Bloggkommentarer i urval:
Bush i Europa

Måndagen den 21 februari 2005 inledde president George W Bush ett fyra dagar långt besök i Europa som markerade början på en ny samverkan mellan Amerika och Europa. Här följer kommentarer som i bloggen berört resan och debatten därefter:


Söndag 2005-03-06 / 19.44 länk
BUSH HAR FÅTT RÄTT (III). Den som enligt min mening framfört de mest trovärdiga argumenten mot president Bush under senare år är Fareed Zakaria i Newsweek. Men i nästa nummer erkänner också han att Bush har fått rätt. I What Bush Got Right skriver han:
Friheten är på marsch: presidenten har haft rätt i de stora frågorna. Nu kan han, om han också fixar de små frågorna, förändra världen.

... De flesta araber, visar det sig nu, drivs inte av stora teorier om civilisationernas krig mellan islam och väst eller mot imperialistisk amerikansk kultur, eller ens om den palestinska saken. När det libanesiska folket får säga sin mening, vill de tala om Syriens ockupation av deras land. När irakier får en chans att yttra sin mening, röstar de för en regering inte för terrorism. När en majoritet av palestinierna gjorde sig hörda, stödde de inte heligt krig mot Israel utan praktisk diplomati för att skapa en egen stat.

... Från Los Angeles och Chicago till New York - och kanske i Europa och Asien - frågar sig folk nervöst: 'Kan Bush möjligen ha haft rätt?' Det korta svaret är ja. Oberoende om Bush förtjänar äran för utvecklingen i Mellanöstern eller inte, har han haft grundläggande rätt i de stora frågorna.

Söndag 2005-03-06 / 18.58 länk
BUSH HAR FÅTT RÄTT (II). Också magasinet Time kampanjade öppet mot Bush i höstas, men nu skriver Michael Duffy i artikeln When History Turns A Corner att Mellanöstern håller på att byta skepnad genom steg mot demokrati i en rad länder. Till magasinet säger till och med Sandy Berger, demokratisk säkerhetsrådgivare, att det skett framsteg i regionen. Och Bush-administrationen fortsätter öka pressen: utrikesminister Condoleezza Rice ställde omedelbart in ett besök i Kairo när Egypten arresterade ledaren för det liberala partiet, Ayman Nour. Även om artikeln menar att den positiva utvecklingen inte är säkrad, summerar man: ”Bush och Rice ställer inte upp på diskussioner om att sänka takten eller göra kompromisser i offensiven för att sprida demokrati i Mellanöstern”.


Söndag 2005-03-06 / 18.43 länk
BUSH HAR FÅTT RÄTT (I). Även bland tunga opinionsbildare på vänsterkanten börjar man nu erkänna att Bush haft rätt. New York Times, som kampanjade hårt mot Bush i höstas, skriver i ledaren Mideast Climate Change, som idag citerades i Meet the Press:
... hittills har detta varit ett år med uppmuntrande överraskningar - var och en anmärkningsvärda i sig själva, och tillsammans sannerligen häpnadsväckande. Bush-administrationen kan rätteligen göra anspråk på en stor del av äran för dessa framsteg. Den gjorde djärva proklamationer om demokrati i Mellanöstern vid en tidpunkt då få i västvärlden trodde att det fanns några realistiska möjligheter till en sådan utveckling. Och trots alla negativa effekter som blev utfallet av Amerikas invasion av Irak, måste man konstatera att några demokratiska val hade inte skett i januari om Saddam Hussein hade suttit kvar vid makten.

Söndag 2005-02-27 / 16.12
VAD ÄR ALTERNATIVET TILL BUSH-DOKTRINEN? (III) Även de mest välformulerade och kunniga kritikerna av Bush-doktrinen (se nedan) stannar vid kritiken av och riskerna med Amerikas nya idealistiska politik för global frihet. Man erbjuder inget som helst alternativ till den.

