Vi amerikanska kommentatorer är också benägna att projicera våra egna ideologier i våra tolkningar. Bill Kristol tror sig efter denna urladdning till folkomröstning [i Frankrike] se en chans för unga europeiska 'neokonservativa' att nå makten och avsätta 'en arrogant, okänslig, debattundvikande gammal regim med en frisk fläkt av demokrati'.

På liknande sätt, om än mer klassiskt formulerat, ser George Will folkomröstningsresultatet som 'uppfriskande eftersom konstitutionen skulle ha accelererat uttunningen av varje nations suveränitet [vilken] är själva förutsättningen för självstyre'.

Jag hoppas båda har rätt. Men jag tror Washington Posts intellektuellt sofistikerade David Ignatius fångade den mest säkra implikationen när han skrev att resultatet 'var, mest av allt, en högljudd protest mot den upprivande och omstörtade kraften av ekonomisk globalisering'. Det kan mycket väl bli så att européernas reaktion på globalisering gör att de intar Wills suveränitet och Kristols nya demokratiska ideal.

Men globaliseringen och reaktionerna den skapar är vår tids största fenomen. De islamistiska fundamentalisterna är en del av reaktionen. Pat Buchanans amerikanska isolationism och protektionism är en del av reaktionen. Och franska folkomröstningsresultatet är en annan del av den Stora Reaktionen på globaliseringen. Den kan vara gynnsam eller elakartad, fredlig eller våldsam, konservativ eller radikal, men folk runt om i världen börjar definiera sin kultur i förhållande till det kalla och själlösa intrång som globaliseringens vidunder innebär. Diskussionen har bara börjat. Den vill, till slut, omdana vårt sätt att leva.

vallokalsundersökning, bara 37 procent röstade för.

De ur etablissemangen som nu fortsätter hävda att konstitutionen inte är stendöd saknar all respekt för demokrati. Detta förnekande är i sig ett symptom på varför folk tappat allt förtroende för de politiska eliterna. De håller för både ögon och öron och vägrar ta in att de inte längre är ledare, utan förlorare som borde visa ödmjukhet.


Onsdag 2005-06-01 / 9.12
EUROPAS VÄGVAL. Franske samhällsanalytikern Dominique Moisi intervjuas i European integration at crossroad, Christian Science Monitor, och konstaterar:

Få europeiska ledare har trovärdigheten eller modet att 'hjälpa medborgarna att omvandla sin rädsla, inse att EU är deras öde och följa' ledarna när de genomför den sorts smärtsamma ekonomiska reformer Europa behöver för att bli konkurrenskraftigt.

Istället väntar för de politiska ledarna i Tyskland, Frankrike och Italien allmänna val i en tid av hög arbetslöshet och stagnerande ekonomier. Och det är troligt att de ser Frankrikes 'nej' som en signal att backa bort från ekonomiska reformer.

Moisi varnar för att det är fel läxa att lära av folkomröstningen. 'När historiens tåg accelererar kan vi inte stanna på stationen', säger han.

Om detta tåg är på väg mot en framtid med mindre sociala förmåner och mer oreglerad kapitalism anser många européer att de borde fått veta destinationen innan de fick biljetten.

Det här är viktigt: hur tolkar den politiska klassen utslaget i Frankrike? Kommer man att backa från nödvändig reformering av den genomreglerade ekonomin? Hoppet om Frankrike är nog ute. Villepin är en teknokrat, ingen framåtsyftande politiker. Hoppet står till Angela Merkel, tyska kristdemokraternas förbundskanslerkandidat. Om hon vinner i höst och genomför den liberala politik hon står för, kan Europa ha fått ett nytt ledarskap.


Söndag 2005-05-29 / 23.26 länk
UTVIDGNINGEN HAR SKAPAT NY LOGIK. Jag tror att det franska utslaget är en följd av förra årets utvidgning från 15 till 25 medlemsländer. Utvidgningen var en långt mer fundamental förändring av hela Europaprojektet än vad någon velat medge.

För Frankrike, landet som sett sig som unionens oomstridde ledare, har utvidgningen inneburit att man tappat sin särställning - på alla plan, inte minst i en för Frankrike känslig symbolfråga: engelska språket dominerar stort över alla andra språk i unionen. Det franska folket känner att man inte längre kontrollerar EU, det är inte längre deras projekt, som andra nationer får ansluta sig till. Och när inte Frankrike styr EU som ett inrikespolitiskt projekt (för ex jordbruksstöd till franska bönder) väcks oroliga frågor om hur Frankrike förhåller sig till omvärlden.

Paradoxalt nog är det så att Frankrike, eftersom man haft så stark kontroll över unionen, är det sista landet i unionen som upptäckt att den är ett internationellt projekt, inte ett nationalistiskt.

Folkomröstningen har tvingat fram en diskussion och ett uppvaknande som man försökt förtränga. Nu måste man ta frågeställningarna på allvar. Och när också Frankrike förstår att detta är ett samarbete inte ett elitprojekt, finns - till slut - förutsättningarna att utarbeta en konstitution för en effektiv och strikt till frihandel och öppenhet begränsad union.


Söndag 2005-05-29 / 9.25 länk
ETT NYTT EUROPA. Söndagens ledare i Observer menar att EU är något annat än förut, även om Frankrike och Holland skulle rösta ja i dag och på onsdag:

Även vid den osannolika händelse att det blir en liten majoritet till förmån för konstitutionen har villkoren för hela det europeiska projektets utveckling förändrats. En fundamental nivå av skepticism har vuxit fram i två av de ursprungliga EU-nationerna. Förändringstakten och då särskilt utvidgningen till östra Europa tycks ha försvagat känslan av gemensam utveckling i hjärtat av unionen.

Ja, det var inte så många år sedan som det talades om integration i två takter, där Frankrike och Holland skulle driva på fördjupningen i en högre fart inom en kärna av nationer. Dessa tankar är nu som helt bortblåsta.

Och blir det ett nej i Frankrike står det helt klart att den hittillsvarande inriktningen mot centralism är krossad. Nya tankar, nya strategier måste formuleras. Också detta är Observer-ledaren inne på:

Europas ledare borde inte ha beskrivit [konstitutionsfördraget] som något annat än ett fördrag. En riktig konstitution skulle varit kortare, skriven i klarspråk på ett annat sätt, stadgfäst de viktigaste principerna på vilken unionen vilar och som den varit anmärkningsvärd trogen: gemensam utveckling, öppna gränser, ökat välstånd genom spridande av fred, rättvisa marknader och försvar av mänskliga rättigheter.

Och en riktig konstitution är precis vad som borde tas fram nu. En konstitution som slår fast individens frihet, det lokala självbestämmandet, marknadsekonomi, frihandel och ett federalt och strikt begränsat ansvar på unionsnivå.


Lördag 2005-05-28 / 18.44
VÄGEN TILL MER FRIHANDEL & LIBERALISM. Vänsterdebattören och politiske chefen vid European Policy Centre, John Palmer, var tidigare Europaredaktör för Guaridan, och i sin gamla tidning skriver han i dag att ett nej till EU-grundlagen i Frankrike och Holland blir ett bakslag för den vänster som vill se mer av politiska regleringar på Europanivå. Han vänder sig emot de vänsterns illusioner om att ett nej tvinga fram en omförhandling av konstitutionen som kan göra EU mer socialistiskt.

I Frankrike tror socialistpartiets aktivister, liksom kommunistpartiet och olika Trotskistiska grupper, att man genom att blockera konstitutionen kan dela ut ett dödligt slag mot den Europeiska union som domineras av 'ekonomisk nyliberalism'. Faktum är att motsatsen är sann.

Om konstitutionsfördraget faller, kommer alla de marknadsekonomiska villkor som nej-sidan vänder sig emot att fortsätta gälla. Så är det därför att de ingår i alla de gamla EU-fördrag som kommer att fortsätta vara giltiga. Vad det nya konstitutionsfördraget gör - för första gången i klartext - är att balansera regelverken för ekonomisk tillväxt och konkurrens med åtaganden i en rad politiska och sociala frågor, och ge större makt till det folkvalda EU-parlamentet. Detta öppnar vägen för ett mer politiskt styrt Europa där medborgarna kommer att kunna välja mellan rivaliserande europeiska partiprogram ...

Ett nej till konstitutionen ... kommer att stärka korten för dem som vill pracka på Europa den 'anglosaxiska' ekonomiska modellen. Ett nej kommer också att försvåra den angelägna uppgiften att skapa en genuint enad europeisk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Inte undra på att de neokonservativa i Washington skadeglatt väntar på att få fira.

Det är alltid kul att läsa någon som analyserar verkligheten på samma sätt man själv gör, men kommer till rakt motsatt ståndpunkt om denna utveckling är bra eller inte. Jag tror inte Europa överlever som en rik kontinent om man inte tar Margaret Thatchers medicin. Den regleringsivriga socialismen (ofta genomförd av borgerliga regeringar) stryper vårt välstånd och om inte så många årtionden kan vi vara fattigare än Indien.

