I samband med den holländska parlamentledamoten Ayaan Hirsi Ali besökte Sverige i augusti 2005 för att tala om sin nya bok Kräv er rätt startade en mer öppen diskussion om islam och den muslimska kulturen. Det är viktigt att vi i Sverige vågar ta upp svåra och kontroversiella frågor om kultur, värderingar och var gränsen går för vad som är acceptabelt i vårt land.

Här har några av bloggens kommentarer på temat islam och muslimsk kultur samlats. (Se också uppföljning i Det måste gå att driva med islam)

Muslimska kulturen ska diskuteras


Söndag 2005-09-04 / 13.12 länk
MER FRÅN SANNINGSSÄGAREN AYAAN HIRSI ALI. Då är det betydligt mer befriande att läsa Sigrid Kahles recension En av islams ärofulla avfällingar i SVD-kultur av boken Kräv er rätt författad av Ayaan Hirsi Ali. Där framgår det budskap som Niklas Ekdal och den svenska eliten inte tar in:
Vilket är det värsta hindret för muslimska samhällens utveckling? Det är varken fundamentalism, kolonialism, imperialism eller diktatur, hävdar Ayaan Hirsi Ali, utan den stränga sexualmoral från 600-talet som muslimerna insuper med modersmjölken. Roten till det onda finns inom den normala islam. Den mentala omsvängning som är nödvändig i de islamska samhällena kan bara lyckas om kvinnorna slipper islams järnhand. [min kursivering]
För oss i väst är terroristerna det största, direkta hotet. Men roten sitter i att den muslimska kulturen ännu inte omfattar upplysningen, inte gör skillnad mellan religion och politik och därför till sin natur är intolerant.
[Ayaan Hirsi Ali är] urtrött på socialdemokraternas välmenande integrationspolitik, där invandrarna behandlas som grupp, lyckliga i sin egen kultur. Hon är besviken på kulturrelativisterna som inte vill kritisera icke-västerländska kulturer ... Hon misstror alla multikulturalister som tycks vilja göra allt för att hålla muslimska invandrare kvar i gamla bojor ...
Se mer om Ali i bloggen: här


Söndag 2005-09-04 / 12.45 länk
MUSLIMSKA KULTUREN SKA IFRÅGASÄTTAS. Niklas Ekdals DN-kolumn idag kan stå som typfall för det svenska etablissemangets politiska korrekthet. Det är okej att Salman Rushdie och Ayaan Hirsi Ali ”hädar” islam, men varje svensk som kritiserar islam är ”extremist”. Trots att Ekdal i veckan lyssnade på Ayaan Hirsi Ali hyllar han religionen: ”Islam ger mening och struktur åt tillvaron för hundratals miljoner människor”. Och vi i väst ska buga inför den: ”Ödmjukhet är alltid en bra utgångspunkt i mötet mellan kulturer.”

I sista stycket kommer dock en liten, liten reservation: ”Men islam har en viktig sak att lära från väst: tolerans för religionskritik.”

För jösse namn, det är ju det som är hela poängen med kritiken från Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali och andra modiga. Detta är kärnan i all kritik mot islam. Det är därför jag så ofta tar upp religionen här i bloggen: islam står för intolerans. På 1900-talet var det nationalsocialism och kommunism som var de intolerant ideologierna, på 2000-talet är det islam (Svenska Muslimska Rådet ser själva sin religion som en ideologi).

Ekdal avslutar med ett putslustigt, studentikost skämt: ”Det är inte bara en muslimsk Voltaire som behövs, utan en muslimsk pastor Jansson, en muslimsk Life of Brian och en Jesus Christ Superstar med Muhammed i huvudrollen.” Visst. Om Niklas Ekdal uppträder i rollen som en profet Mohammed i Brian-iansk tappning lär DN omedelbart tvingas förstärka säkerheten runt redaktionen. Dödshoten mot honom skulle hagla.

Och frågan till Niklas Ekdal är: var finner han de muslimska auktoriteter, de ledare i den muslimska världen, som står för upplysning, tolerans och ödmjukhet? Ekdal gör det alldeles för enkelt för sig när han pekar ut ”somliga” muslimer som ”legitimerar våld och kvinnoförtryck”. Det är ju tvärtom så att de muslimer som står för upplysning, pluralism och kvinnors rätt är i minoritet, åtminstone om man ser till dem som framträder i medierna.