Om någon i grannkvarteret trakasserar, hotar och misshandlar de som bor där, är det i en rättsstat självklart att polisen griper in och arresterar dem som bråkar. Eftersom vi människor genom globaliseringen har kommit så mycket närmare varandra, har andra världsdelar som förut låg lååångt bort, blivit våra grannkvarter. Det Bush säger är att vi inte längre kan låta gangstrar härja i dessa grannkvarter längre. Vi har ett ansvar att rensa upp, om inte annat i vetskapen om att gangstrarna kommit så nära att de mycket väl kan komma och ställa till bråk i vårt eget kvarter.

Att då bara skrika ut sin kritik mot Bush därför att han agerar, utan att själv komma med någon som helst strategi om hur man ska hantera bråkstakarna, är inte bara cyniskt och hänsynslöst. För mig påminner det om medlöparna i Nazityskland, som passivt och ursäktande bara såg på medan judar, homosexuella och andra grannar hämtades av Gestapo. Det är höjden av feghet.


Söndag 2005-02-27 / 15.25
VAD ÄR ALTERNATIVET TILL BUSH-DOKTRINEN? (II) En annan intressant röst och kritiker av Bush-doktrinen är Mellanösternforskaren Martin Kramer som nyligen deltog i en paneldiskussion med förre Sovjetdissidenten och politiske fången Natan Sharansky - som skrivit boken The Case For Democracy (som president Bush gillar).

Marin Kramers inlägg finns på nätet: Mr Sharansky, skingra mitt tvivel. På samma sätt som Thomas Woods (se förra kommentaren) ifrågasätter han att muslimer delar kärleken till frihet. Genom historien har väst stöttat diktaturer och bidragit till att upprätthålla förtrycket - därför saknar västvärldens budskap om frihet trovärdighet i Mellanöstern. Jo, visst. Den gamla realpolitiken handlade om att få så många nationer på sin sida som möjligt i den globala kampen mellan väst och det sovjetkommunistiska blocket. Vilken politik dessa allierade förde inom sina gränser, var ointressant. Men nu är en ny tid. Och ingen tjänar på att sitta kvar i gammalt groll. Det är framtiden som gäller. Ett alternativ till Bush-doktrinen kan inte gärna enbart handla om att älta vad som varit.

Martin Kramer menar vidare att Mellanöstern har en tradition av patriarkal, auktoritär social ordning och en stamkultur som blockerar möjligheten att skapa ett civilsamhälle. Oljan har givit makthavarna ett starkt verktyg att styra staten utan att behöva lyssna på någon - inte heller väst. Därför söker muslimer inte frihet till demokrati, utan frihet från förtryck. Mannen på gatan är nöjd när han och hans släkt får leva ifred.
Araber är inte vana vid att man efterfrågar vad de tycker om sina nationella ledare. För dem har en lycklig man alltid varit den som har en vacker fru, ett komfortabelt hem, ett lönsamt yrke och som inte känner till politikerna och politikerna känner inte honom; kort sagt, en privat man.
Kramer menar att den eftertraktade friheten handlar om att slippa ingrepp från staten, men samtidigt bevara sociala mönster som rätten att hålla frun inlåst i hemmet. Araber vill gärna ha denna frihet för sig och sin släkt, men är inte beredd att strida för andra medborgares och stammars frihet. Alltså: i Mellanöstern skulle frihet betyda något annat än i väst.

För mig låter Kramers definition mer som en föråldrad tolkning, än en muslimsk tolkning av frihet. Den private mannen talade ju även Thomas Jefferson om ("independent yeoman") i 1700-talets Amerika. Om så är fallet, vad bör göras: 1) låta Mellanöstern stanna i förgången tid eller 2) föra Mellanöstern in i vår tid? Det är ju just eftersom det senare redan är på gång att hända som al-Qaida gick till attack mot väst!

Moderniseringen kommer självfallet att förändra frihetsbegreppet. Eller är alternativet till Bush-doktrinen att låta Mellanöstern stanna i Medeltiden? Nej, det kan inte vara ett alternativ, eftersom den modernisering som al-Qaida attackerar inte var resultat av politik, utan av globaliseringen och teknikutvecklingen. Vi kommer varandra närmare på jorden genom tekniken, oavsett om vi vill det eller inte. Att stanna klockorna är inget alternativ.

