Federalism utan regionalism

Den debatt om federalism och regionalism som startat i Rådslag har blivit väldigt yvig och rör sig mellan många olika perspektiv samtidigt. Så kännetecknas en ny debatt där marken ännu är obrukad och argumenten oslipade. Men allt detta gör ju också diskussionen så mycket mer spännande.

Själv vänder jag mig mot det huvudperspektiv som präglat debatten, då man med automatik satt likhetstecken mellan federalism och regionalism. Så behöver det inte vara, särskilt inte med den definition av "regioner" som förekommit.

Jag ställer inte heller upp på att andra nivåer än nationalstaten bättre skulle skydda och respektera kulturer och traditioner i 2000-talets Sverige.

Vart tog medborgaren vägen?
I alla politiska system som mänskligheten skapat genom historien finns en stark kraft som med tvång vill flytta makt från individerna till politiker eller andra överheter. Debatten i Rådslag har bekräftat denna erfarenhet när man i huvudsak dividerat om makten ska ligga hos riksdag eller regionfullmäktige. Min första fråga blir: vart tog individernas egen makt vägen?

För mig handlar federalism om ett statsskick vars främsta uppgift är att försvara den enskilde medborgarens frihet och om att alltid bygga konstitutionen och dess maktdelning utifrån detta perspektiv. För att vara federalist måste man alltid starta hos medborgaren och svara på frågan varför denne ska släppa ifrån sig makt till olika överheter och därmed inskränka sin frihet.

Den amerikanska konstitutionen från 1787 är en replik på maktgalna kungar i Europa, och tillkom för att skydda medborgarna från samma sorts maktmissbruk i det nya landet. Konstitutionen är alltså ett verktyg för medborgarna, inte för politiker och makthavare.

I det federala statsskicket regleras vad som får lyftas till en högre nivå och varför. Maud Olofsson talar, helt riktigt, om att börja underifrån. Men såväl debatten i Rådslag som den konstitutionsskiss som Centerpartiets Högskoleförbund presenterat, faller i fällan att följa den europeiska traditionen att se samhället uppifrån, från kungens position hellre än medborgarens. En roll och tradition socialister senare med lätthet tagit över.

Lokalsamhället är demokratins kärna
När det gäller vilka nivåer som ska tilldelas politisk makt finns naturligtvis hur många lösningar som helst.

Med federalistiskt tänkande börjar man med att fråga vilken nivå som krävs för att lösa gemensamma vardagliga frågor, allt från skola och sociala tjänster till gatubelysning. Kommunerna är det rimliga svaret i Sverige. Här produceras redan stora delar av de tjänster som välfärdsstaten står för. Kommunerna bör betraktas som det demokratiska statsskickets viktigaste arena. Här är avståndet mellan väljare och valda kortast. Kommunerna bör vara fria att i demokratisk ordning avgöra hur man vill organisera lokalsamhället. Alla statliga detaljregleringar bör avskaffas. Nuvarande beskattningsrätt är väldefinierad och bör bestå.

Visst finns många frågor där samarbete över kommungränserna krävs, det gäller infrastruktur som vägar och gymnasieskolor mm. Men det är samarbete som kommunerna och deras medborgare bör organisera i frihet. Varför ska högre nivåer diktera hur det ska gå till?

Såväl i CHF:s konstitutionsskiss som i Rådslag finns, till min förvåning, en extrem fokusering på att skapa en stark maktnivå i landskap/regioner, typ Jämtland. Visserligen talar man om att flytta makt från riksdag till dessa regioner, men eftersom man inte slår fast några rättigheter för medborgare och kommuner, är detta en sorts centralisering. Att dela upp en nationalstat i ett 20-tal mini-nationalstater gör dom inte federalistiska.

Med ett federalistiskt perspektiv hade frågan blivit: till vad behöver medborgarna landskap/regioner som i Sverige skulle omfatta i snitt 400.000 medborgare?

Mitt svar är: regioner tillför ingenting för den som värnar och vill stärka det kommunala självstyret. Bara för den som vill inskränka lokalsamhällets autonomi blir regioner ett alternativ. I annat fall utgör de bara risk för ökad byråkrati. Storstäderna är så som kommuner redan i den här storleksordningen. Små regioner/landskap som Gotland med 58.000 invånare får genom utökat kommunalt självstyret alla de befogenheter man behöver. Regioner blir tårta på tårta.

Ett undantag finns: landskapet Skåne med sin dryga miljon invånare har en identitet och historia som skulle bli en naturlig region, men det kan ju ske frivilligt genom att kommunerna i regionen kommer överens om vilka befogenheter man avhänder sig till regionen.