Jag undrar vad Niklas Ekdal och DN-redaktionen sagt om påven Benediktus kommenterat en utsedd ateistisk Nobelpristagare med att ledamöterna i Nobelkommittén borde få "tungorna avskurna ur sina munnar och deras giftiga pennor stuckna i sina hjärtan". Det är faktiskt den officiella reaktionen från de högt aktade teologerna i den heliga staden Qom, Iran, efter det att iranskan Shirin Ebadi fick fredspriset 2003 (se här).

Om den kristna kyrkans mest vördade teologer haft denna hållning hade DN inte tvekat att kallat det otidsenligt, primitivt och efterblivet. Men eftersom det är islams högsta auktoriteter så... ja, vad är det? Tolerant? Ödmjukt? Upplyst?

Vi måste kunna diskutera islam på samma sätt som vi diskuterar kristendom och alla andra samhällsfrågor som berör oss. Och vi måste kunna ställa muslimska ledare till svars för deras egna uttalanden på samma sätt som vi ställer västvärldens ledare till svars. Att Niklas Ekdal och svenskt etablissemang vägrar göra det är en skam för svensk yttrandefrihet. Och det gynnar definitivt inte en öppen och ärlig debatt - tvärtom.


Fredag 2005-09-02 / 14.03 länk
SVENSKA MUSLIMERS PROBLEM. Sveriges Muslimska Råd diskuterar på sin hemsida den påstått islamofobiska debatten i Sverige.

En första reflektion: att automatiskt se all kritik av islam som islamofobi är lika respektlöst som att kalla alla muslimer för extremister, så vill man ha en seriös dialog bör man nog tagga ner.

Och just språkbruket, retoriken, är en viktig förklaring till västerlänningars och svenskars misstro mot muslimska budskap. Det heter efter varje nytt blodbad som skett i islams namn, från muslimska ledare att man tar avstånd från terrorism mot civila. Men så fort man skrapar på ytan så visar det sig ofta att självmordsbombare inte alls behöver räknas som terrorister utan istället kan vara martyrer och att ungdomar på disco i Tel Aviv inte är civila utan legitima militära mål. Detta ordvrängeri är förödande för trovärdigheten hos muslimska företrädare. Ingen - oberoende av religion - som systematiskt vilseleder och medvetet dribblar med orden förtjänar något annat än misstro.

Sveriges Muslimska Råd skriver att extrema islamister är minoritetssekter och att ”Man tar avstånd från deras handlingar”. Men vem är denne ”Man”? Jag har sökt - förgäves - efter framstående muslimska ledare som inte bara tar avstånd från enskilda handlingar i efterhand, utan som tar avstånd från extremisternas budskap och syfte med attackerna. Men de går inte att frambringa.

De som gärna vill se en islamsk reformation, som bloggen History News Network, eller socialistiska skribenter med starka sympatier för muslimer och vill se ett protestantiskt islam, som Jonathan Powers i International Herald Tribune, kan inte frambringa någon enda internationellt odiskutabel auktoritet och ledare inom den muslimska världen som står för detta idag, vilket också Ayaan Hirsi Ali påpekade i Stockholm.

Diskussionen om slöjor och andra religiösa attribut är en andrahandsfråga, den viktiga frågan är vilket samhällsmål exempelvis Sveriges Muslimska Råd har för Sverige. I artikeln om islamofobi nämns aldrig ord som 'pluralism' eller 'mångfald'. Är det en slump? Jag tror inte det. Inte heller tror jag det är en slump att artikeln ser islam som en 'ideologi', det som politiska partier omfattar. Islam innefattar starka politiska ståndpunkter och en av dem är att ingen annan religion än islam ska accepteras. Den enda lag som ska tillåtas är sharia. Är detta mål som diskuteras?