Frågan blir: ska vi hjälpa Mellanöstern att komma ikapp eller ska vi låta det bli en utdragen och blodig strid? Många menar ju att terrorismen egentligen skapades i ett pågående inbördeskrig inom den muslimska världen mellan modernister och reaktionära. Al-Qaida har mest dödat muslimer och anfall mot väst är sidomanövrar i syfte att visa sin makt och få den muslimska världen att lyssna.

Kramer konstaterar att väst inte kunnat vinna mot Hitler utan allians med Stalin. Denna märkliga liknelse antyder att man i 'real'politikens namn behöver alliera sig med skurkar. Men hur gör Kramer i dagens värld skillnad på skurkar som ska bekämpas och de man allierar sig med? Jag ser inga sådana. Och Bush-doktrinen har ju inte förklarat krig mot alla diktaturer på en gång, han tar dem som utgör störst hot först. Och är det inte så att även Stalins sovjetunion föll, till slut?


Söndag 2005-02-27 / 13.50
VAD ÄR ALTERNATIVET TILL BUSH-DOKTRINEN? (I) Börjar det inte bli dags för dem som är emot president Bush och hans globala vision om frihet och demokrati att tala om vad de är för? Trots att det snart har gått två år sedan Irakkriget lyser seriösa förslag med sin frånvaro.

Det finns reflekterande kritiker av den "neokonservativa agendan" som jag gärna läser. Som recensionen Democracy for All i The American Conservative av Thomas E Woods. Han menar att det kausala samband som de neokonservativa ser, och som innebär att mer demokrati leder till ökad frihet i muslimska samhällen, inte alls är självklart. Demokrati i arabvärlden kan mycket väl leda till mer hårdför islamism, inte mindre.

För mig framstår detta resonemang som fördomsfullt. Woods vågar inte tro att araber och muslimer i gemen vill bli fria och slippa förtryck, det som är så självklart för oss västerlänningar. Muslimer framstår i Woods värld, mitt i all hans välvilja, som mer primitiva än andra. Woods drar den här slutsatsen trots att han själv citerar en opinionsundersökning från FN som visar att 51 procent bland unga araber vill emigrera från sina hemländer och bara 13 procent av dessa vill flytta till ett annat arabland. Den överväldigande majoriteten föredrar att flytta till väst.

Så, trots att västvärldens värderingar är lockande för muslimer, oroas Woods för riskerna med demokrati - folk skulle kunna rösta fram mer muslimsk fundamentalism. Woods skriver det inte rent ut, men hans resonemang andas lättnad över att muslimer saknar rösträtt. Woods slutar med att påstå att USA:s aktiva påtryckningar om demokrati ”har den paradoxala effekten” att marginalisera de demokratiska krafterna. Om västvärlden tar sig mod att driva fram demokrati skulle det skapa motreaktioner.

Jag får inte detta att gå ihop.

Varför skulle muslimer göra det? För det första är de redan utsatta för massiv anti-amerikansk propaganda från sina totalitära ledare, ivrigt understödda av vänstermedierna i väst. De är så att säga redan vaccinerade. För det andra, ser jag ingen annan förklaring till den reaktion Woods förväntar sig, än att araber och muslimer är så primitiva att de lättvindligt ger upp hoppet om frihet, så fort Amerika säger att det är något bra. För det tredje, om demokrati är något riskfyllt är det väl inget problem...

Åter till ursprungsfrågan: vad är alternativet till Bush-doktrinen? Woods tycks mena att väst bör göra ingenting. Passivitet är alternativet. Men det är ju just värdemässigt passiva vi i väst varit sedan andra världskriget. Det är tack vare vår passivitet som Saddam Hussein och andra tyranner kunnat härja fritt i muslimska världen. Passiviteten är grönt ljus för förtryck. Och inte mycket till alternativ. Passiviteten är ju snarare en orsak till problemen med terrorism, inte en lösning.