Därför hoppas jag också John Palmer har rätt i att en framtida omförhandling av ett fallet konstitutionsförslag stärker center-högerregeringarnas beslutsamhet att minimera de politiska och sociala åtagandena. Bara så kan vi bota Europa och göra henne stark igen.


Lördag 2005-05-28 / 15.34
KOLLAPS FÖR EUROPAS POLITISKA & MEDIALA ELIT. I nästa nummer av Weekly Standard skriver William Kristol att ”en friskt fläkt av demokrati kan vara befriande - och inte bara i Mellanöstern”...

I artikeln A New Europe? försöker han för amerikaner beskriva läget i Europa. ”Det är svårt för en amerikan att alls förstå hur out-of-touch etablissemangen i Paris, Berlin och Bryssel faktiskt är. Deras arrogans är häpnadsväckande.” Europa förtjänar bättre än den politiska klass och den politik man sitter fast i, tycker Kristol som ser ljuspunkter. Han citerar Le Figaro-journalisten Ivan Rioufol som menar att oavsett resultatet har folkomröstningen redan haft ”befriande effekter”:

Folkomröstningen har introducerat yttrandefrihet i den franska politiska debatten. Fram till nu har de politiska oligarkerna och massmediernas politiskt korrekta grupptänkande tystat varje kritiskt tänkande röst ... Folkets revolt och deras krav på 'klarspråk' sveper bort de gamla politiska scenerna och dess politiska korrekthet.

Vad som följer på helgens folkomröstning är oklart, skriver Kristol, men franska folket kan ha säkrat åt sig själva och övriga Europa en möjlighet för friska tankar och handlingar. Vive la France!


Lördag 2005-05-28 / 14.14
VARFÖR TJURAR FRANSMÄN OCH HOLLÄNDARE? På sitt drivande vis klargör konservative kolumnisten George Will i Seattle Post ett och annat om Europa i Who wants to give up sovereignty?.

Så varför är medborgarna i dessa båda länder plötsligt så motstäviga? Delvis därför att du för ovanlighetens skull tillåts vara det. Det europeiska projektet har drivits på i huvudsak genom att förbipassera demokrati.

En viktig förklaring. Eftersom projektet inte diskuterats ordentligt ute i folkdjupet har det blivit ett spöke.

Vissa franska fraktioner, drivna av paranoia, tror att konstitutionen är en konspiration för 'ultraliberalism' - marknadsekonomi - i syfte att förstöra deras 'sociala modell'. Alltså den förkvävande väven av arbetsmarknadslagstiftning och andra statiska system som givit Frankrike tvåsiffriga arbetslöshetstal - häpnadsväckande 22 procent bland dem under 25 år.

Kritiken mot EU är intimt förknippad med rädslan för att de gamla välfärdsstaterna är hotade. Vilket de också är, men inte av EU, utan av vår nya tid där den globala konkurrensen inte gör det möjligt att ställa sig vid sidan om. För att få EU att fungera måste politikerna också ta itu med förvuxna välfärdsstater - något få, om några, politiker vill.

När jag tänker på det: EU:s rykte drabbas av samma förbannelse som USA:s i Mellanöstern. När arabregimer inte klarar av att reda ut sina interna problem låter man folkets frustration gå ut över USA. När Europas politiker inte orkar förnya välfärdssystemen går frustrationen ut över EU-projektet.


Torsdag 2005-05-26 / 16.14
NYSTART FÖR EUROPA! Nya AEI-rapporten Can Europe Do Away with Nationalism? av Oxford-forskaren Emanuele Ottolenghi är ett måste för alla som vill förstå varför européerna hittills har haft så svårt att acceptera EU och hur Europa offensivt kan möta framtiden.

Frankrike ser ut att fälla grundlagsfördraget på söndag. Det blir förhoppningsvis slutet för den hittillsvarande utvecklingen mot ett alltmer toppstyrt Europa. Och det ger EU en historisk chans för en frisk nystart! Europa behöver samverka - men på nya grunder.

Hittills har EU byggt på sterila institutioner som hyllat abstrakta rättigheter och en förhandlingsinriktad internationalism som med all kraft förnekat legitimiteten hos nationella identiteter. Nationalism har i EU ”betraktats inte bara som en intellektuellt ohållbar konstruktion, utan också som en farlig kraft”, skrev John O'Sullivan i National Interest i vintras. Denna EU:s hållning är felaktig, menar rapportförfattaren.

Engagemanget för att ena Europa är hårt knuten till denna negativa syn på nationella identiteter: pådrivande europaentusiaster vill avveckla gamla lokala lojaliteter till förmån för en identitet byggd exklusivt på en doktrin om rättigheter, borttagande av gränser och marknadsekonomins överlägsenhet. Nationalism är en oförbätterlig kraft som, i deras ögon, leder till brunskjortor [senast demonstrerad av Margot Wallströms uttalande i Theresienstadt].

Om Europa aktivt avvisar nationella identiteter, kan Europa erbjuda ett alternativ? En gemensam Europaidentitet skulle ändå ... bli en variant på nationalism, om än ofrånkomligen en produkt av mäktiga eliter ... Kan Europas folk utveckla lokala identiteter och förena dem till ett gemensamt öde, baserat enbart på abstrakta värden?

Om Frankrike röstar nej är det i frågor som dessa som eftervalsdebatten måste starta. Unionens utveckling fram till nu har visat sig bli ett bygge som står på en ohållbar grund. Vi måste börja om.

EU:s försök att ersätta lokala nationella identiteter med en europeisk idé helt utan nationalism är ett stort misstag ... Frågan om en europeisk identitet är inte en abstrakt övning i luftig utopisk filosofi. För att ett samhälle alls ska fungera krävs det att dess individer är förenade i band av medborgarskap ... [och] medborgarskap kan inte bestå enbart av abstrakt lagstiftning. Det är byggt på gemensamma värderingar i lika hög grad som delade minnen. För att kunna utkräva lojalitet måste Europa bli mer än ett geografiskt territorium som slår fast rättigheter åt dem som råkar bo där och bestraffar dem som håller fast vid allianser som anses historiskt obsoleta och socialt förödande, särskilt som dessa allianser kanske är nyckeln till en lyckad integration av allt fler immigranter i Europa.

Se gärna min eftervalsanalys efter folkomröstningen om EMU 2003, svenska folket är förändringsbenäget, som är inne på samma tema. Där replikerar jag på Mauricio Rojas och andra i etablissemangen som var oförskämda nog att döma ut svenska folket för att vara inskränkt och fördomsfullt - eftersom man inte röstade som etablissemangen ville. Svenska folket är inte alls rädda för förändring, om man får förnyelsen presenterad för sig på ett trovärdigt sätt. Det är här europaentusiasmen brister.

Jag vill se mer av gemenskap i Europa - inklusive länder som Ukraina - men det måste ske med respekt för rådande gemenskaper, kulturer och framför allt med stenhård bevakning och upprätthållande av de individuella fri- och rättigheter som är våra.

Söndagen den 29 maj 2005 kan bli historisk. Om Frankrike röstar nej går unionen inte alls in i en kris. Då öppnar sig dörrarna för en nystart, som kan lära av gångna årtiondens misstag.

Mer läsning: AEI-rapporten hänvisar till Prospect-redaktören David Goodhart och hans essä Discomfort of strangers som tidigare diskuterats här i bloggen: Mångfald eller solitaritet - var god välj och positiv patriotism.


Onsdag 2005-05-25 / 20.45
STEYN DRIVER MED MARGOT WALLSTRÖM. I kolumnen Eurovision harmony dies a death i Daily Telegraph nämner kanadensaren Mark Steyn den svensk-grekiska slagervinnaren Helena Paparizou och strofer ur låten hennes, när han diskuterar Europas framtid så här inför Frankrikes folkomröstning.

Giftigast blir han dock om Margot Wallström och hennes uttalande vid besöket i Theresienstadt om att överstatlighetens motståndare där kan se vart den nationella vägen leder: ”... det är en egendomlig logik att slänga ut till sina väljare: rösta på oss - vi är tvångströjorna åt era värsta instinkter.”

Med anledning av Wallström tar han upp en fråga som berörts här i bloggen: ”Eller så kanske de talar så mycket om andra världskriget eftersom det är det enda genuint gemensamma samtalsämnet Europa har.”

Sedan nämner Steyn hur EU i 1990-talets början på egen hand ville sköta Jugoslavien och bad USA hålla sig borta: ”Tiden för Europa har kommit!”, utropade ordförandelandets utrikesminister. Och, skriver Steyn, tiden för Europa kom och gick, och ett par hundra tusen lik senare fick USA så gärna kliva in i handlingen igen.