I Storbritannien har flera radikala imamer sagt vad de tänker: målet är att göra Storbritannien muslimskt där sharia är enda lagen. Sveriges Muslimska Råd tar inte avstånd från detta, istället intar man den så vanliga retoriskt undanglidande attityden: ”Det är osannolikt att muslimer i denna situation skulle kunna förändra majoritetssamhällets syn radikalt”. Lägg märke till reservationerna 'i denna situation' (syftande på att man är en liten minoritet i Sverige) och 'skulle kunna' (vilket inte svarar på frågan om man skulle vilja om man kunde).

Varför diskuterar man inte öppet sin syn på politik och sharialagarna? Varför talar man inte klartext om man står för mångfald och vill leva i ett pluralistiskt samhälle där kristna, judar, muslimer och sekulära är jämlika?

Istället utmålar man sig som offer och menar att ”individer med muslimsk bakgrund [graderas] som 'lägre stående'”. Så är det naturligtvis inte - och får aldrig bli. Men om man anser sig inte behöva ”tvingas att ta seden [dit] de kommer” uppstår självfallet en rad svårigheter. Den som inte lär sig svenska språket och de sociala konventionerna kan inte räkna med att komma in i samhället. Sedan skulle jag vilja fråga varför kristna som bosätter sig i Saudiarabien är förbjudna att ens inneha bibeln (innehav straffas med fängelse) och inte får uppföra en enda kyrka i landet, medan muslimer som kommer till Sverige gör anspråk på att muslimska högtider ska vara officiella i Sverige, så som framförs i artikeln.

En annan fråga jag gärna diskuterar är varför fredagsbönerna inte hålls på svenska? Att framföra sina religiösa budskap på språk som inte förstås i landet där man lever blir naturligtvis en huvudkälla till misstro. Jag skulle inte förvånas om budskapen som framförs på arabiska i svenska moskéer innehåller kränkningar av judar, homosexuella och västerlandet i stort som omedelbart skulle åtalas om de framfördes av en pingstpastor. Vill man skapa dialog är det första kravet att man talar samma språk. Och eftersom vi är i Sverige kan det inte vara för mycket begärt att dialogen sker på svenska.


Fredag 2005-09-02 / 10.30 länk
AL-ZAWAHIRI HOTAR SVERIGE. al-Qaidas andreman Ayman al-Zawahiri hotar i ny video Sverige med terrorattacker. Eftersom Sverige har personal i Afghanistan innefattas vi i hotet:
Vi har tidigare varnat er om och om igen. Nu upprepar vi vår varning till alla som deltar i det fientliga kriget mot Irak, Afghanistan och Palestina. Vi kommer att besvara med samma medel. Så som ni lät floder av blod flyta i våra länder, kommer vi att spränga vulkaner av ilska i era länder.
Nå, vad säger medievänstern? Ska vi lyda? Och om vi drar tillbaka personalen från Afghanistan och al-Qaida hotar med terror om vi inte inför sharialagar? Ska vi införa dom då? Och om de hotar med blodbad om vi inte konverterar till islam, ska vi göra det då? Omgående? Vore intressant att höra hur långt vi enligt de politiskt korrekta ska gå för att tillfredsställa de här grottmännen.


Torsdag 2005-09-01 / 19.36 länk
ISLAMOFOBI: INTEGRATIONSVERKETS DUNDERTABBAR. Integrationsverket har släppt en rapport: Integrationsbarometer 2004 vars resultat sammanfattas i rubriken ”Islam svårt bli accepterad i det svenska samhället”. Tillsammans med rapporten släpps också en uppsats (pdf) om indikator för islamofobi. Detta har redan fått röster i TV:s nyhetssändningar att utropa ”en majoritet av svenskarna är islamofober”.

Det här materialet är en katastrof och kommer med stor kraft att motverka syftet om öppen dialog. Integrationsverket stämplar ju alla som inte reservationslöst hyllar islam till skyarna som rasister och islamofober.

Största tabben är att enbart tala om ett begrepp: 'islam'. I detta begrepp ingår allt från talibaner, wahhabiter och andra fundamentalister, till muslimer som står för mångfald, demokrati och individuella friheter. Vilken gruppering av islam handlar Intergrationsverkets frågor om? Det framgår inte.