Torsdag 2005-02-24 / 23.08
CAESAR OCH SKOLPOJKARNA. Trots vänster brukar Timothy Garton Ash ha intressanta iakttagelser att berätta. Så också i dagens Guardian, där han i artikeln Can Europe Speak With One Voice? ralierar över hur många som i Bryssel ville sola sig i den amerikanske presidentens glans.
Den som iakttog president Bush i Bryssel denna vecka såg också hur långt Europa har att gå om man vill bli tagen på allvar i världen. Å ena sidan har vi Caesar. Å den andra Luxemburgs premiärminister. Och Belgiens. Och ordföranden i EU-kommissionen. Och EU:s utrikespolitiske talesman. Och kommissionärerna för externa relationer samt handel. Och ett dussin andra regeringschefer, och chefer i Europeiska institutioner, alla snubblandes över varandra för att kunna sola sig i närvaron av kejsaren, som de privat så ofta föraktar.
Träffsäker beskrivning! Också om substansen:
Tyck om den [amerikanska] agendan eller hata den, men du vet ta mig faen alltid vilken den är. Vem vet vilken Europas agenda är för världen?
Det Ash beskriver är den gaullistiska EU-politikens själ: fjantigt exhibitionistiskt och så prestigefullt att placering vid middagsbordet är viktigare än strategi för demokrati och frihet. Allt detta måste bort om EU ska kunna tas på allvar.


Torsdag 2005-02-24 / 22.34
TRIUMFTÅG GENOM EUROPA. Dagens ledare i Jyllands-Posten summerar insiktsfullt den amerikanske presidentens Europaresa:
George W Bush' besök i Europa liknar ett triumftåg. Inte så mycket därför hans gamla motståndare ... nu säger sig ge sitt stöd till USA:s starka vision om fred och frihet, inte minst i arabvärlden. Utan därför att det blivit så uppenbart hur mycket som utvecklat sig i rätt riktning - dvs i USA:s riktning - de senaste året, tack vare att Bush tydligt visat att det faktiskt är meningsfullt att kämpa för en bättre värld ...

Naturligtvis är situationen i Irak tillspetsad. Naturligtvis är man långt från den normalitet som vi känner här i det trygga Västeuropa ... Men dag för dag befästes de nya tingens ordning. Dag för dag förankras demokratin allt djupare. Dag för dag drabbas terroristerna av en ny liten motgång ... Bush' Europabesök har visat att européerna börjar inse vilken väg vinden blåser ... Bättre sent än aldrig.


Torsdag 2005-02-24 / 9.25
RYSSLAND NÄRA KOLLAPS? Flera medier tar inför dagens möte mellan presidenterna Bush och Putin i Bratislava upp det växande problem Ryssland blivit i internationell politik. The Economist skriver:
Världen har erfarit en 'tredje våg av demokratisering' sedan 1970-talets mitt, så som Samuel Huntington ... beskrivit det, där auktoritära regimer givit plats åt folkmakt i Syd- och Centraleuropa, Latinamerika, delar av Asien och även i Afrika. Aktuella händelser på så skilda platser som Ukraina och Indonesien visar att liberaliseringsvågen inte förlorat kraft.

Men ett iögonfallande undantag är Ryssland, där Vladimir Putin verkar ta sitt land tillbaka mot dess illiberala förflutna. Under sin resa har George W Bush uppmanat Europas ledare att förenas med honom i missionen att fortsätta sprida demokrati, och då särskilt pressa Putin att vidta demokratiska reformer.
Tidningen menar att USA och EU gemensamt måste använda både morot och piska mot Ryssland, istället för att låta Putin spela ut USA och EU mot varandra, ”så som han ofta kunnat göra”. Om så sker borde man kunna hindra hans diktatoriska tendenser.

