Roks vill att regeringen ska ställa krav på universiteten om att driva undervisning utifrån könsmaktsperspektivet. Ställer du upp på det, att forskningen inte ska vara fri utan politiskt styrd?
- Roks har aldrig kommit fram med ett sådant förslag ... Forskning ska inte styras överhuvudtaget. Där ska man driva meningsutbyte ... Och könsmaktsperspektivet i politisk tappning ska absolut inte läggas på forskningen, för det är ett väldigt grovt redskap, ett strukturellt redskap som säger väldigt lite då det kommer till den konkreta verkligheten.

Roks tar ju också avstånd från all behandling av män som slår eftersom det då blir fokus på män.
- Jag kan inte ta ställning till vad Roks menar.

Men du säger i pressmeddelande efter det att dokumentären sändes att ”Jag stödjer ROKS och kvinnojoursrörelsen fullt ut”.
- Jag ställer upp på arbetet med utsatta kvinnor. Men jag har själv aldrig hört till dem som inte tycker man ska ha behandling av män ...

Hur påverkas kvinnoforskningen av att en stor organisation som Roks går ut och säger att 'män är djur'? Hur reagerade du när du hörde det?
- Jag reagerade som alla andra: att det är helt vansinnigt att säga något sådant.

Bara att 'säga', inte att 'tycka'?
- Naturligtvis. Självklart ... Det som jag antar är att Ireen von Wachenfelt är klippt på samma sätt som oss andra och att det är taget ur sitt sammanhang.

Men om man säger något sånt?
- Jag känner inte till att Roks eller någon annan menar något sådant.

Om vi går över till synen på kvinnorna: i dokumentären fick du frågan om Sara kan 'jämföras med alla kvinnor i Sverige?' och du svarade 'ja'.
- Igen, så är det vilken fråga som klippts in ... Jag använde Sara för att illustrera att hon är ett så ohyggligt tydligt exempel på den nedbrytningsprocess som sker med en kvinna som är utsatt för psykiskt våld ...

Jag tycker det här ger en lite konstig bild av att kvinnor är svaga offer som inte kan stå för sig själva, inte har integritet, ingen egen uppfattning och ingen egen vilja.
- Absolut inte.

Varför skulle inte män brytas ner av kvinnor i lika hög utsträckning i så fall?
- Om män vore utsatta för samma process som kvinnor, skulle de också brytas ner. Men här är det så pass många mekanismer som är i sving samtidigt: det är våld, det är hjärntvätt, det är isolering och det är en man som både är våldsam och jättecharmerande. Och när det sker inom en cykel av systematisk misshandel så bryts kvinnan ner.

Var finns dokumentationen och bevisen för rituella mord på barn och foster?
- Det som kriminologen i dokumentären jobbat med är dödligt våld. Det som är rapporterat till polisen. Nu vet vi sedan evinnerliga tider att det våld som kommer till polisen är bara 15 procent av allt våld. Och sådana känsliga fall hamnar inte där.

Om någon blir mördad, skulle det inte finnas någon som saknas, som eftersöks och utreds?
- Jag vill inte tas till intäkt för det där. Det jag har gjort är att intervjua ungdomar om grova rituella övergrepp ...

Om det här förekommer måste det ju finnas några polisanmälningar?
- I Norge finns fall med fällande domar.

Men inte i Sverige efter 1980?
- Det kan inte jag svara på. Men polisen kan heller ingenting om detta ... Inkompetensen är stor.

En annan faktauppgift är att de män som dödsmisshandlat sin partner till 80 procent är psykiskt sjuka och nära 40 procent alkoholberoende. Kan dessa män beskrivas som ”vilken man som helst”?
- För det första handlar det om dödligt våld. För det andra är diagnoserna av psykiskt sjukdom är en tolkning som även behandlare har olika uppfattningar om.