Just därför att Steyn spetsar till perspektiven sätter han ljuset på oerhört viktiga frågeställningar, som tyvärr inte alls får den plats de borde ha i samhällsdebatten. Jag är för mer av europeiskt samarbete, men det betyder inte att man måste vara med på vilka dåraktiga upplägg som helst. Europadebatten måste lyfta sig ur den politiska korrekthetens träskmarker.


Onsdag 2005-05-18 / 9.48
FRANKRIKES HATKÄRLEK TILL BRITTERNA. I Times skriver Charles Bremner i artikeln France in turmoil over success of perfidious Albion om hur fransmännen börjar upptäcka att de gillar Storbritannien.

Franske kolumnisten Stéphane Denis driver med clichén [om att kostitutionsförslaget är brittiskt]: ' Jag erkänner att jag inte förstått om Europa redan anses vara brittiskt eller om vi måste förhindra att Europa blir det. Oberoende av de två möjligheterna är det dock en sak vi absolut inte får göra: beundra Storbritannien'.

Efter Tony Blairs valseger har ett nytt tema dykt upp. Kanske är den brittiska modellen önskvärd, trots allt, med sin starka tillväxt och en arbetslöshet mindre än hälften av den franska.

Nicolas Sarkozy, partiledare för Chiracs UMP och möjlig presidentkandidat, bröt ett tabu i torsdags i Paris under det största ja-evenemanget hittills. 'Självklart har den anglo-saxiska visionen aldrig varit min', försäkrade Sarkozy. 'Vi vill ha ett politiskt integrerat Europa.' Men Frankrike är sämst i klassen när det gäller sysselsättning och borde sluta låtsas att vi försett Europa med en fungerande modell, sa han.

Kanske är det så att folkomröstningen, till slut, får fransmännen att förstå att de har mycket att lära av andra. I så fall är det en seger för Europa vad resultatet än blir.

Och kanske borde en viss Göran Persson lyssna på Sarkozy...


Måndag 2005-05-16 / 18.40
EUROPAS DINOSAURIER. Omslaget till kommande nummer av Newsweek pryds med Jacques Chirac och rubriken Europas dinosaurie. I artikeln Frankrike: grandiosa desillusioner beskrivs Chirac som en politiker som lever i det förflutna och dagdrömmer om Frankrikes stolta historia. Artikeln berättar om ett TV-framträdande inför franska ungdomar nyligen:

De ville höra om jobb, inte om fransk stolthet, och om skola, inte om det förflutna. Han såg ut som om han blivit överfallen. De sa att de var oroliga för framtiden. 'Jag har svårt att förstå', svarade han. För vanliga fransmän sa det allt.

När Chirac tillträdde för tio år sedan lovade han att minska arbetslösheten. Den var då 11,4 procent. Nu är den 10,2 procent - och stiger. Newsweek menar att det råder djup osäkerhet om framtiden i Frankrike. Hur kan man reformera skolorna så att de förbereder eleverna för konkurrensen på de globala marknaderna? Hur ska äldre överleva när de offentliga pensionerna till slut sänks eftersom de gamla systemen inte går att finansiera? Hur ska landet integrera, assimilera eller göra hemmastadd sin stora och växande muslimska population?

Men Chirac är mer fokuserad på förgången tid. Detta är, skriver tidningen, häpnadsväckande med tanke på att det som gör att Frankrikes förflutna framstår som storslagen, är landets nuvarande mediokra ställning. Det är därför författaren Gilles Delafons beskrivning återges: Chirac är ”den sista dinosaurien i femte republiken”.

Vad Newsweek inte skriver är att nästan alla politiska ledare i Västeuropa kan räknas hit, till Europas dinosaurier. Också Göran Persson vägrar att ta in den nya verkligheten, och lever hellre i minnen av fornstora dagar på 1970-talet då politiska sektorn ansågs kunna växa hur mycket som helst.


Söndag 2005-05-15 / 16.19
EUROPAS EKONOMISKA DÖDSSPIRAL. I Wall Street Journal skriver Brian Carney om hur Europa sitter fast i 1970-talet och aldrig tycks ta sig vidare. Under det årtiondet dök världsekonomin överallt, men Thatchers Storbritannien och Reagans USA genomförde omfattande reformer: arbetsmarknaden liberaliserades, skatterna sänktes och förmånerna begränsades. I dessa båda länder tog tillväxten fart och arbetslösheten sjönk. Men i kontinental-Europa ligger arbetslösheten kvar på 1970-talsnivå, över 8 procent, och tillväxten har aldrig kommit igång på allvar igen, ligger konstant under 4 procent.

Den 'europeiska modellen' leder till en nedåtgående spiral: genom höga skatter minskar antalet arbetstillfällen, vilket gör att skattebasen krymper och skatterna höjs ännu mer för att kunna ge fler arbetslöshetsstöd, vilket gör arbete mindre, och icke-arbete mer, attraktivt.

Carney avslutar: ”Sorgligt nog verkar det som om européerna kommer att fortsätta köra repriser på sin version av '70-talsshowen' flera år framöver.”


Söndag 2005-05-15 / 14.15
FRANSKA STÄMNINGAR LIKNAR SVERIGES. I sin artikel i Observer skriver Peter Beaumont:

Det som verkligen står på dagordningen [i folkomröstningskampanjen] är landets plats i världen - och i synnerhet i en engelsktalande värld som har omfamnat marknadsekonomin. Det handlar inte så mycket om Frankrikes ställning försvagas genom konstitutionen, utan om att folkomröstningen har tvingat landet att konfrontera obekväma ämnen - i synnerhet om Frankrikes länge omhuldade ekonomiska och sociala modell faktiskt har misslyckats och om den behöver anpassas.

Det är därför ... folkomröstningen har blivit ett sorts ödesmättat val. Och det är också av detta skäl som båda sidor exploaterat nationens stoltaste kulturella och politiska traditioner för att locka väljare ...

Så träffsäkert! EU som funktion tvingar ständigt fram frågeställningar som välfärdsstaternas politiker till varje pris vill slippa. Man blundar för globaliseringen och försöker in i det längsta hävda att den inte påverkar det egna landet. Detta sätt att smita undan gör att människor inte har en korrekt uppfattning om hur vår samtid ser ut. Väljarna lever i en politikens livslögn. Många väljare tror att det är EU som tvingar fram förändringar som egentligen är resultat av att Sverige och Frankrike på ett uruselt sätt möter globaliseringen.

Först när vi får en ärlig diskussion om våra länders oförmåga att delta i en allt tuffare global konkurrens, kan diskussionen om EU också bli sundare.


Söndag 2005-05-15 / 13.41
SARKOZY - LJUSET I FRANSKT MÖRKER. Det finns en ledande fransk politiker som avviker från det nationalistiska försvaret av förmåner och regleringar: Nicolas Sarkozy. Han hoppas bli gaullisternas presidentkandidat, men har gått emot Chiracs kampanjupplägg och talar för att Frankrike behöver förändras eftersom världen förändrats.

Inför ett möte i ja-kampanjen med över 4000 ungdomar sa han i torsdags att Frankrike behöver en 'reality check'. Tre miljoner arbetslösa är ett tecken på att ”den bästa modellen inte längre är vår”. Sådana åsikter betraktas av många som förräderi, skriver Observer. Men Sarkozy sätter allt på ett kort. Om Laurent Fabius avviker från socialistpartiets linje och står på nej-sidan för att samla poäng inför presidentvalet, avviker Sarkozy genom att använda friska, fräscha argument för ett ja.

Om det blir ja i Frankrike, hoppas jag innerligt att det är Sarkozy som ses som segraren, inte Chirac...


Söndag 2005-05-15 / 13.27
FRANSK KAMPANJ: VÄNSTERKONSERVATISMEN REGERAR. Folkomröstningskampanjen i Frankrike handlar om vilken sida, ja eller nej till EU-konstitutionen, som bäst försvarar den gamla franska välfärdsstaten. Förre socialistiske premiärministern Laurent Fabius är en ledande gestalt på nej-sidan, och han har exakt samma argument som gaullistiske presidenten Jacques Chirac på ja-sidan: vårt alternativ försvarar bäst Frankrikes ställning, sociala förmåner och tar hårdast avstånd från 'ultraliberalism'.

Tidningen Observer rapporterar att Fabius, i ett TV-program med 9 miljoner tittare, sa att vi kommer ”att löpa en fruktansvärd risk att få se våra löner, våra sociala skyddsnät och våra pensioner falla” om konstitutionen ratificeras.

Samtidigt rapporterar Independent att Chirac som huvudtema säger att konstitutionen är det bästa sättet att försvara den franska sociala modellen från 'ultraliberalismens' hårda vindar som blåser över Atlanten och Engelska kanalen.

Vänsterkonservatism dominerar såväl ja- som nej-kampanjen. Båda säger sig ge det bästa skyddet mot förändring.

Och så undrar en del varför folk har så svårt att bestämma sig...