Nedan nämnde Masha Lipman menar i Washington Post att Ryssland kan vara på väg mot kollaps. Ekonomin blir allt sämre, och räddas bara av oljan. Ryssland har också visat sig agera extremt pinsamt i internationell politik, exempelvis då man försökte installera en Kreml-lojal president i Ukraina. Begränsningarna av pressfriheten är välkända. Men vad händer om Ryssland kollapsar? Lipman menar att demokrati och frihet under svårigheterna efter sovjetkommunismens fall förlorat sin dragningskraft hos breda grupper och att nationalistiska känslor är mer vanliga hos den ryska allmänheten än liberala. Rysslands utveckling och modernisering har, återigen, gått i stå.


Torsdag 2005-02-24 / 8.55
SVD TRYCKER OKUNNIGT DRAVEL. Svenska medier visar åter sin bottenlösa inkompetens i bevakningen av amerikanske presidentens Europaresa. Ta bara Jan Blomgren i Svenska Dagbladet, som redan på tidningens förstasida får spy ut sitt förakt för USA och sedan på utrikessidorna sprida sina okunniga och helt felaktiga beskrivning av Ryssland. Blomgren skriver ”Rysk ekonomi har nämligen aldrig mått så bra”. Det är förmodligen Svenska Dagbladet ensam om att tycka. I Washington Post kan man däremot läsa Rysslandskännaren Masha Lipman, som om Ryssland skriver:
Tillväxten har stannat av och är nu lägre än i de flesta fd sovjetrepubliker. Kapitalflykten under 2004 var åtminstone fyra gånger större än under tidigare år och inflationen är högre än beräknat.
På något sätt verkar det som om svenska tidningar konkurrerar om vem som är mest korkad, mest inskränkt och lyckas trycka flest felaktigheter. Min topplista över mest osakliga utrikesrapportering har varit: P1, DN, TV4. Men SVD gör allt för att komma med. Varför vill inte medieorganisationerna sträva efter saklighet i utrikesrapporteringen?

Lika fel har naturligtivs Blomgren om att president Bush ”räddar ansiktet” på sig själv genom att tala demokrati, medan han egentligen är betydligt mer rädd om vänskapen med Vladimir Putin och ”knappast” är beredd att riskera den. Vad är detta för 'analys'? Det låter som billigt skitprat bland packade pubgäster en sen kväll. Vad har Blomgren för belägg för sin föraktfulla ton? Inga alls. Det är Blomgrens privata tyckanden. De hör hemma vid Blomgrens köksbord, men definitivt inte i en morgontidning som ser sig som seriös.


Onsdag 2005-02-23 / 23.44
DEN OSYNLIGA KRAFTEN - FRIHANDEL. I dessa dagar då västvärldens politiker möts, ler och kramar om varandra som aldrig förr, kan det vara värt att påpeka att politik inte alls har det inflytande som politiker tror. I Washington Post skriver Naotaka Matsukata:
Frihandel har visat sig vara en ovärderlig tillgång i USA:s utrikespolitik genom att stimulera fler ekonomier till egen tillväxt i viktiga regioner i tredje världen, och det i betydligt högre grad än vad någon form av traditionellt bistånd skulle kunnat åstadkomma.
Matsukata ställer USA:s strävan efter frihandel mot EU:s försök att genom avtal binda upp olika delar av världen till reglerad handel som gynnar Europas industri och försvårar för amerikansk konkurrens. Därför är det viktigt att kongressen ratifierar NAFTA:s efterföljare CAFTA (Central American Free Trade Agreement). Om Centralamerika får frihandel, stärks förväntningarna hos en rad länder om att de också snart ska få frihandel - länder som är viktiga i kampen mot terrorismen.

Ja, tänk om politiska jippon lite mer kunde handla om de villkor som verkligen spelar roll för människors vardag, och lite mindre om politiska beslutsstrukturer som betyder lite för välståndsutvecklingen.


Onsdag 2005-02-23 / 17.01
SMART EU-DEBATT - MEN BARA I USA. Jag har försökt finna någon förklaring till varför det är i amerikansk media, inte europeisk, som de mest intressanta, initierade och träffsäkra analyserna finns om europeiska unionen. En förklaring är naturligtvis att amerikanska analytiker kan studera EU utifrån, samtidigt som man har erfarenhet av sin egen union av 50 delstater. I USA sitter man heller inte fast i ja/nej-till-unionen-debatten, den som gör att man antingen tycker att precis allt unionen är perfekt eller att allt är skit.