Alltså kan de som svarat haft Afghanistans talibanregimen i tankarna när man svarar på frågan ”Anser du att värderingar inom islam är förenliga med grundläggande värderingar i det svenska samhället?” Även generaldirektören Andreas Carlgren måste, objektivt, svara nej på den frågan om ”inom islam” uttolkas som den talibanska versionen eftersom talibanerna exempelvis förbjöd flickor att gå i skolan och vägrade erkänna yttrandefrihet. Alltså blir alla som anser att svenska värderingar omfattar yttrandefrihet och ger flickor rätt till skolgång automatiskt islamofober.

Skälet till detta fullständigt inkompetenta arbete är att man inte tagit till sig att islam blandar samman politik och religion. Integrationsverket väljer att tolkar islam som en religion som inte gör anspråk på politiken. Men det är att blunda för verkligheten. De saudiska wahhabiterna tillhör de mest förmögna grenarna inom islam och har ett mycket stort inflytande i den muslimska världen. En annan gren av islam, den iranska shiamuslimska grenen styr med järnhand ett av världens största muslimska länder.

Hur kan Integrationsverket blunda för dessa politiserade grenar av islam? De kan inte med bästa vilja i världen anses förenliga med värderingar i det svenska samhället.

Att blottlägga den muslimska kulturens brister, så som exempelvis Ayaan Hirsi Ali gjorde häromdagen i Riksdagshuset (se här), handlar inte om rädsla, förakt eller hat - det handlar om klarsyn och engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati!

Integrationsverket sitter fast i ett fullständigt verklighetsfrämmande luftslott där alla andra kulturers och religioners utövare är gulliga och exotiska varelser som vi ska klappa på huvudet och tycka om. Det är en grotesk verklighetsflykt som bortser från åratal av allvarlig utveckling i världen och för avskyvärda handlingar som begåtts i islams namn.


Måndag 2005-08-29 / 16.40 länk
'SLUTA TALA OM INTEGRATION'. Ayaan Hirsi Ali, parlamentsledamot från Holland, är i Sverige för att tala om sin nya bok Kräv er rätt!, medverka i paneldebatt och ta emot folkpartiets frihetspris.

I paneldebatten i Riksdagens andrakammarsal tidigare i dag var hon lika rak och tydlig som alltid. Leijonborg hade ju helt rätt när han hyllade hennes mod och hon är väl värd de långa applåder hon fick.

Hon uppmanar oss att undvika ord som 'integration' och 'multikulturalism' eftersom de är så vaga och lätt kan missbrukas. Själv ser hon 'frihet' och 'tolerans' som mål, samtidigt sätter hon en gräns: hon tolererar inte intoleransen. När hon får frågan vad det är för fel på multikulturalism svarar hon att hon inte har problem med det som en deskriptiv beskrivning, men däremot när det används normativt. Detta eftersom multikulturalismen i Europa har resulterat i majoritetskulturen accepterat förtryck inom olika minoritetsgrupper. Man har exempelvis inte satt stopp för könsstympning av flickor. Det förekommer varje dag och är en mycket stor kränkning, sa Ayaan Hirsi Ali.

Detta med att sätta gräns för toleransen är en svår sak för oss liberaler, medgav hon, och erbjöd ett historiskt perspektiv. Förr var staten intolerant och grep in i individernas frihet, nu handlar det om att uppmana staten att skydda individen mot intoleranta grupper i samhället. Därför vill Ali se hård kontroll så att flickor inte könsstympas, för det finns ingen mening med förbud om det inte upprätthålls. Då kan man lika gärna erkänna att man tolerarar könsstympning.

På frågan om hon inte är alltför pessimistisk svarar hon: ”Ja, jag är hård, men inte pessimistisk. Skälet till att jag riktar så mycket kritik är ju att jag tror på förändring.”

Hon fick också frågan om det är möjligt att demokratisera islam. ”Nej, inte islam. Islam är vad det är. Men jag gör skillnad på islam och muslimer. Muslimer är möjliga att nå med budskap om demokrati. Det gäller att göra skillnad på stat och religion, och utveckla tron från att handla om att lyda gud till att skapa en dialog med gud.” Hon påpekar också att hennes och Theo van Goghs film Submission har setts av miljontals iranier i Iran, eftersom filmen sprids genom smuggling. Och budskapet i filmen är att muslimer måste börja diskutera och ifrågasätta formuleringar i koranen.