Torsdag 2005-05-12 / 14.31
FRANKRIKE: JA ELLER NEJ - TILL ELITEN. Av det jag läst inför folkomröstningen om EU-konstitutionen 29 maj i Frankrike känns ett gammalt ord mest passande: valkampanjen är gräslig. Och det gäller båda sidor i lika hög grad. Idag ger Times en insiktsfull rapport.

Nej-sidans tyngsta namn är det en gång politiskt geniförklarade underbarnet Laurent Fabius, som var 37 år då François Mitterrand utsåg honom till premiärminister. Som socialistisk dissident, och tillsammans med Mitterrands änka, ingår han i en brokig samling nej-sägare som omfattar allt från kommunister, trotskister, katolska nationalister och antikapitalister till Jean-Marie Le Pen.

Ja-sidan omfattar alla etablissemang från skådespelaren Gérard Depardieu, alla medier (SVT:s motsvarighet har fällts i granskningsnämnden för att ge ja-sidan betydligt mer tid än nej-sidan) och näringslivet till president Chirac och dennes förre premiärminister Alain Juppé som i sin blogg hävdar att ”eliterna är nödvändiga för att leda Frankrike framåt”...

Och precis som den svenska EMU-omröstningen ser den franska konstitutionsomröstning ut att bli ett ja eller nej till eliten.

Häri ligger EU:s stora svaghet. Man mixar vänster och höger i en illaluktande kompott som gör medborgarna skeptiska. Då blir ställningstagandet en fråga om man litar på och har tilltro till de etablissemang som blandat smeten, eller inte.

Varför kan inte Europas folk få ta ställning till sakfrågorna? När det här konstitutionsfördraget fallit, nu i Frankrike eller nästa år i Storbritannien, måste två olika konstitutioner ställas mot varandra, så att vi européer kan ge konstruktiva besked. Se mer Bortom ja och nej - liberalt eller gaullistiskt EU?


Torsdag 2005-05-12 / 12.11
EU-PARLAMENTET MOT FLEXIBLARE ARBETSMARKNAD. Företagsledare är chockade över att en så stor majoritet i parlamentet, 378 mot 262 (15 frånvarande), röstade ner Storbritanniens begäran om undantag från lagstadgad maximal veckoarbetstid om 48 timmar, rapporterar Guaridan. Inte ens alla Storbritanniens egna ledamöter röstade för. Fackföreningsrörelsen är idag glad.

- Dagens omröstning visar att Europaparlamentet inte lärt sig någonting om globaliseringens utmaningar, säger CBI-chefen Digby Jones.

Som enskild företeelse spelar det inte så stor roll, men omröstningen ger en klar antydan om klimatet i EU. Europa avstår ännu en gång från att avreglera och att ta upp konkurrensen med Kina, Indien och USA. Vägen till träldom är utstakad.


Torsdag 2005-05-12 / 11.44 länk
SENATSUTSKOTT RÖSTAR OM BOLTON IDAG. Efter mycket kackalorum från demokratiska partiet och medierna röstar ikväll amerikanska senatens utrikesutskott om de ska godkänna Bushs förslag av John Bolton som ny FN-ambassadör, rapporterar AP. Han väntas vinna. Sedan blir det omröstning i hela senaten. Bolton är kontroversiell eftersom han har ovanan att tala klartext. FN borde ha fler med den ovanan, inte färre.


Torsdag 2005-05-12 / 9.29
EU - OKLAR MIX AV VÄNSTER OCH HÖGER. Janet Albrechtsen gör i The Australian en giftig analys av EU inför avgörandet om den nya konstitutionen i artikeln Risks in the EU's pursuit of happiness:

De konservativa till höger är generellt sett misstänksamma mot lösningar som är centralplanerade, särskilt i känsliga frågor som öppna gränser och immigration. Vänstern gillar centralplanering, men bara om de får utforma planen ... Rädslan är att östeuropas Thatcheriter kommer att sätta standarden för en ny europeisk arbetsmarknad. Och att det ska betyda au revoir till den omfattande franska offentliga sektorn.

Denna märkliga allians mellan vänster och höger kan betyda att EU blir den senaste i en lång rad läxor i hur stora utopiska experiment misslyckas. Europa har sin beskärda del av dåliga erfarenheter med centralplanering. Välj 'ism' till vänster eller höger. Fascism. Nazism. Kommunism. Med den historien är det märkligt att européerna har valt mer centralstyre under EU-ismens flagga.

Nja. EU ska inte jämföras med dessa förtryckande ideologier. Men hon har rätt i att centralplaneringen är en bärande del av EU-kulturen. De som driver EU gör det för att koncentrera mer makt i några få politikers händer. Och det är här EU:s absolut största brist finns - en glasklar maktfördelning saknas. Och den bristen rättas inte till i det nya konstitutionsfördraget. Otydlighet, oklarhet och byråkrati är EU:s kultur. Det är därför unionen inte är älskad av européerna. Och de politiker som vill ha mer makt har ju, liksom, ingen nytta av att göra maktfördelningen tydligare och därmed deras egen makt mindre.

Det är här europaentusiasterna sviker. Ett centralstyre de aldrig någonsin skulle acceptera i hemlandet, ställer de upp på i EU. Det är här moderater, folkpartister och deras motsvarigheter ute i Europa sviker. Varför blir centralstyre plötsligt något ofarligt om det sker i Bryssel?


Lördag 2005-04-30 / 8.46
JA TILL ETT ENERGISKT EUROPA - NEJ TILL ETT NOSTALGISKT. Eftersom jag är djupt kritisk till hur Sverige agerar (eller rättare sagt låter bli att agera) i Europa och till den kultur som finns i Bryssel och som stadfästs i liggande grundlagsförslag, tar många det som att jag är EU-motståndare. Som om kritik av riksdagen skulle betyda att man var Sverige-motståndare...

Det är alltså fel. Jag vill se ett energiskt, kraftfullt och positivt Europa som tar upp konkurrensen med USA, Indien och Kina. Ett Europa som slutar tjafsa om gamla rättigheter och regleringar som inte fungerar, för att istället avreglera och mycket tydligt visa att man vill ha nya företagare, nya entreprenörer, nya idéer och är beredd till uppoffringar för att nå nya framgångar.

Jag vill se politiker som vågar ta debatten med bakåtsträvarna i fackföreningarna och andra privilegierade grupper. Jag vill se politiker som tar vår tids problem på allvar, och inte hukar, gömmer sig och smiter undan.

Vilken är lösningen? Ja, östra Europa visar vägen. Avreglering! Frihet! Lägre skatter! Bara så kan vi få hjulen att snurra i gamla Europa. Tänk vilken stolthet som skulle kunna skapas om det i Europa fanns ett ledarskap som förmådde se framåt.

Det är bristen på djärvhet och framåtanda jag kritiserar. Europeiska unionen i sig är en god tanke. Men den har förfelats allt för länge.


Lördag 2005-04-30 / 8.24
VÄRDELÖS EU-DEBATT I RIKSDAGEN. Gårdagens riksdagsdebatt med partiledarna var förmodligen en av de sämsta i Sveriges historia. I en debatt totalt utan energi, absolut utan engagemang, visade andefattiga politiker att de saknade varje tillstymmelse till besked i Europafrågan. Sverige har inga åsikter om någonting i Europa och Sverige har ingen annan strategi än att flyta med som en död torsk i unionens trögflytande flod.

Frågan som hängde i luften inför debatten: vad har ni för tankar om det tillspetsade läget i Europa (se fakta i förra kommentaren)? Vilka idéer finns om vad Europa borde göra för att hänga med i konkurrensen med Kina, Indien och USA? Debatten gav besked: inga.


Lördag 2005-04-30 / 8.16
UTVIDGNINGEN BETYDER TILLVÄXT - I ÖST. Ett år efter det att Europeiska unionen utvidgades i öst har tillväxten tagit kraftig fart i Baltikum, Polen och Slovakien. Arbetslösheten har minskat. Times publicerar en tabell som visar hur ”Nya Europa” har satt full fart mot framtiden, medan ”Gamla Europa” - med Tyskland och Frankrike i spetsen - sackar efter.

Förklaringen är lika enkel som den är politiskt svårsmält: Nya Europa har låga skatter, få regleringar och en vilja att få fart på ekonomin, medan gamla Europa håller fast vid höga skatter och rigida arbetsmarknadsregleringar som gör nya jobb absolut omöjliga att skapa, när de gamla flyttar österut.

För att få gamla Europa på nya tankar måste man vakna upp ur 1970-talet. Det finns ingen som helst trygghet i regleringar. Tvärtom. Med de hårda regleringarna stryper sig väst-Europa långsamt till döds.

Om Frankrike röstar nej till konstitutionsfördraget kommer en chockvåg att gå genom systemet. Det är förmodligen det som behövs för att man ska vakna, tänka om och finna ny strategi för framtiden.