Könskriget håller en mycket hög kvalitet. Jag imponeras av de stringenta, vassa och väsentliga frågor med vilka journalisten Evin Rubar driver intervjuerna framåt. Hon kommer snabbt till kärnan och tvingar aktörerna att stå för och utveckla argument för de ofta fluffiga och okonkreta idéer man företräder. Tre aspekter var särskilt intressanta i dokumentären:

(1) Norge satsar på behandling av män som slår, så att de ska komma till insikt om vad de gör. Behandlingsmetoden har i USA och Kanada visat sig lyckad för upp till 80 procent av deltagarna. Riksorganisationen för kvinnojourerna, Roks, har genom Margareta Winberg förhindrat att behandlingen tillämpas för män i Sverige, eftersom de anser att könsmaktsordningen ignoreras. Norges justitieminister Odd Einar Dørum (från liberala partiet venstre) intervjuas:

Regeringen i Sverige säger att man ska ha ett könsmaktsperspektiv när det gäller mäns våld mot kvinnor. Vad säger du om det?
- Jo, det kan jag gott förstå. Men vi måste också se individerna. Kvinnorna ska kunna välja sitt liv fritt. Männen ska också kunna ta sig ur en ond cirkel. Så att reagera skarpt mot män som slår - även straffrättsligt, och vi är stränga - står icke i motsättning till att hjälpa dem att sluta slå. Vi måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Förre svenske jämställdhetsministern och vice statsministern Margareta Winberg (s) ombeds kommentera Dørums uttalande:

- Han är en borgerlig politiker. Och det är klart att det funnits en tröghet inom borgerligheten att anamma könsmaktsperspektivet ... Han kanske är lite mera nöjd än vad den svenska regeringen är, och vad jag är.

När vi talade om könsmakt sa han att vi bör ha flera kompletterande perspektiv och att det faktiskt är möjligt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
- Mm. Det har han så rätt, så. Men man måste ju vägledas av något. Man måste ha en bred väg att gå på, och då ser man också de små stigarna som kommer emot en, visst. Men jag antar då att han menar att könsmaktsperspektivet va inte det allenarådande.

(2) När det gäller Roks och deras utgångspunkt i att vilken man som helst kan slå ihjäl sin kvinna, kan dokumentären hänvisa till forskning som visar att 80 procent av de män som dödsmisshandlar en partner är psykiskt sjuka, 39 procent alkoholberoende och 34 procent arbetslösa. Och antalet kvinnor som dödas av sin man är i snitt 16 per år, inte 'en i veckan' som roks påstår. Antalet fall har minskat med 30 procent sedan 1980-talet. Det betyder att påståendet om att våldet ökar också är fel.

(3) Dokumentären tar sedan upp Roks och Winbergs försök att politiskt styra forskningen på svenska universitet så att den alltid utgår från könsmaktsperspektivet. Sociologiprofessor Malin Åkerström kommenterar dessa propåer:

- Om landets högskolor och universitetslärare inser detta, kommer det att bli ett ramaskri. Därför att... för det är en slags Östtysk modell där man undervisade enligt marxistisk teori, och här byter man ut den mot en annan.

Just så. Feminismen är en ny variant av marxism där klasskamp bytts ut mot könskrig, ekonomisk teori mot ett könsmaktsperspektiv och där individer inte finns. Den som är emot kollektivism och för individualism och ser människor som unika varelser kan inte vara feminist. Så enkelt är det. (se mer: citat ur del 1)


Lördag 2005-05-21 / 17.38
CITAT UR DOKUMENTÄREN 'KÖNSKRIGET'. Den första delen av SVT:s dokumentär om de svenska kvinnojourerna inom Roks har skapat mycket debatt. (Andra delen sänds i morgon söndag, kl 20)

Under SVT24:s pressklubben kritiserades dokumentären av tre feminister. Carolin Dahlman menade att den inte ger en representativ bild av feminismen, utan skildrar en marginell företeelse och ”ett gäng knäppisar”. Kristina Hultman hävdade att dokumentären förvirrar mer än den klargör och ökar motsättningarna i samhället. Men menade samtidigt att det finns långtgående perversa företeelser i samhället och nämnde Helenes mördare Ulf Olsson som exempel.