Tyvärr gör hon samma bedömning som gjorts här i bloggen: Det finns ingen sekulär rörelse i muslimska kretsar. Antalet individer som ifrågasätter islam ökar, men det finns inga grupper. De som ifrågasätter organiserar sig inte, utan drar sig undan debatten helt och hållet.

Ändå är det just öppen diskussion som är vägen för att reformera religionen och skapa en muslimsk upplysning. Detta hindras idag av diktaturerna i den muslimska världen. Där bidrar president Bush till förändring genom sin demokratiska policy för Mellanöstern.

Hon gör också den viktiga distinktionen att se islamism som en fråga om värderingar, inte kultur. Det vi ska fokusera på är inte människors utseende utan deras värderingar. Islamism är med andra ord politik, inte religion. Därför har vi all anledning att kritisera värderingar från detta håll i lika hög grad som från något annat.

Se mer i bloggen: Men om de vägrar integration? och världens modigaste kvinna och om yttrandefrihet och försök att tysta Ayaan Hirsi Ali.

Se filmen: Submission på nätet.

Mer om Ali i svenska medier: SVD-intervju och DN-intervju och medverkan i SVT:s Agenda.


Tisdag 2005-08-09 / 23.20 länk
VARFÖR TOLERERA HATET? Från Toronto skriver Irshad Manji idag debattartikeln Why Tolerate the Hate? i New York Times. Det här är det bästa jag läst hittills om kulturkrocken mellan väst och islam!
För en europeisk ledare har premiärminister Tony Blair gjort något djärvt. Han har givit besked, inte bara till troende muslimer utan också till dem som har tolerans som religion.

'Att stanna här innebär att uppfylla plikter' sa Blair med hänsyftning till utlandsfödda muslimska ledare som glorifierar terror på brittisk mark. 'En plikt innebär att dela och stödja värderingarna som ligger till grund för det brittiska sättet att leva. De som bryter mot den plikten och försöker sprida hat eller engagerar sig i våldsamheter mot vårt land och dess folk har ingen plats här.'
Naturligtvis riktas kritik mot dessa hårdare tag, konstaterar Manji, men att de blivit nödvändiga beror på att britter, liksom övriga i väst, har smitit undan från debatt om vilka värden som är mest värdefulla att försvara i vårt västerländska samhälle.
Västerlänningar har bugat inför multikulturalismen och bedövat sig till att tro att vad som helst duger. Vi ser vår benägenhet att acceptera allt som en styrka - till och med en kulturell överlägsenhet (även om få skulle erkänna att man ser det så). Radikala muslimer, å andra sidan, ser våra inkluderande instinkter som en form av korruption som gör oss slappa och vildsna. De anser att så svaga själar förtjänar att besegras.

Därför: ju mer vi försöker acceptera och tolerera dem, desto mer växer deras föraktar för vår 'svaghet'. Den ultimata paradoxen är därför att vi, för att kunna försvara vår mångfald, måste bli mindre toleranta. Eller åtminstone mer vaksamma.
Irshad Manji menar att denna vaksamhet kräver mer än nya antiterrorlagar. Vi måste fråga oss vilka värderingar som är viktigast och hur dessa ska uttolkas så att de kan upprätthållas av alla i samhället.
Varken det urvattnade ordet 'tolerans' eller den glidande frasen 'ömsesidig respekt' duger som guideande värdering. Varför tolerera våldsamt bigotteri? Vari ligger det 'ömsesidiga' i deras version av 'ömsesidig respekt'? Amin Maalouf, en fransk-arabisk författare, träffade mitt i prick när han skrev att 'traditioner förtjänar respekt bara om de är respektabla - det vill säga, enbart om de i sig själva respekterar de grundläggande rättigheterna för alla män och kvinnor'.
(Se mer om och av henne i denna blogg: religionens skuld till terrorn och utmana islam är riskfyllt och muslimer lever i förnekelse och Manji en fräsch ny röst)