Onsdag 2005-04-27 / 18.54
LYSANDE ANALYS AV FRANSKA STÄMNINGAR. Professorn i internationell ekonomi, Charles Wyplosz, är chef för International Centre for Money and Banking Studies i Genève och har tidigare arbetat i Frankrikes finansdepartement och som ekonomisk rådgivare åt Frankrikes premiärminister. Han har idag publicerat en utmärkt artikel, Why France Will Sink Europe's Constitution, där han visar hur logiskt, om än paradoxalt, det aktuella stämningsläget i Frankrike är inför folkomröstningen om EU-grundlagen.

• Frankrike har länge kunnat maskera nationens minskande prestige och ställning i världen genom att vara den drivande kraften i Europasamarbetet. Av flera skäl har masken fallit av och fransmännen är oroliga.
  
  
• Frankrike känner sig alltmer isolerat inom unionen, eftersom alliansen med Tyskland håller på att lösas upp. Tyskland har fått vara med i Europagemenskapen på nåder (i skuggan av förlusten i andra världskriget) under förutsättning att man i alla frågor visat Frankrike lojalitet. Tyskland nöjer sig inte med det längre, utan vill spela en roll på egna meriter som unionens klart största medlem.
  
  
• Utvidgningen i öst har gjort att Frankrikes betydelse minskat på alla plan. Inte minst språkligt håller EU på att bli engelsktalande.
  
  
• Frankrike har ansett sig stå för en tredje väg mellan planekonomi och marknadsekonomi, men alltid ansett staten spela en nyckelroll i att styra marknaderna för att skydda 'högre' värden från enkelspårig materialism. Denna hållning har gjort att den quasi-marxistiska intelligentsian inte förstår hur marknader fungerar. De ser på ekonomi som ett ideologiskt slagfält där man kan bortse från fakta. Men fakta har slagit hårt mot fransk ekonomi.
  
  
• EUs inre marknad stimulerar till konkurrens, men Frankrike är inte förberett på det. En efter en har andra länder reformerat sina ekonomier och avreglerat - tom Tyskland har börjat - men Frankrike vågar inte av rädsla för gatudemonstrationer. När Frnkrike försökt skydda sig från konkurrens har man hindrats av EU:s regler.
  
  
• Fransmän förstår inte rötterna till sina egna ekonomiska problem och tänker nostalgiskt på bättre tider.
  
  
• Därför ser folket, felaktigt, EU-grundlagen som ytterligare en utmaning, när de hellre vill bli omhändertagna och skyddade.

Kort och gott, skriver Wyplosz, har Frankrike förlorat kontrollen över Europa. Det här är inget nytt, men det är först nu på senare tid som den insikten börjat sjunka in, och det gör ont. Och rädda människor fattar sällan kloka beslut.


Måndag 2005-04-18 / 14.40 (uppdaterad)
BORTOM JA OCH NEJ: LIBERALT ELLER GAULLISTISKT EU? I sin huvudledare visar Dagens Nyheter att det svenska etablissemanget ingenting lärt av de senaste årens EU-debatt. Man talar hurtigt om den nya EU-grundlagen som något modernt och om hur yngre inte ”personligen bär minnena av de europeiska krigen” och därför är skeptiska.

Men EU handlar inte om andra världskriget, utan om framtiden. Och EU står inför ett vägval: ska unionen bli ett verktyg för en politisk elit som vill reglera, styra och domdera, alltså fortsätta på den gaullistiska linje EU hittills praktiserat. Eller ska unionen följa sin ursprungliga, ännu mest teoretiska, idé om frihandel och ökad frihet.

På samma sätt som vi i Sverige bedriver samhällsdebatt mellan förespråkare av öppna marknader och politiker som tror på regleringar, borde givetvis också EU-debatten handla om sakfrågor som dessa, inte om någon mystisk hyllning av unionen som något övernaturligt och alltid gott. Så länge denna sakdiskussion inte blir ett levande inslag i unionen och bland opinionsbildare (som DN) i medlemsländerna kommer unionen aldrig att knyta an till medborgarna.

För att gå vidare, bortom ja och nej till unionen - en debatt som inte för oss någonstans - måste EU ändra strategi. Istället för att försöka trycka ner ett enda förslag i halsen på unionens medborgare, en strategi som hämtats från diktaturregimer, måste EU naturligtvis ge de 450 miljoner invånarna alternativ att välja mellan.

När det nuvarande konstitutionsfördraget fallit (genom Frankrike i maj, eller Storbritannien i vinter) borde en ny process sätta fart. För att få en helt annan och mycket intressantare diskussion måste två olika grundlagsförslag ställts mot varandra: en liberal, slimmad grundlag mot en grundlag byggd på hittillsvarande gaullistiska elitism. Då slipper vi hamna i diskussion för och emot EU, och kan istället diskuterat vilket EU vi vill ha.


Söndag 2005-04-10 / 9.11
HAR EUROPA NÅGON IDENTITET? (VI) Vad blir då mina reflektioner på Christopher Caldwells AEI-föredrag? Några punkter:

1. Europa måste - till slut - smälta att 1800-talets tänkankande kring industrisamhället och hur det kan regleras, för alltid är passé.

2. Stora välfärdsstater är inte kompatibla med globalisering. Europa har att välja mellan att försöka försvara de stora offentliga åtagandena genom isolering och fattigdom, eller anpassa välfärdspolitiken till den flexibilitet som tiden kräver.

3. Högt skattetryck kräver stor etnisk homogenitet. En homogenitet som inte längre finns. Europa måste inse faktum.

4. Europa tenderar att sätta begäret efter komfort före försvaret av de egna värderingarna. Europa har misslyckats med att sätta värde på och försvara sin egen kultur, sina traditioner och värderingar.

5. Det är svårt att vara stark politiskt om man är svag militärt. Aggression övertrumfar alltid rationalitet. Utrop som ”aldrig mera krig” ger tyranner och terrorister övertaget.

För att summera: för mig framstår den frustration som Europa visar över att inte själva ha verktygen i sin hand vara orsaken till att européer skäller så mycket på USA. Europa är som personen i passagerarsätet som anser sig kunna köra bil bättre än föraren och därför hela tiden kommenterar vad föraren ska göra i trafiken.


Söndag 2005-04-10 / 8.47
HAR EUROPA NÅGON IDENTITET? (V) En betydelsefull skillnad mellan Raymond Aron och Jean-Paul Sartre var att den förstnämnde förstod att Frankrike efter andra världskriget var beroende på den internationella utvecklingen. En insikt som också gäller för EU idag, sa Christopher Caldwell i sitt AEI-föredraget. Aron skrev:

Det jag då [i slutet av världskriget] hela tiden försökte förklara, för exempelvis Sartre, var att det finns ett sådant samband mellan internationella relationer och inrikespolitik i Frankrike att, i spänningen mellan de två supermakterna [USA och Sovjet], enigheten inom den franska motståndsrörelsen inte skulle överleva.

Europa kan inte sluta sig inåt och tro att man kan nå enighet, förut handlade det om förhållandet till sovjetkommunismen idag handlar det främst om radikal islamism. Cardwell tror inte Aron hade ställt upp på Irakkriget eftersom han avskydde utopier och det finns ett drag av utopism i Bush-doktrinens ambition att sprida demokrati och frihet till arabvärlden. Aron trodde inte på förändringar i arabvärlden eftersom den saknar en medelklass som kan sköta en konstitutionell stat. Aron varnade också för oförutsedda kedjereaktioner som krig kan medföra.

Men samtidigt som Aron menade att Europa efter de två världskrigen lärde sig att krig inte lönar sig, såg han en allvarlig hake i den hållningen. Det är paradoxalt nog så att ju fler som drar denna slutsats desto mer lönsamt blir, de facto, krig för dem som är beredda att starta ett.

Detta är ännu en lysande iakttagelse. Jag skulle vilja sammanfatta det som att de godas pacifism är de ondas bästa vän. Om Europa säger ”aldrig mera krig”, låter man sig utlämnas till omvärldens goda vilja. Och den är inte alltid särskilt god.


Lördag 2005-04-09 / 20.17
HAR EUROPA NÅGON IDENTITET? (IV) Cardwell drar i sitt AEI-föredraget fram ännu fler spännande aspekter på Europa genom att citera fransmannen Raymond Aron:

Europa skulle vilja träda ur historien, ut ur la grande histoire, lämna den historia som är skriven i blod. Andra, i hundratals miljoner, vill träda in i den.

Detta är helt centralt, sa Cardwell, när vi tänker på immigrationen till Europa. Den stora frågan är förmodligen inte om dessa immigranter konverterar från islam till sekularism, utan om de när de kommer till Europa tror sig immigrera till eller ifrån historien. I klartext: har immigranterna en ambition att göra Europa islamistiskt?