Landskap är historiskt överspelade
Jag tycker hela idén om regioner i betydelsen landskap är minst 50 år efter sin tid. Landskapen var före bilismen och TV:n en naturlig enhet. Då hade dialekter betydelse och cykeln satte gränser för rörelsefriheten. Men så är det inte längre.

Sverige är ur detta perspektiv (och bara detta) ett mer homogent land idag än för 100 år sedan. Det är kul att läsa gamla skildringar från riksdagen, som då på ett personligt plan fungerade lite som EU-parlamentet gör idag. Det var lätt att urskilja en rundmagad, bullrig och cigarrökande skåning från en fåordig, tunna norrlänning med rävar bakom öronen. Likaså bohuslänska fiskare från adliga generaldirektör från Östermalm i Stockholm. Dialekterna var så utpräglade att "rikssvenska" var ett eget språk, nödvändigt för att kunna debattera med varandra. Men den tiden är förbi.

Just på grund av att nationalismen som ideologi dominerat utvecklingen har skillnaderna mellan landskapen i huvudsak försvunnit och den svenska kulturen och språket är en gemensam angelägenhet. Sverige är en region i sig själv.

Somliga lyfter samernas ställning, men deras rättigheter ska hanteras oavsett om det sker på nationell nivå eller på regional. Och jag är rätt övertygad om att samerna inte får det lättare att hävda sina rättigheter om ett antal norrländska landskap ska avgöra dem.

Nationalstaten har inte spelat ut sin roll
Jag delar mycket av den analys som Ilan Sadé gör i sina ledarartiklar (nr 2 och 3), men inte slutsatserna. Även om nationalstaterna vuxit fram på ibland tvivelaktiga grunder och med oacceptabla metoder, är de idag en del av verkligheten. Man kan kanske kalla min hållning konservativ i Edmund Burkes mening, alltså utgå från de erfarenheter vi nu har, snarare än en reaktionär hållning som vill vrida klockan bakåt.

Jag menar att nationalstaten bidrar med ramar och innehåll till den kultur och de traditioner som Charles Taylor beskriver och ger den sammanhållning och gemenskap som ett demokratiskt styrelseskick kräver för att vara legitim. Sverige är en nation som kan skapa den identitet och delaktighet som ger människor värdighet och trygghet.

Många har påpekat, också i Rådslag, att nationalstaten utmanas av globaliseringen. Det är sant, men bara delvis.

På den ekonomiska och tekniska arenan är det så. De som är mest konkurrenskraftiga och kan sälja de bästa produkterna till lägsta priset bör också vinna framgångar över världen. Frihandel betyder att våra pengar blir mer värda. Tekniska innovationer av alla slag underlättar också våra liv, även om de utvecklats i en annan del av världen.

På dessa områden ska globaliseringen ha fullt genomslag. Är produktion i Sverige inte längre konkurrenskraftiga därför att andra gör produkterna bättre och billigare, ska produktionen inte hållas under armarna. Här ska inte politiken via nationalstaten försöka bygga murar och stänga gränser. Här har nationalstaten spelat ut sin roll.

Men medborgarnas behov av att känna tillhörighet och delaktighet har inte minskat. Här går många liberaler och socialister vilse, när man tar avstånd från nationella identiteter för att ensidigt välkomna mångkulturalism. De förstår inte att mångkultur kräver att det finns många kulturer som kan mötas. Att förakta och utplåna sin egen kultur leder inte till tolerans och rikedom, utan till vilsenhet och kulturell fattigdom.

Svensk lagstiftning bygger på västerländska värderingar vars filosofiska rötter finns i upplysningen och kristendomen. Just på grund av globaliseringen får nationalstaterna en viktig roll i att upprätthålla dessa historiska rötter när de möter värdesystem från andra delar av världen. Jag vänder mig emot integration i meningen att alla ska tvingas ge upp sin kultur för att ta till sig andra kulturers sätt att leva. De människor som kommer till Sverige därför att det är ett bra land att leva i, ska ta seden dit man kommer. Nyanlända ska assimileras in i den svenska kulturen. Det handlar om språk, moraliska och juridiska principer, alltså om hur man bemöter medmänniskor.

Lärdomarna från världens största invandrarland, USA, visar att assimilering är metoden som leder till framgång för de nyanlända, medan europeisk "integration" leder till utanförskap och isolering.

Den politiskt korrekta tolkningen av integration innebär dessutom att Sverige, därför att några hundra tusen muslimer nu är en del av vår nation, delvis ska ge upp svensk lag för att införa sharialagar. Denna "integration" upplöser den svenska nationalstaten på ett sätt som jag inte ställer upp på och förvandlar samhället till en gigantisk transithall där ingen känner sig hemma och alla är främlingar för varandra.

