. Att plötsligt välja bort några? Att ta avstånd från vissa? Så oförskämt! Så osofistikerat!

BUSH-DOKTRINEN
På neokonservativ grund har president Bush formulerat en ny utrikespolitisk doktrin, som är lika revolutionerande och för sin samtid svårbegriplig men genial, som Truman-doktrinen från 1947. Då lade president Harry Truman grunden för hur sovjetimperialismen skulle bemötas, det som blev kalla kriget. Bush-doktrinen har formulerats och utvecklats i fem tal av presidenten: I dessa tal bryter George W Bush med det realpolitiska perspektiv och utmanar därmed rådande tänkande inom internationell politik. Han lägger istället grunden för en doktrin med idealistiska ambitioner att förändra världen i demokratisk riktning i syfte att skapa global säkerhet och frihet.

I det första talet, som hölls bara nio dagar efter attacken den 11 september 2001, förklarar Bush krig mot terrorismen. Han slår fast att Amerikas fiende inte bara är de radikala nätverk av terrorister som attackerat USA, utan också ”varje regering som stöder dem”. Skälet för terroristernas attack är att de hatar demokrati och frihet. De är arvtagare till 1900-talets blodiga ideologier, säger presidenten. ”Detta är inte enbart en amerikansk strid. Och det är inte bara Amerikas frihet som står på spel. Detta är en strid för hela världen. Det är en civilisationens strid. Det är en strid för dem som tror på utveckling och pluralism, på tolerans och frihet.”

I det andra talet, fyra månader senare rapporterar presidenten att man räddat det afghanska folket från svält och befriat landet från brutalt förtryck genom att störta talibanerna. Bush förklarar nu att Irak, Iran och Nordkorea utgör ”ondskans axelmakter” och att USA inte tänker tillåta dessa att hota världen med massförstörelsevapen.

I ett tredje tal, om Mellanöstern på trappan till Vita huset, ställer sig presidenten för första gången bakom en tvåstatslösning, med Israel och en palestinsk stat, sida vid sida.

Som fjärde tal i Bush-doktrinen kan hans installationstal i januari räknas. Här utvecklar han ambitionen att sprida demokrati och frihetens ljus där diktaturens mörker råder. Invasionen i Irak är en del i en större strategi för ökad säkerhet i världen. Demokratiska stater angriper inte andra demokratier och stöder inte terrorism. Därför är det i USA:s säkerhetsintresse att Mellanöstern utvecklar demokrati.

I senaste talet, för en månad sedan, breddar Bush perspektivet så att kriget mot terrorn blir ett krig mot radikal islamism. Flera bedömare, bland dem Charles Krauthammer, anser det är en viktig förskjutning. Terror är en teknik. Den verkliga motståndaren är en ny totalitär ideologi: radikal islamism. Bush säger:
Över åren har dessa extremister använt en rad olika ursäkter för våld - det må vara Israels närvaro på Västbanken, Amerikanska truppers närvaro i Saudiarabien, störtandet av talibanerna eller korstågen för tusen år sedan. Faktum är att vi inte möter ett antal klagomål som kan redas ut och tillgodoses. Vi möter en radikal ideologi med ett orubbligt mål: att förslava hela nationer och skrämma hela världen.

Ingen handling från vår sida utlöste denna våg av mördande - och inget tillmötesgående, ingen muta och ingen eftergiftspolitik kan ändra eller begränsa deras planer för blodspillan.

Tvärtom: de riktar sig mot de länder vars agerande de tror sig kunna påverka genom våld. Till en sådan fiende finns bara ett effektivt svar: vi kommer aldrig att backa, aldrig att ge upp, och aldrig acceptera något mindre än total seger.
Bush-doktrinen är alltså motsatsen till Europas ambition att blidka terroristerna genom att försöka anpassa sig efter deras klagomål. Såväl folket under kristallkronorna i de fina salongerna som vänsterikoner som Jan Guillou tror att de här muslimska nätverken kommer att sluta bomba bara palestinierna får en egen stat och bara USA lämnar Mellanöstern. George W Bush ser ett annat scenario utspela sig: Skulle västvärlden lämna Irak kommer terroristerna att skapa en ny talibanstat och använda den som plattform för att med mycket större kraft och resurser sprida sin ideologi runt jorden.

Bush förklarar att ”terroristnätverken parasiterar på det missnöje och frustration som människor känner” i stater utan demokrati. ”Extremisterna exploaterar lokala konflikter och underblåser en kultur av offermentalitet där någon annan alltid är skyldig och där våld alltid är lösningen.” Bush konstaterar:
På samma sätt som kommunismen är islamistisk radikalism elitistisk, ledd av ett självutnämnt avantgarde som anser sig tala för de muslimska massorna. Bin Ladin säger att hans roll är att för muslimer, jag citerar, 'tala om vad som är bra för dem och vad som inte är det'. Och denne man, uppväxt i överflöd och med privilegier, anser att det goda för fattiga muslimer är att bli mördare och självmordsbombare. Han försäkrar dem om att detta är vägen till paradiset - men han erbjuder sig aldrig att hänga med på färden ...

I likhet med den kommunistiska ideologin har vår nya fiende totalitära mål ... I likhet med kommunismen är vår nya fiende emot fria människor och ser dem som lever i frihet som svaga och dekadenta.
Det är i denna analys som Bush-doktrinen, inspirerad av neokonservativ analys, så dramatiskt skiljer sig från europeiskt tänkande. Från den etablerade perspektivet i internationell politik inom diplomati, i forskningen och inom internationella organisationer.

Bush visar att den neokonservativa idealismen i högsta grad är levande och vital, trots att den angrips från alla håll, inte minst genom det kriminella våldet i Irak. Även om det kommer att dröja, tror jag Bush-doktrinen så småningom kommer att bli lika etablerad och självskriven som Truman-doktrinen blev. Varför? Bästa svaret är en motfråga:

VAD ÄR ALTERNATIVET?
När statsmän vidtar dramatiska åtgärder för att uppnå höga ideal finns det ingenting som är enklare än att kritisera enskildheter som går fel på vägen. Men kritiker som bara kritiserar är patetiska. Varje gång kritik riktas mot Bush och Iraks befrielse borde krav ställas på besked om vad som ska göras istället. Vad är ert alternativ för Irak? Ska makten återlämnas till Saddam Hussein så att han kan återuppta sitt förtryck? Ska terroristerna med al-Zarqawi i spetsen få introducera en ny taliban-regim i Irak?

Så: även om demokratiprocessen i Irak går långsamt och utsätts för ständiga attentat har inga långsiktiga alternativ till Bush-doktrinen presenterats. Ingen har kommit fram med någon mer genomtänkt strategi eller erbjudit högre moraliska och ideologiska målsättningar. Alternativet till Bush-doktrinen stavas: kapitulation för islamistisk fundamentalism. Samma sorts kapitulation som Europa visade andra totalitära ideologier under första halvan av 1900-talet. Vill vi att den utvecklingen ska upprepas? Inte jag, iallafall.