En god analys av EU står idag Andrew Stuttaford för i National Review: Constitutionally Indisposed (tipstack Peder). Här sågas exempelvis Sveriges statsminister Göran Persson:
I ett tal 2001, före 11 september och den bittra fejden om Irak, bidrog Sveriges statsminister Göran Persson (som då också var EU:s ordförande) med ett perfekt exempel på den paranoia [som driver den] europeiska drömmen. EU var, hävdade han, 'en av de få institutioner som vi kan utveckla för att balansera USA:s dominans i världen'.
Artikelförfattaren riktar också hård kritik mot både president Bush och utrikesminister Rice för att de på senare tid har ställt sig positiva till EU's förslag till grundlag. Och han ger en färgstark beskrivning av grundlagsförslaget:
I juni 2004 enades man om en slutgiltig version. Och vilket sorgligt, sjabbigt arbete det är. Ett oläsbart mish-mash av politisk korrekthet, mikromanagement, byråkratisk jargong, konstnärlig tvetydighet, avsiktlig dunkelhet och en häpnadsväckande banalitet som på något sätt haltar fram genom ungefär 500 sidor med höjdpunkter som inkluderar 'garanterade' (artikel II-74) rättigheter till 'kontinuerlig rehabiliteringsträning' och 'respekt' (artikel II-85) för 'de äldres rättigheter ... att delta i socialt och kulturellt liv', och 'fullt ut ta hänsyn' (artikel III-121) till 'djuren i deras egenskap av kännande varelser'.
Att säga något positivt om detta, som Bush och Rice gjort, är ”antingen ljuvligt oärligt eller förfärande naivt”, skriver Stuttaford. Han menar att det finns inget Europa att återförena. ”En svensk, även Göran Pesson, är en svensk långt före han är en 'europé'.” Det framgår tydligt när EU-kommissionärer försöker hitta konkreta exempel på vad som förenar européer. När Chris Patten pressades kunde han ange två exempel: enighet i motståndet mot USA.s ståltullar och... Ryder Cup! Signifikant är, skriver artikelförfattaren, att båda dessa exempel definierar den europeiska känslan enbart i vad man är emot (amerikanska tullar och golfare), inte något man är för.


Onsdag 2005-02-23 / 9.18
USA BEHÖVER INTE EUROPA. Tom Donnelly vid American Enterprise Institute konstaterar i Allies and Allies att USA inte behöver Europa:
En av de mest missvisande - för att inte säga närsynta - uppfattningarna hos europeiska regeringschefer är att USA behöver sina europeiska parners.
Donnelly påpekar att Amerikas säkerhetsintresse är genuint globalt och att stora delar av världen börjat upptäcka att Europa är i förfall. Så har exempelvis Japan börjat visa intresse för att delta i försvaret av Taiwan tillsammans med USA, vilket är ett stort steg. Också exempelvis Indien kan komma till samma slutsats som Japan.


Tisdag 2005-02-22 / 16.10
VILKEN ÄR EUROPAS VÄG? I USA råder delade meningar om huruvida USA ska stödja ett mer enhetligt EU, med den nya konstitutionen och dess gemensamma utrikespolitik, eller hålla fast vid den gamla strategin att tala med länderna i Europa vart och ett och därmed motarbeta ett i utrikesfrågor enat Europa.

De flesta, som nedan citerade Gerard Baker i Weekly Standard, menar att USA förlorar på att EU enas i utrikespolitiken och därmed undergräver Nato. Den linjen kunde också Donald Rumsfeld sägas företräda när han var i München nyligen.

Men, intressant nog, stödjer utrikesminister Condoleezza Rice det mer enade Europa som blir följden av konstitutionen: "Jag menar att det är en mycket bra utveckling".