Denna frågeställning är obekväm för européerna, menar Cardwell, som tycker sig se en mental förnekelse av problemet som gör att man tappar kontrollen över hur människor ser på samhället och civilisationen. Därför har Europa ett avsevärt mycket större immigrations-och-assimilisationsproblem än USA, sa Cardwell, och pekade på Europas misslyckande med att sätta värde på och försvara sin egen kultur, sina traditioner och värderingar.


Lördag 2005-04-09 / 19.34
HAR EUROPA NÅGON IDENTITET? (III) I sitt AEI-föredraget gör Christopher Caldwell också skarpa iakttagelser om hur illa föreberett Europa är på globaliseringen, jämfört med USA och utvecklingsländerna. De gigantiska välfärdsstaterna i EU är intimt förknippade med den europeiska identiteten, inte minst därför att dessa offentliga system skiljer ut Europa från USA.

Men stora välfärdsstater är inte kompatibla med globalisering. Statliga välfärdssystem kräver att nationalstaterna behåller sin makt över ekonomin, något de bara kan göra till priset av isolationism som leder till fattigdom. Också den stora immigration som skett till Europa gör den stora välfärdsstaten lika omöjliga som den varit i immigrantlandet USA.

Den frågeställningen tog jag upp med LO-chefen Wanja Lundby-Wedin förra året (se referat) i SVT24:s Korseld: Innebär inte det mångkulturella samhället att skatter och regler måste minskas rejält? Hon ville naturligtvis inte kännas vid den frågeställningen utan ansåg att också nya svenskar följer höger-vänster-skalan.

Men jag tror ju att Caldwell är inne på rätt spår när han citerar Harvard-ekonomer som kommit fram till: ju fler immigranter, desto lägre vilja att betala skatt. Detta eftersom medborgarna misstänker att resurserna går till människor som inte tänker som dem själva och därför kan lura till sig skattepengar. Dessutom: när olika grupper har väldigt olika preferenser om vad som är viktig välfärdsservice, blir det omöjligt för en statsmakt att uppfylla alla krav. Högt skattetryck kräver stor etnisk homogenitet. Något Europas länder inte längre har. Därför kan inte det höga skattetrycket bestå. Tidens krav ställer alltså denna sida av Europas identitet på huvudet.


Lördag 2005-04-09 / 18.54
HAR EUROPA NÅGON IDENTITET? (II) I AEI-föredraget berättar Christopher Caldwell att Raymond Aron ansåg Leon Blum, den franske socialistiske premiärministern i mitten av 1930-talet, vara en stor man, men att hans intellekt var format av tiden före 1914 och att han inte förstod att aggression övertrumfar all rationalitet. Det var Blum som sa att Hitlers inmarsch i Rhenlandet 1936 var 'oacceptabel', men lät bli att göra någonting. Detta ord föraktade Aron, som sa: ”att bara säga att något är oacceptabelt är att säga att man accepterar det som hänt”.

Aron noterade med fasa att Blum var stolt över att inte göra motstånd mot Hitler. Blum sa: ”Ingen föreslog att vi skulle bruka militärt våld. Det är ett tecken på mänsklighetens moraliska utveckling, och socialistpartiet är stolt över att ha bidragit till denna utveckling.”

Raymond Arons kommentar var: ”Denna moraliska utveckling betyder slutet för det franska systemet med allianser och leder helt säkert till krig”.

Vi vet vem som fick rätt. Och att priset för stoltheten över att inte bruka våld blev 50 miljoner döda.

Och parallellerna till Irakkriget i våra dagar är tydliga. Europa vill inte försvara sig. Man säger sig vara emot våld. Men tycks aldrig lära sig att den som inte försvarar sig kommer att slaktas av dem som är mer än villiga att stympa, bränna, tortera, spränga, halshugga och massmörda.

1970 skrev Raymond Aron boken In Defense of Decadent Europe där han varnade att demokratier tenderar att sätta begäret efter komfort före försvaret av de egna värderingarna. Demokratier måste visa sig kapabla att leva upp till dygder som totalitära regimer annars gör monopol på.

Innan Aron dog menade han att Europa håller på att förvandlas till någonting annat än det man är. Sovjetunionens mål var att förvandla Frankrike till ett nytt Polen (lydstat). Hotet från kommunismen är borta med en annan totalitär världsåskådning tränger sig på: islamistisk fundamentalism.


Lördag 2005-04-09 / 18.22
HAR EUROPA NÅGON IDENTITET? (I) Om en klok fransman (ja, sådana har funnits) handlade ett intressant föredrag hos American Enterprice Institute i veckan av Financial Times-kolumnisten och Weekly Standard-redaktören Christopher Caldwell.

Raymond Aron (1905-1983) flydde med Charles De Gaulle till London under andra världskriget och blev redaktör för motståndsrörelsens tidning La France libre. Caldwell beskriver Aron som den franska högerns motsvarighet till Jean-Paul Sartre. Dessa båda var ungdomsvänner men splittrades då Aron tog avstånd från kommunismen och i Stalins Ryssland såg samma djävulska förtryck som i Hitlers Tyskland.

Men Raymond Aron var höger, sa Caldwell, i franska - och därför svårbegriplig - mening och just därför var han en god uttolkare av europeiskt tänkande. Ett centralt tema i hans journalistiska arbete och i 40 böcker om sociologi, historia och filosofi var insikten om att Europa under större delen av 1900-talet bedömde utvecklingen enligt 1800-talets föreställningar. Särskilt intellektuella har haft en syn på socialismen som tiden redan visat i huvudsak vara mytologisk.

Mitt i prick! Och jag skulle vilja hävda att dessa 1800-talets mytologiska föreställningar fortfarande gäller i Sverige. Aron skrev "en revolution definieras som en frigörelse. Ändå ledde 1900-talets revolutioner, om inte till slaveri, så åtminstone till auktoritärt förtryck". De värsta avarterna är borta, men statligt förtryck ser vi överallt i Europa genom allt mer närgångna lagar och striktare regleringar.

Och vi kan känna igen denna 1800-talets föreställning i nästan varje nyhetssändning där journalister är alldeles tagna av att verkligheten inte är som reglerna föreskriver och där politiker tror att en ny lag är lösningen på varje problem. Den mentala bilden som dominerar i Europa är att verkligheten i enlighet med socialistisk utopi kan planeras fram. Istället är det ju så att dessa regler sakta håller på att strypa Europa till döds.

Raymond Aron tog också upp den speciellt europeiska viljan att både äta kakan och ha den kvar. Caldwell sa i föredraget:

I en synnerligen slipad summering noterade han att européer önskar sig både och. Under kalla kriget sökte européerna en försvarsorganisation som både var överlägsen deras egen förmåga men samtidigt respekterade dem. Men när det blir allvar - som vi såg inför Irakkriget för två år sedan - är respekten viktigare än den större militära förmågan …

Ett stort dilemma för Europa - på Arons tid likväl som nu - är, som han sa: 'Det är svårt att vara stark politiskt om man är svag militärt'. Europas öde under kalla kriget låg delvis bortom kontinentens egna händer. Den var beroende av amerikansk militär styrka och sovjetisk välvilja … I mina ögon är hela poängen med EU att skapa tilltro till Europas egen förmåga.

Jag håller med Caldwell, men hittills har EU istället blivit en spottkopp för hela kontinenten att avreagera sig på. En förklaring är ett dekadent politiskt ledarskap - mer om det i nästa kommentar ovan.


Torsdag 2005-04-07 / 13.38
FRANSK KAMPANJ FÖR GAULLISTISKT EU. Independent har intervjuat franske utrikesministern Michel Barnier inför folkomröstningen om EU:s konstitutionsfördrag. Lägg märke till hur han gör skillnad mellan två olika Europa:

... konstitutionen har hamnat i korseld i EU:s ideologiska kamp mellan förespråkare av en 'Blairitisk' väg mot fria marknader och dem som vill bevara Europas tradition av offentligt socialt skydd ... Han tillägger att det finns 'en känsla av att Europa inte skyddar tillräckligt mot riskerna med globaliseringen'. Även om EU är en buffert mot den globala ekonomins faror, argumenterar Barnier för att Europa 'borde agera bättre, i en mer demokratisk anda, en mer politisk anda, vilket skulle kunna förklaras bättre för folket'.

Så talar en gaullist! EU är inte till för att delta i globaliseringen, utan skydda Europa från globalisering.

Vad säger Svenskt Näringsliv och andra som okritiskt hyllar EU om detta? Är det inte dags att öppna munnen och tala om värderingar, om att det inte går att stänga ute världen, utan om att spotta i nävarna och ta upp konkurrensen. EU är inget skydd mot frihandel, EU ska underlätta frihandel. Men då måste gaullisterna sättas på plats.


Söndag 2005-04-03 / 19.55
SKISS FÖR FEDERAL KONSTITUTION. Varför inte lite lätt börja att skissa på en federal konstitution? Den nu föreliggande gaullistiska förslaget till EU-konstitution döljer centralismen i en flod av ord och kommer förmodligen att fällas. Istället för det sluttande planet (subsidiaritetsprincipen) som innebär att unionen bit för bit kan rycka åt sig makten från medlemsländerna, borde konstitutionen bygga på den federala principen där man delegerar makt nedifrån och tydligt - i sten - sätter gränser för unionens maktutövning.