Jenny Westerstrand menade att dokumentären ger en nidbild av forskningen, och att intervjun med professorn i feministisk teori, Eva Lundgren, klippts ihop fel eftersom ”hon inte nämnde satanister en enda gång” (se nedan!). Samtidigt beklagade Westerstrand att forskningen om rituellt våld ”avstannat” och ”blockerats”.

Men dokumentären speglar ingen marginell företeelse. Tre av de intervjuade är högt uppsatta personer i det svenska samhället. Ireen von Wachenfelt är ordförande för en av landets största kvinnorörelser, Roks, som tar emot mångmiljonbelopp i statliga och kommunala bidrag. Eva Lundgren är professor vid Uppsala universitet. Gunilla Ekberg är expert hos jämställdhetsministern i regeringskansliet.

Och anklagelserna om att dokumentären är tendensiös och hårt vinklad stämmer inte. De intervjuade får komma till tals och lägga ut texten ordentligt - och det är ju de ord som kommer över deras läppar som är mest skrämmande.

Ireen von Wachenfelt säger i dokumentären:

- Det som sker i krig, sker i det tysta i fredstid. Men när det blir krig, då är det helt okej att använda våld helt öppet. Ibland kan jag säga att vi har ett inbördes världskrig, ett könskrig.

- Vi är en feministisk rörelse som inte tänker tystna.

- Män är djur, tycker du inte det?

- Det kan ju vara vissa ritualer som män kan ha. Och i de här ritualerna kanske de ska ha ett barn att förgripa sig på.

- Det kan ju va en grupp män som är utklädda på ett speciellt sätt, som har vissa rituella grejer för sig, som kanske till och med drogar ner, och det kan vara barn, ungdomar och kvinnor.

Har du träffat flera offer för rituella övergrepp?
- Ja, det har säkert de flesta kvinnojourer mött.

Så du tror på den här historien om att satanistiska nätverk hotade de här tjejerna och att de måste fly?
- Ja, det kan jag tro.

Eva Lundgren säger i dokumentären:

- Att det finns organiserade sexuella och rituella övergrepp tvivlar jag inte på. Och att det här också är kopplat till kriminell verksamhet, pornografiska framställningar, vapensmuggling och så vidare är jag också övertygad om, liksom att det är ett större fenomen än man kan ana.

- Dessa grymma ritualer där fostret tas ut, styckas och offras.

- Men det som är riktigt hemskt att tänka på med det här, det är ju alla ungdomar och barn som är indragna.

Du säger att man använder foster. På vilket sätt?
- Som ett offer. Och det kan fylla flera funktioner: för att få liv, virilitet, kraft så måste man offra liv. Det är en gammal offertanke, men så kan det till exempel vara. Men själva spänningen kan ju också vara en drivkraft till detta här.

Man dödar barnet?
- Eller ett foster. Det kan ju också vara ett djur. Men då blir det ju mindre extremt.

- Man ska inte tro att det rör sig om speciella människor eller vissa subkulturer. Det här är väldigt utbrett.

- Jag tycker att Sara i Knutby ['barnflickan'] är ett väldigt bra exempel på våldets normaliseringsprocess.

Menar du att man kan jämföra Sara med alla kvinnor i Sverige?
- Ja.

Gunilla Ekberg säger till reportern i dokumentären:

- Räkna inte med att du får hjälp på någon kvinnojour.

Kommer jag inte få hjälp?
- Antagligen inte.

Om jag skulle bli misshandlad?
- Det blir ju så när man sviker.

Det har i debatten förekommit propåer om att kvinnojourernas ideella verksamhet borde utföras av kommunerna istället, för att bli proffsigare. Men hur kan de bli proffsigare när regeringens tjänstemän är involverad i och delar kvinnojourernas världsbild? Det blir i kommunerna samma sorts feminister som i kvinnojourerna - om man inte tar tag i grundproblemet: feminismen. Det är ju det idébygget som är kärnan i problemet och drivkraften som formar synen på män.