Med nuvarande makthavare, Schröder och Chirac, är naturligtvis ett mer enat Europa något negativt för demokratisträvandena i världen. Nuvarande EU är genomsyrat av fransk gaullistisk maktpolitik där ideologiska värden som frihet inte har någon som helst tyngd och där man mer än gärna gör upp med diktaturer, så länge Frankrikes… förlåt, Europas intressen stärks i förhållande till Amerikas.

Jag tror Condoleezza Rice tänker längre än till de clowner som styr EU idag. Genom utvidgningen i öst - denna grymt underskattade händelse i Europas historia - kommer unionens makt att sakta men säkert att vridas ur händerna på fransmännen. Den högdragna och makthungriga gaullistkultur som förgiftar EU-institutionerna och gör EU till något främmande för svenskar, kommer efterhand att kunna vädras ut.

Vilken blir Europas linje då?

Jag håller med Mark Steyn, som i Daily Telegraph skriver att Nato har blivit som Brittiska samväldet, en dipolomatisk nonsensorganisation utan varje betydelse. Men jag håller inte med om att det betyder att begreppet "västvärlden" är dött och att relationerna över Atlanten därmed brutits.

Europa behöver kunna försvara sig självt. Europa måste inom sig tala ut om vilka värderingar och visioner vi har för vår kontinent och världen. Och då tydligt tala om var gränsen för toleransen av icke-demokrati går, inte bara pladdra att våld är "absolut sista lösningen" - vilket i praktiken betyder att man aldrig någonsin är beredd att riskera något för demokrati och frihet.

Eftersom Europa är smidigare och tålmodigare än USA, kan en samverkan för gemensamma ideal om frihet i världen betyda att USA tar de polisiära uppgifterna, medan EU tar på sig de lika viktiga sociala aspekterna. Alternativet är att Europa förenar sig med Ryssland, Kina och arabländerna i en front för "stabilitet" och mot demokrati. Är det verkligen vad den anti-amerikanska opinionen vill?


Tisdag 2005-02-22 / 11.41
USA-EU: BAKOM DET DIPLOMATISKA STRUNTPRATET. Det är synd att så mycket av den officiella diskussionen under den amerikanske presidentens Europaresa fokuseras på de meningslösa diplomatiska fraserna om vänskapliga relationer. Det är bara tröttsamt att höra - från båda håll.

Särskilt som vi just nu är inne i ett mycket viktigt formativt skede i världspolitiken. Det är först nu som världen efter murens fall och sovjetkommunismens kollaps börjar ta form. Efter mer än 10 år av chock, förvirring och villrådighet börjar olika aktörer se framåt. Nu skapas de allianser att kommer att dominera vårt sekel. Men vem kommer att alliera sig med vem? Och på vilka gemensamma grunder?

Det är löjligt att hävda något annat än att varje nation - från de minsta, typ Sverige, till den mäktigaste, USA - alltid agerar i enlighet med det man uppfattar som sitt egenintresse.

Hur USA under president Bush uppfattar sitt egenintresse är glasklart: terrorismen utgör Amerikas största säkerhetshot och det bekämpas effektivast genom att sprida frihet och demokrati.

Hur ser Europa på sitt egenintresse? Hur ser Ryssland på sitt? Och Kina?

Här är bilden betydligt mer oklar. Bush-administrationen gör nu en kraftansträngning att få med sig Europa på vagnen. Först reste utrikesministern Condoleezza Rice på europaturné, sedan försvarsminister Donald Rumsfeld, innan det flera dagar långa besök som presidenten nu själv genomför.

Men kommer EU att vilja stödja demokratisering av världen? Frågan kan tyckas självklar, men är det inte alls. Europeiska ledare har i Irakfrågan visat att de hellre ser "stabilitet" än "frihet" (se blogg 16 feb). Många bedömare menar att EU:s iver att häva förbudet mot vapenexport till Kina visar att EU hellre vill göra upp med ekonomiskt allt starkare diktaturer än att delta i Amerikas ambitioner om att sprida demokrati och frihet.