Unionens befogenheter (avdelning III) måste hårt begränsas till tullunionen, inre marknaden och valutan (för dem som har euro), samtidigt som alla andra politiska frågor förblir medlemsländernas lokala ansvar. Möjligen kan utrikes- och säkerhetspolitiken också sammanföras, men då måste Frankrike och Storbritannien överlämna sina platser i FN:s säkerhetsråd till EU. Utan den åtgärden har de stora länderna inte erkänt unionens överhöghet i utrikespolitiken och då ska också de små länderna ha rätt att agera på egen hand.

Unionens organ (avdelning IV) organiseras om. Europaparlamentet avskaffas. Vem ska företräder hemlandet - socialdemokraternas gruppledare i parlamentet, Inger Segerström, eller regeringschefen Göran Persson? Svaret är givet: bort med Segerström och de fullständigt anonyma parlamentarikerna.

Istället för parlamentsval bör alla Europas medborgare välja en president. Dagens parlamentsplatser kan istället bli elektorsröster. Sveriges 19 röster går till den presidentkandidat som får flest valsedlar i landet, på samma sätt som i de övriga 24 medlemsländerna. Det skulle tvinga fram samarbete över nationsgränserna på ett helt annat sätt än dagens parlament. Partierna måste samverka hemifrån, mellan länderna integrerat i ordinarie partiarbete, inte i en liten exklusiv och avskild grupp i Bryssel.

Presidenten utser kommissionen och leder alla EU-organ. Presidenten har sedan att lägga fram sina förslag till Europeiska rådet, alltså medlemsländernas regeringschefer, som antar eller förkastar förslagen (helst med kvalificerad majoritet, exempelvis enligt artikel I-25: minst 15 av 25 röster och företräda minst 65 procent av unionens medborgare). Något ministerråd behövs inte.

Europeiska domstolen får ansvara för att uttolka om presidentens förslag och Europeiska rådets beslut är inom ramarna för konstitutionen.

Det här skulle skapa en direkt demokratisk legitimitet för initiativtagaren på Europanivå, presidenten, och de som fattar det avgörande beslutet är välkända och tungt förankrade i sina hemländer, regeringscheferna. Därmed skulle det demokratiska underskottet försvinna, samtidigt som den synnerligen röriga och byråkratiska beslutsprocessen avskaffas.

Presidentvalet skulle sätta fart på den verkligt viktiga diskussionen - den mellan människor i valrörelsen. Socialisterna får det enklast, det ska erkännas. De har bäst fungerande samverkan över nationsgränserna och kommer att kunna ställa upp med ett samlande namn. Det blir knappast någon så anonym politiker som deras gruppledare i EU-parlamentet, tysken Martin Schulz. Snarare en tidigare regeringschef eller annan person med tyngd, som nuvarande utrikestalesmannen Javier Solana, spansk socialist med karisma och framgångsrik internationell karriär. Ett annat namn är förre generalsekreteraren i Nato, skotten George Robertson. Och i nuvarande kommission finns ju Margot Wallström

Frågan är om kristdemokratiska gruppen EPP kan ställa upp med en kandidat som alla center-högerpartier vill arbeta för på hemmaplan. Tveksamt. Tyske kristdemokraten Hans-Gert Pöttering? Knappast. Nuvarande kommissionens ordförande, förre portugisiske premiärministern José Manuel Barroso. Hm. Förmodligen blir det svårt att ena de socialkonservativa och de mer liberala partierna, typ moderaterna.

Kan mittenpartierna vaska fram någon karismatisk presidentkandidat? Finns någon i nuvarande kommission, som domineras av liberaler? Och hur gör de gröna partierna? Och kommunisterna?

Om man ser till förra EU-valet 2004 skulle de borgerliga, om de kunnat samlas kring en kandidat, tagit hem Sveriges 19 elektorer (eftersom s, v, mp knappast kan samsas med varandra och med junilistan). När elektorerna träffas blir den president som får 367 av de 732 elektorernas röster. Om ingen får det i första omgången får elektorerna rösta en andra gång på de två som fick starkast stöd i första omgången. När elektorerna röstat upphör deras uppdrag.

Ett presidentval skulle tvinga fram transnationellt samarbetet också på gräsrotsnivå och därmed bli mer djupgående. Just det Europa behöver. Europas inriktning skulle klargöras - på ett helt annat sätt än nuvarande partival - i de avgränsade, men viktiga, frågor EU har att avgöra.


Söndag 2005-04-03 / 13.33
EU - EN NY WEIMARREPUBLIK. Det är inte alltid kul att konstatera att man fått rätt. På DN-Debatt riktar idag professor Lars Calmfors skarp kritik mot att EU slaktat stabiliseringspakten.

Stabilitetspakten har utgjort en grundpelare för det ekonomisk-politiska samarbetet inom EU ... De reformer som nyligen beslutats av EU:s finansministrar innebär emellertid att regelsystemet i praktiken sätts ur spel ...

Presentationen av förändringarna i stabilitetspakten undergräver ytterligare respekten för EU. Trots att det är uppenbart att pakten kraftigt försvagas, utmålas revideringarna i finansministrarnas överenskommelse som ett sätt att 'förbättra', 'stärka och förtydliga' reglerna ... Utan paralleller i övrigt har EU-språket ofta stora likheter med "nyspråket" i George Orwells 1984.

Det kan vara värt att notera att Calmfors före EMU-omröstningen på DN-Debatt gjorde en annan betoning: ”Min bedömning är att fördelarna med ett EMU-medlemskap i dag väger tyngre än nackdelarna.”

På denna webbsida efterlystes inför folkomröstningen svar från ja-sidan om Sverige tänkte lägga sig platt för Frankrike om uppluckrad stabiliseringspakt. Eftersom jag inte fick något svar röstade jag nej. Och nu bekräftar Lars Calmfors att det var rätt. Calmfors gör också en mycket väsentlig iakttagelse:

Det är svårt att förstå varför regeringarna i till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Sverige och Österrike inte utnyttjat sin vetorätt utan gett efter.

Frågan är vad Sverige har i EU att göra om man likt en slav följer minsta vink från herrarna i Paris och Berlin. Sverige agerar som om vi inte vore medlemmar, utan någon sorts lydstat till Frankrike. Är det då så konstigt om svenska folket undrar vad vi har där att göra?

Sverige borde givetvis lagt in veto mot förändringarna av stabilitetspakten. Visst hade Pär Nuder och Göran Persson fått möta ilskna blickar och motta sura kommentarer, men vem är det de företräder, svenska folket eller fransk-tyskt etablissemang?

Nyspråket som Calmfors tar upp är inte kuriosa, utan ett ytterligare tecken på EU:s förfall. En institution skapad av demokratiska stater kan bara överleva om den har ett minimum av trovärdighet i folkets ögon. Det räcker inte med vackra formuleringar, det - om något - visade Weimarrepubliken. EU uppvisar nu alltfler av Weimarrepublikens svagheter. När EU:s konstitutionsfördrag faller - i Frankrike i maj eller i Storbritannien i vinter - måste unionen starta om från början.


Fredag 2005-04-01 / 10.36 länk
DE GAULLE:s EUROPA. Det är i USA den intressanta debatten om EU pågår. Visst är det tragikomiskt... Bloggar diskuterar Jim Hoaglands Washington Post-kolumn om gaullismen (se blogg 31 mars). Hoagland har fel, menar Will Morrisey i bloggen No left turn. De Gaulles mål var:

... att rädda fransk republikanism från en parlamentarism som varit oförmögen att försvara nationen. För att gör det, argumenterade de Gaulle, behöver Frankrike en mycket starkare verkställande makt än vad man hade under någon av de tidigare fyra republikerna - dock utan att hamna i Bonapartism eller monarkism.

Det här står inte i strid med Hoaglands analys, utan är ytterligare en aspekt på den franska elitism, centralism och högmod som kännetecknar gaullismen och som - än så länge - utgör EU:s själ.


Fredag 2005-04-01 / 8.36 länk
UNILATERALA EUROPA. Det har i flera år tjatats om hur allvarligt det är att USA handlat på egen hand, unilateralt, istället för att samarbeta multilateralt. Men ingen tycks rikta samma kritik mot EU när unionen handlar på egen hand. Häromdagen slog Tysklands kansler Gerhard Schröder fast att han inte tänker ändra sig om att upphäva EU:s vapenexportförbud till Kina trots att USA, Japan och andra länder anser detta ger fel signal när Kina höjt tonläget mot Taiwan, rapporterar Deutsche Welle. TV-bolaget kan också avslöja att den EU-trojka som förhandlar med Iran om att stoppa deras utveckling av atomvapen överväger att tillåta Iran att fortsätta forskningen, trots att det tydligt strider mot USA:s hållning.