Nationalstaterna i väst har en gigantisk uppgift att värna vår västerländska humanism och principen om att alla människor är lika mycket värda. Nationalstaterna ger en plattform för en gemenskap och sammanhållning som krävs för att människor ska kunna känna sig trygga.

Europaunion för universella värderingar
Jag ser alltså kommunen som vardagsfrågornas demokratiska arena och nationalstaten som kulturens, språkets och traditionernas värn. Men det finns fler värden: universella mänskliga fri- och rättigheter liksom marknadsekonomin och frihandeln. Dessa borde vara Europeiska unionens uppgift att försvara.

På EU-nivå bör också ett starkt militärt försvar byggas upp som kan skydda dessa grundläggande värden i Europa och i övriga världen gripa in när de grovt åsidosätts genom folkmord och annat barbari.

Ett federalt EU skulle bli betydligt mycket mer kringskuret än den nuvarande unionen som präglas av klåfingrighet och där ansvarsfördelningen mellan union och medlemsländer är flytande i gaullistisk anda. Med federala principer stadgas vilka ansvarsområden som är unionens och, än viktigare, vilka områden den inte får lägga sig i.

Och jag tycker det är synd att Rådslag och CHF ägnar så mycket energi åt landskap, när en av vår tids viktigaste diskussioner är att avgöra vilken roll EU ska ha.

Det är ju här den riktigt spännande federala diskussionen finns!

Låt mig illustrera med två exempel på federala konflikter i USA som nyligen avgjorts i Högsta domstolen.

En i hjärntumör svårt sjuk kvinna i Kalifornien hade med hjälp av läkare funnit att bara en smärtstillande metod fungerade: marijuana. Efter en folkomröstning i Kalifornien (35 miljoner inv), beslutades att marijuana för medicinskt bruk tillåts. Detta överklagades till USA:s högsta domstol i ärendet "Gonzales mot Raich". Har Kalifornien, som delstat, rätt att tillåta ett knarkpreparat i strid med kongressens federala lagar om totalförbud?

Nej, blev HD:s dom i juni 2005 med rösterna 6-3. Majoriteten hävdar att tillståndet att bruka marijuana strider mot konstitutionens klausul om att den federala regeringen bestämmer över sådant som påverkar handeln över gränserna (Commerce Clause). Delstaten förlorade.

Minoriteten i HD menar att tillstånd för medicinskt bruk inte påverkar handeln över gränserna, eftersom kvinnan odlade marijuana hemma och aldrig haft avsikt att sälja. Därför står, menar man, delstatens lag inte i strid med konstitutionen, och borde vara giltig.

Inte ens i USA, med 250 års erfarenhet av federal konstitution, råder alltså klarhet om exakt hur maktfördelningen mellan delstat och federal nivå ser ut.

Ett annat fall, "Lawrence mot Texas" som HD avgjorde i juni 2003, ger ännu ett exempel på det. Här handlade det om att Lawrence arresterats i Houston efter att ha haft frivillig sex i sitt eget hem med en annan vuxen man, vilket bröt mot delstaten Texas lagar. Har Texas rätt att förbjuda homosexuella handlingar eller strider det mot konstitutionens mänskliga rättigheter?

Med majoriteten 6-3 dömde HD att delstatens lag var i strid med konstitutionen och upphävde den. Minoriteten menade att, även om de inte försvarar innebörden av denna Texaslag (som en av domarna kallade korkad), så har delstaten rätt att stifta lokal ordningsstadgar. Här stod alltså delstatens rätt mot individens rätt. Och delstaten förlorade.

Dumpa regionerna - debattera federalism
Det är befogenheter och ansvarsfördelning av detta principiella slag som behöver regleras i en europeisk federal konstitution. Var går gränsen mellan det medlemsländerna beslutar och det unionen bestämmer? Var går gränsen mellan statens beslutanderätt och kommunernas självständighet? Vilka är individens rättigheter?

I dessa frågeställningar har regioner/landskap ingen funktion.

Federalismen har en roll att spela i Europa på grund av globaliseringen. De universella värderingarna behöver skyddas på en högre nivå. Men det betyder inte att EU ska lägga sig i frågor som bäst beslutas av medborgare, kommuner eller staterna.

En viktig diskussion har påbörjats i Rådslag, men den har hamnat på ett sidospår. Det är dags att komma upp på huvudspåret - och dumpa regionerna.

DICK ERIXON