Brittiske historikern Paul Johnson skriver under rubriken Why Millions Say, Softly, God Bless America i nästa nummer av magasinet Forbes:
Demokratins fiender är många, terroristerna är inte de enda. Den har också många hycklande pseudosupportrar, vilket är en av många läxor att lära av situationen i Irak.

Förväntningar fanns om att demokratiska nationer runt om i världen skulle komma till Irakiska folkets hjälp [när Saddam Husseins brutala diktatur störtades]. Men det hände inte. Med [några] undantag tittade demokratiska nationer bort …

Tack vare uppbackning från USA vann Ukrainas folk och en demokratisk president valdes. Men även om man själva fick smaka på demokratins sötma, drog man tillbaka sina trupper från Irak - en akt av feghet grundad i en själviskhet som inte bådar gott för landets framtid. Spanien och Ukraina förväntar sig att kunna njuta av demokrati men avser inte att lyfta ett finger för att hjälpa irakierna, som aldrig fått uppleva den lyxen…

Frankrike har haft 12 skrivna konstitutioner sedan 1789. Ingen har givit vanliga fransmän känslan av att de verkligen har makt över sitt lands affärer. Om de är missnöjda blockerar de gatorna i bitter vetskap om att våld och maktdemonstrationer mer sannolikt ger resultat än debatt och allmänna val…

Europeiska unionen är i sig själv en symbol för kontinentens pseudodemokratier.
Min tolkning är att presidentens charmoffensiv syftar till att kontrollera om Europa alls står på demokratins och frihetens sida. Och hur han och Amerika i så fall kan stimulera Europa att bli mer aktivt för demokrati och frihet. Många anser att Europa är i händerna på och styrda av arabländerna. Harvardprofessorn Niall Ferguson skriver i Guardian
Kanske mer viktigt, de stora muslimska befolkningsgrupperna (särskilt i Frankrike och Tyskland) har subtilt skiftat den europeiska hållningen till Mellanöstern ... Traditionellt pro-arabiska tendenser inom den europeiska diplomatiska eliten har förstärkts av politikernas rädsla att alienera muslimska väljare om de uppträder tillsammans med USA.
I svenska morgonsoffor och artiklar luftas fullständigt korkade uppfattningar om att USA nu behöver ”hjälp” och att Bush kommer med mössan i handen. Vilka våta drömmar! Det är som Times Amerikaredaktör Gerard Baker skriver i Bush's Grand Tour, Weekly Standard, och Peter Brookes i What the Prez can do in Europe, Heritage Foundation: USA:s policy ligger fast och kan genomföras av USA ensamt, men det blir enklare och effektivare om Europa är ombord och inte saboterar utvecklingen mot frihet och demokrati i världen.

Och på något sätt tycker jag Bush har rätt i att man av Europa borde kunna förvänta sig stöd för dessa politiska mål.


Söndag 2005-02-20 / 18.52
EUROPA GÖR INGEN SKILLNAD. Inför den amerikanske presidentens Europaresa ger Mark Steyn några rejäla råsopar till Europa i Sunday Telegraph-kolumnen Vilken är USA:s Europapolitik? Sluta fnittra.
Skillnaden mellan Amerika och Europa på 2000-talet har ingenting att göra med Texas-cowboys. Och det har inte ens något att göra med Irak, Iran, Kyoto, internationell domstol eller andra enskilda sakfrågor. Det handlar inte om olika taktik. Det handlar om hur man uppfattar och begriper världen av idag. Spelar skillnaden någon roll? Inte ett dugg ...

Kyotoavtalet gör ingen skillnad för växthuseffekten, den EU-förhandlande trojkan gör ingen skillnad för Irans kärnvapenprogram, hot om åtal från en internationell domstol gör ingen skillnad för den sudanesiska regeringens masslakt i Darfur - och Washington har dragit slutsatsen att Europa inte gör någon skillnad, och det är lika bra det också …
Tyvärr har Steyn rätt. Europa sitter mentalt så hårt fast i politiskt korrekta plattityder att kontinenten är en impotent, korkad och ointressant koloss på 450 miljoner invånare. Hur kunde det bli så här?