När ska svenska medier börja tala kritiskt om EU:s ansvarslösa unilateralism? Nej, det kommer vi inte att få läsa. Vad EU gör är på ett märkligt sätt ointressant i svenska och europeiska medier. Däremot är precis allt USA gör mycket intressant att få kritisera. Gud, vilken sjuk hållning...


Torsdag 2005-03-31 / 18.16
ÄR EUROPA EN UNION ELLER MÅNGA NATIONER? En annan intressant aspekt som Thomas Gür tar upp är om Europa när det gäller internationella relationer ser sig själv som en union eller som 25 separata nationer:

Det faktum att Bush, som förste amerikanske president, beskriver EU, och inte bara enskilda europeiska länder ... som en seriös samarbetspartner till USA behöver inte alltid ligga i enskilda, framför allt större, EU-länders intresse.

Nej, just det. Politiska ledarna i Frankrike, Tyskland och Storbritannien mfl vill gärna själva spelar huvudroller på världspolitiska scenen, snarare än att agera gemensamt. Denna interna splittring gör det ju knappast enklare för omvärlden att tolka vad Europa vill. Och är det inte lite övermaga att kalla USA arrogant för att man inte tillmötesgår Europa, om Europa aldrig haft en sammanhållen linje som USA skulle kunnat följa?

Detta understryker min poäng (i förrförra kommentar) om att Europa borde ägna sig mer åt att bestämma sig för vad Europa är och vad man vill, än att kasta skit på USA. Jag tycker inte unionen ska syssla med utrikespolitik i dagsläget, även om det betyder mer makt till små länder på de störres bekostnad (något som inte framgår i svensk debatt). Men om den ska det borde Frankrike och Storbritannien överlåta sina permanenta platser i FN:s säkerhetsråd till EU.


Torsdag 2005-03-31 / 14.55
PARADOX: ANTIAMERIKANSK AMERIKAFIXERING. Thomas Gür gör en i huvudsak träffsäker analys, ej online, om USA i nya numret av Axess. Men jag störs av pikarna han ger (för att ställa sig in hos en förmodat amerikaskeptiska läsekrets?) och som belyses redan i rubriken: ”Det arroganta imperiet är på väg att bli ödmjukt”.

Ordvalet är inte bara löjligt, det antyder att man inte ser vilka realiteter Bush-administrationen har haft att hantera. I fråga om Afghanistan och Irak hade USA att lägga sig platt för Europa för att betraktas som ödmjukt. När USA istället sätter nationens säkerhet främst blir man per definition arrogant. Men, märkligt nog, är Europas länder inte arroganta när de gör likadant ur sina perspektiv. Det här visar hur tarvlig en diskussion i dessa termer är; den förs uteslutande på antiamerikanska premisser.

Gür menar att Bushdoktrinen efter andra installationstalet kan stå på tröskeln till ett strategiskifte:

Kanske kan det liberala amerikanska imperiet upphöra att vara arrogant och motvilligt bli ett beredvilligt och stundtals ödmjukt imperium.

Som intäkt för denna slutsats pekar Gür på den samarbetsvilliga ton Bush hade under Europaresan förra månaden. Men Bush sökte samarbete också om Irakkriget. Skillnaden finns inte i det amerikanska förhållningssättet - skillnaden finns i det europeiska. Det är Europas ledare som börjat inse att man inte bara kan råskälla på USA för att de upprätthåller frihet, demokrati och anständighet i världen.

Gürs artikel belyser en paradox: antiamerikanismen gör oss européer så Amerikafixerade att vi inte ser vår egen roll. Allt handlar om vad USA gör, ingenting sägs om vad Europa inte gör. För det är ju faktiskt så att ett samarbete, eller brist på samarbete, inte hänger på en part utan på om alla parterna respekterar varandra. Hittills har Europa - ur en minst sagt svag förhandlingsposition - krävt total lydnad från USA:s sida. När USA inte ställt upp på det, ja, då är USA arrogant. Nu förstår till och med Chirac att den linjen kanske inte är helt lycklig - inte ens för Frankrike.

Så visst har något hänt. Men - för att, högst motvilligt, använda Gürs ordval - det är Europa som är på väg att bli mer ödmjukt och mindre arrogant.


Torsdag 2005-03-31 / 11.50
STÖDER EU AUNG SAN SUU KYI? En ledande senator kräver att USA uteblir från asiatiskt toppmöte om Burma (Myanmar) utses till att leda det. Burma förtrycker folket och håller Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi i husarrest sedan många år.

Senator Mitch McConnell vill också att EU ska tala om att ett sådant val är oacceptabelt. Han har helt rätt. Det är dags för västvärlden att markera ut diktaturerna och se dem som de skurkar de är istället för statsmän i den internationella politiken. Vad säger Sverige och EU?


Torsdag 2005-03-31 / 8.35
FRANKRIKE KVAR I MEDELTIDEN. Fraser Nelson i Daily Telegraph är inte nådig mot Frankrike efter förra veckans toppmöte:

Ett spöke jagar Europa - och skrämmer livet ur Frankrikes president. Jacques Chirac varnade i förra veckan: 'Ultra-liberalism är vår tids kommunism'. Med ultra-liberalism menade Chirac den sorts marknadsekonomi som har gjort Amerika till världens starkaste ekonomi, räddat Storbritannien från 40 års tillbakagång och skapat välstånd i länder från Nya Zeeland till Singapore. Det faktum att den franska center-högern kan likställa detta med kommunism är en sorglig illustration av hur Frankrike sitter fast i politisk medeltid.

Söndag 2005-03-06 / 17.47 länk
ETT OMOGET EUROPA (III). Den amerikanske kolumnisten Thomas Friedman i New York Times är Europavän, men när det gäller Chirac:s och EU:s avsikt att häva vapenexportförbudet till Kina har han fått nog av hyckleriet:

Det finns ingenting värre än pacifister som säljer vapen.

Söndag 2005-03-06 / 15.34 länk
ETT OMOGET EUROPA (II). I Times-artikeln Vad har USA gjort för oss? berättar Gerard Baker att han, när han hör Europas anti-amerikanska svar på händelseutvecklingen i Mellanöstern, inte kan låta bli att tänka på Monty Python-filmen Life of Brian och scenen där ledaren för People’s Front of Judea (John Cleese) försöker underblåsa anti-romerska stämningar.

USA kan inte vara säkra på hur det slutar, men vad som än händer i Mellanöstern är det bättre än status quo, skriver Baker. Amerikas kritiker förespråkar stabilitet i Mellanöstern. Sitt still i båten, säger dom. Men för USA var denna stabilitet detsamma som massgravar, lugnet var den kusliga tystnaden som följer efter självmordsbomber. Båten hade redan kraftig slagsida och tog in vatten. Därför infann sig läge att skaka om regionen i dess grundvalar.


Söndag 2005-03-06 / 15.18 länk
ETT OMOGET EUROPA (I). Militärhistorikern Victor Davis Hanson jämför i National Review Europas agerande i världspolitiken med en bortskämda 16-årig tjej som kräver att få göra som hon vill, men ringer hem vid midnatt när pengarna är slut, och med en 21-årig grabb som vill bo kvar hemma, men utan att hjälpa till med städningen.

Denna motsägelsefullhet är naturlig i utvecklingen från barn till vuxen. Europa må vara gammalt, men unionen är ung. Den vill vara självständig och stark, men på grund av sin blodiga historia och nuvarande utopiska ideologi vet man inte riktigt vad det innebär. EU:s ledarskap ställer upp mål om en stark euro, låg inflation, handelsöverskott och hög levnadsstandard, men är egentligen mer orolig över låga födelsetal, problemfylld icke-assimilering av minoriteter från Mellanöstern, svag produktivitet, hög arbetslöshet och dålig tillväxt.

Europa har pengar att köpa fiender som Iran och muta terrorister som Arafat och Hezbollah, men uppenbarligen inte viljan att bibehålla en militär kapacitet att försvara sig själva.

En annan motsägelsefullhet: Europa kräver att USA blir mer multilateralt, men håller tyst om att USA fick ta hand om eländet på Balkan, eländet i FN:s olja-mot-matprogram - och det faktum att Europa inte tvekar att handla unilateralt när det passar, som i Tysklands återförenande, Frankrikes inblandning i Elfenbenskusten och i att sko sig på Saddams bedrägliga oljeaffärer.

Jag tror Hanson är något viktigt på spåret: EU är med sina 450 miljoner invånare en stormakt, men har ännu bara politiker med erfarenhet av nationell politik för max 50-60 miljoner invånare. Det är som om Sveriges utrikespolitik plötsligt skulle styras av kommunpolitiker. EU har inte de kompetenta statsmän och erfarna rådgivare som krävs för att företräda den maktfaktor EU utgör.